Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.
Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.
1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.
Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. 
Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.
2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.
Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.
För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.
– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.
Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.
– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.
Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.
– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!
Eh.
3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.
När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.
– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.
Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.
4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.
Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.
5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.
6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.
Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.
Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.
Men alla på Hawaii har bastkjol.
Stockholmare reser kollektivt till BB. Yngste sonen kunde mycket väl ha fötts i tunnelbaan på väg till Danderyds sjukhus.
Det dröjde ända till detta med visslingen innan jag såg att det står ”ostockholmare”. Jag trodde att du skrev om ”oststockholmare” såna som kommer från Östermalm. Det gav en helt annan läsupplevelse.
Jag hade en session i Stockholm mellan 1995 och 2002, och jobbar sen 3 år tillbaka i tiden där.
Jag känner inte riktigt igen mig i dina beskrivningar för jag tycker att Stockholmare är bland de hjälpsammaste och öppna man kan hitta i vårt avlånga land.
Njae. Så trevliga är dom ju inte. Dom är lite skygga och främlingsfientliga. Dom vet inte hur dom ska hantera ostockholmare. Kan vara att de inte riktigt förstår idiomet. Men så illa arroganta som fransmän är dom inte. Och allra värst är parisarna.
http://www.seat24.se/blogg/reseberattelse/arroganta-fransman-parisare-ar-varst/
Tjoho: nolåttor!
Och det vet man ju vad göteborgare tycker att det bästa med hufvudstaden…
Ostockholmare står på fel sida i rulltrappan och blockerar således för de stressade individer som springer som galningar för att hinna med rätt tunnelbanetåg. Även om det går ett till inom 10 minuter. Är utsocknes, men bodde fem år och vet hur det ”fungerar”. Det är kul att besöka Stockholm emellanåt, men skönt att åka hem. 🙂
Sorry Lotten, så ostockholmskt var tyvärr inte ditt beteende. 😉 Med undantag av 100-personersflocken, kanske.
Stockholm är skyltat för invaderande makt, det är allom känt bland stockholmarna. Vilket inte hjälper dem något vidare, när de också upptäcker att de ligger i fel fil och i stället för att köra ner till Liljeholmen och tillbaka hemåt måste ta vägen över Gustav Adolfs torg.
Jag som är tredje generationen infödd stockholmare – vilket är kravet, trots vad tossiga insändare i DN påstår – hävdar att riktiga stockholmare, infödda eller acklimatiserade, är öppna och hjälpsamma, när så krävs.
Och så där i allmänhet: Ibland kan man tycka att besökare kunde fundera på vilka de inhemska sederna är, i stället för att utgå från att de egna sederna gäller överallt.
Malinka: Hör att du sällan har varit på Österlen. Då hade du sett fler som inte tar seden dit de kommer 😉
Vill förresten tillägga att efter att ha bott i flera storstäder runt om i världen finner jag det för självklart att man står på rätt sida i rulltrappan så att de som vill, behöver kan ta sig fram smidigt. Lika självklart som att man ska lägga sig i vänsterfilen när man ar kört om så att ngn annan kan ta sig fram till höger om mig. Det är inte upp till mig att avgöra om ngn annan har tid att vänta på nästa tåg eller behöver köra för fort för att komma fram i tid och hur viktigt det kan vara för den andra personen.
Hänsyn brukar jag kalla det för. Finns alltså även i storstäder 🙂
I övrigt är jag nog rätt ostockholmsk 😉
Hehehe. Blandade ihop höger och vänsterfilen där. Kanske den förvirrade ickestocklholmaren i mig. 😆
@Skogsgurra: är du ironisk, eller menar du på allvar att Stockholmare skulle vara skygga och främlingsfientliga?
Gambleputti – Läs Skogsgurras länk! 🙂
@Ullah: Bra idé. Tack!
Började först fundera på vad ost-holmare är för någe … Låter gott!
Efter ca 26 år utomlands känner jag mig fortfarande som stockholmare när Sverige kommer på tal. Antagligen för att jag egentligen inte varit någon längre tid någon annanstans i Sverige …
Men om 10 dagar kommer jag nog känna mig mer som en turist. Fast jag kommer ihåg att alltid stå på höger sida i rulltrappan! (Vilket ingen i mitt nuvarande land vet eller bryr sig om.)
Hmm, kanske skall skicka en länk till den här posten till två mycket goda vänner som säkert kan kasta ljus både över stockholmitet och hawaiikjolar …
Dina: Vill du träffa ett gäng bloggare som du följer eller som följer dig när du är i Stockholm, så säg bara till! Bloggträffar är till för att has.
(Jag är på tillfälligt besök här i båset. Känner mig idag som en liten obåsare.)
Skogsgurra: Kund du ju ha postat redan vid gårdagens bloggtext. Men du kanske har tillfällen där du blivit än mer förvånad?
Här kan ni läsa om en annan som går i bastkjol eller ngt ;)…
http://anybodys-place.blogspot.com/2011/07/det-ar-synd-om-calle-schulman.html#comments
1. Lägg ut det här på Stockholmsbloggen vetja!
2. Heter det på Hawaii? Inte i?
3. Jag är femte generationen ståkkålmare och oerhört mallig för det. (Jag skulle vara lika mallig över att vara femte generationen Fnöskhultare. Det är nåt med generationer som tilltalar mig.)
4. Nästan alla stockholmare på Söder kommer från Skåne.
5. Malinka, jag har inte skrivit några insändare till DN.
6. En del stockholmare är verkligen buttra, tystlåtna, roliga, dryga och rara. Andra inte.
Klart slut!
Örjan. Jag hänger inte riktigt med. Postat vad? Kund? Lite trög i dag. Av flera skäl. Tänker inte gå in på ett enda av dem. Kan slå tillbaka obarmhärtigt. JA – där har vi ytterligare ett oord. Vad betyder i så fall barmhertig?
På tal om femte generationen i Fnöskhult så bor jag sedan decennier ihop med Hyttfogden. Hennes förfäder slog sig ner på den här platsen alldeles i början av sextonhundratalet. Jag tror att hon är trettonde generationen Fnöskhultare. Fast det heter förstås Granbergsdalare (ska va gemen, men ser bättre ut så där).
Oj då! Glöm det där med barmhertig. Hade alldeles glömt det där med samariten och att det ju ska vara ett ’ä’.
Man tackar och bockar! Äntligen kan jag få klarhet. 20 år i Dalarna, lite Uppsala, fem år i olika utländer, lite små inhopp här och där i landet men en klar majoritet år i Stockholm, av de hittills avverkade. gör det mig till Stockholmare?
1. Ostockholmare kör fel och onödigt långt – klar OS
2. Ostockholmare pratar med okända på bussen. Jadå. OS igen.
3 Ostockholmare står gärna i tunnelbanan. Nej, helst inte. Har faktiskt blivit erbjuden plats av en nittioårig dam, utan att vara gravid. Jag utstrålade så starkt att JAG VILL SITTA att damen reste sig och sade: sitt här – du behöver det. Icke-OS
4. Sushi varsomhelst. Oj – ska man inte? OS
5. Hundrapersonersflockar. Det har hänt att jag har guidat sådana men det är väl utom tävlan? OS
6. Haktapp och KOLLA-utrop! OS
Jahaja. Det blev 5 – 1 till Dalarna och det får man väl leva med.
Trettonde generationen!!! *grön av avundsjuka*
Anna: Hawaii – med 2 i. Lita på mej; dänna ha ja vurti, serru.
Nu vill jag föra över samtalet på översättningar, nämligen usla såna: Vad säjs om detta: Den övergivna flickan var tröstlös. ? Otröstlig var hon väl? Vart barkar det hän med vårt vackra och rika svenska språk, Lotten?
Anna: Det är rätt mycket som är grönt här också:
* Den så kallade grusplanen – av vitsiga och känslokalla besökare omdöpt till gräsplanen.
* Diverse byggnadsdetaljer som borde ha målats för länge sedan. Det hjälper inte att tala om värdet av originallack på ett hus. Det gör sig bättre i samband med veteranbilar.
* Taket ser inte så jättegrönt ut nere ifrån backen. Men sotaren meddelar att det är lite halkigt på sina ställen. Muttrar om algblomning och ber att få låna grov borste att göra ren skorna med. Sotare!? Ska dom bry sig om sådant?
* Mossodlingarna i hängrännorna är definitivt gröna – i lite olika nyanser visserligen – men absolut gröna.
* Och, slutligen, Granen står så grön och grann i häcken. Det är visserligen tänkt som en granhäck. Men nu är den gigantisk. Vi kallar den för fiberreserven.
Så är det. Kom gärna förbi. Din gröna avundsjuka kommer inte att märkas. Det kan jag försäkra.
Nu ska JAG vara språkpolis. Vurti = har blivit. Vure/vuri = har varit.
Gerbilen, jag menade om det verkligen var PÅ Hawaii som alla bär bastkjol, eller I Hawaii.
Skogsgurra: Jag kommer. Kan man få en autograf tro? Av Hyttfogden alltså.
Aha, Anna. Annars tänkte jag beskäftigt påpeka att ett i räcker bara till Havaj. Där alla väl bär kavaj … Det behövs två i för att det ska bli Havaji.
I Kalifornien. Då är det väl i Hawaii också? Eller vadå? I delstaten Hawaii – absolut.
Skogsgurra: Vurti eller vurta – beror på hur långt avlägsnad från älven man befann sej. Men vuri – ånej; inte där jag har varit. Gonatt.
Gerbilen: Inte smita undan nu. Jag skrev inte Vurrivaara. Där har inte jag varit heller. Någon?
Men Hawaii är väl en ö? Det heter väl inte i Gotland?
Ja, bloggträff! Hur arrangerar man en sådan? Är det med vidhängande bås också?
Skogsgurra: Säregna el sura fransmän/Parisare, och er upplevelse. Borde ha förvånat.
Åh, så bra ni sköter er utan värdinnan!
Dina: Bloggträff anordnar man hur man vill — men det är praktiskt att använda sig av Bloggträffbloggen:
http://traffas.blogspot.com/
Och för att liksom få tillstånd att skriva där, mejlar man Anna Toss (kommentatorskan Anna här ovan alltså), som har en gmailadress som man kan räkna ut.
En cliffhanger, förresten:
Imorrn ska jag sova hemma hos Skogsgurra.
I mitt eget blå Hawaii (som ligger på en ö rätt nära) heter det inte vurti och vuri utan vårte och vöre.
Anna: Tänkte först dissa ditt ”i Hawaii” eftersom Hawaii är en ö.
Jämför.
I Belfast på Irland (ön)
I Dublin på Irland (dvs samma ö)
en även
I Dublin i Irland (staten/landet)
Hawaii är ju en delstat i USA (bestående av många öar).
Därför bör det kunna heta i Hawaii (dvs delstaten)
Va? Skaru? Nu blev jag riktigt förvånad! Skulle det inte vara i andra avdelningen?
Jo, så är det. och både jag och Hyttfogden ser fram mot att träffa Turbopippi på riktigt. Skitskoj ska det bli!
Det blir ju en minibloggträff. Miss Gilette? Du finns ju i närheten. Kom å knö dig in du också!
Jag är inte ens stockholmare, bara dagtid, men snälla snälla sluta stanna precis när ni klivit av rulltrappan, vi bakom kan göra oss hemskt illa!
I övrigt har stockholmare röda byxor, åtminstone de hippa just den här sommaren. Lite som en glad storkflock.
Det där med att stanna precis efter att ha klivit av rulltrappan är enligt mej mer ett könsbundet beteende än ett geografiskt. Kvinnor i grupp, oavsett ålder, stannar gärna direkt efter en rulltrappa, när dom kommer ut genom en dörr, ut från en hiss osv. Och just det faktum att det är en grupp som stannar, gör det hela extra besvärligt och till och med ibland riskabelt. De få gånger det är män som stannar olämpligt så är dom oftast ensamma och lätta att gå förbi eller så är dom medelålders och stannar olämpligt på gatan med sin Mercedes.
Miss Gilette! Hallå!?
Ska vi komma förbi och hämta?
Tack för påpekandet om det tappade l:et, Ullah!
När det gäller just Gotland, är det som bekant inte en amerikansk stat utan en ö. Och en kommun. Samt ett län. (Ett helsicke på den tiden som jag var redaktör för geografin på NE.) På Gotland och i Gotland och runt Gotland samt över Gotland. Men kanske inte under Gotland.
En snabbkoll visar förresten att jag även i NE:s Hawaiiartikel lät det heta ”på Hawaii” och inte ”i”.
I mitt eget lilla blå Hawai – påpekar Lille M att det sjöngs i hans barndom, av hans glada mamma. Och på den tiden var Hawaii inte ens delstat i USA.
Barmhertig borde väl uttydas hertiginna kan jag tro.
För övrigt vill jag göra reklam för det jag var på igår: Benny Anderssons Orkester.
Och smeden har till på söndag förflyttat sin utställning från Sidengalleriet i Ramvik till Centrumhuset i Ullånger.
Lotten med delar av familj var precis så njutbar IRL som på bloggen. Men vi är ledsna för Oslo. Det får nog vara ett tag med pratet här nu.
Skrattade så gott åt det där! 🙂 Det fick mig att fundera över fler saker som jag noterat under mina år i Sthlm. Blev inspirerad att fylla på den där i listan i min egen blogg…
/Norrländskan
Fast jag har låtit mig förtäljas att grönlänningarna själva anser sig bo i Grönland och inte på Grönland. Och om man satt sina bopålar i en sydvästlig Malmöförort/stadsdel så bor man rätteligen på Limhamn eftersom det är ett gammalt fiskeläge.
Hur är det egentligen med Island och Irland? Bor man i eller på dessa öar?
Och så bor man ju på Råå, för att som Wikipedia säger ”orten har en historia som fiskeläge och enligt äldre skånsk språktradition bodde man på fiskelägen”.