För snart fem år sedan skrev jag om gravstenarnas poesi i jakten på min egen fyndiga gravtext. Kanske såg jag livet gå mot sitt slut, kanske hade jag inget annat bloggvirke just den dagen.
Igår morse skrattade jag högt åt en dödsruna som skilde sig lite, lite från alla andra. Fast först en förklaring: läser jag verkligen nekrologer? Jag som är så ung? Nej, det gör jag faktiskt inte – men ibland liksom hoppar de på mig, studsar upp ur familjesidorna och tjoar ”läs hääääääääär” fastän jag är på väg att snabbt bläddra fram sportsidorna. Så då läser jag – lite klädsamt motvilligt.
Men gäsp, vad de flesta är intetsägande och trista; alla sörjs närmast av sina barn (även när barnen har sagt upp bekantskapen med den döda eller strukits ur testamentet p.g.a. osunt leverne eller andra hemskheter) och aldrig av t.ex. sina närmaste grannar. Alla ”hade ett varmt hjärta” och jisses vad alla som dör ”hade nära till skratt”. Alla som dör gamla hade kvar ”glimten i ögat ända till slutet” och ingen gjorde något ont mot någon någonsin.
Förrän igår morse. Först landade blicken på beskrivningen av hur man skriver en runa i SvD:
Just det, ”inriktad på sammanfattande fakta och levnadshistoria”. Det är nog det som begränsar alla skribenter. Åsa Eva Mobergs trista nekrolog hade häromdagen författats av inte färre än sju personer, alla komplett renons på stilistisk finess. Ser ni hur de sju mejlade texten fram och åter och försökte komma överens om lydelsen? (Klicka på bilden om den ser för liten ut.)
Åh, ni tycker att jag har höga krav på sörjande personer? De kanske är förlamade av gråt och ond, bråd död och inte kan bättre? Vem är väl jag att komma här och vilja läsa intressanta runor? Jamen jamen jamen man kan väl försöka?
Jag har i min ägo ”Book of Obituaries” och ska bara dela med mig av en runa. Eller två. Vänta, jag tar bara två inledningar!
”Charles Horace Jones, the South Wales streetcorner poet who has died aged 92, stood beside a lamppost in the High Street at Merthyr Tydfil, Glamorgan, for 45 years with a knuckleduster in his pocket as protection against the Welsh whom his poems had attacked.”
(Knuckleduster är ett knogjärn.)
”The 7thDuke of Montrose, who has died aged 84, was a Rhodesian farmer whose presence in Ian Smith’s rebel government gave it a faint whiff of Ruritanian respectability. A Gaelic-speaking giant of 6 feet 5 inches, of great charm but with opinions noticeably stronger than his executive abilities, Montrose regarded the Beatles, Carnaby Street and long hair as part of a Communist plot to subvert the West.”
Het rätt, man borde skriva hur långa alla är när de dör. I alla fall om de var runt 1,95 meter och kanske har spelat basket någon gång.
Äsch, en till – inledningen och slutet:
”Marie-La-Jolie, who has died at Marseille aged 82, was a celebrated brothel-keeper in that city’s criminal heyday, when the vieux port was a world centre for white-slaving and drug-trafficking. [—] Marseille’s most infamous madam ended her days in a small flat near the waterfront; alone, toothless save for one rotting fang, but content to have outlived nearly all her old associates.”
Och vad var det då jag fastnade för igår? Jo:
Trollkräm! Jag ska be mina överlevande att nämna min famösa köttfärssås, mina knastrande knän och de utstående tänderna. Och att jag tyvärr aldrig blev längre än 1,72 meter lång, vilket menligt påverkade basketspelet eftersom jag dessutom föddes med skralt bollsinne. Nobelpriset kan de få nämna någonstans i slutet.
… i ett sprucket hus är ändå alltid en gratis hotellnatt. Liksom.
För ett år sedan skrev jag här om min enorma förtjusning när det gällde Jamie Olivers mat som en hotellkedja serverar och som går ut på många skålar med massa olika innehåll. Sedan lade jag till följande i texten:
”(Ja, jag är bra dum som så här oavlönat gör reklam. När jag tänker efter är jag faktiskt rent urbota jättedum. ’Om ni ger mig en gratisövernattning med Jamie-mat lovar jag att skriva om er’ kunde jag ha sagt. Gah.)”
Helt bakvänt hörde då en trevlig Food & Beverage-chef på hotellkedjan av sig och gav mig ett presentkort på en gratis övernattning. Detta lilla presentkort har jag burit med mig i plånboken i ett år för att jag ju skulle använda det vid det perfekta tillfället. Som aldrig kom. Och när tillfället väl dök upp, så var det inte alls perfekt. Så här funkar det när man bokar rum och har presentkort på Scandic:
– Hej, jag undrar om ni har ett dubbelrum ledigt nu på lördag.
– Javisst, det går bra! Två personer? Nu på lördag?
– Ja just det.
– … klicketiklick … Sådärja. Och hur betalar du?
– Jag har ett presentkort! Jahoo! Eeeh … ”Gift Voucher” står det på.
– Nämen, jamen då beklagar jag, men vi har inga sådana rum lediga.
– Va …? Hur ser presentkortsrum ut om man jämför med betalrummen?
– Nej alltså de är likadana, men vi har bara någr… beklagar, det är alltså fullt.
– Ok, kan du se … finns det några andra hotell i stan som kanske har något rum ledigt?
– … klicketiklick … Näää.
Självklart. Man tjänar inte särskilt mycket på gratisgäster. Därför befinner jag och min djefla man oss just nu – den absolut sista dagen som presentkortet gäller – på ett hotell (”Infra City”) med denna utsikt:
Någon måste ha skapat horisonten med hjälp av linjal.
Men jag ska alls inte klaga egentligen: vi får ju gratissova på hotell! Vem sitter och tittar på utsikten hela dagarna egentligen? Vi har badat i poolen! Vi har cyklat på motionscykeln! Det blir baconfrukost! (Annars jävlar.)
Intressant inredningsdetalj 1: brännmärke.Intressant inredningsdetalj 2: när jag nyss skulle vinkla lampan lite, lossnade den från sitt fäste.
När jag tänker närmare efter, undrar jag om jag någonsin har trashat ett hotellrum som i detta nu. Jag är ju stark som Hulken, brutal som Bruce Willis och lika omdömeslös som Keith Moon. Ska kanske kolla om jag kan kasta ut tv:n genom fönstret nu när jag ändå har börjat.
Frukostuppdatering!
Det här med att låta er tillbringa hela söndagen i ovisshet när det gäller hotellfrukosten kändes onödigt grymt. Therefore I give you – with great pleasure – The Breakfast Binge! (Insert tutelitut-fanfar här.)
Perfekt, alldeles perfekt.
Tyvärr tog jag den allra, allra sista tomaten; fler dök inte upp så många stackars frukosterare möttes av blott prinskorv en masse i just den här avdelningen.
”Yes, we have no tomatoes, we have no tomatoes today.”
Jag har en fråga till alla baconkonnässörer – syns det på bilden nedan att det liksom är två olika sorters bacon i byttan? Är det någon av er som vet vad det är för skillnad?
Den som är ljus och skrynkligare smakade bäst – den mörkare och slätare var för salt.Just den här korgen fångade mitt intresse, men bara för att den var tom. Vad hade den varit fylld med, varför var det slut och vad gick jag egentligen miste om?Fascinerande sätt att attackera en ost.
Under mina hotellfrukostar genom lifvet har jag gnölat och gnällt mest över tekulturen. Dammiga tepåsar och koppar som rymmer ungefär en deciliter är nämligen helt fel för en temissbrukare som vill ha halvliterspottor och tekanna. Men nu i morse slog det mig att det oftast finns en lösning: filskålarna!
Vaddå? Bränna sig på fingrarna? Äsch, man är väl en salamandertyp.
Halvåret med aftnar där vi äter sill är härmed till ända.
Jag har ingen aning om vad denna dag bär i sitt sköte (därav frågetecknet ovan), men jag vet i alla fall att jag ska ha på mig en blå klänning med vita prickar. Förra året skämdes barnen ögonen ur sig när jag firade midsommar i en Tokio Hotel-kreation som jag hade fått av en kompis dotter som hade vuxit ur den emedan hon är nordisk mästare i tyngdlyftning.
Basket går att spela med hjälp av en midsommarstång.Den djefla mannen, han spelar gärna gitarr. Men vem står i ringen?Midsommargodzillan förstås!Men äsch. Man ser ju klart och tydligt att bilden är arrangerad.
Kom nu ihåg att det är helt ok att tacka nej till löksill och att man inte på några villkor kan tvingas att hoppa omkring på huk som en groda om man har spelat basket i 33 år. Och regnar det så stannar ni väl inomhus och grillar marshmallows i kakelugnen?
Kungliga biblioteket – den ursprungliga mittendelen från 1877.
När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.
Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)
Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.
Ingen protesterade dock när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)
Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!
Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!
Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)
På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.
Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick egentligen inte i det museala. Än.Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.
Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)
På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)
Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.
Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var ”vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap”. Ehum.
I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:
MACASSAR-OLJA och KALIDOR.
Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.
(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)
Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.
Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tog bilder med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)
Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.
Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.
Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.
Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:
”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”
Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.
En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och ful som den är.
De där strecken i mitten ska tydligen vara
en uppslagen bok
en stiliserad krona
liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.
Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:
Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:
”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?
KB:s stora läsesal – där jag har ringat in den ljuvliga, encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)
Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:
De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB! ”När kriget kommer!” Hurra!
Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.
Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.
– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.
Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:
”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”
Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.
Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:
”Tillbaka till framtiden””War Games””Breakfast Club”
(Ber om ursäkt för att jag helt har tappat förmågan att skriva kortfattat. Men det är ju i alla fall lördag.)
Sedan 2006 måste man gå en tretimmarskurs för att få övningsköra. Både föräldern (eller vem det nu är – mina barn borde faktiskt få slippa att övningsköra med mig) och den körkortslöse ska lära sig att ta emot och ge information på rätt sätt. Ärligt talat har jag faktiskt sett fram emot denna kurs – men bara för att jag har hört att den är så erbarmligt dålig. (Nej, jag är inte elak. Jag är nyfiken.)
Den där skylten om dubbdäcksförbud är ny och synnerligen viktig.
Innan jag fortsätter här måste jag klargöra diverse saker och lämna en handfull brasklappar så att ni inte missförstår mig.
Jag är för utbildning i alla de former och njuter storligen av att få sitta på vilka kurser som helst.
Jag anser faktiskt att man borde förnya sitt körkort med prov och allt ungefär vart femtonde år eftersom man får ovanor och glömmer viktiga ting. (Vilket jag återkommer till allra sist.)
Jag har absolut inget emot människor som inte behärskar det svenska språket till fullo och tycker dessutom att svenska med brytning kan vara både charmig och vacker och till yttermera visso är det intressant att analysera den svenska grammatiken via ett annat språk.
Jag tror mig inte vara förmer. Inte alltid i alla fall.
Jag, Nittonåringen och Sjuttonåringen satte oss i förmiddags på skolbänken tillsammans med kanske 15 andra mammor, pappor och barn som alla hade betalat 300 kr per person. I tre timmar fick vi lära oss allt från att 50-skyltar inte heter 50-skyltar (eller ens hastighetsskyltar utan ”hastighetsbegränsning”) till att tjejer sminkar sig tre timmar före varje bilkörning och att killar äter mat medan de kör. Dessutom är tolvåriga tjejer alltid jätteförsiktiga när de cyklar medan alla killar cyklar så fort de kan och stegrar gärna cykeln när de kommer i närheten av en bil.
1. Gissa! (Ingen tv-tittning i träningslokalen?)
Bilskolehandledaren var från ett spansktalande land och hade en ytterst intressant, hemmagjord (?) svenska. Pedagogiken gick ut på att han pekade på oss med pekpinne och avkrävde oss svar. När vi som förskrämda små möss hade svarat, talade han inte om huruvida vi hade sagt rätt utan gick bara vidare till nästa person. Han sa att man inte skulle chansa utan faktiskt svara ”jag vet inte” om man inte visste – men nåde alla som faktiskt svarade att de inte visste!
– Du vet inte? DU VET INTE? Du inte säga du inte veta, du ska veta. Du inte lussna!
Och så stötte han pekpinnen hårt, hårt i golvet så att vi hoppade som inför Stig Järrel anno 1944.
– Många djur jag har kört på, älgen på baksidan, många älgar. När den schilten [pekar på älgskylten] diker på en huvudled upp betider farligt. Jag många kaninen olika färg körde på. Du kan skjuta älgen med din bil, den schilten sitta 200 meter där djur bruka dika upp. Och mårk körning på natten med lita jam jam, man vet aldrig vad som komma.
Av alla i lokalen var det bara jag som antecknade. Och jädrar vad jag antecknade.
– Sank farten vid jannkorsning. Jannkorsningen har bomull. Bomull åker ner, traffisignalen blinka, den plinga, den traffisignalen sluta blinka. Bomull åka upp du köra rafram. Rafram inte blinka, svänga vänse blinka, svänga höger blinka, inte blinka rafram.
Detta handlade alltså om hur man agerar vid en järnvägskorsning med bommar, inte bomull. Och självklart förstod vi vad han sa eftersom vi hade bilder att titta på.
2. Gissa! (Staket!)
Allra mest upprörd blev han när vi alla en efter en svarade fel på en fullständigt självklar fråga:
– Vad säga mamma till dig när du panikbromsa när du kör 90? sa handledaren till Nittonåringen och pekade på mig.
– Hon säger nog att jag ska bromsa. Eller så skriker hon.
– Jag tror att jag skulle vråla åt honom att bromsa … försökte jag, som har tappat rösten och måste väsa fram svaren.
Alla svarade likadant. Jag föreslog – nästan panikslaget – att jag skulle dra åt handbromsen eftersom vi uppenbarligen inte kom på rätt svar.
– Inte hambroms, inte den! TRAMPA PÅ PEDALEN I MITTEN! Du måste säga skrika ropa ”trampa pedalen i mitten”, inte säga bromsa, trampa pedalen, lägga foten hallen på golvet! Hallen på golvet! Foten hallen på golvet!
Pedalen i mitten! (Fast handledaren gjorde inte en ring utan ett kryss på bilden som han ritade.)
Sedan nämndes – precis som Trafikverket föreskriver – provet på hallbana, att man inte ska billa på mobil, prata annan gegga under körning, att det är kriminell att sätta sig berusad människa i bil, att man ska följa handledarens intuitioner, att man ska blinka i tid före korset, att rulleskridskor är fordon och att det är straffbar att köra över och platta till den lilla ungen samt att bältelagen gäller för alla, även för ”lilla skatten där”. (Han kallade våra barn för ”lilla skatten” även om den lilla skatten var två meter lång med 317 piercingar och med ett personbästa på 400 kg i ryck.)
Värst var det när vi fick se en bild på en smal landsväg och en bil som möter en cyklist i rödrutig skjorta och hjälm. Vi skulle svara på tre frågor:
– Vad gör du? Är det en tjej eller kille på cykeln? Hur gammalt är barnet?
Han blev ilsknare och ilsknare när alla svarade ungefär så här:
kör långsamt
stannar
tjej
kille
12 år
11 år
kanske 10 år.
Pekpinnen slog gång på gång i golvet medan några av oss fnissade och andra satt förskrämda med forntida skolångest lurande runt hörnet och åter andra lade armarna i kors över bröstet och inspekterade en fläck i taket. Vi kom aldrig riktigt fram till orsaken till ilskan, men klart är i alla fall att om det hade varit en tjej på bilden hade hon klivit av cykeln och gått förbi bilen medan killar som sagt inte gör det utan stegrar sig eller cyklar så fort de kan.
3. Gissa! (Förbud mot tvåor och ettor?)
Vi uppehöll oss i en evighet vid en fråga om reaktionssträckan vid 30 km/h respektive 60 km/h. Jag rosslade under pekpinnehot fram att den ju blir dubbelt så lång. Nittonåringen och Sjuttonåringen bredvid mig nickade gillande. Men det var fel svar, sa handledaren. Andra i lokalen började knorra och frågade vad som avsågs tills handledaren blev riktigt ilsken:
– Nej! Reaktionssträckan och reaktionstiden är alltid samma! Hör på mig! Om reaktionstiden är en sekund är reaktionssträckan en sekund!
– Nämen, vänta nu, väste jag, tid har med klocka att göra, sträcka har med måttband att göra. Minuter och meter.
– Nej.
Då höjde Nittonåringen sin röst:
– Men sträcka dividerat med hastighet är lika med tid och därför är hastighet gånger tid lika med sträcka och om det är som du säger, att om du dubblerar hastigheten och reaktionstiden fortfarande är densamma, så kommer reaktionssträckan att vara dubbelt så lång. Som mamma säger. Kvoten ä…
– Jaså, ja då får du klura på det där, du, sa handledaren.
Och så övergick han till hur man kör ekonomiskt och att bilmarknaden numera kan erbjuda både elbilar och bränslesnåla alternativ.
Men lärde vi oss något idag då? Ja!
Så fort man rör sig snabbare än en person som går, så befinner man sig på ett fordon – och då gäller ”fordonstrafik förbjuden”. (”Får man inte springa, alltså?” viskade Sjuttonåringen i mitt öra.)
Om man på uppkörningen får order om att ”ta första till höger” så ska man inte svänga in på en återvändsgränd, för den räknas inte som en lämplig väg.
Det heter förresten inte återvändsgränd utan återvändsväg.
Man ska absolut inte vänta i dragläge vid tillfälligt stopp i uppförsbacke (som jag lärde mig) utan alltid bromsa tills det är dags att köra.
Högerregeln gäller inte vid skyltar som betyder ”Vägkorsning där fordon på anslutande väg har väjningsplikt (och i vissa fall stopplikt)”. Jag blev alldeles chockad när jag hörde det – intuitivt har jag vetat det, men medvetet kunde jag inte ens under det där pekpinnehotet klämma ur mig det.
Blås på – skit i alla som kommer från höger!
__________________________________
Hej kära Trafikverket Transportstyrelsen!
När jag håller föreläsningar utstår jag tortyren som heter ”kursutvärdering”.
Bara ett litet tips i all vänlighet från en som har gått handledarutbildningen.
__________________________________
… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.
När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.
Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?
Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”
Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.
Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.
Aj.
Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.
I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.
Igår eftermiddag berättade jag i en kommentar att det var lite jobbigt att ha feber samtidigt som min djefla man satte igång med en jätteröjning av husets framsida genom att peka med hela handen och rya på detta sätt:
– Du och du putsar fönster, du och du klipper av busken där på hälften, du flyttar stenarna dit och du river upp alla maskrosor som växer i gruset. Aj, jag fick ryggskott. Nu går jag och lägger mig.
Efter att ha delegerat till oss sex andra att jobba, gick karlsloken alltså och vilade. Hrnff.
Ett par timmar senare var husets framsida riktigt prydlig, när den djefla mannen föll ner i en ack så bekant avgrund av smärta. Vi kallar det ryggskott, men det är en besvärlig muskel som så fort det vankas däckbyte, gräsklippning eller väskbärning, brister. Den sitter i ländryggen och gör så ont att han vrålar som under krystvärkar.
– Aaaaaaaaaaaargghhhh! Det är som när en by gör uppror! Ååååååååååååårrrrr! Fast istället för människor är det muskler! Haaaaaaaaaaauuuuuuuuuhhh! Karl XII låg till sängs i ett helt år 1714. Aaaaaaahhaaaaaagh!
När han hade kämpat med smärtan i två timmar, hamnade han stående i köket. Han hängde över en av våra sju bufféer som en cowboy mot en bardisk efter fjorton whiskyglas. Kallsvetten rann, han ville kräkas, han ville dö och bad mig att ringa efter ambulans. Så då gjorde jag det medan den djefla mannen som en trehundraårig ek lade sig ner på golvet, där vi hade placerat soffkuddar.
Den stickade tröjan och sittunderlaget placerade Åttaåringen under knäna för att det skulle kännas bättre.
Väl nere på golvet började han googla lumbago och vårdprogram medan jag väntade på svar från 112.
– Aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrghhhh!
– Har du något emot att jag tar bilder?
– Nej, det här måste dokumenteras – det är ett minne för livet.
– Ok, de har bara en akutbil och den är för livshotande situationer, men de kan skicka en ambulans inom en halvtimme.
– EN HALVTIMME? SATANS JÄVLA AMBULANSJÄVLAR! Förlåt. Säg att jag ber om ursäkt. Jag menade inte att skrika.
Efter vad som inte alls verkade som en evighet utan snarare bara en halvtimme, kom stesoliden i sällskap med två vackra ambulansmän som med milda röster och blåa plasthandskar kröp ner på vårt golv och viskade ömma ord i den skrikande djefla mannens öron.
– Åååååh. Knark. Ååååh. Knark. Sherlock Holmes och jag. Åååh.
I detta skede kom en granne in för att höra om det var något hon kunde hjälpa till med; hon hade ju sett ambulansen. Och det slog mig att så ska man ju göra! Om jag ser att det är en ambulans hemma hos grannarna gör jag ju tvärtom: visar hänsyn, stirrar inte, försöker att inte störa. Men det är klart att man genast ska gå in och fråga om man kan hjälpa till med något! Så nu gör vi det, alla i fortsättningen, eller hur?
Här försökte den djefla mannen att riva handtagen från ambulansens inredning.
Efter vad som däremot verkligen kändes som en evighet lyckades vi alla med gemensamma krafter få in den djefla ryggen i ambulansen. Nej, jag följde inte med – jag hade bara varit i vägen och alla insåg vi att barnen hemma behövde mig mer än den krokige mannen.
Här låg han och tryckte på sin röda larmknapp i flera timmar. Till slut ropade han på hjälp tills personalen kom.
På sjukhuset kom fler och fler examensfirande studenter in – men vad som felades dem var oklart eftersom den djefla mannen mest låg och blundade och sjöng vaggvisor för sig själv för att stå ut.
Klockan halv två på natten kom han tillbaka – i en jättestor ”liggande sjuktransport”. Han föll än en gång som en trehundraårig ek – nu blott 15 centimeter innanför vår dörr, där jag hade lagt en madrass. Jag lade mig i en närbelägen soffa och så tillbringade vi natten utan annan smärtlindring än alvedon. För si, man delar inte ut knark till 47-åriga familjefäder med outhärdliga smärtor mitt i natten ity de kan missbruka det.
Men nu har jag varit på apoteket och hämtat ut muskelavslappande medel som får den djefla mannen att bli alldeles gråtmild av lycka.
– Ni är underbara allihop. Caesar satte eld på en massa skepp i Alexandria och … åh. Ni är så fina. Achillas i Egypten slogs med Caesars lilla styrka och så ockuperade Caesar Faros och … åh. Allt är så bra. Sedan satte romarna eld på egyptiernas båtar. Och biblioteket. Titta. Vi har så många böcker. Allt är så bra.
Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!
Nästan i alla fall.
Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.
– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!
– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!
– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!
– Kolla, mamma ligger på köksbänken!
(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)
I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.
”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”
”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”
Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.
Hej,
hittade språkpolisens goa blogg mest eftersom jag sökte förtvivlat efter ett svar.
Frågan har jag ganska klart för mig, nämligen:
– Om det t.ex. heter en människa och flera människor, varför heter det då noll människor? Snabba följdfrågan blir ju såklart, vad heter detta numerus som säger att det är färre än en?
Med vänliga hälsningar
Mattias
Knepig och intressant fråga! Jag (Olle, aka ”En djefla man”) slagit i böckerna här på morgonen utan att hitta en välformulerad förklaring. Jag kopplar in Lottens pappa, vikarierande språkpolis Per Stenson:
Hej!
Inte är det lätt, inte. Men för det första avviker noll från 1, 2, 3 osv. såtillvida att man i vissa matematiska sammanhang inte räkna noll som ett tal. Däremot är det alltid en siffra.
För det andra räknar man normalt inte med noll vid uppräkningar. Om jag ber någon räkna upp talen till och med tio så börjar man knappast med noll. När det inte är uppräkning säger man ju ”ingen människa”, dvs. singularis.
Men jag gissar att bakgrunden kan vara att man menar ”antalet noll av gruppen människor”.
Trollkräm! Jag ska be mina överlevande att nämna min famösa köttfärssås, mina knastrande knän och de utstående tänderna. Och att jag tyvärr aldrig blev längre än 1,72 meter lång, vilket menligt påverkade basketspelet eftersom jag dessutom föddes med skralt bollsinne. Nobelpriset kan de få nämna någonstans i slutet.
