När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.
Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)
Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.
Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!
Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)
På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.
Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)
På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)
Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var ”vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap”. Ehum.
I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:
MACASSAR-OLJA och KALIDOR.
Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.
(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)
Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.
Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.
Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.
Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:
”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”
Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.
En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och ful som den är.
De där strecken i mitten ska tydligen vara
- en uppslagen bok
- en stiliserad krona
- liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.
Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:
Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:
”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?
KB på nätet (väldigt användbart)
KB på FB
KB på Twitter
Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:
KB är ett kul plejs men jag måste erkänna att jag aldrig har varit ute i läsesalarna, bara varit runt bakom kulisserna och den nya publika delen.
Och så är jag faschinerad över att restaurangen heter Sumlen, någon gång måste jag fråga om det betyder något. Det är ett så konstigt namn.
Jag får för övrigt inte rätsida på sista meningen i första stycket. Känns som du ändrat dig halvvägs.
Tack, Dieva, sista meningen i första stycket var av typen en gång var jag i Sverige inte. Nu uppfräschad!
Hålet i entrégolvet är nog efter något slags svängkorsanläggning. Eller liknande.
Jag älskar också KB, även om jag håller mig till Läsesalen och Sumlen när jag är där. Det där att kunna få fram (nästan) vilka böcker som helst bedårar mig.
Hallå, hallå, kan man anropa någon som sitter och läser på KB och be dem ta fram en bok som avhandlar KB:s (enligt min mening) nyfula logotyp?
Fick ni gå ner i magasinen där de har diverse böcker från 1500-talet och sådär?
Ja! Däremot såg jag alltså bara en bråkdel (om ens det) av allt som skulle kunna skärskådas. Kan ni tänka er lukten? Torra papper och dammigt damm … aaaaaaah.
Häftigt 🙂
”Den tjugondeförsta Aftonbladet” = bra exempel på semantisk kongruens.
But noooo, nu har jag faktakontrollerat och på ett foto luppläst mig till att det står DET och inte DEN. (Ändrar med tung suck.)
Vad är det då ett bra exempel på?
Då är det ett bra exempel på hyperkorrekt morfologisk kongruens! Voilà!
(Och det faktum att du skrev fel är väl ett bra exempel på att semantisk kongruens i många fall är det naturliga.)
Perfekt1 ”Semantisk kongruens — det mest naturliga, helt utan tillsatser.”
Jag var på ett femtioårskalas i helgen (tänk vad en del av mina bekanta börjar bli till åren) och då jag inte kände någon annan än födelsedagsbarnet var jag tvungen att mingla. Jag kom i samspråk med en man som jobbar på KB med tidskrifter, och det var intressant att höra lite om deras funderingar kring problemen med att lagra allt som ges ut på svenska nu i den digitala tidsåldern. Han sa dock inget om pixelering.
Jag undrar om din julkalender sparas av KB, och om de i så fall även sparar alla kommentarer. Frågade du det, Lotten?
De har kört några fullständiga nertankningar från nätet men jag vet inte om det bara gäller svenska domäner.
Det måste vara helt fantastiskt att få vandra runt bland förstautgåvor av böcker från well, very långt tillbaka. Samma med manuskript och handavskrifter.
Jag har sett några andra korrfel i början av din text. Men nu måste jag fråga om KB också håller på att katalogisera om allt till nån sorts nummersystem istället för det gamla där det finns skönlitteratur på Hce.
De där tidningsbuntarna … På UB ligger det alltid framme ”dagens tidning” fast från sisådär för 50 år sen. Så där kan man alltså inte hålla på för all framtid då tidningarna kommer att gå sönder av den behandlingen?
Vad gör man när både de inbundna och de omknutna tidningarna har gått upp i atomer?
UB? UB som i UB i Lund? (Lund har inte bara UB utan UB1, UB2 och UB3.) Nämen vänta vad dum jag är — det finns ju Universitetsbibliotek även i Stockholm!
(Se här hur ni i realtid får ta del av min dumhet och hur jag inte raderar och censurerar och har mig.)
Dieva — äntligen har jag vettig användning av Twitter! Där får du nämligen av Elisabet Ahlqvist svar på frågan om Sumlen via denna länk.
Men jag är inte den som är den, jag kan citera här också:
Det är ”riksbibliotekarien Johannes Bureus stora anteckningsbok, av honom själv kallad ’Sum(b)len’, och en gång även kallad ’kladdeboken min’. Den är en 8:o volym inbunden i ett pergamentsblad ur en medeltida latinsk handskrift. Den innehåller nu närmare 700 blad. Sumlen påbörjades förmodligen 1599, och den sista daterade anteckningen skrevs 1648, samma år som Bureus fyllde 80 år. Dess innehåll är bland annat reseberättelser, impressioner, avskrifter, folksägner och inte minst till synes fragmentariska tankemönster, vilka delvis ännu väntar på att tolkas.”
Och nu vill vi ha ”8:o volym” förklarat för oss, eller hur?
UB.umu.
Tänkte inte på att U inte stod för Umeå. Haha.
Misstänker att en 8:o är hälften så stor som en kvarto.
Japp, det verkar stämma.
Ehe och humhum, kolla loggan på Ö-helenas senaste länk. (Och tack, du har helt rätt!)
Det är något särskilt med papper.
Grevinnan Hallwyl beställde brevpapper från Gryksbo pappersbruk men fick strax innan leveransen veta att linnelumpen till pappret kom från ungkarlsbaracken vid pappersbruket. Då vägrade tanten ta emot brevpappret. Man kan ju inte veta vad dom fibrerna varit med om! Långt in på 1970-talet kunde man köpa brevpapper med grevinnans vattenstämpel.
Säger som Jessika, vad häftigt!
Tackar Lotten! Tänk om jag kommit på den tanke själv (som twittrar ännu (mycket) mer sällan än dig).
Vem var först med loggan tror du? Undrar hur plagiat hanteras när det är bilder. I musikbranschen brukar man väl räkna ett antal noter.
…n Borde väl också vara ett ? i slutet på första meningen.
Dags att gå till sängs, innehållsrik och inte odelat positiv dag. Nya tag imorgon, det ska nooog inte regna på eftermiddagen.
Ha en glad midsommar allesammans!
Johannes Bureus. Mångkunnig person. Lottens föregångare som språkpolis. Han skrev ju tom sin egen regelbok.
Allt enl Wiki.
Mja, Dieva, det där med att räkna toner och att ett visst antal sådana är gratis att låna är en myt, eller åtminstone en lite för grov förenkling. Det handlar i stället om att bedöma verkshöjd, vilket är betydligt mer komplicerat. Och det är detsamma vad gäller bildkonst. När det gäller varumärken och loggor vet jag inte om det är samma regler man går efter, eftersom det ju inte är direkt konstnärliga verk som det är fråga om, men i vilket fall som helst så är det inte tillåtet att härmas hur som helst.
Huga vilken horrör, den nya loggan för KB. Den är dessutom heraldiskt felkonstruerad när det gäller texten, som ska gå från höger till vänster och alla bokstäverna ska ha huvudet mot ytterringen. Gå in på Högsta domstolens webbplats så får ni se hur det ska vara. HD har ett emblem som riksheraldikern har kollat, så det kan ni lita på. Att det ser ”konstigt” ut är fullständigt ovidkommande; heraldiken har sina egna lagar som ska följas. Japp!
Leta er till rubriken Sigillet på webbplatsen för att få se Högsta domstolens logga.
[…] av mina favoritställen är ju Kungliga biblioteket, och där hade jag igår ett jobbrelaterat möte. Men eftersom KB håller på att byggas om, måste […]
[…] här boken finns bara på KB, men för ett par hundralappar kan man få vilken bok som helst inskannad och mejlad till sig. Och […]