Hoppa till innehåll

Etikett: sommar

Jag ska bara …

… plocka blåbär, fira födelsedagar, ta hand om gästerna, lära mig att dansa can-can, bota en hälseneinflammation, leta efter en försvunnen nyckel samt sortera garderoben.

Men jag hinner inte!

blueberry
Dagens skörd! (Men den hann jag tydligen med?)

Förmodligen har nån elaking snott tiden – varje dag äter ett för de flesta okänt tidsspöke upp några timmar. Men ingen märker det, alla bara klagar utan att tillsätta en utredning eller ringa till Ghostbusters. Jag hinner knappt vakna på morgonen, så börjar solen gå ner. Jag äter frukost och börjar samtidigt att laga kvällsmaten. Idag på förmiddagen plockade vi blåbär med båsets kommentator Örjan, och när vi kom hem två timmar senare var klockan halv fem.

Fast … Aha. Jag förstår. Tidsspöket funkar så här, när han flyger omkring på stadens gator och torg som en helt vanlig Laban:

timeghost
Originalet finns här.

Under dagens blåbärsplockning lade tidsspöket fälleben för min mamma, som med alla sina bär for på näsan och därmed slängde ut sin mödosamt plockade liter på en tre meter lång sträcka. Och sedan satte vi oss alla där och försökte plocka det som plockas kunde. Ni förstår vilket tidshål vi ramlade ner i?

berryspamarken
Dubbelplockade bär.

Med detta sagt, vill jag bara ursäkta mig för frånvaron! Dansa på bordet, alla mina små möss!

Share
88 kommentarer

Detta har hänt sen sist: flugorna och en soptunna

Jag har i kommentatorsbåset lite lamt beklagat mig för att jag är så frånvarande. Det är de facto alls inte klagomål – jag är extremt nöjd med situationen som den är: solen lyser, det är varmare än varmt, ölen är god och gästerna rara.

Men flugorna, ack. Flugorna! De sneglar på oss människor och ser oss i ögonvrårna med armen lyft med en hoprullad tidning anfalla i slow motion. Flugorna kliar sig då lite på hakan, funderar på kvällsmaten, gör några armar uppåt sträck och flyger stillsamt på en liten promenad en stund senare när vi människor med våra långsamma synapser fortfarande är på väg ner med armen.

– PANG!!! smäller jag i köksbordet så att att glasen skallrar.
– Body count zero, konstaterar spanjoren här i huset, som redan är uppe i åtta eftersom han har utvecklat en taktik med två flugor per smäll.

fly_killer
Så nu har jag på Teknikmagasinet köpt en flugrost, som på tre dagar har lyckats locka till sig och döda 0 (noll) flugor, myggor, harkrankar och fruktflugor.

På Coop köpte jag ett blommigt flugklisterpapper som man sätter fast i fönster, särskilt i nedre vänstra hörnet (det står så på beskrivningen och då måste väl världens samlade flugdödarforskare ha kommit fram till att flugor kan skilja på höger och vänster) och på den klisterlappen har blott tre, långa, blonda hårstrån funnit döden.

Förutom att hata flugor (nej, jag vet att vi inte ska hata flugor utan vara dem tacksamma eftersom de behövs i naturens kretslopp), har vi sörjt vår Bin. Det är en storinvestering till soptunna som vi ähälskar som vore den vårt barn.

binnen
The Bin på en bild från 2007, när den kom hem till oss – när vi fortfarande hade träfärgat golv och jag (tydligen) hade uppvikta jeans på mig.

Men nu är det ju på det viset att storinvesteringar lönar sig i längden. För när The Bin gick sönder, kontaktade vi Brabantia genom att fylla i ett formulär med information om köpdatum (hej vad bra att man har en blogg) och leveransadress. Och vips! Levererat till dörren kom ett nytt Binlock efter mindre än en vecka!

Men nu är jag långt ifrån flugorna, barnen, spanjoren, min djefla man och The Bin, eftersom jag är på väg till England. Klockan 16 tog jag tåget hemifrån, kl 17 anlände jag till Centralen och här måste jag sitta till 19:18 för så sällan går SJ-tågen till Arlanda. Om jag lider?

Ja: det är ju fullt av flugor här!

flugfan
”Kanske lite ostkanter och brödsmulor … såg nyss ett wienerbröd ligga och skräpa … mormors hosta … mmm.”

Nu blev det lite intressant … Jag sitter i loungen på Centralen och in kom nyss en vattenkammad yngling på ungefär 18 år och han har lagt sig på en av sofforna med skorna på!

liggande loungekille
Han är ju liksom inte hemma i sitt vardagsrum …
Share
24 kommentarer

Vädret, alltså!

Sällan har vi här i huset tyckt så olika om något. Jag går ner i den svala källaren och drar upp saker som ska sorteras eller slängas eller lagas eller bara omplaceras och så går jag omkring på gräsmattan och hummar och mumlar i bikini och trivs som smör i solsken.

skotrappan
Inga skor här – bara 120 tomma krokar!
skoooooooor
Men här! Alla utom fyra av paren i raden närmast kameran är kvar, resten har vi gett bort eller hängt i äppelträdet.

Under tiden:

  • Sjuttonåringen ligger i en säng i källaren med isklampar i fickorna eftersom han är ett vinterdjur.
  • Min djefla man sitter i sitt varma arbetsrum och svär så det osar eftersom han inte vill klistra kvitton utan hellre ligga i en säng i källaren med isklampar i fickorna.
  • Spanjoren har trillat omkull på cykeln och ligger inomhus och baddar sina sår fastän han egentligen är en spanjor som vill glassa i solen och surfa på vattenvågor.
  • Tjugoåringen sitter utomhus under eller på studsmattan (beroende på var det är mest skugga) och läser linjär algebra tills …
  • … Fjortonåringen i så få och små plagg som möjligt kommer och stör, för då pratar de istället om ASCII eller skriver runor såsom systrar ju gör.
  • Tjugotvååringen lider i sin studentlägenhet i Lund eftersom han hellre skulle ligga i en säng i en källare med isklampar i fickorna, men har kommit på att man ju lika gärna kan gå och styrketräna när man ändå vansinnessvettas utan att styrketräna.
  • Elvaåringen far som en tätting mellan husen och badar än här, än där.

Vad härligt det är med värme!

Skärmavbild 2014-07-08 kl. 10.06.10

Share
53 kommentarer

The Return of the Termosmugg

Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.

Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.

Huset som en termosmugg gömde.
Huset som en termosmugg gömde.

Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.

Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.
Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.

Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:

Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.
Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.

Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)

Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!

Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen var dock en badkruka.)
Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)
Share
107 kommentarer

Bara liten bildsafari från senaste veckan

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)

Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!

Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.

Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe uppsatt pärlplatta.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe högt uppsatt pärlplatta.

Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.

Före och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)
Före – och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)

I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.

Tomma hot: GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG!
Tomma hot: – GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! SCHAAAAAS KATTA!

Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.

Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.

Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit), skitigt vinglas med isbitar i.
Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar i.

Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.

Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Efter – en Tardis!
Efter – en Tardis!

För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.

Share
74 kommentarer

Några turistattraktioner senare

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:

– Och?

För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.

Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.

Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.
Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.

Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt “vi besökte varenda  kyrka i hela Tyskland”.

Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.

En neonskylt med CHOKLAD och texten "liten chokladfabrik" fick mig att tvärnita.
En neonskylt med CHOKLAD och texten “liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.

I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.

Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.

Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.
Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.

Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:

Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.

Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.

Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på …
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …

På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!

Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.

När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)

I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.
I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.

Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.

 

På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.

Drippen dropp och drappen dripp.
Drippen dropp och drappen dripp.
Tvålrost.
Tvålrost.

Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:

The Crack.
The Crack.

Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.

Share
65 kommentarer

Bilresan söderut anno 2013

När jag var liten, stoppades vi barn in i bilen och så körde våra föräldrar oss till Tyskland och Frankrike. Vi bodde på hotell med dunbolster och levde livets glada dagar (och gick in i ALLA kyrkor) med restaurangmat emedan vi var barn till lärare, som ju hade bra lön och sommarlov precis hur länge som helst.

Idag stoppar jag in tre av barnen i bilen och så ska vi (med sprucken vindruta) köra ner till Olseröd för att hälsa på Ami (hon med Carl Larsson-boken). Men vad skaaaaa vi hitta på på vägen ner?

LL99 i båset säger att vi ska ta en tur till Kåserbega och Ale stenar och i Kåseberga äta laxburgare med pepparrotsgrädde. Vi vet att vi måste stanna på stationen i Kristianstad, annars är vi öppna för allt. Det sägs att det är 50 mil som tar 6 timmar, men inser att det mycket väl kan bli 70 mil som kan ta 12 timmar.

Skärmavbild 2013-06-26 kl. 08.33.18Ett av barnen (Tjugoettåringen) i bilen har sedan i måndags körkort, så det kan hända att jag till och med får till en och annan uppdatering här.

Uppdatering kl 13:02 på Burger King vid Östgötaporten

Ring, ring.
Ring, ring.

Kall wrap, halvbrända lökringar och ett vansinnigt plaskregn. Det är jättekonstigt att Burger King inte har något nätverk till oss och kaffeapparaten är trasig och piper i panik nu när reparatören närmar sig med en jättehemsk dammsugare som suger så att våra trumhinnor ställer sig i darrig givakt. Men – här sitter vi och trivs.

Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.
Omkörda av lastbilar blev vi hela tiden. Men vi hämnades genom att spruta vatten på en traktor.

Uppdatering i en säng i en fantastiskt snyggt stajlad friggebod mittinatten
Det bidde inga som helst besök på vägen. Regnet hälldes ner i sådana mängder att vi inte ens stannade för att gå på toa eller köpa glass.

Share
136 kommentarer

Igår Baditudes – idag bad i sjö

Detta är egentligen bara ett dagsboksinlägg. Eller … vaddå “bara”?

Tsssst, nu börjar jag om:

Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår! För jag var på punkkonsert med det famösa bandet Baditudes (med gästmusiker från Sator och familjen Bergman). Det hela började med en högst normal och ickepunkig bjudning hemma hos sångaren, som till vardags jobbar på lokaltidningen. Vi minglade verserat, doppade morötter i tsatsiki (heja den svenskstavningen!) och uppförde oss väl (förutom när jag klev så brutalt i soffan att ett vinglas for upp i någons näsa). För så är det med alla dessa musiker i medelådern: de må hoppa, skutta, fara omkring och vråla – men på måndag står de där och är tjänstemän eller lärare samt projektledare. Ni vill se vilka låtar de drog av, va?

1. Sex Noll Två (AGAG)
2. Holidays In (CBAG)
3. Nasty Nasty (GGCC)
4. Cretin Hop (EADEE)
5. Clampdown (AAA)
6. Ever Fallen in love (C#mC#mB)
7. Levande begravd (AAAA)
8. Bodies (EEEE)
9. Kill The poor (CAmFG)
10. Janie Jones (EEEE)
11. Atomreagge (AAA)
12. Sedated (EEEE)
13. Basket Case (DA……)
14. White Riot (ADAD)
15. Sheena is… (CCCC)
16. Rövarnas Visa (BBBB)

1. Party in Paris (GA#FG)
2. Homicide (DDCG)
3. Pretty Vacant (AAA)
4. Radion (ADAE)
5. Borstal breakout (EEEE)
6. Rockaway Beach (DDD)
7. Wasted Life (AAAAA)
8. Anarchy in the UK (GFEDC)
9. Should I stay… (DDGGD)
10. New Rose (DBEA)
11. Blitzkrieg Bop (AAADE)
12. Kids are united (AAAA)
13. I Fought the Law (DDGA)
14. Klockan 8 (ADAD)
15. Dancing with myself (EEEE)
16. Punkrocker EAC#mC#m)

Det ska fan vara tonårsrebell när 45-åringarna ser ut så här.
Det ska fan vara tonårsrebell när 45-åringarna ser ut så här.
Kvällens Iggy Pop tog av sig tröjan efter 15 sekunder.
Kvällens Iggy Pop tog av sig tröjan efter 15 sekunder.
Min djefla man repar genom att be om en madrass där han planerar sitt stage dive.
Min djefla man repar före konserten genom att be om en madrass där han planerar sitt stage dive.
Själv hade jag tagit på mig 17 armband (jättepunkigt ju) och övade på mobiltelefonsduell genom att ha en i vardera ficka (fyra sammanlagt). DRA! (Lite Kenneth Andersson över posen, va?)
Själv hade jag tagit på mig 17 armband (jättepunkigt ju) och övade på mobiltelefonsduell genom att ha en i vardera ficka (fyra sammanlagt). DRA! (Lite Kenneth Andersson över posen, va?)
Japp.
Japp.

Nu ska jag berätta vad vi gjorde idag! För vi åkte iväg till vår badsjö. När vi gjorde det för för tio år sedan hade jag alltid fem barn och minst tre stora väskor med mig; numera är det bara två som är intresserade – och de bär sina egna handdukar. Skallrande tänder och iskallt vatten och hundbajsluktande sandstrand – allt är precis som det ska vara, säger de.

Jag lyckades ta en bild precis när Tretton- och Tioåringen skulle landa:

Plask! Men … vad ser jag i bakgrunden?
Plask! Men … vad ser jag i bakgrunden?

Jag stirrade på bilden där jag i gåshud satt och hackade tänder på den kluckande bryggan. Om det hade varit en amerikansk skräckfilm, hade hela skogen strax sugits ner i ett slukhål större än Johnny Depps säng.

Nightmare on Elm Streets berömda sängscen.
Nightmare on Elm Streets berömda sängscen.

Jag vandrade upp på stranden, trippade försiktigt mellan hundbajskorvarna, dumpade skorna, satte mig ner och tog den här bilden samtidigt som jag ropade på barnen.

"Skor framför sjunkande container" kallar jag detta konstverk.
“Skor framför sjunkande container” kallar jag detta konstverk.

– Nämen ska vi ligga här, mamma?
– Javisst!
– Alltså det är fullt med myror här!
– Bra, då ser det verklighetstroget ut!

– Hjääääääälp! Vi sjunker!
– Hjääääääälp! Vi sjunker!

I själva verket var det inte mer dramatiskt än att containern helt enkelt hade tippat.

Det är ju lätt hänt när man är en sisådär tjugofem personer som ställer sig på den och verkligen tar i.
Det är ju lätt hänt när man är en sisådär tjugofem personer som ställer sig på den och verkligen tar i.

Om det var varmt i vattnet? undrar ni nu. Nähedå, verkligen inte.

– Frrrrys, hutter, ska-a-ak, som Kalle Anka hade uttryckt sig.

Share
53 kommentarer

Här är det rätt dött

Egentligen skulle jag kunna blogga så här, bara:

Välkomna! Vad har ni gjort idag? Jag har kört traktor.

Kört och kört kanske är en överdrift.
Kört och kört kanske är en överdrift.

Och så skulle alla kommentatorer rusa in i kommentatorsbåset och så skulle vi liksom sutte vi runt en lägereld bara ha jämfört de senaste rapporterna om våra kära fiskgjusar, som gör att denna vädermässigt bedrövliga sommar faktiskt är uthärdlig. (Har ni sett att de putsar fjädrarna och biter sig själva i nackskinnet hela tiden, de tre små?)

Men jag känner att en liten bildsafari från se senaste dagarna kanske kan vara på sin plats. Om inte annat så för att jag i november ska kunna säga “nä, det regnade faktiskt inte non stop”.

Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.
Vi slog ihjäl en rutten trädgårdsstol och eldade upp några marsmallows.
Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.
Vi hittade en nydöd snok som var varmare än vi trodde att ormar kunde vara.
Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.
Vi mötte en dam som bad om ursäkt för att hennes hund hade bajsat mitt på vägen. Vi letade efter logiken, men förlät henne och såg till att bevismaterialet hamnade i diket.
Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.
Någon slängde en filt ifrån sig på ett sådant sätt att den skapade ett konstverk så fort den hade försetts med förklarande etikett.
Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar? Man vill nästan skriva en fortsättning …
Jag hamnade i en skoaffär där denna skylt fick mig att helt glömma bort det akuta skoprojektet. Känner ni hur texten flyger på poesins vingar?

 

Share
59 kommentarer

Arrrrrrrg!

  • Mina gummistövlar är borta!
  • Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
  • Det växer mossa på gammelbilen!
  • Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
  • MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.


FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

Share
61 kommentarer