Husfru Bergman rapporterar
Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.
Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.
Jag har bl.a.
- rivit upp plastmattor
- rivit ner vävtapeter
- installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
- byggt garderober av upphittat källarvirke
- konstruerat ett kök
- satt upp paneler i både tak och på väggar
- stått vid spisen och fött barn.
Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.
Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.
Före …
… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)
Före …
… efter.
Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:
– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.
Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat
Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …
Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?
Knypplad spets, väl?
Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.
Steg 2 var att mangla.
Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.
Några barn sa:
– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?
Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:
– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.
Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.
Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.
Blaa skulle alltså vara ”blåa”.
Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!
[ågrenspaus]
Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!
Dänkflaska är ett roligt ord som jag lärde mig först 2010.
Jag kunde inte tro att ordet dänka fanns, men det gjorde det faktiskt, om än provinsiellt sydsvenskt – och det tycks innehålla en ordstam med betydelsen ’fuktig’ (dinkot, dunken och dunkig är andra fuktord) som gör det besläktat med både dyngvåt (som alltså inte har ett dyft med gödsel att göra) och rockbandet Dungen (som alltså inte har något med träd att göra).
dänka i SO
dyngvåt i SAOB
Det brukar trots allt finnas å, ä och ö även på moderna dymosar, fastän vi som är vana vid användarsnälla WYSIWYG-gränssnitt inte intuitivt lätt kan lista ut vilka tangentkombinationer som krävs för att få fram dem.
På vissa maskiner kan man behöva välja språk på först; därefter kan upprepade tryckningar på t.ex. A ge den bokstaven med diverse diakritiska tecken.
Eller så kan man behöva hålla respektive tangent nedtryckt en stund.
Men hur man gör beror på modell.
Filmexempel
Clas-Ohlson-exempel: ”ABC-tangentbord (håll A nedtryckt för att få Å och Ä. Håll O nedtryckt för att få Ö).”
Heja Lotten (och hej förresten, det var länge sen jag skrev något här)!
Själv väntar jag med spänning på att min nya tvättstuga ska bli klar så att jag kan ställa dit min nygamla mangel som jag fick av en kollega. Då dj****r ska det plattas lakan. Har samma knölar i vårt linneskåp.
En kallmangel är en kallmangel är en kallmangel.
Bäst är förstås en stenmangel, men inte ens i Gula Huset tror jag att det finns plats för en, ens om ni röjer hela källaren.
Möjligen på höjden, placerad i hisschaktet.
Men mest fascinerande är att du bara liksom åkte till en loppis och köpte den. DET skulle jag också vilja kunna göra, eftersom kallmangelbristen i mitt hem är total.
Kan man komma med sina dänkta lakan på ett tillfälligt besök?
Lotten, var ska detta sluta? Snart vill du krusa örngottsband också. Och då står du där och har väl inga band att krusa. Vilket trauma.
Stenmanglat kan man få på Banérgatan härstädes. En liten proper dam sköter den enorma mangeln. Hon har öppet några timmar tisdag efter andra fullmånen efter trefaldighet, ungefär. Sällan, alltså. Men jestanes vad det blir vackert när hon manglat!
När vi flyttade till hus -92 fick vi (=jag) en begagnad mangel av en kompis som inte menade sig behöva någon. (Den stod i huset dit de flyttade.)
Den mangeln står nu på vår tredje gemensamma adress. När vi kom hit för ett drygt år sedan var det nån tjuvström i den så att det kändes drrrrr när man tog på metalldelar när strömmen var påslagen.
I början av den här sommaren tog maken tag i saken och nu drrrrrrar den inte längre. Så nu kan jag mangla igen.
(Strax före makens åtgärd hade jag tagit med mig en påse handdukar och manglat på jobbet. Det kan vara det som gjorde att han förstod behovet.)
För att åstadkomma såna där prick- och ringvarianter av bokstäverna på Dymoapparaten på mitt jobb ska man utföra en massa hemliga manövrer som man absolut inte kan komma ihåg mellan gångerna. Lösningen är att man går till Sven. Varje Gång. Varför kommer han ihåg?
Overheadpennan ersätter man med den vattenfasta pennan som är till att skriva på plantetiketterna.
Jag har krustång till örngottsband men inga örngottsband.
Åhå! Plantetikettering som jag ju är så kass på!
Vi får se till att sätta fast massa örngottsband … nånstans. I kastrullskåpen? I gardinstängerna? Under köksbordet?
En bekant till oss klagade över att örngottsbanden såg så slarviga ut om man inte krusade dem. Groomen föreslog att han kunde lägga den änden av örngotten inåt. Det gör vi. Vi har en massa udda örngott med och utan band.
Nuförtiden ser ju örngotten ut mera som kuvert. Vi har ETT örngott med knytband – okrusade – och dessutom bred mellanspets som det står “God natt” på. Kan du knyppla såna, Ninja? – Mellanspets hör man inte mycket talas om heller, nuförtiden.
Jag är kränkt!
Inte fanns det någon kallmangel på loppisen jag besökte!
Ska det vara så?
Lakan av ypperlig kvalitet, något gulnade, men väl värda sitt pris 35 svenska, hemsvarvade crusados.
Två sittkuddar av hemmorrojdtyp kostade 30 spänn styck, och de blir alldeles utmärkta att sitta på när jag ska knyppla, för då ska man sitta högt så man inte har sönder sig i axelhöjd.
Men ingen mangel.
Lotten, det kanske är så att familjen har använt örngottsbandskrustången på ditt hår i alla år?
Vi har skördat potatis!!! På balkongen. Sex stycken små, men GODA. Åts med smör på och så lite sill för sej bredamé. Delikat!
Nu har jag testat Magnus A-tipsen om hur man får fram svenska å, ä och ö – men si det gack inte. På ämnet kan jag meddela att ett ord med just dessa tre bokstäver är “räksmörgås”.
Tänk, Ninja, jag har inte som jag alltid har sagt en nudelfrisyr. Jag har en örongottsbandskrusningstångsfrisyr!
Ni vet hur man i de bästa familjer har uttryck som ärvs genom generationerna? Hos familjen Stenson sa vi “ovanligt god potatis” om nästan allt som var gott.
Nu, Ökenråttan, kan du med fog säga just det.
Määän härreguud, potäter!
Så mümsich.
Gott skit, inga ben!
Men härre gud, paslakan! ”Skriv en lista på vilka ord du vill ha, så printar jag ut med vår å-ä-ö-kunniga DYMO och skickar i kuvert!” Höll jag på att skriva, tills jag kom ihåg att det var något lurt med vår DYMO också: displayen har ballat ur, man har ingen aning om vad som skrivs och å-ä-ö ligger i en undermeny … och jag minns inte var dom ligger. (Om någon vet – hjälp!)
Vilken grej egentligen – krustång för örngottsband.
Undrar vilket redskap kommer att väcka förtjusta utrop om 50-100 år…
Går bra att stoppa in ett som där om man vill.
(Och rutorna är tomma från gång till gång.)
Vilket får mig att tänka på en filmreplik:
Betyder telefon något annat i er tid?
Det gör det ju faktiskt, Cecilia N. Om man jämför nu och i vår barndom till exempel (tänker på min och Lottens barndomstid, men det fungerar lika bra om man är äldre eller upp till tjugo år yngre).
Ja den där roliga historien om redaktören som gav springpojken en peng för att gå ner till telefonkiosken och ringa honom så att han hittade sin telefon under högarna på skrivbordet.
Den var ju kul för att den var absurd. Nu är det ju så man gör, bortsett från telefonkiosken.
Grattis till mangeln! Så fröjdefullt och rogivande (och platsbesparande) att kunna printa ut lakanen. När jag flyttade från Mosebacke till orten tänkte jag att jag kommer att sakna mangeln i tvättstugan. Jag var lite kär i den och vi hade många trevliga stunder tillsammans. Till min stora lycka finns en precis likadan i tvättstugan på nya stället!
Undrar om inte den där knypplade spetsen på lucialinnet egentligen är brodyr. Vad säger expertisen?
Expertis eller ej, Karin har rätt.
Det går att se på datorn, men inte på telefonen.
Så du har flyttat, Karin?
Karin, man kan inte kommentera i ditt bås, av någon anledning.
Lotten, man kan inte redigera en kommentar hos dig på datorn. (Och fånen fattar inte att det är samma Cecilia N på båda sidor och låter mig inte heller ändra. Men det är ett externt problem.)
Datorn kommer dock ihåg mina nedre rutor, men fyller inte i förrän jag pekar i dem. Alltså: de är tomma, men kommer på bättre tankar när jag ställer mig i dem.)
Dina, telefon, garanterat, som satt fast i väggen med snöre!
Tvättmaskin, idag kommer nanotygerna som helt enkelt inte kan smutsas ner starkt.
Förbränningsmotorer, nuff said.
Håller med Karin och CN, det är typisk brodyr på lusselinnet. Maskinbrodyr, för man ser små, små trådar lite här och var och det ser man aldrig på något handbroderat.
Jag blev så inspirerad av mangelköpet att jag började leta manglar på nätet, men det känns inte så angeläget att jag kan tänka mig 4-5000 för en ny.
Frågan att ta ställning till är dock om det inte blir billigare i längden? Det blir lätt så dyrt att besöka loppisar.
Hej, expertisen! Så det är inte knyppling utan brodyr? (Nu måste jag lära mig skillnaden.)
Artonåringen och jag sitter just nu på Arlanda och äter matsäck. Flyget mot Gatwick lyfter 14:10, och vi tror att vindarna idag är med oss. Tyvärr sägs det att vädret i södra England är rena rama fimbulvintern: 20 °C!
Trasslet med redigering och kommentering och ifyllnad och allt här i båset kommer att lösas. Jag har gjort en lista på saker som måste funka, och ska betala en proper bloggtomte att göra ansiktslyftet.
På Arlanda pratar tre lite till åldern komna personer med varandra.
– Jaaa.
– Mmmm.
– Men vad säger ni om taxichauffören?
– Jodå.
– Han var ju bra?
– Va?
– Taxichauffören var ju extremt punktlig.
– Duktig?
– Extremt punktlig.
– Duktig?
– Ja, punktlig.
– Jag tyckte att du sa bucklig.
– Jag sa punktlig.
– Duktig?
– Ja.
– Det lät lite som punktlig.
– Det var faktiskt det jag sa.
– Varför sa du att du sa duktig då?
– För att … äh.
– Va?
Knyppling är trådar som man flätar med, brodyr är en bit tyg som man syr med nål på, hålen kan man antingen klippa upp och sen sy runt om eller bara trycka isär trådarna mellan stygnen med en pryl.
När ni kommer till Gatwick kan ni sträcka upp händerna väldigt högt och vinka till Hannoia, hon är i Edinburgh.
Fortsättning på Ninjas eminenta definitonskommentar:
Skillnad på knyppling och virkning:.
Knyppling: många trådar flätas till arbetet.
Vikrkning: en tråd formar hela arbetet.
Just nu glider vi över Danmark och har två rader bakom oss en galen, amerikansk kvinna som skriker och tjoar och är skitförbannad på the white man’s privilige – och hon skriker såpass att alla vi andra tystnar och försöker förstå vad som har hänt. ”NOBODY, I mean NOBODY tells a woman of color what to do. NOBODY!”
Spännande.
Broderi och brodyr är också olika saker.
Oj Lotten, har du wifi på planet?
Knyppling får mig att tänka på, i min hemkyrka Jäder, begravde Axel Oxenstierna.
Finns många målningar på honom iförd axeldok/bred krage (?) vilka är påsydda och dekorerade med storslagna knypplade brysselspetsar.
http://tinyurl.com/y7dwoqmf
https://sv.wikipedia.org/wiki/Brysselspets
På tal om krusning av örngottsband så funkar det (i alla fall på femtiotalet) att krusa medels en bordskniv. Gick i princip lika bra som med krustången.
Blåbärsö – se där ett ord med å ä ö i rättan ordning.
Knyppling: Min snarkjaktsbild i föregående tråd innehåller en knypplande bäver – inte var dag man ser slikt!
AuL: Snarken visade sej ju vara en Boojum. Och då går tanken direkt till Gertrud Stein och Alice B. Toklas. Gertrud var Baby Woojums och Alice var Mamma Woojums, sannolikt inspirerade av Lewis Carroll. Egendomliga saker som fäster sej i ens minne.
Akta er för ö-lands-sjukan den här gången!
Snarjkakt kräver inte mycket ansträngning. Ett praktfullt exemplar återfinns ca 70 cm rakt söder.
Snarjkakt? Vad kan det vara?
Snarjkakten är det inte som finns 70 cm rak tsöder om dig, Magganini. Den håller till i Bortre Mongoliet. Kanske har denna bild något att göra därmed:
AiL:: OK, men vem är “Snarken” på den imponerane ryttarstatyn?
AuL: OK googlat vidare .Funnit detta ang statyn.
http://enacademic.com/dic.nsf/enwiki/11532069
Snarken? HB! Gissar på Orlando Bloom, Dan Brown, Shubert och en blåsippa.
En dag på tunnelbanan hem från skolan satt det två damer med runda stoppade doningar på knät. Tog mod till mig och frågade och fick lära mig vad knyppling var.
Till min fröjd hade vi knypplingskivor-bord-kuddar (?) i syslöjden så jag bad fröken att få lära mig.
Vet inte vem som var mest förvånad, damerna på tunnelbanan eller slöjdfröken, att en fjortis ville lära sig knyppling.
Den söta spetsen som bildades blev sydd på en löpare som än idag används.
Måste leta knypplingsdon nästa gång jag är i Sverige!
Groomen hälsar att undersidan av staketpinnar Inte Ska Målas. Risk för att stänga in fukt och få ett ruttet staket mycket tidigare än annars.
Var är Skogsgurra förresten, apropå praktiskt arbete? Kan inte minnas att han har synts till på länge.
Knyppeldyna är nog rätt ord, Dina.
Coolt med knypplande fjortis!
Och jag heter ju fortfarande Cecilia N …
Groomen ska ha stort tack – här skall ICKE målas undersidor av staket! YES!
Jag tror att Skogsgurra är ute och kör skåpbilen i Långbortistan för att laga manicker och mojänger som vanligt!
(Jag har satt igång jakten på bloggtomte. Förtvivla icke, Vecilia och alla andra som måste fylla i alla uppgifter hela tiden!)
Dyna var det! Och spolar, eller hur?
Undrar om man kan köpa online… Måste kolla! Blev så sugen.
Här målar man inte ovansidan på dörrgavlar. För ingen ser det ju…
Jag efterlyste och fick napp på en mangel på fejjan igår men maken hävdar att vi inte har plats för den. Jag hävdar att det visst finns plats, där där det stod en mangel när vi var på visning av vår bostad. Men hur övertalar man en tjurig karl?
Man bara köper och ställer dit, Sanna.
Min man hävdade att det visst rymdes ett badkar i den där nischen där det antagligen hade funnits ett badkar. Jag sade nej. Men så kom han hem med ett badkar och det rymdes visst det!
Om man plockade ner kakelplattorna från väggen …
En av er har rätt.
Knyppeldyna och knyppelpinnar.
Förtvivla ej, Dina, knyppeldynor et al. finns i mängder. Ska jag hålla utkik så du får en bra dyna, bok, mönster och pinnar tills du kommer hit?
Knyppla är sanslöst roligt och en ypperlig övning i koncentration.
Jag säger som Cecilia N: man tar saken i egna händer. (Min djefla man var inte ens med på att skaffa fler än två barn. Jag bara köpte dem och ställde in dem, och han har inte ångrat sig.)
Snarkjakten av Lewis Carroll. Vi har en översättning gjord av Lars Forssell och Åke Runnquist. SÅ har det kommit en ny (2014) av Isabella Nilsson. Läs och förundras. Ordningen är Lewis, F & R och Isabellas, av samma text.
They sought it with thimbles, they sought it with care;
They pursued it with forks and hope;
They threatened its life with a railway-share;
They charmed it with smiles and hope.
De sökte med fingerborg, listigt fördrev
med såpa och småskratt dess hopp.
Av aktieposter de bildade drev,
med gaffelskaft drev de den opp.
Vi sökte med sökord, vi sökte med gin,
vi sökte med gaffel och hopp.
Vi sökte med tågräls i trånga krypin,
vi sökte med hudnära kropp.
Nån liten kommentar?
Ninja, tack!
Men för tillfället vet jag inte när jag kommer nästa gång. Var ju precis… Förhoppningsvis nästa sommar.
Vi får prata om det när jag vet. *smajlis med hjära i ögonen*
hjärta… ett i varje öga…
Jag tycker den äldre översättningen är bättre. Ingen av dem är ju så värst trogen, men den första är vackrare (var det Tegnér som sa att översättningar är som hustrur?) – alltid besvärligt med poesiöversättningar, om det är meningen eller versmåttet som är viktigast och varför.
Var är Gurra? Han som är så fiffig har väl ordnat sej ett jobb vid Nordpolen nu och där sitter han och lagar kylskåp och fixar AC åt isbjörnarna. Typ.
Även jag föredrar den äldre översättningen, som även följer originalet lite bättre.
Båda översättningarna har sina förtjänster, men den nya är mer lättläst, även om ‘sökord’ studsar lite på mina språkkänsliga öron.
Jag kommer inte längre än “sökord”! Står det verkligen SÖKORD?
Så förtvivlat störande – jag måste hämta mig här på divanen en stund.
Behagas en pralin?
Det står sökord!
Innehållet förvanskas rejält i den nya översättningen.
AuL, jag har funderat mycket på var det använd(e)s små vassa knivar för att krusa örngottsband och var det använd(e)s krustång. Fick för mig att det kanske var en klassgrej, dvs kniv i arbetarklassen och krustång i medel och överklassen, men jag inser att mitt statistiska underlag är lite klent. Vad säger båset?
En bordskniv är ju inte särskilt vass, snarast trubbig. I mitt barndomshem fixades örngottsbanden med antingen krustång eller bordskniv. Var vi mer än en som skulle krusa så användes båda metoderna. Jag har ingen aning om när krustången kom i ropet – slutet av 1800-talet kanske och inte heller vet jag hur vanligt det var med krusade örngottsband. De var ju mest till för att se trevliga ut i linneskåpet.
Brid 08.12. Ang SG. Kommer att träffa honom och Hyttis 26.8. på säsongens sista föreställning av Don Carlo, och kan då berätta att du frågat efter honom.
http://www.operapaskaret.se/
Tror det finns några platser kvar om du är intresserad.