Den förunderliga världen och dess människor bäddar in oss i bomull med omsorger, telefonsamtal, erbjudanden om fyra kilo kalops, blogginlägg, filosoferande och jag vet inte allt.
Men nu återvänder vi en liten stund till söndagskvällen! När brandmännen hade försökt lokalisera elden i en hel timme, kom überbrandchefen fram till mig och sa:
– Det är svårt, detta. Vi hittar inte eldhärden. Och nu tror jag att det är dags att hämta de saker som inte går att ersätta.
– Jahaja, kvittrade jag och tog ett hoppsasteg mot huset som vore jag på tivoli eller sju år.
– Vänta. Lyssna. Det som är oersättligt alltså.
– Oersättligt, upprepade jag och log.
Jag var nämligen helt obekymrad. Alla människor var oskadda och min dator låg tryggt på Bästisgrannens köksbord. (Vad jag då inte visste var att även fyra andra datorer hade placerats på samma köksbord av den sansade Sjuttonåringen.)
Inne i huset hämtade jag blåa Ikeapåsar som vi brukar använda för att forsla tvätt fram och tillbaka mellan källare och sovrum. Och så slängde jag ner de saker som jag i denna underliga stund fann vara oersättliga. Det var inte alls svårt och tog nog bara tre minuter. Idag har jag flyttat tillbaka sakerna till de oskadade rummen i huset, och jag baxnar över min ickefungerande hjärna. I påsarna låg nämligen
- en burk med sladdar till kameror och datorer
- en Rowells-katalog från 1967
- en Melodifestivalsbilaga från 2003
- tre smutsiga t-shirtar
- fem pärmar med idrottsurklipp från 1978-1980
- en barbiedocka utan hår
- en ickefungerande digitalkamera från 1998
- min mössa
- 16 par skor från olika genrer och tidsåldrar.
Tidningsurklippet på bilden ovan är en gåta. Det är från Expressen den 23 april 1981, och handlar om hur Tre Kronor slog Tjeckoslovakien med 4–2 i finalserien i VM. Bäst på isen var Anders Håkansson (vem är han?), Mats Waltin, Patrik Sundström och Roland Eriksson. Men varför har jag sparat det och varför i hela friden ansåg jag att just detta i söndags var oersättligt och t.ex. inte mina smycken?
Smyckeskrinet som jag inte tog med mig. I handen håller jag ett armband som jag och Bästisgrannen tillverkade när vi var 12 år – tofsarna kommer från våra respektive ryamattor. I bakgrunden diverse nipper med stort sentimentalt – men inte monetärt – värde.
Köket i detta nu. Skannern-skrivaren, papier-maché-grisen, underkläder, sladdar, spaghettigrytan och några böcker. (Det luktar pyton.)
- De sammanlagt sju barnen äter prick ett kilo bröd varje morgon.
- Ljudnivån runt frukostbordet kan inte vara hälsosam.
- När Skotten (Bästisgrannens skotte till man) idag fyller år, råkade vi glömma att servera honom frukost på sängen.
- Jag har förträngt min egen hygien och luktar löksoppa under armarna.
- Det är mysigt att sitta elva personer i en fyramannasoffa.
Vilken fin röd gryta ni har! *fokuserar på det positiva*
Jag har redan tänkt ut vad jag skulle rycka åt mig i farten på väg ut ur huset med barnen i en sådan situation. Varma filtar till alla och en pärm med min morfars fantastiska teckningar. De är helt oersättliga, smyckskrinet kan slänga sig i väggen.
Och wv har som vanligt full koll och fokuserar på att rädda det viktigaste, nämligen meneshor.
Grytan är "en Bernadotte" som jag 1994 köpte av en kissluktande gubbe på Mårtenstorget i Lund — för hiskliga 100 kr. Den har vi använt i runda slängar 1 500 gånger sedan dess (två gånger i veckan i femton år).
Tiila: skanna genast in teckningarna!
Man ska inte dricka te och läsa din blogg samtidigt. När jag kom till Rowells-katalog och Melodifestivalsbilaga så skvimpade jag te över nytvättade koftan.
Kan inte låta bli att undra hur alla böckerna mår, fuktskadade?
Usch vad det berör med denna olycka, jag finner mig själv kika in på din blogg innan något dykt upp i rss-en bara för att läsa kommentarer (eller som nu, ett nytt inlägg, tack!). Har inget att bidra med så vågar knappt kommentera heller, men ta hand om er och om grannarna, sådana är guld värda!
När man befinner sig i akut kris (och brand får betraktas som ett sådant) agerar man inte alltid rationellt apropå kablas och sånt.
Fin spaghettigryta :).
Och det är fortfarande så att det är bra att alla klarade sig med livet i behåll, det är bäst av allt!
Jag skulle dra med mig mina gamla dagböcker. Från ett annat liv där jag lärde mig hanteras med efterverklingarna av jordbävningar så har jag faktiskt en liten väska i garderoben.
Humlan: Man måste dricka te och spilla när man läser bloggar. Det står i blogglagboken.
Palindromhannah: Det där med att nästan inte våga kommentera upplever jag också ibland. Men det ska ni alla veta: jag älskar mina kommentatörer ohemult mycket.
Böckerna är faktiskt inte särskilt skadade. Vad värre är, är de ju borta i ett magasin och inte åtkomliga inför Julkalendern …
Tänk om vi alla skulle gå hem och skriva en lista på vad vi ska ta med oss om vi får samma uppmaning?
Så det är färdigbestämt och det inte gör något om hjärnan gått i stå. Fast då kommer vi väl inte ihåg att vi har en lista förstås …
Och vi har fått fem minuter på oss och det tar en timme att samla ihop allt.
Hmm.
Det är bara att konstatera att man tar med sig otippade saker när man är i en fas av chocktillstånd. Man vet ju aldrig när man behöver en gammal katalog från Rowells!
(Nu haver jag stickbloggat!)
Längst in i huset hänger en tavla som jag tycker om. Men man riskerar väl att bli innebränd om man räddar den. Det bekymrar mig ibland.
Sen förstår jag att det är smidigt att ha små laptopdatorer en sån här gång. Stora burkar är knöligare att få med sig.
Sen finns det en stor tung chiffonjélåda full med foton och en hyllmeter full med andra foton som också står på min mentala lista utan sinnesförvirring. (Må jag slippa få reda på vad jag kommer ut med i skarpt läge …)
En och annan krukväxt skulle nog också slinka med. Åtminstone en var av de sorter som har långa historiska anor.
För övrigt hade jag turen att inte dricka te när jag läste detta inlägg.
Om jag får bestämma så tittar vi först på "Glamour", sedan "Bonde söker fru" och till sist en glimt på "Cheaters":)
Lotten: Teckningarna finns inscannade och t.o.m. tryckta i sagor på rim som min mormor fått i 85 resp. 90-års present. Men originalen är jag rädd om!
Morfar målade med tuschpennor, alltså sådana som mina barn idag nyttjar. Vågar inte hänga upp dem eftersom jag är tveksam till om färgerna är så värst ljusäkta.
Vi kanske ska skriva Julkalendern i år? Om bara jag får skriva en lucka så vore det väl själva attans om jag inte skulle vinna.
Bästisgrannen har förfärlig smak när det gäller tv-program, eller hur?
(Jag får muta henne med vin.)
Jag är en sån som alltid har värstascenarion i bakhuvudet. Inte alltid så kul kanske men väldigt bra när det verkligen gäller.
För har man "repeterat" så går man på autopilot när det gäller. Att få ut ungar ur en krockad bil eller ringa 112 på franska när mannen fått hjärtinfarkt.
Så jag vet precis vad som gäller när det gäller oersättligt: mina fotoalbum. Och numera så modernt förstås, datorn med alla bilder. Hann jag skulle jag kanske ta med mitt smyckeskrin (för barn och barnbarns skull och för dem jag ärvt det av).
Allt annat går att ersätta. Var glad att ni får en alldeles automatisk "sanering". Allt onödigt åker ut och kan ersättas av nytt och fräscht. Härligt – skriver jag eftersom det här gick bra och det lyckönskar jag er till!!
ordverifiering: imptwall, kan det vara någon typ av brandvägg?
Jag hade brand i mitt eget kök häromdagen, så när jag såg orden brand rök eld och vad det nu stod i dina tidigare inlägg så pallade jag inte att läsa.
Hållna tummar för att allt återgår till det normala på bästa sätt snarast!
Kors i taket. Man måste ha en vind som brinner för att Bästisgrannen ska börja blogga igen.
Finns det SAKER som är OERSÄTTLIGA? Nej, då.
Börja om under en presenning i skogen – i vilket litterärt verk är det som dom gör det?- (får man ha frågor inom tankstreck inne i meningar?) och drick te som ni kokar över öppen eld, tänkte jag skriva, men jag menar förstås i stället att ni ska dricka svalkande och stärkande tomatjuice, till exempel.
wv säjer herratio; det låter heroiskt och uppmanande
PAH, NU DRICKER VI ÖL (OCH TE) oj, caps lock, och tittar på Italien-Sverige.
Matchen är slut. Och behållningen är Isakssons nick, nästan i mål. Men nästan skjuter ingen morot.
(För er som undrar: Isaksson är Sveriges målvakt. Som höll på att göra mål!)
Vilken tur att du fick titta på landskampen, jag håller med om att Bästisgrannen har lite konstig smak när det kommer till tv-program. Sen kan man ju undra hur du ska få henne att fortsätta blogga, det ska ju inte brinna mer hemma hos er nu! Kan du kanske muta henne med vin?
När jag skulle ta med mig från vår brand, tog jag med dator och handväska. Men inte kamera som låg på datorn.
Mamma tog fotoalbum, 40 kilo honung, och ett par jättegamla och trasiga skor. Men sen var hon den enda av oss, som ägde två par skor efter branden. Jag ägde inga och pappa ett par ladugårdsluktande arbetsskor.
Så, det det där med kataloger och skitiga tröjor, förstår jag precis.
När det brann hos oss när jag var liten så räddade mamma … räkningarna. Pappa var en smula förvånad över hennes prioritering.
Skönt att höra att det gick bra för er, det var nog inte meningen att ni skulle åka till Lund. Sen när man läser kommentarer och ditt bloggande så inser man ett du måste vara en riktig "hardcore" bloggare som bloggar när huset står i ljusan låga. Säger aldrig familjen ifrån?
Näpp, JR, familjen är ju lika knäpp den!
Däremot tycker jag mig ana fler och fler utomstående som har restriktiva åsikter om
* bloggandet
* basketspelandet
* antalet datorer i huset.
Det ska jag minsann blogga om!
En av mina vänner klarade sig från en brand iklädd morgonrock och tofflor. Alla tre i familjen överlevde men de hann inte rädda någonting alls från huset.
Brandkåren bogserade bort bilarna från garagedelen så bilarna var ok.
Men vad har man för nytta av bilar när bilnycklarna brunnit upp? Och hur skaffar man en ny bilnyckel när legitimationen inte finns längre? Att få ut pengar vara bara att glömma.
Så min vän vet numera vad hennes första prio är: handväskan! Det underlättar mycket att ha en id-handling när man ska ordna allt praktiskt efter en stor brand.
Jag kan skicka lite böcker till julkalendern. Jag är inte säker på att det blir nån jul om det inte blir nån julkalender. Det låter misstänkt likt känslomässig utpressning och ni har säkert nog med känslor. Men säg till om det går att hjälpa till på nåt vis. Med julkalender och annat.
Jag troooooor faktiskt att jag ska lyckas skapa en kalender. Det känns som en lagom uppgift. (Dessutom längtar även jag.)
Tur att jag inte har några betalda jobb som stör och distraherar, ehrrm.
När det brann hos oss en decembernatt frågar min make som ska plocka ihop saker var fotona är. Jag, som sitter och ammar vår tvåveckorskrutt för att hålla honom lugn, svarar: -Skit i fotona, ta blöjor och dunjackor.
Vi hade alltså valet – och valde något som går att köpa på 7eleven.
Skyller på omsorg om det lilla livet.
Nåja, efter sanering var vårt hem intakt, vi hade tur. Allt kvar.
Jag är lite upprörd över att du inte räddade min fisksås. För den finns väl kvar i skafferiet?
Fisksåsen, ack, den fisksåsen! Han dog redan i somras!
Kan jag inte få en ny? Barnen kommer att bli så glada.
Anders Håkansson, förresten: Han har tillbringat mycket tid i Eskilstuna.
Under 80-talet om jag minns rätt.
Antagligen höll han till mycket på Eskilstuna Segelflygklubb. Det var innan han hamnade i USA.
Snygg och trevlig som få.
Nämen, vilken inside Anders-information, Pipopp!
Kan förresten meddela att den djefla mannen hade sinnesnärvaro nog att rädda gamla brev i söndags.
Men 16 par skor har han inte!
Men herregud, här händer det grejer!
Och bra extragrejer du fick med ändå, alltså när familjen och datorn var räddade så är väl lite skor och nostalgisk läsning helt ok : -)
[…] År 2009 Hatt … Jag kan här och nu meddela att denna urdåliga röda tråd berodde på att jag hade ont om tid och inte planerade tillräckligt. (Huset brann.) […]
[…] I vanliga fall är det för mig bara fruktansvärt hyenalikt spännande med brandbilar. Jag sitter stilla och uppför mig väl. Fast den här gången blev jag livrädd. Bilarna tutade inte, så de hade inte bråttom. Men ändå, liksom. Ungdomarna var inte hemma, så jag kastade mig på cykeln för att kolla läget – kanske skulle jag behöva bryta mig in i ett brinnande hus för att rädda ett par skor, några sladdar och en t-shirt? […]