Hoppa till innehåll

Etikett: sommar

Nu är gästerna här!

Så ropar de väl alltid i filmer? Eller var det i min barndom som det ropades så? Efter att först ha ropat ”snart kommer gästerna” och ”herregud, ta undan frukosten”?

Vi har med buller och bång sagt till alla att vi har öppet hus och att alla i hela världen är välkomna att hälsa på oss under hela sommaren eftersom vi är jättehemma nästan hela tiden. Vips, dök hakke från kommentatorsbåset upp med sin familj med hur mycket mat som helst, vips dök min pappa upp med glass, vips dök lillasyster Orangeluvan upp med små barn upp och vips kom Vinlusen cyklande med en gurka och en banan.

Men det konstigaste var nog att alla män i församlingen hade läst kemi. Eller vänta, det är nog precis som det ska vara.

På bonnvischemanér serverades allt huller om buller på omaka porslin och med halva gänget på golvet och allt på en smutsig duk.
På bonnvischemanér serverades allt huller om buller på omaka porslin och med halva gänget på golvet och allt på en smutsig duk. (Märk väl uppdelningen: kemister till vänster, okemister till höger.)
Elvaåringen klädde ut sig till buske.
Elvaåringen klädde ut sig till buske.
Jag hittade en burk med mögligt ris.
Jag hittade en burk med mögligt ris.
Orangeluvan lärde hakke att göra inbakade flätor.
Orangeluvan lärde hakke att göra inbakade flätor.
På stockholmskt manér kunde Vinlusen inte somna utan cykeln bredvid sängen.
På stockholmskt manér kunde Vinlusen inte somna utan cykeln Gertrud bredvid sängen.

Jag har till och med rensat, diskat, desinficerat och använt kaffeapparaten — ni ser vilket fördärv man hamnar i när man får gäster.

Share
23 kommentarer

Tre trasiga telefoner i Viken, Varberg och Vänersborg

Inte den simplaste, inte den snabbaste -- men den trevligaste turen, tror jag.
Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.

När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.

Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi

  • blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
  • inte hittade Bockstensmannen i Varberg
  • kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.

(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)

Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.

iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:

– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.

arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?

Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)

Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)
Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)

Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.

Skadeboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)
Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)

änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.

Men kan ni tänka er. Den var stängd!
Men kan ni tänka er. Den var stängd!

I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:

”Nu skulle vi haft plommonstop på oss."
”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”

Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:

– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.

På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.

Akutingång! (Stängd.)
Akutingång! (Stängd. Hm.)

elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.

 

Share
58 kommentarer

Två museitips, bara

Vi närmar oss årets resa mellan Sörmland och Skåne, som av tradition och skrymmande packningsorsaker sker per bil. Men innan vi åker (bara jag, Sjuttonåringen och Nittonåringen) ska vi på

  1. releaseparty för ”Framtiden
  2. inflyttningsfest på ett tak på Söder
  3. blomvattningsexkursion till mammas lägenhet i Stockholm.

Fast innan dess tänkte jag dela med mig av två museitips.

Ni som är i Stockholm bör gå på Aquaria på Djugården. Det är inte stort, det är inte mycket till interaktivitet i dessa interaktiva tider, men det är mörkt och spännande samt fuktigt och roligt. (Låter ju nästan ekivokt.) Rätt som det är, sätter ett monsunregn igång!

Nu är det i och för sig ett helt år sedan vi var där, men så här såg det då ut:

Ni förstår vad jag är ute efter? Mhm. Språkpolisen anmäler sig till tjänst.

Glömde nästan! Jorå, de hade fantastiska fiskar också!

Kökshandduksfisken!
Kökshandduksfisken!

Det fanns även en gulbandad clownfisk, som helst lever tillsammans och inuti en bubbelanemon (måste ses för att förstås). Och en masa hajar – och alla andra skådespelare i ”Hitta Nemo” förstås.

Det andra museet (utan fnuttar på e) är ett nyöppnat, som inte är riktigt färdigställt men som är perfekt för  en nostalgisk militärgalning eller om man har barn i andravärldskrigetåldern. Det är Arsenalen i Strängnäs — Sveriges Försvarsfordonsmuseum. Jag kan avslöja att av de kanske 30 besökarna var jag och Elvaåringen de enda som inte var män.

Vad gör jag under stridsvagnen?
Vad gör jag under den leriga stridsvagnen?

Att jag kröp under stridsvagnen har en fullkomligt logisk förklaring. En av mina mest fantastiska kolleger på Nationalencyklopedin var Gerhard Voigt, som deltog som ”medic” i andra världskriget. (Jag tittar på ”Band of Brothers” och där skriker de på ”medic” hela tiden. Antar att man inte skrek likadant på tyska sidan. HERR DOKTOR! skrek de säkert.)

Uppdatering! I kommentatorsbåset vet Sarvi besked: man skriker Sanitäter! Slut på uppdatering.

När vi andra på redaktionen gnölade och gnällde över någon dum deadline, skoskav, hunger eller vädret, sa Gerhard lugnt med sin tüska brütning:

– Jaja. Men det är inte värre än att bli överkörd av en stridsvagn.

För det hade han förstås blivit.

Man måste i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.
Man måste ju i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.
I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!
I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!
Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!
Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!

För barnen var det allra bästa när de fick köra ministridsvagn med två reglage: ett för vänster band och ett för höger. Om man vill svänga ska ena bandet gå framåt, det andra bakåt. Alla utom Nittonåringen kunde klämma ner sig i en:

Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.
Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.

Allt på Arsenalen är som sagt inte riktigt färdigt än — men det kommer att bli perfekt vad det lider. Jag skulle dock vilja damma av den gamla Forden som står precis vid ingången …

Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?
Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?
En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.
En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.

Såja. Min vana trogen tar jag gärna emot tips på vad man kan se på när man reser söderut per bil!

Share
38 kommentarer

Ruskväderssommar

Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.

Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.

– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.

Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:

”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”

Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.

Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:

”Tillbaka till framtiden”
”Tillbaka till framtiden”
”War Games”
”War Games”
”Breakfast Club”
”Breakfast Club”
Share
44 kommentarer

Användbara saker att säga

Kommentatorn Emmett gav oss alla igår en användbar mening att eftertänksamt säga inför ett konstverk som inte låter sig tolkas i en handvändning:

”Verket visar på individens utsatthet i den av henne själv skapade, materialistiska världen.”

Mycket bra. Själv brukar jag inför obegriplig poesi frankt säga:

”Intressant att just den där raden på ett så tydligt sätt är en symbol för universums pulserande livmoder.”

Och när man dricker vin, kan man smacka med munnen, lägga huvudet på sniskan och med kännarens självsäkerhet säga:

”Mmm, tapetserar munhålan, har … har … har vuxit på en sydsluttning.”

Om vi fortsätter på den inslagna vägen, kan jag ge er ytterligare några användbara meningar när jag här och nu rapporterar om slutet på vår bil-dningsresa som varade i en vecka.

När någon säger att de har problem med inredningsdetaljer eller klagar på att det är så enformigt med alla hem som snöar in på superellipsbord, myranstolar och ph-lampor, så kan man säga:

– Jag förstår ditt problem! (Klia dig nu på hakan.) Men sök inspiration på John Bauer-museet i Jönköping. Mjuka linjer, mörka material och böcker inte bara som prydnad. Ditt hem skulle kunna se ut som en enda stor mjuklåda.

Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor.
Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor. Men de trasslar bara ihop sig med alla mina sladdar.

Om (när) barnen inte kan knyta sina skosnören för att de har haft kardborrknäppning ända upp i högstadiet, kan man säga:

– Tsst. Annat var det år 1900, ska du veta. Då kunde till och med treåringar knyta skorna och gå i klack.

(Här kan man förstås dra in moderna tiders slit- och slängsamhälle och bristen på duktiga skomakare och dra paralleller till folk som inte bliver vid sin läst.)

Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.
Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.

När någon fryser eller i största allmänhet klagar på sin klädsel, kan man säga:

”Jahadu, men som Ingenjör Andrée och hans två kumpaner har du det inte: tänk att vandra omkring i den arktiska vintern i ett halvår endast klädd i ylleunderställ, bomullsskjorta och yllerock!”

När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här.
När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här. Brrrrr, hutter, skaaa-aaak.

Och när någon klagar på den slappa ungdomen och killarna som inte orkar dra upp brallorna och som inte bryr sig om att kalsongerna syns, kan man säga:

– Nejnej, du har fel. De är inte slappa. De jobbar lika hårt på att kalsongkanten ska synas som någonsin en tjej som noppar ögonbryn (och allt annat väldigt generande hår på kroppen). Jag vet med bestämdhet att det inte handlar om lättja eller slump, för det har jag sett på ett polkagriskokeri i Gränna!

T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)
T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)

När någon börjar yra om det öppna samhället och öppenheten i Sverige eller dra upp vädret eller kanske prata om konstiga ortnamn eller berätta om mysiga caféer längs motorvägar, ja då kan man associera hej vilt:

– Apropå det. Väderstad må ha ett trevligt namn och ligga alldeles bredvid E4:an och se pittoreskt och mysigt ut på håll, men det säger jag dig att ett stängdare plejs har jag inte skådat sedan jag försökte hitta måndagsöppna museer i Stockholm. Caféet var stängt, frisören hade semester, biblioteket hade förkortade öppentider och kyrkan var jättejättelåst!

Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)
Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)

Och när någon klagar för att du är internetberoende och inte kan uppleva nuet utan bara tänker på att blogga och fotografera, kan du säga:

– Inte då. Jag har en defekt hjärna. Jag lider av en hypofysparasit som äter upp alla minnen. Har redan gått ner 700 gram bara på vänster sida. För att komma ihåg vem jag är och vad jag har gjort och vad jag kanske kommer att göra i framtiden, måste jag dokumentera mitt liv och leverne. Menar … *snyft* … meeeenar du att jag inte ska få leva som alla andra som har hjärnan intakt? Menar du att du och dina likar ska få bestämma över min enda hjälp till ett värdigt liv?

Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)
Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)

Och när någon tycker att fnuttanvändningen på svenska är ologisk och tar fram exempel som museum och filé kontra museer och filéer fileer samt filea, kan du trösta dem med att säga:

– Nej, det är minsann inte lätt. Liksom att det är svårt med ”en” och ”ett” i svenskan, är det svårt med de grava och akuta accenterna som kryddar orden såsom basilika förhöjer upplevelsen av banan. Redan 1971 anordnade gruppen Heffaklumparna en barn- och musikfest på Malmö Museum. Spelade gjorde bl.a. Don Cherry och reklamaffischen här, som visar Mona-Lisa i peruk med en ackompanjerande banjospelare (Jesper Lindberg från Grus i Dojjan), har en mycket intressant felskrivning som …

(Och så fortsätter man med att berätta om Jönköpings läns museers utställning om proggaffischer från 1960- och 70-talen.)

Mystisk fnutt.
Mystisk fnutt.

Avslutningsvis kan man så fort friidrott kommer på tal skaka på huvudet och rabbla upp resultaten gjorda av Carolina Klüft, Christian Olsson, systrarna Kallur och Linus Thörnblad och jämföra med deras skadelistor och sedan föra fram en konspirationsteori:

– Mutor. Landslagsläkaren lär vara medlem av maffian. Jomenvisst. Mhm. Har jag hört av säker källa.

Share
60 kommentarer

Wanås och Lekoseum

För nytillkomna läsare: jag och diverse olika konstellationer av de fem barnen har gjort en bildningsresa genom Sverige – ungefär som vi gjorde förra året. Ibland hade jag fyra barn, ibland tre, ibland två och det hela är fantastiskt roligt och väldigt miljöovänligt. (Bilen från 1987 drar 1 liter bensin per mil.) Förlåt, förlåt miljön och alla andra, men vi har inte tid, tålamod eller råd att åka tåg. (Det låter som en intressant, allittererande titel på något: ”Tid, tålamod och råd att åka tåg”. Hm.)

  1. Start hemma för en vecka sedan.
  2. Flygvapenmuseum, chokladfabrik, mat och bad hos Pysseliten och PK, vandrarhem och en bov.
  3. Telemuseum i Virserum.
  4. Kisa – Inger Nilssons häst är borta och vi glömde alla våra handdukar.
  5. Vi släppte av Artonåringen och gick in på Ikea i Älmhult och köpte nya handdukar.
  6. Besök i paradiset som heter Olseröd: träffade två lamor och badade i meterhöga vågor.
  7. Lund, underbara Lund med Intighet och Domkyrka.
  8. Viken: 75-årskalas.

Och nu är vi i denna rapport framme vid hemresan, som jag verkligen har skrivit dåligt om eftersom jag igår snöade in komplett och totalt på det dassiga (men billiga) Scandic-hotellet Elmia.

9. Wanås med röda bollar i träden! Jättelånga gungor! Enorma stenar!

Tioåringen och jag roar oss i skuggan av en röd boll.
Tioåringen och jag roar oss i skuggan av en röd boll.
Här blev vi jätteimpade av en stor, av människor tillverkad sten. Trots att sådana finns naturligt.
Här blev vi jätteimpade av en stor, av människor tillverkad sten. Trots att sådana finns naturligt.

Det är alltså ett konstfullt område runt ett privat slott, ett slott som hindrade vår framfart då och då. (Istället för att snedda över de slottsliga gräsmattorna, fick vi gå runt om på grusknastervägar. Gah, liksom.) Överallt står små skyltar med konstnärsnamn och årtal, och så får man spana lite här och där för att se det vidunderliga. På ett ställe sitter kamouflerade högtalare i träden. Ur dem hör man barn ropa ”mamma” och ”pappa” med ökande intensitet och panik. Som varande mamma i kubik, kändes det mest obehagligt: vem skulle jag ta hand om, var var de där stackarna och hur i hela friden kom de bort från sina föräldrar? Komsi, komsi, alla barn!

Dock började vår Wanås-vandring med en skylt som lovade stort:

Cardiff! Walk! Spännande!
Cardiff! Walk! Spännande!

Tio minuter senare var vi tillbaka vid samma skylt. Då hade vi sett brännässlor, rötter, träd, brännässlor, stig, barr, brännässlor och brännässlor. ”Så exotiskt” sa vi ironiskt till varandra, vi som är vana vid orientering.

Men det här var coolt: ett uterum!
Men det här var coolt: ett uterum!
Och så här vill jag egentligen ha hemma: en fönstersmyg utan fönster.
Och så här vill jag egentligen ha hemma: en fönstersmyg utan fönster.
Och så vill jag ha sådana här cykelställ! Och en sådan blå cykel!
Och så vill jag ha sådana här cykelställ! Och en sådan blå cykel!

(De två senaste bilderna här ovan är inte konst. Men efter 714 konstverk fokuserade vi plötsligt på vardagliga ting som liksom var vackrare än konstverken.)

Om jag ska vara lite negativ (det hör ju till, gubevars), så finns det överallt en himla massa konstverk som man bara stirrar på, kliar sig i huvudet och på hakan inför och som får en att stilla tänka ”men sicket slöseri”.

Vi närmade oss ett hus på Wanås. Ett hus som lyste på insidan. När vi kom nära, hörde vi mystisk musik, som lovade ond, bråd död samt blod, likmaskar och avhuggna huvuden. När vi kom fram, stod huset där och lyste. Så spännande! En stor skylt förkunnade att det var förbjudet att röra konstverket, men vi smög oss i alla fall fram och tittade in så försiktigt vi kunde. I huset stod … tadaaaaaaaaaaaaa … (tänk er nu musiken till ”Hajen” eller ”Morden i Midsomer”) …

... en stol och ett bord. Punkt. Och antiklimax.
… en stol och ett bord. Punkt. Suck. Antiklimax.

Väl komna hit, insåg vi att vi inte på några villkor skulle hinna till John Bauer i Jönköping, och ändrade raskt alla planer.

10. Först körde vi en bit och tog ett dopp i Osbysjön. Jag klev ut på bryggan och hävde mig i vattnet ner och rev då med mig halva bryggan ner i vattnet. Krask, sprak, knarr och pang, så lång jag på ryggen i decimeterdjupt vatten med tre meter brygga över mig. (I USA hade jag här stämt någon på 15 miljoner dollar och tryggat min ålderdom.) Barnen vadade fnissade till mitten av sjön, där vattnet nådde dem till midjan. Ett bad om dagen håller ordning på magen! Eller nåt. Tillägg! Jag glömde ju att visa upp det mystiska som låg på bryggan:

Va ä dä?
Va ä dä?

I Osby körde vi  sedan fel, och stod plötsligt framför ”Lekoseum” – ett museum om Brio. Och inte bara Brio utan även Barbiedockor, datorspel, tomtar, troll, ett riktigt tåg och fan och hans moster! Barnen hade roligt, jag hade roligt och tiden fullkomligen flög fram.

Mina dockhusmöbler! (Som jag inte har sett sedan dockhuset slängdes 1980.)
Mina dockhusmöbler! (Som jag inte har sett sedan dockhuset slängdes 1980.)
Mina Barbiekläder! (Som jag faktiskt tror att jag har kvar i källaren.)
Mina Barbiekläder! (Som jag faktiskt tror att jag har kvar i källaren.)
Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scary.
Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scaaaary.

Nä, nu har jag babblat nog. Man skulle ju kunna tro att jag har en blogg utan utrymmesbegränsningar. Men de övriga stoppen var:

11. Elmia och John Bauer

12. Gränna och ingenjör Andrée

13. Väderstad

14. Bad i Djulösjön

15. Tiddelipom: hemma

(Som jag naturligtvis inte kommer att kunna låta bli att rapportera om en annan dag.)

Hemma hittade jag i kylskåpet en rutten gurka, tre byttor bubblande grekisk sallad, en sur potatis och på köksbänken flöt en övermöglig melon ut som en mjukglass. Borta bra, men hemma luktar värst!

Share
78 kommentarer

Förvirrade fantasier om flytt

Ni vet hur gräset alltid är grönare hos grannen och hur man ständigt kommer på att det ju hade varit bättre om …… (fyll i själva) än att …… (fyll i själva) eftersom det om tre eller tio år kommer att …… (fyll i själva). Alltså att hur glad och nöjd man än är med sitt liv, så längtar man efter den där karriären, miljonen eller pälskappan samt …… (fyll i själva)?

Och nu är jag jätteförvirrad. Jag bor i ett underbart knasigt hus i en ände av Sverige som jag verkligen tycker om, men har på två dygn vrålat mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA!

I Kisa (nej, inte Kinna eller ens Kina) har Kisa Magnusson, Magnus Samuelsson, Gerda Antti och Inger Nilsson bott. I den senares barndomsträdgård har det alltid stått en Lilla Gubben-häst – som vi ju ville se. Men den var borta! Ack, ack, ack! Jag ropade:

– SKAM OCH SKANDAL! NU KÖPER JAG EN HÄST TILL VÅR TRÄDGÅRD! HIT VILL JAG DOCK INTE FLYTTA!

Sedan åkte vi till kompisen som på somrarna bor så här:

Så här vill jag ju egentligen bo.
Så här vill jag ju egentligen bo. Tror jag.

Där var vi i ett par dagar redan för femton år sedan, när man på gården närde världens största gris. Det var meningen att den skulle slaktas och ätas upp, men var så besvärande gullig att ingen nändes ta död på kraken. (Den var så lagom gullig när den hade blivit världens största gris.) Jag vandrade nu omkring på de grisfria ägorna, klämde på 100 år gamla lantbruksverktyg och vrålade mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA! JAG VILL VARA BONDE!

På väg från Kisa, fastnade vi på Telemuseet i Virserum, som jag rekommenderar varmt. För det är helt vansinnigt. En telefontok som heter Anders Joelson har samlat på sig telefoner och allt som har med telefoner att göra och i förlängningen allt som har med tangenter eller knappsatser att göra. Det är proppfullt, det är trångt, det är varmt och det saknas information – men det är underbart!

Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.
Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.
Tydligen drabbades sådana här män av snedbelastad rygg.
Tydligen drabbades sådana här män under 80-talet av snedbelastad rygg.

Jag vandrade omkring i de smala museigångarna och klämde på telefoner och tryckte på knappar fastän man egentligen inte fick det och så skrattade jag oct tio kilo tunga ficktelefoner och så vrålade jag mot det låga taket:

– JAG VILL HA ETT EGET MUSEUM!

Men bo i Virserum vill jag kanske inte.

Sedan åkte vi till paradiset som heter Olseröd & Juleboda & Haväng. Där i krokarna finns nämligen en fyra mil lång strand med så finkornig sand att stegen låter som i knarrsnö.

Ingen Lundell eller måne över Haväng.

Ibland kommer hästar, får, lamor och långhåriga kossor ner på stranden och håller badgästerna sällskap. Om stranden är paradiset är alltså de lösspringande djuren förmodligen på rymmen från Noa. (Som jag vill kalla Noak.)

Mums, en träsko.

Vi sov under snedtak till fläktars surr och tittade ut över nejden och undrade var vi hade hamnat. Italien? Spanien? Grekland? Solen stekte och flugorna flög och det arkitektoniskt perfekta huset som våra vänner bor i, var vackert som i en inredningstidning. (Fast befolkat.)

Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugare uppe i tak och fönster.
Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugarrör uppe i tak och fönster.

Jag kände på sanden, njöt av de öppna fälten, hejade på bönderna och så tog jag i för allt jag är värd och vrålade mot natthimlen:

– SÅ HÄR VILL JAG ALLTID HA DET! JAG VILL OCKSÅ HA ETT RUNT FÖNSTER!

Och så körde vi mot Lund, mitt Lund som jag tycker så mycket om. Där bor vi nu hos kompisen som bor mitt i stan, han som är skotte och som gladeligen på uppmaning tar på sig kilt och stoppar en smörkniv i strumpan och …

... sitter på golvet och leker med lego i timmar ...
… sitter på golvet och leker med lego i timmar och  …

 

... som i badskor går på stadsvandring och ...

... kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.
… som kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.

Han trollar fram presenter till alla och säger till barnen att duscha med fingerfärg. Dessutom låter han oss sova så här:

Femstjärnigt!
Femstjärnigt.

Jag är förstås nästan hes av allt vrålande mot himlar och tak. Men jag tar en till:

– JAG VILL BO MITT I LUND OCH LÄSA PÅ UNIVERSITETET OCH SOVA I RUTIG SÄNG!

Såja. (Det här med att skrika och skriva av sig är inte helt fel.)

Share
31 kommentarer

Tjugo mil senare och en bov

Igår morse klev vi in i bilen och visste inte mycket mer än att vi skulle till

  1. Datamuseet (som borde heta Datormuseet)
  2. Flygvapenmuseet (som borde heta Flygplans- och nostalgimuseet)
  3. PK och Pysseliten (som egentligen heter något helt annat).

Och detta var exakt vad som hände. Mystiskt Det brukar ju inte vara så. Jag planerar att 1 ska följas av 2 som ska följas av 3 och så brukar det istället bli 37 som följs av 1 som överraskas av t.ex. 879 på en mögelhärd.

(Nu är jag synnerligen begränsad av att jag har glömt kamerasladden hemma och bara kan använda mig av ett par dassiga mobilbilder. Men försök föreställa er hur fantastiskt allting var.)

Man vill nästan gråta nostalgitårar jue.
Man vill nästan gråta nostalgitårar jue.

Datamuseet är litet och nätt, men hade precis det som jag ville ha: gamla datorer att klämma, känna, klicka på och krama lite. Brutalstora knappar, hålkort, räkneremsor, disketter och blippande blippar på skärmar utan mus. Och arkadspel från 1980-talet. Att just denna utställning inte finns som mer än en liten tummetott på nätet är däremot verkligen enormt jättemegakonstigt.

Under hela datormuseibesöket försökte jag lokalisera PK, vars telefonnummer såg långt och konstigt ut. Och svarade gjorde han minsann inte. Samtidigt försökte PK ringa mig, men kom fel och fram till en främmande karl. Hade vi på gammaldags vis gjort upp en tid och plats att mötas på, hade vi sluppit krångla, men näääää, idag ska man vara så himla flexibel med modern teknik. (Vi hade alltså båda två fel nummer till varandra. Men det ordnade sig.)

När vi till slut sammanstrålade och åt en av PK & Pysseliten ihopsvängd picknick under en flygplansvinge, kändes det som om vi hade känt varandra i tio år. Fastän vi aldrig har träffats förut.

Underligt det här med mitt kommentatorsbås som är så fyllt av ljuvligt folk. Jag kan bara säga tack, tack, tack till er allihop. Foto: PK.
Underligt det här med mitt kommentatorsbås som är så fyllt av ljuvligt folk. Jag kan bara säga tack, tack, tack till er allihop. Foto: PK.

Flygvapenmuseet kan jag varmt rekommendera – även till alla som struntar i både flyg och vapen. Det är nämligen fullt av annat! Det mest fantastiska var att få gå in i vardagsrum med inredning direkt från 50-, 60-, 70- och 80-talen. Med tv-program, radiosändningar, tidningar, möbler, porslin – allt! I 70-talsrummet vevades Barnjournalen, där ungdomar intervjuades (av en vuxen) om vad de tyckte om krig:

– Vad tycker du om krig?
– Inte nå vidare.
– Tycker du att man ska dra tillbaka de militära trupperna från länder i krig?
– Javars.
– Ska du begära vapenfri militärtjänst?
– Kanske de kanske.

Lysande journalistik.

Förra sommaren besökte vi en godisfabrik, igår svängde vi in i en chokladfabrik. Gottigottgott, men några maskiner fick vi minsann inte se. Hallå alla chokladfabrikörer! Jag vill komma på studiebesök!

Dagen fortsatte med underbart bad i en badsjö som gjorde oss alla bruna på båda armar och ben. Lite varulvslika och väldigt håriga, klev vi upp ur dyn och fick veta att sjön minsann hade hyst inte bara oss utan även Jan Malmsjö. (Att han heter just Malmsjö har dock inget med saken att göra.)

Så fick vi mat och kaffe och så lite kaffe och så lite mer kaffe. De är kaffetokar i den där familjen och gör espresso med en liten handjagare. (Vad heter en sådan?) Och så blev det i kvällningen dags att åka till vandrarhemmet, där vi hade fått en kod till ytterdörren och besked om att rum nummer 5 var vårt och att nyckeln skulle sitta i dörren.

Men.

I dörren satt ingen nyckel och där stod vi med våra väskor. Jag ringde till personalen och sa hoho, vad gör vi nu, samtidigt som vi knackade lite förstrött på dörren som ledde in till det rum där vi hade tänkt sova.

Och ut kom en karl! Pang! En karl med tre mystiska väskor, varav en var kubformad och kanske innehöll ett musikinstrument eller en liten bazooka. Han rusade ut och förbi oss och såg vansinnigt arg ut.

– Oj, det kom en man ut ur rummet, sa jag till personalen som jag ju hade i telefonen.
– Stoppa honom! Stoppa honom! Håll kvar honom! Fråga honom vem han är och vad han gör i ert rum! Och var har han lagt nyckeln? sa personalen i mitt öra.
– Hallå! Var är nyckeln? Vem är du och vad gör du här? ropade jag efter den flyende mannen med de många väskorna.
– Vem faaan är du själv? skrek mannen och såg ut som om han ville döda mig.
– Oj, han ser jättearg ut, sa jag i telefonen.
– Följ efter honom! Kolla om han har bil och skriv upp registreringsnumret! Hur ser han ut?
– Jaha, ok, sa jag och småsprang med telefonen vid örat.

(Det ger en ful springstil, det där att inte ha balans i kroppen och prata telefon samtidigt. Man vaggar fram och kan inte ta i. Föreställ er Usain Bolt där han halvgalopperar med en mobiltelefon tryckt mot ena örat. Tänkte jag, där jag krokig och diskret som Quasimodo hastade framåt medan jag gav signalementet.)

– Byxorna är beige, han har brunt hår och är smal, lite tunnhårig på toppen, många väskor, varav en är mystiskt fyrkantig och svart och en bag på axeln och …
– Bra! Jag kommer!

Tyvärr försvann rumsboven, fjupp-flupp – borta var han bara plötsligt utan att jag såg vart han gick. Jag lekte spion och deckare ett tag, men hittade inga spår. Om jag skrev en dålig bok här och nu, hade jag nog tänkt ”han är som uppslukad av jorden och här står jag och tungan känns som ett svullet djur i munnen” – men jag skriver ju inte dåliga böcker.

Personalen kom, men kunde inget annat göra än att bara fräscha upp vårt rum som luktade kebabsvett och rök. Sjuåringen visste inte till sig av glädje:

– Mamma! Mamma! Hade han pistoler? Vi måste ringa till pappa! En riktig bov! Kommer han tillbaka? Vad hade han i väskorna? Varför låg han i just den sängen? Varför luktade han illa? Hade han många pistoler? Varför la han nyckeln på den sängen och inte den där? Hade han ett gevär i väskan? Mamma! Kolla, jag sover i bovens säng!

Men nu sover vi här!
Vårt sovplejs. Två får dela säng, ingen behöver dela dator.

Gonatt När vi vaknar ska vi köra till Ki… nånting.

Share
48 kommentarer

Om de sju dvärgarna och resan neråt

Vi är ju sju i familjen. Alltså måste vi ju då och då jämföra oss med en viss saga. Rollerna har förändrats med åren, men just nu är jag Prosit medan min djefla man är Trötter. Barnens roller är glasklara och ser ut så här (just nu):

Artonåringen – Butter (hade kunnat vara Trötter, men då går denna patiens inte ut)
Sextonåringen – Blyger (är tokblyg, men kan ta på sig en Pippi Långstrumproll)
Tolvåringen – Kloker (diskuterar gärna kemiska föreningar med alla)
Tioåringen – Glader (allt är bara bra och trevligt hela tiden)
Sjuåringen – Toker (fullständigt galet pratsamt barn)

Alla utom Blyger och Trötter ska nu packas in i en kombi som blir veteranbil om två år. Vi har för mycket packning och lite för många stopp på vägen, lite för lite bensin, lite för många mackor och på tok för dålig bilradio samt alldeles för många kuddar. I Linköping ska vi sammanstråla med bloggarna Pysseliten och PK och besöka minst två museer (utan fnuttar på e).

Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till mål.
Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till stopp.

Om ni har några förslag, så kom med dem; under onsdagen ska vi köra från Kinna Kisa till Olseröd och vet inte riktigt var vi bör stanna.

Uppdatering om mina geografiska kunskaper: Kisa är inte alls samma sak som Kinna, men precis som att man kan ha svårt att skilja på J. Depp och B. Pitt, kan man förväxla städer som inte alls är lika varandra. Sådeså.

Uppdatering 2. Det påpekas minsann att vissa här ovan nämnda plejs inte är städer. Mhm, måntro det. Men de kanske borde bli det? (Gah, allt blir fel och jag har glömt min kamerasladd och en bov har besudlat vårt vandrarhemsrum!)

Share
30 kommentarer

Sommarsysslor och en arg tant

Plötsligt började det regna … och livet kändes lite mer normalt.

Tioåringen och Sjuåringen är rännstensungar. (Obs, bilden är ej arrangerad.)
Tioåringen och Sjuåringen är rännstensungar. (Obs, bilden är inte arrangerad.)

Att krypa ner i sängen, klämma ihjäl en mygga mot den av döda myggor kletiga datorskärmen, titta lite i taket och kanske skriva en rad eller två blev plötsligt naturligt. Annars har jag under de senaste dagarna betett mig ytterst onormalt. Vad jag har sysslat med men inte brukar göra är

  • potatisupplockning (att locka upp potatisar ur jorden, ja)
  • rabarberkapning (jäms jordknölarna)
  • reningsverksinstallation (som krävde inköp av slangklämma och ett IQ på 270)
  • morgonpromenadsföretag (mot min vilja).

Potatisarna sattes i jorden av Tioåringen och min mamma en dag i våras, och har sedan dess glömts bort. Rabarbern planterades för sju år sedan och har aldrig tagits omhand förutom lite vattnande när andan har fallit på. Potatisblasten låg dubbelvikt som bleka sparrisar när vi igår började gräva. Och si!

Vem behöver väl pyssel och gröna fingrar?
Vem behöver väl pyssel och gröna fingrar?

Reningsverket hörde till en stor plastpool som min pappa placerade hos oss för tre år sedan och som jag inte ens har tittat på sedan dess. Men jag fick ihop den så att den till och med funkade! Blubb, blubb, fräs och pyyys sa den.

Lägg gärna märke till den gula färgklumpen med inbakat grus mitt på elsladden.
Lägg gärna märke till den gula färgklumpen med inbakat grus mitt på elsladden.

Promenaderna företas med hjälp av modern teknik eftersom jag inte tycker om att promenera men ändå behöver sparka igång knäna varje dag – och morgonpromenaderna har visat sig vara det mest effektiva sättet. Tekniken består av ”Runkeeper” i Iphonen och Sommarpratarna i podd-öronen. Nu är jag inte alldeles isolerad och stirrar mig inte helt blind på mellantider och rekord, utan ser till att jag tittar alla jag möter i ögonen och säger hej till dem.

I morse mötte jag en arg tant med en synnerligen trött hund. Jag sa hej och hon sa hej och så stoppade hon mig med ett pekfinger i bröstet. Det händer verkligen inte ofta att främmande, arga tanter petar på mig, så jag ryckte ut hörlurarna (och glömde att trycka på stopp mitt i Nicklas Lundblad, samhällspolitisk rådgivare Google) och log mot den arga och den trötta hunden, som såg ut att dö knall och fall där och då vid tantens fötter.

– Vad är det med er som inte kan gå utan hörlurar? sa hon.
– Jag h…
– Jag har länge tänkt fråga, och nu kan jag inte låta bli: vill ni inte höra naturens ljud, fåglarnas sång och skogen? Musiken dödar era intryck!

Ni? Är det jag och alla andra eller niande av respekt? Jag drog efter andan samtidigt som jag tänkte att hon ju måste säga skogens sus. Inte bara skogen. När man går i skogen hör man ju mycket mer av skogens knarr och knäpp än just suset. Och då skulle vi kunna diskutera det: knarr & knäpp kontra sus. Men nej, hon sa bara skogen.

– Jag bru…
– Är det för att ni vill slippa verkligheten? Bara dunka-dunka!
– Nej, jag ly…
– Hör du ens vad jag säger?

Och så gick den arga tanten med sin från döden uppståndna, väldigt trötta hund. I och för sig läser hon säkert inte bloggar, men jag vill verkligen förklara att jag visst tycker om naturens ljud och visst inte alltid går med hörlurar och dessutom fråga henne om det är mer legitimt om man inte lyssnar på dunka-dunka utan på prata-prata. Och berätta att jag faktiskt inte kan lyssna i fred i mer än tre minuter i stöten hemma eftersom jag bor i en familj som pratar med mig hela tiden.

Och varför gå omkring och vara arg på hur andra människor upplever världen bara för att de inte lever som just du, du som är en arg tant med en trött hund? (Sabbade min promenadtidstatistik gjorde hon också.) Aha. Vänta. Jag kan ju jag också:

– Hörnu upp alla som inte spelar basket, promenerar för skojs skull eller som tvättar sin bil mer än en gång per år och som dessutom har mage att använda läppstift: FY SKÄMS!

(Nu stolpar jag snabbt och argt iväg utan att ni får en chans att berätta att ni faktiskt sedan länge … bla bla bla.)

Share
52 kommentarer