Hoppa till innehåll

En sommardag i coronatider

Några ur mitt basketlag åkte igår till en släktstuga utanför Näshulta här i Sörmland. Det är en gammal gård som har gått i arv till en allt spretigare släkt som slår upp en friggebod när det behövs till en ny, ung familj. Nu står det mer än 100 år gamla boningshuset och blickar ut över tio sådana friggebodar och idyllen står som spön i backen när vi kommer dit med solsken i blick och mumsar på skogens blåbär och landsvägens hallon.

Om jag åt upp alla eventuella hallonmaskar? undrar ni nu. Jadå, kittlar dödsskönt i kistan.

Allt görs på coronasäkert avstånd och överallt står handsprit. Maten serveras utomhus och alla släktingar har bestämda platser där bara familjer som annars bor ihop får sitta nära varandra. Om det regnar så att det inte går att sitta ute, får man ett matpaket till sitt lilla tjäll. Den som lagar mat, lagar mat till alla, och aldrig fuskar nån och aldrig klagar nån och aldrig är någon det minsta lilla vegan eller allergisk.

Det är alltså helt overkligt. Dessutom finns på promenadavstånd en gård där man säljer ägg.

Äggen här på bilden var alldeles nyvärpta, så dem måste man vänta med att koka ett par, kanske fem dagar – annars lossnar inte skalet.

Bara för att jag var så nyfiken att topplocket i hjärnvindlingarna höll på att gå i taket, fick jag gå på studiebesök och se hur det går till när äggen kontrolleras.

Här kollas skalet med en lampa – genomlysningen avslöjar spräckta ägg och ägg som innehåller aliens.
AHA! En spricka! Massa sprickor!
Äggen som godkänns får en kvalitetsstämpel, och det är viktigt att minst 80 % av stämplarna syns jättetydligt.

Men vi i basketlaget är ju inte bara bärätare och äggjägare, vi är ju trots allt främst idrottskvinnor. För att bevisa vår styrka och vårt mod samt uthållighet, lade vi oss på tvärsen på en surfbräda (kanske heter den inte så) och sparkade oss över sjön till en liten ö där det skulle finnas kantareller.

Men sooooom vi kämpade. Det var så innerligt trögt. Vi trasslade in oss i näckrosor och fiskstim och halkade sedan mödosamt upp på ön där tallbarren attackerade oss i hålfoten.

Varför var det så himla svårt? Vi med våra basketmuskler borde ju ha klarat detta galant!

Den slingriga pilen är vår vägbeskrivning. Och … den raka pilen är orsaken till trögheten: centerbordet var nere och funkade som en mycket effektiv farthållare.

Här kan man se hur vi på vägen tillbaka far fram som racerförare – när vi hade insett hur otroligt dumma vi var och därför har dragit upp centerbordet.

Se på den lilla gula högen på brädan: sju dyrbara kantareller!

Men kan ni begripa hur en hel släkt vecka in och vecka ut hela sommaren kan umgås på detta vis utan minsta lilla skärmytsling eller ens glutenkänning?

Share
Publicerat iBloggen

19 kommentarer

  1. Scenario om mina föräldrar och farföräldrar samt mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, kusiner och sysslingar hade umgåtts i ett storhus och tio friggebodar runt 1978:

    Totalt kaos, gräl om sprit och fiskeutrustning samt Lenin och imperialismen. Vegetarianerna hade slängt blodiga biffar på kocken, akademikerna hade höjt varnande fingrar i luften angående aaaaallt och min farmor hade suttit på en pinnstol och vridit sina händer av oro.

  2. Ökenråttan

    Jojo, där var det disciplin! Så icke i huvudkommunen. Som vilken sommardag som helst. Strandvägskajen fullproppad med flanörer, serveringarna fulla med gäster, trampbåtar och kanoter täckte Nybrovikens vatten och inga tankar på att hålla nära avstånd. Utom vi då. Som väl anses för gamla för att gå ut över huvud taget.

  3. Ninja i Klockrike

    Nähä, båset har inga såna där solskenssläkthisorier att delge varandra. Själv kan jag nätt och jämnt hålla sams med mig själv, så hur skulle det gå om jag var fler och skulle samsas?
    Platt fall antagligen.

  4. Var det en sån där ö som man försmäktar på om man inte har något snus? Drog ni upp surfbrädan så att den inte skulle bli blöt?

    Jag tycker f ö att vi köper in villorna runt Gula Huset och stoppar in en familj i varje.

  5. Ninja i Klockrike

    Står villorna runt Gula Huset tomma i dagsläget, eller vad är det för speciella familjer du har i åtanke, Olle?

  6. Om så väl vore: villorna runt Gula Huset är proppfulla, inte tomma och inte ett dugg till salu! (Annars hade ju Tjugosexåringen och spanjoren köpt dem. Eller ett av dem i alla fall.)

  7. Ökenråttan

    … nämen NÅRA avstånd ska det stå. NÄRA avstånd är väl det sista i dessa tider.

  8. Här var’e idylliskt generationsboende vecka ut och vecka in, med barn och barnbarn. Vi skulle ha varit fler med så blev dottern i grannhuset med Corona, ordentligt testad och positiv, så hennes storasyster och storebror fick omgående andra planer.

    Vi fortsätter livet som om inget hänt. Idag fick dottern tillbaka smak- och luktsinne och kunde känna smaken både på rökt forell och på hallon. Lycka! Och i övrigt verkar var och varannan människa haft det i grannskapet. Några kompisar kom på besök och vi hissade pestflagg. “Äsch” sa dom “Covid-19 har vi klarat av för länge sedan”. Sen kom skorstensmannen (inte sotarn, utan han som kan sätta fart på en bakugn från 1800-talet) och vi varnade honom redan i backen utanför huset. “Äsch” sa han, osv. Och så en kompisfamilj till som sa samma sak. Och snickarn. ALLA verkar ha haft det. Utom jag.

    Men grälar gör vi ju inte. Vi kanske lider av svårartade aggressionshämningar? Alternativt kan det tänkas att vi är ganska fridsamma varelser.

  9. Jag ska förstås tillägga att båda som jag hänger på brädan med på nedersta bilden har haft covid-19. Hon i mitten har fått tillbaka lukt- och smaksinnet, medan hon längst till vänster fortfarande bara tuggar maten och tänker på konsistensen.

  10. Ninja i Klockrike

    Jae, näe, här vare liksom ingen aktivitet att tala om.
    Antar att det badas fort i nån sjö, eller målas nån utsikt eller fönster eller så.
    Ja, det är väl bara att dra sig tillbaka till sitt omålade pörte, och skruva ner sig i möget och vänta på bättre tider.
    Regnar gör det inte heller.
    Tyvärr.

  11. Ökenråttan

    Ah, Ninja! Vad jag blir glad att du i alla fall lever i detta avslagna båshäng-gäng. Jag har i dag fattat beslutet att beskära Lille Skotte. Ååå, vilken vånda. Var ska jag lägga snittet, undrar jag ängsligt.

  12. Magganini

    Krusbär, svarta vinbär, röda vinbär, hallon och inte minst blåbär, det gäller att passa på när det är någesånär torrt. Och sen ska de rensas. Jordgubbarna är i alla fall slut, så dem behöver man inte hålla på med. (Sniglarna lämnade en och annan kvar till oss, men inte många.)
    Det vore ju rätt skönt att få plaska lite med benen i sjön, vi får väl se om det blir nåt mer sånt.

    Hugg till, Ökenråttan! Själv slår jag mina lovar kring ett litet olivträd som egentligen ser ut som en buske. Jag tänkte ta ett par kvistar som sitter alldeles för långt ner och se om det går att få dem att rota sig.

  13. JAG ÄR EN SNICKARE! Idag byggde jag en bänk med spillved som fanns i källaren! Satte upp den på väggen i det östra, vindskyddade frukosthörnet! Jag till och med rundade hörnen!

    Men oj, vad jag inte har öppnat datorn på länge. Det här med att vara hantverkare främjar inte bloggeriet.

  14. Brid

    Vi har börjat med boden. Grundstenar, vattenpass, måttband, flytta, gräva, mäta om, upprepa. Hela eftermiddagen.

  15. Ninja i Klockrike

    Kära ÖR, ja än så länge lever jag. Tror jag. Men man vet aldrig, kanske är det bara en annan dimension som spökar?

  16. HallonE

    Väldigt imponerande att vissa släkter både är så stora och att de lyckas hålla sams och får ett gemensamt ställe att fungera med alla beslut som förmodligen behöver tas angående underhåll o.s.v. Om jag tog hela min familj samt syskon, mamma o pappa och deras syskon med familjer, mor- och farföräldrar med deras syskon och alla syskonens barn och barnbarn och dess respektive, ja, då skulle vi ändå bara bli 38 personer vilket inte direkt skulle vara fog för 10 friggebodar…

  17. Ah, HallonE påminner oss om ämnet i inlägget!

    Jag räknar nu hur många vi skulle bli om jag tog familjen och barnen och deras respektive samt närmaste generation uppåt och mina syskon och deras barn. Då blir vi bara 20! Men om jag fyller på på samma sätt med min djefla mans närmaste generation uppåt och syskon och deras barn och barnbarn, då blir vi sammanlagt 20+12 – bara 32!

    Det är väl ingenting. Nu ska jag fylla på här lite. Jag tar med mina kusiner och deras respektive och barn: 29 till. DDM:s kusiner och deras barn: 8 till.

    Jag som trodde att vi var alldeles för många! Detta betyder att jag ska köpa en stor jämtländsk gård och sätta ut en 20 friggebodar och bjuda alla till sommargräl!

    (För vi kommer aldrig att hålla sams. Inte en chans.)

  18. Ninja i Klockrike

    Jag säger som Mark Levengood: Jesus kunde minsann gå på vattnet, men jag kan inte ens gå på cocktailparty.
    Släktgård?
    Glöm det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.