Hoppa till innehåll

Etikett: sommar

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

 

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

 

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

  • plånbok (vilket upptäcktes i tid)
  • GPS (ska jag önska mig i julklapp)
  • mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
  • karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
  • lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).
Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

 

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

Share
22 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

Share
41 kommentarer

Anyone for tennis?

Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.

När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt … men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.

Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt … tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:

Jag har aldrig någonsin spelat tennis.

Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.

Förrän idag.

Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.

Ceci n’est pas une tennisspelare.
Ceci n’est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)

Share
8 kommentarer

Blodet droppar

Olle (orienteraren) har fått mindervärdeskomplex i de norska skogarna. Höjdkurvorna på kartan går ihop i varandra och är lika många som hårstråna på en gorillakostym. Som spaghettistråna i ett kilopaket. Som tangenterna på ett piano. Men han är inte den som är den. Han kastar sig upp och nerför branterna och kommer hem i samma goda skick som soldaterna i slaget vid Gallipoli.

– Jag skulle avbryta den här banan (pekar på kartan med handritade kontroller), och då var jag tvungen att klättra uppför tre berg och de vassa stenarna smulades sönder under mina spikskor. Halvvägs upp stod jag och kramade en tall …
– Du och Rödöga! sa jag, men Olle hörde mig inte.
– … och tänkte att jag har ju fem barn och detta är ju löjligt. Och när jag krälade de sista metrarna mot en sluttning med i alla fall rimlig lutning rev jag upp det här … Det är nån konstig kalksten som man skulle kunna använda som kockkniv eller annat dödligt vapen.

Sa Olle och pekade på sitt lår som såg ut som om Treåringen med spritpenna hade ritat höjdkurvor på det. Jag desinficerade och tejpade ihop skadan med vit idrottstejp och funderade på vad läkarna i den närmsta kretsen hade sagt om handlaget. Men en gång i tiden när jag jobbade som vårdbiträde tömde jag faktiskt abscesser och rensade fistlar med samma vana som som jag idag pillar snorkråkor ur diverse näsor. (Helt emot reglerna, jag hade ju ingen utbildning: förlåt alla patienter på Danderyds Sjukhus.)

Nu är det inte bara orienterare i Norge som det är synd om. Treåringen har blivit biten av något mystiskt, kanske en alien med huggtänder.
Tolvåringen har blivit huggen i armen av Vedklyven Clas. Hon är mycket stolt och hoppas på ett rejält ärr som hon kan skryta med inför kommande friare. (Klyven Clas fungerar ypperligt, hon hade bara otur. Vi kommer inte att stämma någon.)

Det är inte var dag jag klär av mig så här naket. Vågar ni visa upp era fula, badskrynkliga tår i bloggarna? Skadan uppstod när min pappa (storlek 46) skulle krama om mig. Ni kan tänka er:
Jag är barfota.
Han är skodd.
Han kommer emot mig, men glömmer att lyfta på foten när hans skos undersida möter min stortå.
Han fortsätter framåt och skon lyyyyfter upp min nagel tills den … Krack! Knäcks!
Jag vrålar.

Share
14 kommentarer

Sju personligheter i 30 °C

Jag vill ligga stilla på stranden, läsa, bada korta stunder och gärna äta svettiga ostmackor och dricka avslaget bubbelvatten. Hemma vill jag inte ligga stilla någonsin, inte ens på nätterna.

Olle vill inte vara på stranden alls. Ska det varas på stranden ska det badas hela tiden. Eller möjligtvis ätas hela tiden. Strandsejourer på över en timme är ett djävulens påfund. Hemma kan man sova, ligga och vila, fundera, kontemplera och undersöka navelludd utan paus. Och dricka läsk när inte barnen ser det.

Fjortonåringen är precis som far sin, fast han kan bada i fyra timmar i sträck. Och funderandet hemma måste ske vid en dator.

Tolvåringen är precis som mor sin. Väldigt praktiskt.

Åttaåringen är en kameleont. Anything goes med ett glatt humör.

Sexåringen trivs överallt och är aldrig någonsin stilla – på stranden, i vattnet, hemma – men har därför en vidunderligt god nattsömn. Som far sin.

Treåringen är en sådan där aracua – Kalle Ankas ara-pappapapa-parrrio-irriterare på julafton. Aldrig tyst, aldrig stilla. (I detta nu dammsuger – han spritt näck – huset som vi bor i samtidigt som han sjunger Crazy Frog.)

Undrar vad som hade hänt om vi hade infört representativ demokrati (efter att ha störtat mig som diktator, förstås).

Share
6 kommentarer