Etikett: sommar

Tjugo mil senare och en bov

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2010 00:46

Igår morse klev vi in i bilen och visste inte mycket mer än att vi skulle till

Datamuseet (som borde heta Datormuseet)
Flygvapenmuseet (som borde heta Flygplans- och nostalgimuseet)
PK och Pysseliten (som egentligen heter något helt annat).

Och detta var exakt vad som hände. Mystiskt Det brukar ju inte vara så. Jag planerar att 1 ska följas av 2 som ska följas av 3 och så brukar det istället bli 37 som följs av 1 som överraskas av t.ex. 879 på en mögelhärd.

(Nu är jag synnerligen begränsad av att jag har glömt kamerasladden hemma och bara kan använda mig av ett par dassiga mobilbilder. Men försök föreställa er hur fantastiskt allting var.)

Man vill nästan gråta nostalgitårar jue.

Datamuseet är litet och nätt, men hade precis det som jag ville ha: gamla datorer att klämma, känna, klicka på och krama lite. Brutalstora knappar, hålkort, räkneremsor, disketter och blippande blippar på skärmar utan mus. Och arkadspel från 1980-talet. Att just denna utställning inte finns som mer än en liten tummetott på nätet är däremot verkligen enormt jättemegakonstigt.

Under hela datormuseibesöket försökte jag lokalisera PK, vars telefonnummer såg långt och konstigt ut. Och svarade gjorde han minsann inte. Samtidigt försökte PK ringa mig, men kom fel och fram till en främmande karl. Hade vi på gammaldags vis gjort upp en tid och plats att mötas på, hade vi sluppit krångla, men näääää, idag ska man vara så himla flexibel med modern teknik. (Vi hade alltså båda två fel nummer till varandra. Men det ordnade sig.)

När vi till slut sammanstrålade och åt en av PK & Pysseliten ihopsvängd picknick under en flygplansvinge, kändes det som om vi hade känt varandra i tio år. Fastän vi aldrig har träffats förut.

Underligt det här med mitt kommentatorsbås som är så fyllt av ljuvligt folk. Jag kan bara säga tack, tack, tack till er allihop. Foto: PK.

Flygvapenmuseet kan jag varmt rekommendera – även till alla som struntar i både flyg och vapen. Det är nämligen fullt av annat! Det mest fantastiska var att få gå in i vardagsrum med inredning direkt från 50-, 60-, 70- och 80-talen. Med tv-program, radiosändningar, tidningar, möbler, porslin – allt! I 70-talsrummet vevades Barnjournalen, där ungdomar intervjuades (av en vuxen) om vad de tyckte om krig:

– Vad tycker du om krig?
– Inte nå vidare.
– Tycker du att man ska dra tillbaka de militära trupperna från länder i krig?
– Javars.
– Ska du begära vapenfri militärtjänst?
– Kanske de kanske.

Lysande journalistik.

Förra sommaren besökte vi en godisfabrik, igår svängde vi in i en chokladfabrik. Gottigottgott, men några maskiner fick vi minsann inte se. Hallå alla chokladfabrikörer! Jag vill komma på studiebesök!

Dagen fortsatte med underbart bad i en badsjö som gjorde oss alla bruna på båda armar och ben. Lite varulvslika och väldigt håriga, klev vi upp ur dyn och fick veta att sjön minsann hade hyst inte bara oss utan även Jan Malmsjö. (Att han heter just Malmsjö har dock inget med saken att göra.)

Så fick vi mat och kaffe och så lite kaffe och så lite mer kaffe. De är kaffetokar i den där familjen och gör espresso med en liten handjagare. (Vad heter en sådan?) Och så blev det i kvällningen dags att åka till vandrarhemmet, där vi hade fått en kod till ytterdörren och besked om att rum nummer 5 var vårt och att nyckeln skulle sitta i dörren.

Men.

I dörren satt ingen nyckel och där stod vi med våra väskor. Jag ringde till personalen och sa hoho, vad gör vi nu, samtidigt som vi knackade lite förstrött på dörren som ledde in till det rum där vi hade tänkt sova.

Och ut kom en karl! Pang! En karl med tre mystiska väskor, varav en var kubformad och kanske innehöll ett musikinstrument eller en liten bazooka. Han rusade ut och förbi oss och såg vansinnigt arg ut.

– Oj, det kom en man ut ur rummet, sa jag till personalen som jag ju hade i telefonen.
– Stoppa honom! Stoppa honom! Håll kvar honom! Fråga honom vem han är och vad han gör i ert rum! Och var har han lagt nyckeln? sa personalen i mitt öra.
– Hallå! Var är nyckeln? Vem är du och vad gör du här? ropade jag efter den flyende mannen med de många väskorna.
– Vem faaan är du själv? skrek mannen och såg ut som om han ville döda mig.
– Oj, han ser jättearg ut, sa jag i telefonen.
– Följ efter honom! Kolla om han har bil och skriv upp registreringsnumret! Hur ser han ut?
– Jaha, ok, sa jag och småsprang med telefonen vid örat.

(Det ger en ful springstil, det där att inte ha balans i kroppen och prata telefon samtidigt. Man vaggar fram och kan inte ta i. Föreställ er Usain Bolt där han halvgalopperar med en mobiltelefon tryckt mot ena örat. Tänkte jag, där jag krokig och diskret som Quasimodo hastade framåt medan jag gav signalementet.)

– Byxorna är beige, han har brunt hår och är smal, lite tunnhårig på toppen, många väskor, varav en är mystiskt fyrkantig och svart och en bag på axeln och …
– Bra! Jag kommer!

Tyvärr försvann rumsboven, fjupp-flupp – borta var han bara plötsligt utan att jag såg vart han gick. Jag lekte spion och deckare ett tag, men hittade inga spår. Om jag skrev en dålig bok här och nu, hade jag nog tänkt ”han är som uppslukad av jorden och här står jag och tungan känns som ett svullet djur i munnen” – men jag skriver ju inte dåliga böcker.

Personalen kom, men kunde inget annat göra än att bara fräscha upp vårt rum som luktade kebabsvett och rök. Sjuåringen visste inte till sig av glädje:

– Mamma! Mamma! Hade han pistoler? Vi måste ringa till pappa! En riktig bov! Kommer han tillbaka? Vad hade han i väskorna? Varför låg han i just den sängen? Varför luktade han illa? Hade han många pistoler? Varför la han nyckeln på den sängen och inte den där? Hade han ett gevär i väskan? Mamma! Kolla, jag sover i bovens säng!

Men nu sover vi här! — Vårt sovplejs. Två får dela säng, ingen behöver dela dator.

Gonatt När vi vaknar ska vi köra till Ki… nånting.

48 kommentarer

Om de sju dvärgarna och resan neråt

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juli 2010 08:02

Vi är ju sju i familjen. Alltså måste vi ju då och då jämföra oss med en viss saga. Rollerna har förändrats med åren, men just nu är jag Prosit medan min djefla man är Trötter. Barnens roller är glasklara och ser ut så här (just nu):

Artonåringen – Butter (hade kunnat vara Trötter, men då går denna patiens inte ut)
Sextonåringen – Blyger (är tokblyg, men kan ta på sig en Pippi Långstrumproll)
Tolvåringen – Kloker (diskuterar gärna kemiska föreningar med alla)
Tioåringen – Glader (allt är bara bra och trevligt hela tiden)
Sjuåringen – Toker (fullständigt galet pratsamt barn)

Alla utom Blyger och Trötter ska nu packas in i en kombi som blir veteranbil om två år. Vi har för mycket packning och lite för många stopp på vägen, lite för lite bensin, lite för många mackor och på tok för dålig bilradio samt alldeles för många kuddar. I Linköping ska vi sammanstråla med bloggarna Pysseliten och PK och besöka minst två museer (utan fnuttar på e).

Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till mål. — Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till stopp.

Om ni har några förslag, så kom med dem; under onsdagen ska vi köra från Kinna Kisa till Olseröd och vet inte riktigt var vi bör stanna.

Uppdatering om mina geografiska kunskaper: Kisa är inte alls samma sak som Kinna, men precis som att man kan ha svårt att skilja på J. Depp och B. Pitt, kan man förväxla städer som inte alls är lika varandra. Sådeså.

Uppdatering 2. Det påpekas minsann att vissa här ovan nämnda plejs inte är städer. Mhm, måntro det. Men de kanske borde bli det? (Gah, allt blir fel och jag har glömt min kamerasladd och en bov har besudlat vårt vandrarhemsrum!)

30 kommentarer

Sommarsysslor och en arg tant

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juli 2010 14:40

Plötsligt började det regna … och livet kändes lite mer normalt.

Tioåringen och Sjuåringen är rännstensungar. (Obs, bilden är ej arrangerad.) — Tioåringen och Sjuåringen är rännstensungar. (Obs, bilden är inte arrangerad.)

Att krypa ner i sängen, klämma ihjäl en mygga mot den av döda myggor kletiga datorskärmen, titta lite i taket och kanske skriva en rad eller två blev plötsligt naturligt. Annars har jag under de senaste dagarna betett mig ytterst onormalt. Vad jag har sysslat med men inte brukar göra är

potatisupplockning (att locka upp potatisar ur jorden, ja)
rabarberkapning (jäms jordknölarna)
reningsverksinstallation (som krävde inköp av slangklämma och ett IQ på 270)
morgonpromenadsföretag (mot min vilja).

Potatisarna sattes i jorden av Tioåringen och min mamma en dag i våras, och har sedan dess glömts bort. Rabarbern planterades för sju år sedan och har aldrig tagits omhand förutom lite vattnande när andan har fallit på. Potatisblasten låg dubbelvikt som bleka sparrisar när vi igår började gräva. Och si!

Vem behöver väl pyssel och gröna fingrar?

Reningsverket hörde till en stor plastpool som min pappa placerade hos oss för tre år sedan och som jag inte ens har tittat på sedan dess. Men jag fick ihop den så att den till och med funkade! Blubb, blubb, fräs och pyyys sa den.

Lägg gärna märke till den gula färgklumpen med inbakat grus mitt på elsladden.

Promenaderna företas med hjälp av modern teknik eftersom jag inte tycker om att promenera men ändå behöver sparka igång knäna varje dag – och morgonpromenaderna har visat sig vara det mest effektiva sättet. Tekniken består av ”Runkeeper” i Iphonen och Sommarpratarna i podd-öronen. Nu är jag inte alldeles isolerad och stirrar mig inte helt blind på mellantider och rekord, utan ser till att jag tittar alla jag möter i ögonen och säger hej till dem.

I morse mötte jag en arg tant med en synnerligen trött hund. Jag sa hej och hon sa hej och så stoppade hon mig med ett pekfinger i bröstet. Det händer verkligen inte ofta att främmande, arga tanter petar på mig, så jag ryckte ut hörlurarna (och glömde att trycka på stopp mitt i Nicklas Lundblad, samhällspolitisk rådgivare Google) och log mot den arga och den trötta hunden, som såg ut att dö knall och fall där och då vid tantens fötter.

– Vad är det med er som inte kan gå utan hörlurar? sa hon.
– Jag h…
– Jag har länge tänkt fråga, och nu kan jag inte låta bli: vill ni inte höra naturens ljud, fåglarnas sång och skogen? Musiken dödar era intryck!

Ni? Är det jag och alla andra eller niande av respekt? Jag drog efter andan samtidigt som jag tänkte att hon ju måste säga skogens sus. Inte bara skogen. När man går i skogen hör man ju mycket mer av skogens knarr och knäpp än just suset. Och då skulle vi kunna diskutera det: knarr & knäpp kontra sus. Men nej, hon sa bara skogen.

– Jag bru…
– Är det för att ni vill slippa verkligheten? Bara dunka-dunka!
– Nej, jag ly…
– Hör du ens vad jag säger?

Och så gick den arga tanten med sin från döden uppståndna, väldigt trötta hund. I och för sig läser hon säkert inte bloggar, men jag vill verkligen förklara att jag visst tycker om naturens ljud och visst inte alltid går med hörlurar och dessutom fråga henne om det är mer legitimt om man inte lyssnar på dunka-dunka utan på prata-prata. Och berätta att jag faktiskt inte kan lyssna i fred i mer än tre minuter i stöten hemma eftersom jag bor i en familj som pratar med mig hela tiden.

Och varför gå omkring och vara arg på hur andra människor upplever världen bara för att de inte lever som just du, du som är en arg tant med en trött hund? (Sabbade min promenadtidstatistik gjorde hon också.) Aha. Vänta. Jag kan ju jag också:

– Hörnu upp alla som inte spelar basket, promenerar för skojs skull eller som tvättar sin bil mer än en gång per år och som dessutom har mage att använda läppstift: FY SKÄMS!

(Nu stolpar jag snabbt och argt iväg utan att ni får en chans att berätta att ni faktiskt sedan länge … bla bla bla.)

52 kommentarer

Opposites attract

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2010 12:17

Värmen ligger som en baksmälla över formuleringskonsten. Och den gör underliga ting med oss. De två ytterligheterna i vår lilla värld är jag och min djefla man.

Jag är lycklig och obekymrad som efter ett glas champagne – bubblande effektiv och irriterande storasystrig.
Den djefla mannen ligger som en strandad blåval på källargolvet och får strax sällskap av Tolvåringen som vaknade av värmen redan klockan 05:20 i morse.
Jag fokuserar på utomhusaktiviteter så att jag kan få njuta av svetten som rinner ner i ögonen och kan nästan tänka mig att påta lite i trädgården trots att det som verkligen skulle behöva påtas med är mina kläder, som på tonårsvis ligger på hela sovrumsgolvet.
Den djefla mannen sorterar penslar i källaren.

Jag är så glad.

Tillägg
Ser nu att jag har ett annat blogginlägg med exakt samma rubrik.

22 kommentarer

Pyttipannablogg med rolig skylt

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juni 2010 18:59

borsten — Bilden förklaras allra sist i inlägget.

Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.

– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!

Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.

on_train — Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.

Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)

Och så badar vi.

junibad_lotten — Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.

Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.

Koncentrera er nu.

Skylten sitter på en toa. Ok?

Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?

Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?

Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!

(Oj, nu skrattar jag igen.)

23 kommentarer

Att inte släppa taget om sommaren

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2009 00:13

1.
Min pappa har en liten, liten eka med en liten, liten motor och med hjälp av den åkte vi till en liten, liten ö för att fånga en liten, liten fisk.

Men när barnens morfar tog oss på fiskafänge så fiskade han sig själv i axeln.

Trots att vi i familjen fiskar så sällan att vi nästan åker skridskor oftare (vi åker aldrig skridskor), vandrar diverse fiskehistorier runt i släkten. Broder Jakob satte kroken i pappas läpp en gång, alla har fångat varsin gammelgädda och den där äggsåsen utan smör var inte god. Den där kroken i axeln satt som superlimmad och lossnade inte förrän jag i en evighet med mina naglar (som är hårda som räkost) hade skrapat och karvat loss skinnet. Hela tiden tänkte jag:

– Seeegt. Om människoskinnet är så här segt är det ju jättesvårt att bita loss en bit eller sticka in en kniv i. Tänk vad de måste ha tuggat, de där rugbyspelarna som störtade i Anderna och sedan åt bitar av sina kompisars rumpmuskler. En gång i lågstadiet fick vi kalops med så här svårforcerade köttbitar i. Så seeegt.

2.
Vår badsjö – den bruna på tio minuters cykelväg hemifrån – ska vi kissa i ända till september om vi fortsätter att ha tur med vädret. Vårt rekord är 9/9 1999. (Och det helt utan att vi är särskilt förtjusta i nior.)

Sexåringens fötter såg ut som ett vattenlik igår.

– Jajaja, jag vet att det är lite kallare än vanligt, men plaska på så att det i alla fall ser ut som om ni har kul på bilden!
– Men vi har ju kul, vad konstigt du säger, mamma.

3.
Det senaste tricket att hålla kvar sommaren är att inte rensa ut den: plötsligt var det Martas namnsdag igen. Länge leve fullproppade kylskåp med skattgömmor!

Den där lilla mjölken som gick ut den 27 juli ska vi spara till julafton. Den större (men yngre), som gick ut igår, är bara med här för att ni inte ska tro att jag tidsfuskar med bildmaterialet.

Förutom att köra bil med musik på vansinnesvolym, måste jag säga att detta med att ta ett dopp i en lite för kall sjö är det bästa uppåttjacket. Men det tyckte jag ju inte förr. Vad händer? Har jag mognat? Kommer jag snart att börja spela bridge och tillaga sylta också?

19 kommentarer

Sträckan från Mullsjö …

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2009 11:40

Igår skulle vi ta oss (se blåa strecket på kartan) 30 mil på fyra timmar, tyckte Eniro. Pah, sa vi som hovmarskalken i Pomperipossa – och gjorde lite som vi ville (se röda strecket). Det tog tio timmar, men var faktiskt en ungefär lika lång väg.

1. Mullsjö (Ryfors godisfabrik)–2. Habo kyrka–3. Karlsborgs fästning–4. bisonoxar–5. Fagertärn–6. badsjö–7. hamburgare–8. outlet–9. Julita–hem!

Men den här planen var alls inte färdig när vi satte oss i bilen. Det där med Habo kyrka dök Den blyga upp med i kommentatorsbåset och stökade till allt eftersom vi ju hade tänkt oss en avstickare till Gustaf Dalénmuseet. Men plötsligt låg det helt fel (söder om Skövde), och lät sig icke flyttas på.

För så här går det till när vi upptäcker Sverige (kartälskarna får nu hicka av förtjusning). Kyrkan ses som den markerade skuggan här nere på bilden. När vi hade ooo:at och aaa:t där inne, satte vi oss i bilen och jag började köra åt det håll som just för tillfället kändes rätt vad gäller väderstrecken – men som ledde mig in på en grusväg. Jag vände och tog en annan väg, men stannade efter bara några meter eftersom jag kom på att man ibland har nytta av att tänka efter.

”Inte grusväg, oj, här blir bra, men vänta, den här vägen ser jättelång och slingrig ut, nu vet jag, vi tar vägen som vi kom hit på, eller hur … och så tar vi oss till Gustaf Dalé… hm, det ligger ju helt fel, vad säger ni om att strunta i Dalénmu… hm, det spelar ingen roll säger ni, men då tar vi, oj, fel håll, vi åker längs Vättern istället, vad tro ni om d… jaså det spelar heller ingen roll, nähe. Bra, då gör vi det, kolla i kartboken om Habo är åt rätt håll, jo, det är det ja. Bruuuuhuuum!”

Men nu tar vi dagens aha- upplevelser i tur och ordning. Ryfors godisfabrik var en liten, gullig en med godis i hinkar.

Lakritsremsorna tillverkades på löpande band, och där fick vi stå och titta hur mycket vi ville.

Jag plockade åt mig godis för 172 kronor. Den där tanken om kristider och att ha en månadslön på banken for all världens väg.

Och så åkte vi alltså till Habo kyrka, som var som en dalahäst, en idrottshall, The Globe och en myskoja på en gång. Ljudet och känslan är helt annorlunda om man jämför med ”vanliga” kyrkor.

Habo kyrka, byggd 1723 – osannolikt färgglad och full av läktare på alla håll och kanter. Ikväll (5/8) spelas tydligen dixielandjazz med Jesses New Orleans band från Stockholm just här. Åk dit ni som kan!

Sedan åkte vi längs Vättern – men man ser för böveln knappt sjön, där man åker fram i en fåra med vallar och skog på båda sidorna. Vårt mål var Karlsborg, som jag hela tiden kallar Kronborg.

– Nu ska vi till Kronborg och kolla på en fästning!
– Men Kronborg ligger ju i Danmark, mamma.
– Nej, jag menar Karlsborg. Och på Kronborg har de en rolig guidning som Johan Thorén har designat.
– Du menar Karlsborg, mamma. Och vem är Johan Thorén?
– Karlsborg. Karlsborg. Förresten har Kronbo…
– Karlsborg!

Det finns de som inte kan skilja på dill och persilja eller siffrorna fyra och sju. Jag kan tydligen inte skilja på ett danskt slott och en svensk fästning.

Medan vi väntade på guidturen, inspekterade vi Too-tickis hus, som vi hittade vid Vättern. (Det är en bastu. I bastuns golv finns en lucka som leder rakt ner i vattnet.)

Äventyrsguidningen var högljudd, rolig, mycket överraskande och … en resa till 1987 ungefär. För dels inleds den med en påkostad film (hundra miljoner hästar och statister och smällar och kläder från mitten av 1800-talet) med Stefan Sauk, Johannes Brost och en Lena Endre pre Varuhuset, dels är allt skapat av stuntmannen Johan Thorén. (Vad gör han nuförtiden?)

Men hur jag än letar, hittar jag inte denna film i skådespelarnas rollistor. Tänka sig, va. (Jag har suttit uppe hela natten och slitit med denna gåta. När gjordes filmen? Jag vill veta!)

Det smällde och dundrade i gångarna. (Men – förlåt – jag kan inte låta bli att fundera på hur häftigt det hade kunnat vara med dagens teknik. De som inte förstod svenska fick sin guidning via kassettbandspelare. Kassettbandspelare! KASSETTBANDSPELARE!)

Efter ett kort krismöte där vi insåg att vi hade glömt att äta lunch och att vi hade ont om tid innan vi alla exploderade som Karlsborgs kanoner, slukade vi varsin jätteglass utan en tanke på kostcirkel eller ens grönsak. (Jag är uppfostrad med rätt måltid i rätt sammanhang och jämnt blodsocker samt fibrer i lagom längd.) Sockerruschen gav oss krafterna åter. Giv akt! Helt om! Aaaarsch!

Plötsligt stötte vi på bisonoxar. (Tjejbison heter också oxe.)

Vårt nästa mål var inte självvalt – Den djefla mannen propsade på att vi skulle åka till en näckrossjö som var något i hästväg. Fagertärn är nämligen en sjö som är full av mycket ovanliga, röda näckrosor. Jag läste snabbt i förväg:

”De röda näckrosorna i Fagertärn blommar 15 juli–15 augusti.”

Bra, ok. Vad jag inte läste var fortsättningen:

”Från parkeringen går en 2,5 kilometer lång markerad stig runt sjön. Glöm inte att ta med kikare – näckrosorna växer en bra bit ut från stranden.”

Detta var vad vi såg.

Fagertärn. Antiklimax. (Det är en färgbild.)

När vi hungriga och trötta stod och stirrade ut över den svarta sjön utan blommor och fann att vi hade placerat oss på en trästock full med ilskna myror, kändes en muta på sin plats. Bad & mat!

Badplatsen Talludden: perfekt!

McD: perfekt!

Outletförsäljningen i Vingåker var inte så imponerande (men vi hittade fem nya skolväskor), Julita var stängt (inte så konstigt vid 21-tiden) och väl hemma var det te, Sportnytt, stök och slarv (och fullständigt underbart).

Slut på denna resa!

Avslutningsvis: den allra finaste skylten i Mullsjö.

20 kommentarer

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2009 00:13

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

plånbok (vilket upptäcktes i tid)
GPS (ska jag önska mig i julklapp)
mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).

Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

22 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Publicerat av Lotten Bergman den 14 augusti 2007 11:20

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

41 kommentarer

Anyone for tennis?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2006 00:03

Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.

När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt … men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.

Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt … tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:

Jag har aldrig någonsin spelat tennis.

Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.

Förrän idag.

Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.

Ceci n’est pas une tennisspelare.
Ceci n’est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)

8 kommentarer