De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.
– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.
Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.
Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.
(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)
Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).
Ställföreträdande toscakaka.
Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.
På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.
– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!
Arkivbild:
– Svälj. Moahahahaaaa.
Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.
– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.
Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:
Uhuuuuuu.
Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:
Måsjävel!
Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:
– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.
Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!
Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:
”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”
Några ur mitt basketlag åkte igår till en släktstuga utanför Näshulta här i Sörmland. Det är en gammal gård som har gått i arv till en allt spretigare släkt som slår upp en friggebod när det behövs till en ny, ung familj. Nu står det mer än 100 år gamla boningshuset och blickar ut över tio sådana friggebodar och idyllen står som spön i backen när vi kommer dit med solsken i blick och mumsar på skogens blåbär och landsvägens hallon.
Om jag åt upp alla eventuella hallonmaskar? undrar ni nu. Jadå, kittlar dödsskönt i kistan.
Allt görs på coronasäkert avstånd och överallt står handsprit. Maten serveras utomhus och alla släktingar har bestämda platser där bara familjer som annars bor ihop får sitta nära varandra. Om det regnar så att det inte går att sitta ute, får man ett matpaket till sitt lilla tjäll. Den som lagar mat, lagar mat till alla, och aldrig fuskar nån och aldrig klagar nån och aldrig är någon det minsta lilla vegan eller allergisk.
Det är alltså helt overkligt. Dessutom finns på promenadavstånd en gård där man säljer ägg.
Äggen här på bilden var alldeles nyvärpta, så dem måste man vänta med att koka ett par, kanske fem dagar – annars lossnar inte skalet.
Bara för att jag var så nyfiken att topplocket i hjärnvindlingarna höll på att gå i taket, fick jag gå på studiebesök och se hur det går till när äggen kontrolleras.
Här kollas skalet med en lampa – genomlysningen avslöjar spräckta ägg och ägg som innehåller aliens.AHA! En spricka! Massa sprickor!Äggen som godkänns får en kvalitetsstämpel, och det är viktigt att minst 80 % av stämplarna syns jättetydligt.
Men vi i basketlaget är ju inte bara bärätare och äggjägare, vi är ju trots allt främst idrottskvinnor. För att bevisa vår styrka och vårt mod samt uthållighet, lade vi oss på tvärsen på en surfbräda (kanske heter den inte så) och sparkade oss över sjön till en liten ö där det skulle finnas kantareller.
Men sooooom vi kämpade. Det var så innerligt trögt. Vi trasslade in oss i näckrosor och fiskstim och halkade sedan mödosamt upp på ön där tallbarren attackerade oss i hålfoten.
Varför var det så himla svårt? Vi med våra basketmuskler borde ju ha klarat detta galant!
Den slingriga pilen är vår vägbeskrivning. Och … den raka pilen är orsaken till trögheten: centerbordet var nere och funkade som en mycket effektiv farthållare.
Här kan man se hur vi på vägen tillbaka far fram som racerförare – när vi hade insett hur otroligt dumma vi var och därför har dragit upp centerbordet.
Se på den lilla gula högen på brädan: sju dyrbara kantareller!
Men kan ni begripa hur en hel släkt vecka in och vecka ut hela sommaren kan umgås på detta vis utan minsta lilla skärmytsling eller ens glutenkänning?
Hej, jag heter Lotten Bergman och det här är mitt Sommarprat!
(På låtsas.)
Redan som liten palt föddes jag. På vägen mot livets slut har jag spräckt båda ögonbrynen, opererat ett knä, tappat känseln i två tår och råkat elda upp ögonfransarna. Fast bara på ena ögat.
Det underliga är att jag trots alla dessa bedrövliga missöden inte är det minsta lilla bitter eller ens döende. Därför kommer jag nu – helt logiskt – att istället berätta om hur världen kommer att se ut om precis ett år.
Tågresorna är lika billiga som flygresorna var 2019 och det är plättlätt att åka tåg till London.
Flygresorna är lika dyra och obegripligt prissatta som tågresorna var 2019, och för att ta sig till Thailand krävs 72 mellanlandningar.
Alla motorvägar är enfiliga utom i de områden som fortfarande saknar lokaltrafik.
Gågator med cykelstråk i mitten har ersatt 90 % av alla bilvägar i stadskärnorna.
Hattar är högsta mode – för att dra blicken från resten av utstyrseln, som ser ut som skrutt men är oerhört bekväm.
Alla barn i skolan trivs.
Men hur vet jag detta och hur i hela friden kom det sig att det blev så? Jo …
(Här avbryts jag av cliffhangermusik. Eftersom ni inte lyssnar på radio, får ni istället en cliffhangerbild.)
Mystiskt träd i olycksbådande molnmiljö.
Vi börjar bakifrån med sista punkten i min framtidsvisionslista! ”Alla barn i skolan trivs” är inte fel ordföljd. Det är faktiskt alldeles korrekt för alla barn går inte i skolan. Men de som går i skolan, de trivs. Hur gick det till? Jo …
Eh.
Tyvärr har jag inte hunnit skriva mer än så på mitt påhittade sommarprat. Nu ska jag låtsas som om det regnar (behöver inte låtsas, ser jag) och baka lite bröd.
Vad tror ni om den 22 juli år 2021?
Kolla, det var inte ett träd, utan bara en liten rot som jag drog upp.
Okej, ni vet när det känns lite motigt? Du har skoskav, barnen har löss, en pandemi härjar, grannen lär sig spela trumpet och pengarna tar slut samtidigt som du inte vet vad du ska bli när du blir stor?
För att inte tala om de där dagarna när du fastnar med ärmen i dörrhandtaget och slår huvudet i en skåplucka och trampar på ännu en legobit. Jobbigt.
Och då har jag ännu inte nämnt sånt som att bilen pajar, alla nyköpta avokador blir övermogna på en timme och du råkar köra tv:s fjärrkontroll i 90 °C med de nya lakanen. Jättejobbigt.
Inga av dessa moderna snubbeltrådar eller normala bagateller kan ha bekymrat fransyskan Marie Marvingt [mari marvää] (1875–1963) det minsta lilla. Det är helt obegripligt hur en människa kan hinna med så mycket som just Marie Marvingt – och hur konstigt är det inte att hon är så okänd för oss?
Jag skulle vilja brodera ut texten här och och nu med att hon talade fem språk, inklusive esperanto. Men det verkar inte vara det som andra fokuserar på, eftersom det bara nämns i förbifarten. Så vi kör igång nu med ”det andra”.
– Inget har gjort det som jag har gjort, konstaterade Marie Marvingt på ålderns höst, utan att på något sätt skryta eller överdriva.
Marie Marvingt föddes som fjärde barnet i en familj som då sörjde tre söner som dog i späd ålder. Mamman var sjuklig och brevbärarpappan sägs ha tackat sin lyckliga stjärna när Marie visade sig brås på honom och inte den klena modern – som dog 1889.
Pappan måste ha haft en kappsäck full med pengar, för han pensionerade sig och ägnade all sin tid åt att låta Marie testa vad som än föll henne in. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska samtidigt som hon ville uppträda på cirkus, varför hon pluggade allt hon kunde om Florence Nightingales förehavanden samtidigt som hon tog privatlektioner av en cirkusartist och då lärde sig trapets-trick och det där användbara som Danny Kaye också kunde: att kasta sig upp på en häst i full galopp.
Hon blev med samma iver första kvinnan att bestiga otalet bergstoppar, hon vann många internationella kanottävlingar och slog alla upptänkliga rekord i långlopp i simning. Under ett av loppen följdes hon av ett fartyg med en italiensk orkester ombord – som spelade militär marschmusik för henne under de fyra timmar som loppet tog.
Så bytte hon gren igen (dålig fokus-ork?) och ägnade sig åt cykling.
Hon uppfann ett slags kvinnobrallor som gjorde att cyklingen funkade, men fick ändå inte på några villkor delta i Tour de France. Så hon cyklade hela loppet utom tävlan strax bakom männen, men såg till att hålla sig undan för allt som de råkade ut för, t.ex. björnattacker och småkillar som petade in pinnar mellan ekrarna. Av de 114 startande männen gick blott 36 i mål. Och 100 % av kvinnorna. (Alltså Marie, dårå.)
På vintern ägnade hon sig med liv och lust i alla grenar som hon hann, och tog medaljer i alla tävlingar. År 1910 delade den franska sportakademien ut en guldmedalj till henne i ”alla sportgrenar”. Ingen annan har någonsin fått emotta en sådan medalj, kanske för att det numera ju är så piffigt ordnat med ”tidig elitsatsning”.
Så bytte Marie sysselsättning igen och gav sig iväg i en luftballong med en kompis som hette Emile Garnier. Det höll på att gå helt åt pepparn eftersom de hamnade i en snöstorm vid Engelska kanalen. Ballongen for än hit, än dit i fem timmar och 52 gånger var den så långt ner att den nuddade vattenytan – men så mojnade vinden och de kunde ta sig i land.
– Vi var så trötta att vi nästan inte orkade klättra ur korgen! berättade Marie dagen därpå när hon och Emile kom med tåg till London och kunde ta emot folkets jubel.
Därefter lärde hon sig att flyga.
Hon beskrev detta passionerat och krasst:
”Den här nya sporten är jämförbar med ingen annan. Det är, enligt min mening, en av de mest berusande idrottsformerna, och jag är säker på att det blir en av de populäraste. Många av oss kommer att förstås att förolyckas innan dess, men de framtidsutsikterna kommer inte att hindra de modigaste. De sanna flygarsjälarna kommer att kompenseras för de risker de utsätts för. Det är så läckert att flyga som en fågel!”
Flygplan blev en livslång kärlek och hon hann även med att uppfinna (men inte tillverka) ambulansflyg strax innan första världskriget började. Under kriget arbetade hon som fältsköterska, och en av hennes svårt skadade patienter berättade att han var bekymrad eftersom han nu inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag: att bomba den tyska militärbasen vid Metz.
– Nämen det fixar jag! sa Marie och övertalade sina överbefälhavare att låta henne ta över uppdraget.
Som hon lyckades med. Och naturligtvis fick hon fler uppdrag i samma stil. Men så tröttnade hon på detta och beslutade sig för att istället vara med som fotsoldat vid fronten – vilket ju var komplett otänkbart, kvinna som hon var.
– Pfffft, sa Marie. Då får jag väl klä ut mig till man, måla på lite skäggstubb och tala med lite mörkare röst.
Vilket gick så bra att hon inte avslöjades förrän en månad senare. Någon förbarmade sig då naturligtvis över henne, och lät henne ingå i ett prickskyttekompani som for fram på skidor i de italienska Alperna.
I 35–40-årsåldern var hon så berömd att hon faktiskt kunde försörja sig på att bara vara sig själv, samtidigt som hon arbetade som journalist. Varhelst hon kom, bjöds hon på mat och husrum – precis som dagens influencers tydligen jobbar. Hon föreläste om vad som helst – bl.a. ambulansflygplanen och sina idrottsliga äventyr, och hyllades över hela världen.
Hon cyklade sitt sista lopp 1961, och dog 1963 på ett ålderdomshem i Frankrike. Nu får ni alla lägga pannan i djupa veck och försöka analysera denna bild.
Dromedar på äng, Marie med skidor.
Här i filmsnutten kan man se henne prata – spola förbi resten för det är inte av väldigt hög kvalitet.
Eller kolla på hennes kroppsspråk i det här lilla klippet!
Sedan nästan tio år går jag på hus- och lägenhetsvisningar åt kompisar och släktingar.
Det gör jag dels för att jag är så vansinnigt road av att folk ska flytta till min närhet att jag liksom inte kan låta bli, dels för att det är roligt att komma in i fantastiska hus med brutet tak och finurliga inredningslösningar.
Hm.
Men … nu är det inte lika kul längre. Det är hemskt!
Visningarna varar blott en halvtimme, sedan rusar mäklaren iväg till nästa visning med sin lilla skylt under armen. Och under denna halvtimme handlar det väldigt lite om fysisk distansering. Redan före corona kändes det lite väl tajt i de smala trapporna och den lilla tvättstugan.
Inredningsdetalj som andas kvalitet och estetik.
Det är alltid trångt som på en 50-årsfest redan i entrén, och ibland tar de blåa tossorna slut så att de presumtiva husköparna måste ta av sig skorna och klafsa omkring på parkettgolvet med tåbiran skvättande.
Jag är förstås väluppfostrad och diskret och tar massa bilder med klickljudet avstängt. Som vore jag James Bond on a secret mission.
”Måla snabbt nu, visningen börjar om en timme!”
Andra kommer i flock, knackar i väggarna och skriker att DEN HÄR ÄR BÄRANDE och HOPPLÖS BETONG samt HÄR SÄTTER VI IN ETT VALV! (Tror jag. Det är inte alltid jag förstår vad som skriks.)
En lampknapp nästan osynligt placerad i dörrfodret.
I och med att det alltid är så många på visningarna, hinner mäklaren inte småprata – vilket väl är mäklarnas superkraft annars. Så här låter det:
– VARFÖR SÄLJS HUSET?
– Ägarna har flyttat till sin sommarstuga.
– Skumt! Varför det?
– … knack-knack-knack …
– KAN JAG FÅ SE PÅ KRYPGRUNDEN?
– Javisst, men jag hinner inte n…
– … knack-knack-knack …
– HALLÅ! DET ÄR SANKMARK HÄR MITT PÅ GRÄSMATTAN!
– Nämen det tror jag inte, det är en grop efter ett träd som fä…
– MÖÖÖÖGEL. *sniff sniff* JAG KÄNNER EN KLAR OCH TYDLIG MÖGELDOFT.
– Husets besiktningsprotokoll finns i köket.
– … knack-knack-knack …
Dyrt kök med hörnkrock.
Men det hemskaste är att det finns så rysligt mycket som avgörs i hemlighet och i lönndom. Igår krånglade jag med tossorna i hallen medan min djefla man rusade rakt genom huset och ut i trädgården i strumplästen eftersom han verkligen inte står ut med knackandet och skrikandet. Då hörde jag hur mäklaren av en kvinna fick ett bud. (Att jag hörde det beror på att kvinnan viskade, och sånt som viskas hörs ju hur tydligt som helst.)
– Ja hoho. Vi vill lägga ett bud. Nu. Ett dolt bud. Femtitusen under.
Under vaddå? Bordet? Hallå, etiken, reglerna, lagarna och vad tusan är det här för maffiafasoner? tänkte jag och stukade tummen på den blåa tossan.
– Ja … alltså under utgångsbudet? sa mäklaren.
– Ja. Men dolt.
– Det ska alltså inte synas att ni har lagt ett bud.
– Precis.
– Då ordnar jag det på kontoret i morgon.
Där lärde jag mig nåt nytt. Dessutom försvinner många hus från nätet och det enda man får veta är: ”borttagen före visning”. Då har någon hostat upp pengarna snabbt, lätt och över utgångsbudet så att säljarna lättade tackar sin lyckliga stjärna för att de slipper ha knackande, skrikande, tossklädda spekulanter i huset som fotograferar kleggiga trösklar, kvarglömd maskeringstejp och halva golvlister.
Klegg.Tejp.Golvlist.
Tar jag då blott fula bilder på misslyckanden? Nejdå, men jag vill ju inte visa upp alla med skräp fyllda bastur, alla mystiska armaturer och på legobitar upp-pallade kylskåp. Men sånt här skulle jag kunna sälja mina barn för att ha i mitt eget hus:
Lycka!Förmögenhet!
Gårdagens visning led mot slutet av sin halvtimme och jag kom på att min djefla man inte hade synts till sedan han galopperade ut i trädgården. Jag gick ut på gatan, och si. Där låg han.
Jag var tydligen ett underbarn vad gäller simning. Som pyttepytteliten palt sattes jag i simskola – och fattade galoppen som vore jag en fisk. Men så blev jag förkyld och simningen rann ut i ett vågskvalp och sedan minns jag ingenting förrän jag i femman simmade snabbare än alla i klassen och tog silvermärket plättlätt.
Och sedan minns jag ingenting igen.
Pappa brukar berätta hur han av sin simlärare blev slängd i bassängen, och höll på att drunkna, och att det sedan var mamma som lärde honom simma när de träffades i 25-årsåldern.
Så numera kan han simma.
Den här sommaren har visst fler människor än vanligt drunknat i Sverige, vilket fick oss att i familjen börja minnas hur det egentligen går till när man lär sig simma. Gemensamt för de fem barnen är att de alla fick börja i ”lilla bassängen” som var grundare. Allteftersom fick de barn som godkändes flytta till den vanliga, djupa bassängen. Och ja, var man sist kvar i lilla bassängen för att man inte kunde lära sig simma, så var man helt enkelt sist.
Sigge, Moa och spanjoren 2014.
Vi övade varje sommar i vår badsjö Borsöknasjön, men det är simskolan i lågstadiet som har satt djupare spår.
De får berätta själva!
Erik, 28
”Jag tog aldrig simborgarmärket men bad mamma komma på uppvisningen ändå, vilket hon gick med på av nån anledning (som Luciatåget jag lurade med pappa att titta på i mellanstadiet enligt mammas kåseri). Men när uppvisningen var slut och folk på läktaren packade ihop, så försvann hon i folkvimlet, och jag blev alldeles orolig. Samtidigt slog de på musik och bestämde att nu skulle barnen minsann ha roligt, OCH SÅ BLEV JAG KNUFFAD I VATTNET av en okänd vuxen man. Sen gick jag och grät i omklädningsrummet.”
Så här såg det ut när jag tog våra fem och grannarnas tre barn till sjön år 2006.
Eriks Fru Frida, 25
”Jag gick på simskola någon termin, men sen var vi utomlands och snorklade en massa, och då var det plötsligt jätteenkelt att simma. Från simskolan minns jag en gång när jag fick byta om i herrarnas omklädningsrum för att det var pappa som var där med mig, och jag tyckte att det var jättekonstigt att allt var spegelvänt.”
Ida, 26
”Jag hamnade i ’lilla bassängen’ efter simlärarnas första bedömning av våra kunskaper. Och där stannade jag, lääänge, trots att jag övade bröstsim hemma på mattan. Läraren som bestämde hette Sabina eller Malin, nåt sånt, och hon tyckte att jag vred mina fötter fel, så jag fick stanna i lilla bassängen, trots att jag varken behövde simdyna, puffar eller stöd. Jag slängde klorstinna, drömmande ögonkast till den riktiga bassängen, den som var så bred att den hade avdelande girlanger på längden och så lång att en buss kunde bada i den utan problem.
Så en dag var Sabina-Malin-nåt borta, och då bestämde simlärar-Per att jag fick komma över till bussbassängen. När han simmade bröstsim så svalde han vatten varannat simtag och spottade ut det ljumma vattnet i simtaget efteråt. Han hade smala ögon och långt svart hår i en hästsvans. Jag fick äntligen göra allt det roliga – simma ner till botten och hämta gummiringar, bada i pyjamas (livräddningsövning), hålla andan under vattnet halva busslängden och dyka från pallen. Jag fantiserade att Malin-nåt-Sabina var jättesur och att hon ville slänga tillbaka mig i den lilla bassängen, så jag ansträngde mig extra mycket varje lektion för att minsann visa henne att jag hörde hemma i den stora bassängen.
På avslutningen – där jag tror att mamma satt i publiken med en jättejättejätteöverhettad liten Sigge – fick jag simma fram till en av lärarna och för att få huvudet prytt med en krans. Jag tog Kandidaten! Tack till simlärar-Per för att du trodde på mig!
Och så minns jag att en tjej i parallellklassen som hette Julia som hade så mycket tjockt hår att hennes badmössa sprack! Det var nog traumatiskt för henne för hon grät, tror jag.”
Idas spanjor Julián, 26
Spanjoren fann det för gott att censurera lite.
”Pappa lärde mig att simma: jag kastade mig i vattnet från hans axlar. Jag vet inte direkt när jag började simma på riktigt, men vad jag minns var det var inget negativt alla fall.”
Oskar, 22
”På avslutningen skulle vi ha en liten uppvisning och visa vad vi hade lärt oss. Det krävdes att vi skulle kunna dyka, vilket jag inte kunde. Pappa och jag åkte till badhuset dagen före uppvisningen och han lärde mig att dyka – från att ramla i vattnet hukande till att göra ordentliga, huvudstupa hopp. Uppvisningen gick jättebra, och jag minns fortfarande hur det kändes när någon ropade ”börja!” och vi alla rusade fram och dök i vattnet.”
Moa, 20
”När vi skulle simma i lilla bassängen första gången för att se hur bra vi var sa läraren ’det är okej att nudda botten’. När det var min tur kunde jag simma hela vägen – men jag satte foten i botten ändå, bara för att jag fick.
När vi skulle öva på klädsim hade jag orienteringskläder, vilket var pinsamt eftersom alla andra hade pyjamas.
På avslutningen dök det upp någon på cykel och cyklade rakt ner i bassängen! Det fanns också en person utklädd till Vattenpalatsets maskot, den där droppen. Jag tyckte den var konstig.
Något trauma minns jag inte. Jag fick vara i lilla poolen längre än de flesta, men den var varmare än den stora så det var okej.”
När just den här bilden togs, ropade jag ”plaska mycket så att det ser ut som ni har kul!”.
Moas Arvid, 24
”Jag sattes i simskola vid fyra års ålder. Eftersom vi har en stuga på en liten klippö i Bohuslän ville mina föräldrar att jag skulle kunna trilla i havet utan att dö. Jag minns inte exakt när simmandet började funka för mig, men jag var nog inte äldre än fem. När jag vid sex års ålder sattes i seglarskola kunde jag i vart fall simma. Seglingsinstruktören hette Urban och var ett stolpskott. Han roade sig bl.a. med att kasta sten på måsar. En dag på seglarskolan körde han ikapp ett av barnen (som satt ensam ute på havet i en liten jolle) med sin motorbåt och sa att han behövde ’låna seglet’. Sedan, ett segel fattigare, fick grabben istället paddla sig fram med sitt öskar.”
Sigge, 17
Jag har lite hemska minnen av hur jag lärde mig simma. Jag kunde inte simma i trean, eller om det då var i tvåan, när vi hade simtest. Jag tog sedan så lång tid på mig att lära mig, att jag hittade på en egen strategi och sa till min lärare att jag fick ett epileptiskt anfall då och då. Alla visste att jag hade epilepsi, men jag behövde ta många pauser eftersom jag bara kunde hundsim. Detta gjorde att jag blev tvungen att göra simtestet om och om igen fastän jag tränade på simning hemma, med pappa i Borsöknasjön och med Ida i badhuset. Till slut kunde jag simma och klarade simtestet! Jag var typ den sista som till slut blev godkänd …”
Förr i tiden bloggade jag intensivt om hur vi varje sommardag åkte och badade, men med inte ett ord nämns simskolorna eller simträningen. Här går jag en septemberdag för snart 21 år sedan med de tre äldsta barnen:
Hur lärde ni er simma? Var det traumatiskt? Kan ni ”kråla”? (Okej, det ska visst stavas crawla, men det är ju hur dumt som helst.)
När det var varmt ute häromveckan – eller om det kanske var en halv evighet sedan – fylldes jag av renoveringsenergi. Fönster togs ner och kittades och slipades och målades, en balkongdörr från 1995 ser nu ut som om den sattes in vid förra sekelskiftet (vilket var mitt mål) och en ytterdörr fick ett ansiktslyft med mer spackel än Kizz.
Ytterdörren, som har gått från spårfräst 1990-tal till 1930-talsfunkis. (Minst ett varv till måste den dock målas.)
Men så blev det ju kallt och regnrusk. Vi tände eld i kakelugnen. Och vips, rann all energi ur mig och jag blev som en oktobertrötting. Ont i axlarna, vatten i knäna, knaster i hälsenorna och arga blickar åt SMHI:s håll.
Så då började jag för första gången sedan ungefär 13 mars att inspektera vad som finns på Netflix och de andra tjänsterna samt vår statliga SVTPlay. Det mördas i Dublin och på den engelska landsbygden regnar det död och bedrövelse. Alla kramas överallt, alla tar varann hårt i händerna och helt främmande människor kindpussas.
Näe. Sånt sciencefictionskräp kan man ju inte titta på i dessa dagar.
Så nu planerar jag att begå helgerån och måla en Carl Malmstenhylla vit samt att pynta vårt förfärliga 1970-talsduschrum med en sån här golvmålning.
Jag antar att perspektivet bara funkar från ett håll, men det gör väl inget i ett litet rum?
Fast helst skulle jag vilja lägga upp fötterna, äta praliner och läsa en riktigt jädra välskriven svensk bok eller kolla på en film med massa smartprat – som i ”The West Wing”.
Och tågluffa. Jag vill luffa till Prag och äta praliner där istället! Orientexpressen tar jag mig an sedan, och därefter ska jag banne simma över Medelhavet insmord i ekologiskt valfett.
Eller så målar jag den där synvillan, bara.
Och vad drömmer ni om, där ni sitter framför öppna spisen/lägerelden/induktionsspisen?
Jag har ju förut berättat hur jag inte kan laga mat till färre än 15 personer. Enligt mig borde man få köpa
femliterspaket med krossade tomater
tiokilosförpackningar med pasta
25-litersdunkar med fil och mjölk
tekannor som rymmer 20 jättepottor till muggar.
Jag har till och med skrivit till Tetra Pak och frågat om det finns något tillverkningstekniskt hinder för det där med stora förpackningar. Jag skrev:
Glasklart, tycker jag. Men svaret jag fick från generalen tydde på förvirring:
Överste Lotten skrev igen och förtydligade att jag inte var kund på annat sätt än att jag köper mjölk och fil i mataffären. Då fick jag detta svar:
Så då gav jag upp.
Jag hackar slarvigt, skär mig på konservburkar och bränner mig på allt som man kan bränna sig på. Varje matlagning är dessutom en ojämn kamp mot plåster och slöa knivar, för knivslipen rymde hemifrån 2018.
Nu har jag förstått att vi ska investera i en sån här, så att vi slipper få klagomål av alla gäster som inte kan få hål på tomaterna.
Men nu till ett fiffigt recept som är så enkelt att man trillar omkull. Pasta puttanesca brukar ju se ut såhär när man steker och hackar och har sig:
Den vackra delen av puttanescan: chili, vitlök och olivolja.Den kanske lite mindre vackra delen: sardellpasta, oliver och kapris.
Men nu ska ni få höra vad man kan göra istället för detta – trots att det inte alls är särskilt jobbigt eftersom man nästan inte ens behöver ha slipade knivar till oliverna.
Man tager sig en burk med krossade tomater.
Man tager sig en burk med tapenade.
Man blandar. Och häller rubbet i nykokt pasta.
Visserligen krävs kanske lite extra salt och en hög med persilja och parmesan – men det är ju petitesser.
Nu när jag tittar på vad jag har skrivit, inser jag att minst fyra varumärken borde sponsra mig. Okej, kanske inte Tetra Pak. Nä, hörni, nu måste jag leta efter fler plåster!
Har ni några såna här riktigt jädra effektiva recept på maträtter som blir så goda att man inte anar hur enkla de är?
