– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!
Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.

När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.
Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:
– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.
Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:
– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?
Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:
– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.
Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.
– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.
När vi körde förbi busskuren, sa jag:
– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.
När vi kom in i huset sa Sextonåringen:
– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.
Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.
– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.
Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:
– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.
Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14 hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:
– Har han något personnummer?
Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.

Och så var det gjort. Man ska ta hand om folk, det ska man.
Lotten, hela världens mamma!
Jag menar, så där gör man ju bara.
Och vähäldigt väluppfostrade barn har du också. Förutom att de är trevliga och rara och roliga och så där.
Dessutom gillar jag mammans attityd.
Visst gör man sådär. När det händer. Oss händer det sällan något så intressant.
Pustar f n i skuggan. Vaktar föräldrarnas hus några dagar och skulle egentligen ha rensat i hallonlandet, men först ösregnade det och sen blev det för hett. Men något lite hann vi med i mellantiden.
Wow, Lotten! Det finns ju faktiskt hopp om mänskligheten när man läser det här inlägget.
(Kanske bör påpeka att jag menar då inte den spelönskeköpande ynglingen utan den tjugofemårige ynglingen och Lotten.)
Den tjugofemåriga ynglingan är det, Peztis! (Det kan man faktiskt inte alls veta om man inte vet.) Barnen är:
pojke f. ’92
flicka f. ’94
pojke f. ’97
flicka f. ’00
pojke f. ’02.
Deras namn är på intet sätt hemliga. Det är bara tradition att de får heta sin ålder. (Erik, Ida, Oskar, Moa, Sigge.)
Jag har världens finaste syster.
Nu vet jag vart jag ska ta vägen om jag skulle få för mej att bli väldigt förvirrad.
Jag gick från att säga ”naaaaaah” till Orangeluvans kommentar till att gapskratta efter Kråkans – utan att ens passera GÅ!
(Till de yngre generationerna: Monopol var [är] ett brädspel där man då och då passerade en ruta med bokstäverna GÅ.)
Ninja, i förra inlägget ligger en bild på Lille Skotte inlagd. Kan du se vad den lille skulle kunna heta? – Han står i köket för att jag måste skura hans kruka. Eftersom jag missade att vattenlägga den nya krukan innan jag planterade har den fått fula beläggningar som såg ut som exsem (hur fasen stavas det?) eller som om nån hade kräkts över det hela. Fräscht! Nu har jag också fyllt på med lite ny jord och funderar på att byta ut stöttepinnen mot en liten spaljé som Skotte kunde klänga på.
Som bonus får man även se min högerhängda diskborste där till vänster i bilden.
Skotte måste få sin bild publicerad även här!
Tack, Lotten!
Kommer inte på nåt namn så där spontant, men hur är det med näring?
Ser ut som om han kan ha järnbrist. Eller ohyra.
Ingen ohyra. Men han ser ju lite blek ut. Han får näring, men för lite? Ska jag kanske stoppa järntabletter i jorden, va?
Nä, men ge’n rå lever …
Växer han skapligt så ska grabben såklat ha sjysst krubb.
Är det nån mer som kollar på gjusarna?
Just nu får de mat och honan är duktig på att fördela maten jämnt, även pyttingen får i sig. Men jag ser ingen hanne. En stor del av dagen har honan stått och skuggat ungarna.
Igår var de lämnade ensamma en lång stund innan matdags, så jag antar att det var då honan var ute och jagade.
Men var är far?
Är far rar?
Mor ror efter fisk.
Ninja: Kan du skilja på far och mor gjuse till utseendet? Jag kan det inte, annat än att en av dem är ringmärkt, men vilken det är vet jag inte..
Förresten, för tid sedan såg jag båda vuxna gjusarna samtidigt. i boet
Jag är kanske bara fast i det heteronormativa träsket?
Men jag tycker det verkar vara samma individ hela tiden. Och ungarna var ensamma en lång stund i går, mitt på dagen, vilket jag tycker är märkligt.
Har ni hört något mer om den unge mannen, Lotten?
Men hallåååå, länk!
(Googlar som en tok.)
Ah: https://tv.eenet.ee/kalakotkas2.html
Spring dit NU! Ljudet är fantastiskt! Mamman (?) sliter brutalt loss små fiskbitar och det knakar och knastrar!
(Nu kommer vi väldigt långt från barfotakillen. Men jag såg faktiskt en fågelunge katapultbajsa nyss.)
Jo det är mamma Iiris som skyddar mot sol och regn och fördelar fisken. Men det är pappa Ivo som levererar.
Ivo har ringar, en blå (med vita bokstäver ED) och en blank, Iiris är inte ringmärkt.
Följ vad som händer i Looduskalender som är båset för det här boet.
Dessutom finns det ett bo till, mer åt Vöru-hållet.
Där bor Marko och Miina
(Jag tränar på att göra länkar)
Nej usch, jag vill inte titta på fågelboet. Då minns jag bara dom blodiga, dödade duvungarna i vårt grannhus.
Men du ska fråga jourhavande biolog på naturhistoriska riksmuseet istället. Han har en kontakt som kan, ja allt, om den lankesiska floran. Skicka den senaste bilden på Lille Skotte.
Jamen då gör jag det. Tack Ninja!
Nu handlar det om sandaler här också. Tänk ändå vad livet kan vara rikt! Här har jag varit j-vligt under isen i fyra veckor – bältros – och omgivits av alla slags smärtlindrande preparat, bl.a. en salva som dock inte var kompatibel med andra medikamenter, så den blev liggande bara. Nu avklingar böldpesten men då har jag i stället fått ohyggliga smärtor på annat håll. När bältrosen blomstrade som värst blev det inte så mycket uteliv – av flera skäl, som jag kan berätta om sen om nån är intresserad … Idag kände jag mej i skaplig form igen, jag ville rycka upp mej, gå ut och lufta mej och få lite motion så jag tog på mina trogna birkenstock, de polkagrisrandiga, för första gången i år och drog iväg ut med Lille M. När jag kom hem hade jag gräsligt ont i mina ovana trampdynor och då var ju den lilla smärtlindrande salvan som sänd från himlen. Vilken himla tur, hörni. Hade jag inte fått bältros så hade jag ju inte haft nånting att ta till för mina stackars 39:or!
Ökenråttan – du skulle kunna komponera en sorglustig liten broschyr om din bältros! Och så gör vi en bältros-app på det!
Aj aj Ökenråttan, otrevligt.
Och om du är rädd för våld i fågelbon gör du kanske rätt i att inte kolla gjusarna. Häromdagen såg jag en unge hacka på en annan å det gruvligaste. (Men för det mesta är det trevligt, de äter och äter.)
(Nu var fånrättaren i farten igen, den förstår inte så bra. Det trevligaste är nåt helt annat än det gruvligaste faktiskt.)
Det gäller att se the bright side of life, Ökenråttan. Man skulle ju nästan kunna säga att det var en himla tur att du fick bältros! Vilket du ju nästan sa. Skönt att det är över och skönt att du har lindring till ovana tassar när ni ger er ut på stan, LM och du.