Jag var i Skåne hela förra veckan, för det skulle bli ett förtjuuusande väder och jag skulle bli sådär lagom solblekt och rödmosig. Men så kom regnet. Plask, plask, sa det där jag gick och stod.
Så kom solen och värmen plötsligt, varför vi åkte ner till stranden – Österlens långa sandstränder som är som gjorda för det soldyrkande folket i Norden!
Sedan kom jag hem till Eskilstuna och skulle måla huset. Men si då skulle det enligt alla prognoser regna, så jag bestämde mig för att röja lite i källaren istället för att köpa färg. Jomenvisst, där stod jag i källaren och röjde medan solen sken och ingen färg blev köpt. Då fyllde jag släpflaket (heter det kanske inte, men ni fattar) med sådant som skulle iväg till tippen (elva röda soffkuddar vars soffa for vilse redan 2011, tre färgglada barnoveraller från 1990-talet och 27 romaner ingen någonsin kommer att läsa).
Så … då kom regnet.
Men vad gör väl det, när det finns väggar att tapetsera? Klister fram, klet och kladd, spill och dräll! Hej vad det går undan!
Men huuuu så varmt det var under tapetseringen. Svetten rann ända in i öronen eftersom jag har tappat bort alla pannband. Jag tittade ut. Se där, där satt ju solen och skrattade rått åt mig där jag gick inomhus och slavade.
Nu är jag på väg ut på Sörmlandsleden för att njuta av skog och mark, äta en ohygglig massa mat i sällskap med mygg, flugor och knott. Jag ska bada och bo på vandrarhem med två kompisar och det ska inte regna en enda sekund! Det står just nu i alla tillgängliga appar och sajter att det är 0 % risk att det regnar!
Så nu är det jag som packar jag ner sydväst och kragstövlar.
Att man förhindrar regn genom att släpa omkring på paraplyer och heltäckande regnkläder är ju välkänt. Jag praktiserade det framgångsrikt vid en utomhusföreställning i måndags kväll. På vägen dit skurade det så man inte såg bilen framför, men väl på plats fick vi kränga av oss höljena för det visade sig att fukten kom inifrån och inte uppifrån.
Just av den anledningen, Magganini, avskyr jag regnkläder. Jag blir hellre blöt av regnet än av kondensen innifrån.
Den enda regnpersedel jag riktigt gillat var kronans regnponcho, i rombform och kamouflagemönstrad. Dessutom hade den stadiga öljetter i kanterna så att man skulle kunna koppla ihop flera till nån sorts takkonstruktion. Jag lånade den av Starke Mannen som dåförtin var aktiv i hemvärnet, när fältbiologerna hade påskläger på Öland.
Det regnade inte så värst den där veckan, men kors i krösamoset vad det blåste! Sydlig storm varevigaste dag. Vi var förstås nere vid Ölands södra udde, och när jåglarna blåste bort, så ägnade vi oss åt cykelsegling, en förut tämligen opraktiserad sport.
Den har väl inte slagit så värst efter den påsken, och det är allt tråkigt, för det är roligt som synden.
Vi lånade två av vägverkets orange vägmarkeringspinnar, riggade dem som mast och bom på en av cyklarna, spände upp ponchon med hjälp av öljetterna, och sen var det bara att styra. Mången mötande bilist blev vähäldigt förvånade. Särskilt när vi kryssade i motvinden. Det kräver sin skeppare att kryssa på en landsväg av standardbredd och samtidigt undvika oönskade möten. Fältbiologer är mjuka, bilar är hårda.
Precis. Regnkläderna gör bäst nytta i väskan. Eller som segel då tydligen.
Här lovade prognosen välbehövligt regn igår och så kom det tre millimeter. Om lördag utlovas också regn, 21 mm enligt en prognos. Det tror jag när jag ser det.
En regndag skulle också vara bra för att få hyllpapperna klara.
Här har det kommit rekorderligt med regn, jätteskönt.
Även i södra Dalarna är vädret fullt av extremiteter. Än gassade sol, än hällande regn. Jag utnyttjar det till en av mina laster (lustar?) och eldar skräphögar som legat till sig i några år. Man tager en liten presenning, med öljetter i hörnen, precis som Ninjas hemvärnsponcho. Den lägger man över högen som man vill elda upp, efter att man flyttat den en bit och precis innan det börjar regna. (Inga igelkottar, smågnagare eller andra djur har kommit till skada.) Så fäster man presenningen i hörnen så att den inte blåser bort. Efter regnet, när allt är plaskblött runtomkring högen, tar man av ponchon och tuttar på.
Jag har fått metoden godkänd av Södra Dalarnas Räddningstjänstförbund.
Lotten!
Vad var det för romaner du slängde?
Hyttis, hej,hej!!
Tänker du att det var några titlar hon inte borde ha slängt eller tvärtom?
Hej Ninja
Ungefär så gick mitt resonemang men är dom borta så är dom.
Och båsmor är ute på Sörmlandsleden och kan inte svara.
Vad borde hon ha sparat, respektive slängt?
Allt av Jan Gillou bör ofelbart åka till tippen.
Här finns det en hel del oslängda titlar. I vilken riktning går din smak, Hyttis? Vi kanske har nåt som du skulle gilla.
Nej nu har vi hittat en nya tennisgud: Berrettini, italienare. Inte vacker som greken men quite dishy i en annan genre. Han spelar inte illa heller …
Jag har en viss fäbless för svenska fyrtiotalsromaner.
Brid
Intressant vilka tänker du på då?
Favoriter jag har är deckare skrivna på 30- och 40-talet tryckta på ganska grovt papper – David Hume, Quentin Patrick m fl där den skicklige detektiven redan halvvägs genom boken är klar över vem som är mördaren. Han är ju sakkunnig och vet, tror han.
En av mina morbröder född 1905 var advokat och älskade sådana här deckare. Han kanske tyckte sig ha nytt av dem i sitt yrke. jag hade turen ärva några av hans böcker.
Ja vad läser ni andra just nu? Lucina Rileys sista? bok stack dotra till mig häromdagen och efter den ska jag ge mig in i en boktrave som SG ämnade läsa men inte orkade eller hann. Det är outsägligt tomt och konstigt att han inte längre sitter här mitt emot mig vid skrivbordet med sina rapporter och kåserier och ber mig korrekturläsa . Tur att det finns böcker de ger oftast tröst på något sätt och att skriva lite här i båset livar också upp andarna en smula.
Hyttfogden:Jag häckar med Trenter, läser kronologiskt (saknar Ristat i sten, Springaren, Dvärgarna och hans andra, Som man ropar. Är spekulant om nån har, länsade Skarpnäcksloppisen förra helgen). Läste Trenter som barn och sover nu som ett, gissar det är sommarkänslan. Plus väntar på när Vesper och Friberg knäcker sin första Frascati. Dotterns snodde Familjelexikon, som jag tror är riktigt bra och nästa vecka kommer I sockerfabriken in igen hos Hedengrens, ditto.
Har både Quentin Patrick, Patrick Quentin och Jonathan Stagge i bokhyllan – gogglade just och det visar sig vara två författare bakom alla pseudonymer. Gillade iaf böckerna senast, bör ta en återtitt.
Ber också att få beklaga din stora förlust – vi känner ju inte alls varandra öht men det är verkligen ledsamt när en kamrat går sin väg, allra minst när det var livets. Böcker är en tröst, om än klen, så ger de ändå något slags hopp, har jag ofta tyckt.
Hej Hyttis! Vad trevligt att du är här!
Böckerna som vi lämnade in på återvinningen ”Retuna” var inga som jag kan rekommendera. Några var förvisso okej, men i 70-talets klisterbindning, så de föll sönder – men på Retuna finns en folkhögskola som återbrukar dyliga ting och gör konst av dem!
(Det regnade inte på vår vandring! Utförlig rapport kommer, för det var rent ljuuuuvligt!)
Ja vad heter de, författarna? Gertrud Lilja. Edith Unnerstad, om det ska vara H där, skrev inte bara barnböcker. Och så har vi ett par med dubbelnamn som jag kan kolla opp när jag orkar resa på mig. De kvinnliga författarna är mest minnesvärda tydligtvis.
Brid
Ja då gillar vi att läsa samma böcker. och även Irja Browallius, Berit Spong, Margit Söderholm och skriver jag nu, Alice Lyttkens, fryner säkert någon på näsan, men hennes böcker om kvinnans historia är verkligen läsvärda. Det finns så många författare som vore värda att åter bli lästa. Sen kan ni gärna slå er ner med en och annan Bigglesbok, Nalle Puh och Martha Sandvall-Bergströms böcker om Majken, Pepita och Kulla Gulla, flickor med civilkurage som kan säga ifrån och stå på sig.
Å så mycket roligt jag har kvar att läsa! Min mormor blev hundra, min mor 91. Tänk vad jag ska få uppleva i böckernas värld med dom generna i krôppen!
Jag älskade böckerna om Majken ! Tänk, en syskonskara på tolv ungar, jag kommer mest ihåg allra yngsta barnet som fick heta Tolve, för då orkade inte föräldrarna hitta på några fler namn. Jäntan innan hette förstås Älva. Mammam var för det mesta trött och ganska uppgiven, det var Majken som fick klara skivan.
Kulla Gulla blev det aldrig av att läsa, däremot läste jag alla böckerna om Hornblower och fann dem mycket spännande. Likaså läste brorsan och jag alla böckerna av Sven Hassel, än i dag förstår jag inte att mina föräldrar tillät det.
Edith Unnerstads böcker om Pip-Larssons var högt skattade, särskilt boken ’Nu seglar Pip-Larssons’ eftersom den utspear sig i den skärgård som vi själva seglade i varje sommar. Fast vi var förstås för sent ute för att plocka jordgubbar på Möja och sälja pärlor till infödingarna. Men tandläkare Granbom gillade vi, och likaså Kalle och Vendela ombord på Dunkan. Länge undrade jag hur en råoljemotor med tändkula egentligen lät.
Elisabet Högström-Löfberg och Kjerstin Göransson-Ljungman var det som jag också tänkte på. Det finns fler.
Ja, Ninja, perpendiklarna till sjöss i ”Nu seglar … ” Bruzaholmsmotorns duff, duff duff…
Och Kastrullresan!
”Kaffe i små doser medför ångest och hjärtklappning. Kaffe i stora doser medför hjärtförlamning och död!” Svarar en hurtbulleortorektiker när Pip-Larsson-barnen frågar om han vill ha kaffe.
”Men vi dricker varken ur små eller stora doser, vi dricker ur plastmuggar från Epa.” Svarar Pip-Larsson-barnen.
Läste för inte så längesedan ”Nu seglar Pip-Larssons” och där finns en av de allra finaste och rörande och ömsinta skildring av en liten pojke, som jag någonsin läst, Pysen och hans katt och det sätt som syskonen värnade om honom.
SG var ju till sjöss två somrar i början av 1950-talet och han berättade gärna och mycket om sina seglatser. För att överraska honom lärde jag mig för flera år sedan texten till eldarevalsen utantill och förvånade honom stort vid ett tillfälle med att sjunga den utan text i näven. Och han sa att beskrivningen över hur man hanterade kolet och eldningen stämde mycket bra överens med verkligheten. ”Kolboxar stora som hus…” En tändkulemotor låter mycket tryggt och trivsamt men det lär jag väl aldrig få höra här i vår lilla sjö Björken, där är det ekor och vanliga små motorbåtar som gäller.
Är det inte där Pysen ruvar ankägg också, och har två små leksaksbåtar på snöre?
Det blev inte fler leksaker eftersom han gick ombord som fripassagerare.
Och Dessi är klok, Rosalinda vacker och Mirre, hon som ska bli polis, eftersom hon är så stor och stark. Vilket hon får vara, och det måste vara bland de första skildringarna av en flicka som inte passar in i rådande kroppsideal. Unga är de också, jag tror Dessi är fjorton. Men segla i skärgården med Rudolfina, det får de och det klarar de så utmärkt.
Nio verser – bravo Hyttis!
Eldarevalsen är en språklig guldgruva och en ruggig arbetsmiljöskildring. För att inte tala om det dramatiska slutet när huvudpersonen somnar av utmattning när han gör rent ångpannekitteln; ingen märker det och manluckan skruvas på. Men det slutar lyckligt:
Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud,
det var någon där oppe som knacka!
och så öppna’ nå’n luckan och skrek: ”Herre Gud,
här är Charlie ju kvar med min hacka!”
Det var donkey-man själv, han var skotte you know,
och se hackan jag hade var hans.
Det var den som han sökte, men medge ändå,
att det samtidigt gav mej en chans.
Även jag uppskattar Pip-Larssons, alla böckerna. Det finns två volymer noveller med Pysen och Lilla O i huvudrollerna också, när de har uppnått fem-sexårsåldern.
Och Kulla-Gulla, som har mer av proletärroman än de flesta andra ungdomsböcker. Och Oskarssons. Och …
Här sitter jag och skär tänder. Kastrullresan köpte jag nyssens på antikvariat för att återknyta bekantskapen. Men det är tydligen de följande böckerna om Pip-Larssons som man ska läsa!
Kulla-Gulla var en ögonöppnare för mej. Hur kunde det vara så orättvist? En del hade allt och andra kunde knappt överleva fast dom jobbade och slet. När vi kom till Kulla-Gulla i kvällshögläsningen med barnen, då blev det stopp. Vi satt i sängen och jag hade ett barn på var sida och så lästes det. Dom grät och snyftade och snöt sej i min pyjamas. ’Varför var det inte nån som hjälpte dom? Varför kunde inte mamman få medicin så att hon inte dog?’ Eländes misär. Vi avbröt projektet och övergick till Mumintrollen.
Nämen Kastrullresan är ju jättebra, den var inte något nerköp!!
Jag drömde om den tid då man kunde ha två ardenner inne i stan, och sen åka på semester med dem. Det var annat än att åka motorbåt, det, tänkte jag mig. Mina hästar skulle förstås också heta Laban och Lotta.
Som vuxen har jag insett den oerhörda tur jag hade som fick semestra till sjöss i en miöjö som var hyfsat fri från flugor, bromsar, mygg och knott. De där kritterna förstör vilken lantlig idyll som helst, i mina ögon.
Nu spelar snyggingen Berrettini final i Wimbledon mot Djokovic. B. är inte bara snygg; han tar såna gulliga hoppsasteg när det går bra.
Helt korrekt beskrivning, Ökenråttan! Hoppsansa-snygg!
Ikväll kl 21 äre fopollsfinal mellan England och Italien, och tyvärr kommer jag att sitta och sura med armarna i kors mest hela tiden eftersom Danmark borde ha gått till final.
Å jag får nöja mig med raddiospotten. Men det ska väl gå det med …
Tankar i sommarnatt:
Kan ingen tala om för Italien var målet är.
Domaren är köpt.
Varför får England ideligen ha matcher hemma hos sej?
Italienska landslaget läser helt klart Lottens blogg. Bienvenuto a båset.
För nu gjorde de mål, i rätt kasse å allt.
En till sommarnattstanke: varför spelar dom aldrig färdigt på 90 minuter?
För att man i fopollen inte gör som i håckyn, stoppar klockan så fort domarn blåser. I håckyn är de alltid klara i tid. Jag fattar inte varför spelarna accepterar detta godtyckliga tidstillägg.
Ja det ja, men dom ser ju aldrig till att ena laget har gjort fler mål än andra när det är slut så dom måste spela en halvtimma till och sen sparka straffar. Nästan varenda match ju.
Precis Magganini! Vore det inte enklare om de körde straffarna på en gång? Tänk vilket lyft för alla inblandade (och många andra) länders BNP.
Och vad var grejen med att byta namn på de där extraminuterna till ”stopptid”? Det hette väl tilläggstid förr?
Köra hela mattsen baklänges?
Blir det inte avgjort vid de inledande straffläggningarna så kör man 2×15 minuter och hjälper inte det så blir det förlängning 2×45 minuter. Men vad gör man sen?
Man tar varandra artigt i hand och så går man var och en hem till sitt. Ungefär som andra civilicerade människor gör.
Man skulle förmodligen kunna fixa ett EM på en eftermiddag.
Hahaha, Italien vann! Rättvisan har segrat!
Fotbollsmatcherna borde avgöras direkt med sten, sax, påse och sen kan spelarna få leka lite med bollen för att det är kul. Att matcherna avgörs på straffar känns ungefär lika seriöst, tycker då jag.
Oj, hej, hallå! Vad kul att ni också kollade! Vi blev väldigt italienska efter två minuter, och efter ännu en evighetslång match var vi väldigt nöjda med att Italien fick vinna.
Men hörni, ack o ve, vad synd det var att de nyinbytta, engelska grabbhalvorna som knappt var torra bakom öronen fick det stora straffansvaret – och nu även bära hundhuvudet. Hoppas de kommer över det och inte grämer sig som Staffan Tapper.