Etikett: resa

Att plugga (eller turista) i Oxford

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2015 01:03

Jag är så rysligt full av goda råd.

– Se här vad man bör ha i en necessär!
– Köp inte bröd på söndagskvällar!
– Gå i ide i minst sex veckor efter förlossningen!

Men inte lyder folk mig, inte. Inte ens mina egna barn, som sedan de var nyfödda (och jag inte alls gick i ide) har fått höra att de bör plugga utomlands. Nääää, de envisas med att stanna i Sverige och vill inte ens snegla på listorna med stipendier som jag råkar lägga på toa, på en och annan huvudkudde och i kylskåpet.

Barnens kusiner, de åker däremot gärna jorden runt, jobbar i London och pluggar i Italien. Excellent, säger jag och åker dit och hälsar på.

Stina (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en internationellt gångbar utbildning här i Eskilstuna – IB) och önskade sig ett par olika colleges och kom in. De 38 olika ”Colleges of the University of Oxford” har lite olika inriktning, olika rykte, är olika stora och på vissa har premiärministrar eller framstående idrottsmän gått, på andra har Monty Python-medlemmar gått och så vidare.

rogerbannister — Roger Bannister! (Som sedermera blev rektor på Pembroke, fast tyvärr en inte alls populär eller framgångsrik sådan …)

Skolorna har det gemensamt att

själva skolbyggnaden är uråldrigt gammal
ingången är diskret och utan namnskylt
studenterna bor på skolan de två första åren
innergården har bl.a. en jättestor matsal och en kyrka
allt ser ut precis som i Harry Potterfilmerna.

Potterinspirationsbevis: häcklabyrint vid Balliol College.

Det tror sjutton att det är enkelt att skriva Harry Potterböcker när man har sånt här att inspireras av! (Sade Lotten med en avundsjuk fnysning.)

Skolorna (skriver jag nu även om de heter ”college” bara för att jag hyser stark aversion mot s-plural i svenska) är öppna för allmänheten, men tar ofta en liten avgift. När jag skulle gå in på Balliol, sträckte jag fram en sedel för att betala mina £2.

– You really don’t have to pay, dear, sa vaktmästaren.
– Oh, but why not? sa jag.
– ’Cause I really don’t have any change.
– But …
– Oh, go on then, go in!

Alla skolor har som sagt en matsal (”hall”), och de ser verkligen ut som på film. Låtom oss smyga in och kolla lite!

ssschhhclosedhall — Ssssschhhhhh! Jag ska bara …

pembrokebord — Pembrokes matsal med norra Europas största fyrbenta bord.

balliolhall — Matsalen vid Balliol – med ljusstakar och slitna sittbänkar som jag ville ta med mig hem.

lamporhall — Matsalen vid New College, som alls inte är ”new”. Men så intressant, hur har de fixat med lamporna på borden?

lampsladd — Ahaaa. Sladdar undertill! Så vill jag göra hemma!

pembrokekyrka — Här är Pembrokes kyrka (”chapel”). Om man jämför med den som New College har (med fotograferingsförbud), känns det här som en liten träkoja.

I New Colleges lokaler spelades några av scenerna i Harry Potter in, vilket gör att just denna skola har några grupper med lite annorlunda turister.

pottermiljo — ”The ferrett scene” ägde rum här, t.ex.

Nu är jag ju som bekant inte ett jättestort fan av Harry Potter (på svenska, that is), så när andra insöp Potterismen i lokalerna, tog jag bild på …

varningslapp — … en annan informativ lapp …

gammelbord — … och de väldigt slitna borden som stod lite huller om buller på innergården.

Ett college är ”konstigt och mystiskt” sa kusin Stina och illustrerade detta mycket tydligt utanför just denna skolas ständigt låsta port:

konstigtcollege — All Souls College, som man inte kan ansöka till utan som man blir inbjuden till. Porten är alltid låst och aldrig någonsin syns några studenter på innergården. Spooky!

storstacollege — Christ Church College, som är störst i Oxford, hade en 100 meter lång kö med turister som var villiga att betala £9 för att komma in och titta på innergården.

Oxford är som ett stort Lund med äldre byggnader, fler studenter, fler museer och smartare stadsarkitekt – och sådär mysigt att man liksom vill stoppa ner stan i fickan och ta fram när man befinner sig i [insert lämplig, trist plats].

museumoxf — Ashmolean Museum var underbart – för några år sedan blev de tvungna att riva hela byggnaden utom den delen som står alldeles vid gatan. Allt bakom är hypermodernt och urflott och samlingarna (bl.a. en gigantiskt ringsamling) sanslöst fantastiska.

nybiblo — Det sprillans nyinvigda, nybyggda biblioteket ser ut att vara i alla fall ett par hundra år gammalt.

En kväll gick vi på utomhusteater. Det var rysligt kallt, men vi hyrde filtar, drack både vin och varm choklad och värmdes av den oerhört kompetenta ensemblen som var fysiska praktexemplar – och alla kunde sina repliker samt spela ett par, tio instrument var.

oxfordshakespeare — Oxford Shakespeare Company spelar Trettondagsafton – favoritpjäsen bland Shakespeares komedier!

Namnen på skolorna är intressanta skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling, men det får jag nog vänta med ett par år. Men jag måste ändå nämna att University College har ovanligt många studenter från Asien eftersom de vill gå på ”university” och inte på ”college” …

34 kommentarer

Inredning: hur ser det månne ut i ett brittiskt hem?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2015 14:04

Ja, inte vet jag.

Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!

(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)

På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.

trapporna — Fyra av mina 317 trappbilder.

Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.

vrum2 — Helbrittiskt hem där jag står mitt i rummet, vid den öppna spisen och nu tittar åt höger …

vrum2a — … och sedan vänster. Fyra soffor i ett rum – nästan som hemma hos oss!

Jag hann bl.a. se på några QI-repriser, One born every minute, Life in Squares (om Bloomsburygruppen), Partners in Crime (deckargåtor i 1950-talsmiljö) och en farlig massa nyhetsprogram om det i Sverige inte särskilt uppmärksammade Chunnel-kaoset, även kallat Calais-krisen.

I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.

kitchen_2 — Det kändes som om detta helbrittiska kök var svenskinspirerat. Ikea? Yes, indeed.

Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.

davidute — Teglet är täckt med sandsten på framsidan, på det här viset. (Det är David där mitt i gatan, men han bor inte i just denna länga.) Ni ser: smala, höga hus. Perfekt enligt schablonbilden.

davidvrum — Se så trevligt! Man vill ju nästan flytta till Oxford!

davidost — David bjöd mig på en trerätterslunch som avslutades med ostbricka. Här är förstås en bild på den godaste av ostarna.

Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!

tomtgransuppe — Davids hus är nr 2 – som har en väldigt mycket större tomt.

Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:

– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.

tomtgrans — Grannen fick istället bygga uppåt – såpass att det plötsligt krävdes en liten hiss i huset.

tegel1234 — Om ni zoomar in här, ser ni de olika teglen. Mycket vackert! David har kvar originalteglet (längst bak på bilden, under 2:an), medan grannarna har renoverat. Allt som är framför originalteglet är tillbyggnader.

Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!

stinasrum — Stinas studentrum – jag står med ryggen tryckt mot ett stort klädskåp.

inrednignsdetalj — Inredningsdetalj. (Det är jättejättekul att ta stetoskopet och lyssna på magkurr. Det låter som om tarmarna pratar med en!)

stinashandfat — Huset är till de sex studenternas stora glädje värmeisolerat eftersom det är relativt nybyggt. Men hur nybyggt det än må vara, ser det ändå ut så här under handfatet inne på toa …

De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.

Eller som David skulle säga:

– Good grief, yes, I understand the predicament.

81 kommentarer

London: Lincoln & en promenad till Imperial War Museum

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2015 17:53

Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)

I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.

ombyggdpub — Man måste t.ex. ta massa bilder på hur de bygger om precis överallt.

Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?

sopor_london — London har tydligen samma sophämtningssystem som Bryssel. (Ett system som Agneta i kommentatorsbåset visste att berätta om redan 2007.)

papperskorssomjagmissade1 — Nämen titta, där fanns ju en papperskorg!

papperskorssomjagmissade2 — Oj, där fanns ju också en papperskorg!

När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.

lincoln_london — Lincoln? Här på Parliament Square? Varföööre?

Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:

”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it ”simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the ”stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”

Ahaaa.

Och när jag inte hittade papperskorgar, hittade jag istället en fax, som på ett helt naturligt sätt låg på trottoaren. (Jag lade tillbaka den.)

sparr — Dessutom hittade jag oförklarliga ”vägspärrar” på samma trottoar. Jag frågade ett brittiskt par vad det var, och de föreslog ”some bleeming art project”.

bigben — Big Ben hittade jag inte förrän jag stod precis under honom. Hej!

Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.

kanoner iwm — Entrén skyms lite av ett par kanoner.

please_climb — Jag lydde och klättrade istället på kanoner som man inte kunde göra sig illa på.

IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)

handvaska_gasmask — De små knapparna och tygblomman fungerade som reflexer eftersom olyckorna ute på vägarna ökade med 80 % i ett slag när folk beordrades att mörklägga.

Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.

smygriterska — Den här bilden tog jag (i smyg) inte med fokus på utställningen utan på den unga tecknerskan som stod och ritade av alla kläder. Eftersom hon inte fick fotografera dem.

Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.

Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.

makedo Det fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)

Eileen-&-Leslie-Speller-20- — Typisk fallskärmsklänning.

Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.

wartime_fashion-lad_3183193b — Hatt, midja, handskar … är det inte snyggt, så säg?

Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.

Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.

83 kommentarer

När man säger fel …

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2015 01:49

Jag blir sällan generad numera. När man har gjort bort sig på alla kända och okända sätt, är det bara att skratta åt alla dumheter man hasplar ur sig … för det är ju urhasplandet jag sysslar med när det gäller bortgörandeavdelningen.

När jag nu kommunicerar mest på engelska, finns det ju ännu fler felsägningar att tillgå. Här kommer ett exempel:

annskitchen — Jag stod i det här trevliga köket (min kusins) och pratade med …

Han heter David [dejvid] och vi träffades redan 1976, när vi (tillsammans med två av mina kusiner) i London såg på Bugsy Malone. Ingen av oss minns något annat än Jodie Foster från denna kväll.

Han var gammal då (säkert över 30 år) och inte särskilt intressant för den lilla Lotten. Nu stod vi där i köket och pratade om lingvistik och var så vuxna och väluppfostrade. Jag drog fram min allra mest brittiska satsmelodi och försökte förtränga mitt år i USA (golly, gosh, o’ brother, ya’ll) och hänga på tag questions när jag fick en chans. Så kom kusin Ann och bad mig öppna en svåröppnad burk med kronärtskockor eftersom jag har synnerligen starka nypor.

Men jag misslyckades kapitalt och skyllde på blöta händer och oljig burk och what not. Jag vände mig mot David och skulle säga ”visa nu hur manlig du är genom att öppna burken som jag – det spröda kvinnoblomstret – inte mäktar med”. Men vad jag sa var:

– David, show me your manhood and …

Någonstans där hörde jag att det lät lite fel. Jag bläddrade snabbt i min ordlista inne i huvudet och såg plötsligt detta i språkcentrums vindlingar:

David tittade på mig, sänkte blicken och sa lugnt:

– Oh, I’d rather not.

49 kommentarer

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2015 17:16

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975 — Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.

Vasamuseet 2010 — Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne — Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.

Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.

olika lager — Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory — Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …

nelsondiedhere — … den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.

tvattlina — En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.

walker_beaufort — Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.

En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)

vackergrind — En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.

Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:

olranson — Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.

34 kommentarer

När jag träffade basgången i Walk on the Wild Side

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2015 10:44

Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.

Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.

John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:

”In your element, or as an element.”

Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.

Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.

annparaply — Kusin Ann, iklädd i folkdräkt från Dalarna, hade ett oerhört omatchande paraply.

Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …

… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.

– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!

ringstaxi — Denna panik såg i kronologisk ordning ut så här.

taxi_jo — Men titta! Allt löste sig och vår hjälte taxichauffören blev hyllad hela kvällen.

alley — Inte blott Stockholm smala gränder har. (Bröllopsparet smet verkligen in i den här gränden för att komma undan en stund. Å ja ba jättediskret: **TITTA HIIIT!**)

Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.

Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:

”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)

Men allt det där visste ju inte jag.

Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.

Och sedan sa han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.

42 kommentarer

Konsten att vara jätteirriterande med en liten film

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2015 00:02

Jag fick en fråga av Skogsgurra:

– Och bilen går bra?

Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.

HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.

Kaga kyrka hade liksom fantastiskt telefonklotter som pynt!

kalleankapackning — Titta, en bil som hade Kalle Anka-packning!

Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.

byebilen — Kolla! HEJ körde bakom BYE!!!

Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!

– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.

Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.

Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.

medusasaaben — Här på vägrenen stod Meduzas Chevrolet och blinkade till alla förbipasserande.

Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.

Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.

33 kommentarer

Dag 6 i Belgien: Bryssel, städning, socker, hus och ett er*tikmuseum

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2015 00:55

Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)

Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.

cleaning — Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.

Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.

Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …

chokladverktyg — Man kan köpa gamla verktyg …

gottchoklad — … men det var det ju inte! Det var ju choklad!

waffles — Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)

Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.

Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.

gammaltnytt — … och gammalt mellan nytt.

finabrysselhus — Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.

fulahus — Men det ser också ut så här. Irk!

tomthus_bryssel — Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?

Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!

storatorgetbryssel — På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)

headless poser1 — En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.

Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.

skyltdockor — Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)

Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare i Belgien än i Sverige.

hissknappar — Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)

hissknapp2 — Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)

Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:

mem_museum — Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.

mem_doorhandle — Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.

Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?

headless woman — En pendang till statyn och skyltdockorna!

50 kommentarer

Dag 5 i Belgien: Bryssel – och en massa frågor

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2015 00:01

Svettresan som slår all världens svettiga resor fortsätter med en tågresa till det fransktalande Bryssel, otrevliga servitriser, två museer, massa franska ord, ett kraftigt väderomslag, regn och ynka 25 °C.

stangt_bryssel — Bryssels centralstation var väldigt söndagsstängd.

Men vi börjar med det mest akuta. Nu måste vi (och med ”vi” menar jag liksom jag, ingen annan verkar särskilt bekymrad) på något sätt få fram information om hur det kommer sig att man i en stor, västerländsk stad med Europaparlamentets allra smartaste på plats inte kan komma på hur man tar han om soporna. NATO:s högkvarter ligger också här, men det verkar inte heller bidra till ordningen.

samlingskrap_bryssel — Rena medeltiden! Precis överallt!

Vi känner ingen i Bryssel och har inte vågat fråga mannen på gatan. Dessutom låter det ju lite otrevligt:

– Hejsan hoppsan tjenamoss, vi kommer från Sverige där vi inte har skräp på gatorna och ett års betald föräldraledighet. Ni kan ju inte ta hand om era sopor på ett vettigt sätt, så nu måste jag fråga hur det kommer sig. Det luktar ju kloak över hela stan!

Näe.

Apropå gatan, så sitter tiggarna överallt här, vilket de inte gjorde i Leuven eller Geel. Det här har vi faktiskt vågat fråga våra vänner om, men ingen vet hur det kommer sig. Det obehagliga är att här i Bryssel är det tillåtet att ha barnen med sig … och de är så underligt … medvetslösa. De sover som vore det mitt i natten bredvid sina tiggande mammor som i hettan var insvepta i huckle, sjalar, tjocka strumpor och jag vet inte allt. Det spelar ingen roll om man ser dem kl 14 eller kl 18; det är samma barn, samma mamma, samma ställning. Jag vet ju att det går rykten om att barnen drogas, och … det verkar tyvärr stämma, om jag får säga det. Några tiggare spottar på förbipasserande, andra attackerar flanörer och tar tag i turisternas kläder och ger sig inte förrän de får något – eller när turisterna börjar skrika. (Jag såg en väldigt arg amerikan vråla med filmtrailer-basröst.) Det är en lite för hotfull stämning här – eller så är vi bara mesiga svenskar som gillar älgar mer än storstadens sus och dus.

Jag har flera frågor! På det stora torget – världsarvet Grand-Place – spelades under eftermiddagen en sport som jag inte har kunnat hitta via simpel googling. På mannens rygg här nedan står det ”info@davyvanaken.be”, men det är nog bara en sponsor.

konstigidrott_bryssel — Vaaad är detta för idrott? Man slår till den lilla, lilla bollen jättehårt med en handskbeklädd hand och ingen i publiken verkar vara det minsta lilla rädd.

jattespannandeverkligen — Så här ser spelaren som står längst bort från mitten ut.

Jag frågade lite försiktigt några av de fokuserade åskådarna, men ur dem strömmade bara franska ord där jag inte kunde urskilja ens mellanslagen. Uppdatering! Det är frisisk handboll! Varje år spelar de fyra bästa lagen i en turnering på Grand-Place – det är liksom SM-final fast med fyra lag … och i Belgien dårå … Slut på uppdatering.

Under vår promenad genom Bryssel hann vi även besöka ett museum för krinoliner (återkommer till detta en annan dag eftersom det var alldeles förtjusande) och ett Fin de siècle-museum där jag fick en ny idol: möbeldesignern Louis Majorelle.

hiss-soffa — Och museet hade tidernas största hiss – med två soffor och massa benutrymme!

Efter att ha varit där inne bland all fantastisk skönhet var det … intressant att komma ut till verkligheten igen. Och nu talar jag inte om sophögarna.

lustigerman_bryssel — Propert klädd belgare?

Eftersom vi har sparat en sån rysansvärd massa pengar på att inte sova skönt med svalkande luftkondition och inte äta oxfilé, tillät vi oss idag att njuta av den kanske dyraste upplevelsen – om man räknar njutningsprocent per tidsenhet delat med vikt:

waffel_bryssel — En liten belgisk våffla med vispgrädde för 35 kr.

Och nu till dagens sista fråga: hur i hela friden kommer det sig att Gävle och Bryssel har samma sätt att se på den konst som pryder stadens gator, torg och fontäner? Minns ni Fnasket i Plasket?

fnasketplasket_bryssel — Zut alors, hon ligger ju även här och plaskar!

85 kommentarer

Dag 4 i Belgien: Geel & Mol samt en nakenbild

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2015 01:31

Se så tokigt man numrerar husen i Geel.

forvirrandenummer — Gatugatan 67, fast 42. Tror vi. Om man går in genom porten kommer man naturligtvis till Gatugatan 53 och 54.

Allmänheten vill veta vad jag handlar här i Belgien. Det är ack så mycket lättare att tala om vad jag inte har köpt (som t.ex. shortsen häromdagen). Jag har heller inte köpt choklad till samma kilopris som saffran, kondomer (jag vet inte varför jag lade märke till det, men de är svindyra … eller så är det jag som av naturliga skäl inte har hängt med i utvecklingen), champagne eller Birkenstocksandaler.

randigklanning — Den här klänningen med blixtlås från axel till fotknyla har jag inte heller köpt, trots att den bara kostade 25 €.

Men jag har faktiskt köpt en annan klänning. Det kan faktiskt vara den allra finaste klänningen i hela världen. Den hade kostat 45 € och var nedsatt till 4 €. Det skulle kunna betyda att den är ful och att jag har helt fel smak eller att den är felsydd och endast passar på en elefant.

bullsklanning — Men nu är den min! En Bulls, förlåt Dolls-klänning! Jag är så snygg i den!

brandpost_igen — Och titta: en vattenpost som ju ser ut precis som jag med glosögon, utstående tänder och röd klänning!

Som jag berättade igår, är staden full av ”tokar”, som de med kärlek i rösten säger här. De är inneboende hos någon, följer varje dag samma mönster, sköter sig själva fast med mycket hjälp och är … ja, de är som de är helt enkelt. Och javisst kan man skilja dem från mängden – de har ljud för sig, de rör sig annorlunda och pratar ibland nästan lika mycket som den djefla mannen.

Igår när vi satt på restaurang och jag drack världens godaste Irish coffee (tricket är att ha skållhett kaffe), kom en kvinna gående med en liten låtsashund på hjul. Hon gullade och pratade med den medan hon på vingliga ben vaggade över torget tillsammans med sina två ”ledsagare” (skriver jag i brist på bättre ord).

Det var bara det att jag liksom såg vad jag trodde att jag såg. När de kom närmare, såg jag att det var en helt ”normal” liten hund som trippade för egen maskin och som sa iff-iff-iff som de små liven plägar göra. Och att matte bara var lite rund under fötterna. Frågan om vem som egentligen är ”normal” diskuterades sedan i en halvtimme …

Värmen här fortfarande tryckande, och vi har tagit svettbilder på varandra för att kunna bevisa hur det känns med 38 °C i sovrummet eller 52 °C i en tågkupé. Dessa bilder är dock så zombie-fula att vi bara inte vågar lägga ut dem.

michael-jordan — Men ungefär så här såg jag ut i biljettkön på tågstationen.

train_closed — För biljettkontoret – ja, hela jävla stationen – var så här stängd.

Vi blev bjudna till Mol en mil från Geel, och till en studentfest med en herrans massa svenskar som jobbar i Belgien eller är barn till sina jobbande föräldrar. Barnen byter lätt och glatt och helt utan problem mellan holländska, engelska, svenska och känner sig hemma i alla läger och har dessutom förmågan att ta seden dit de kommer. Grannarna som bara kunde prata nederländska kom med hembryggt öl i literflaskor och en procent närmare tio än fem.

grannens_beer — Här dräller och spiller vår värd med grannens hemjästa guldgruva.

Westvleteren_XII_900 Psssst, finns det förresten några ölkännare i läsekretsen? (PK?) I så fall kan jag meddela att jag som pris i en tipsrunda fick en Westvleteren-flaska med mörkbrunt innehåll som jag förmodligen inte kommer att kunna uppskatta som jag bör eftersom jag nästan bara gillar lager. Synd, va? Men om jag lägger några isbitar i och dricker vatten mellan varje klunk kanske hela flaskan går ner?

Tydligen är Europa fullt av utvandrade, svenska lärare som vill vara lärare (och inte t.ex. kurator, flyttgubbe och psykolog) och som finner lyckan och paradiset vid internationellt präglade skolor. Jag vet inte riktigt hur man ska ”laga” läraryrket och låta lärarna få undervisa mer, men oj vad jag skulle vilja hjälpa till. Heja alla fröknar och magistrar: upp till kamp! Ge barnen grammatik och årtal att hänga upp resten på! Tjohej!

För att avslutningsvis återvända till vårt lidande i hettan, ska jag bara visa er hur jag låg och inte kunde sova inatt. (Det är nu det kommer nakenbild!) Vårt lilla kyffe i Geel är utspritt på två våningar, och det var helt omöjligt att komma till ro i stekhettan på ovanvåningen. Så jag tog av mig varenda litet svettigt plagg och gick ner och lade mig på soffan i vardagsrummet.

35 kommentarer