När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.
Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.
Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:
” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)
För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.
Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:
Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.
Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.
Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:
Undrar vilken alkohalt ölen kan ha haft?
I sig tror jag öl har bättre hållbarhet än vatten på skeppens långfärder.
Ett annat, mer aktuellt, vrak är den ryska ubåten Malen (jmf den svenska Spiggen. Jag tar till mig den första av två Spiggen, eftersom den faktiskt har seglat uppå Fyrisån) som ”upptäcktes” av penninghungriga vrakletare härom dagen. De borde med huvudena i behåll ha insett att till och med Expressens sommarvikarier skulle ha blåst historien på en timme eller två. Det tog väl tre timmar och en ända på vikariaten.
Ubåtsvraket i fråga var känt sedan decennier.
Nä, ja ä’nte avis. Nä. Jag skulle aldriiii vilja se the Mary Rose och allt vad därtill hör. Nä.
Nu ramlar jag ju bara jähättefort igenom alla länkarna, men en som fångade mitt öga var den om de tidiga bärgningsförsöken, och framför allt om hur de 1549 gjorde ett försök att ta upp kanonerna. En kille fick vittna om vad allt som var fel med kanonbärgaräventyraren (som redan satt inspärrad i Towern) och vittnet var en slav från Ghana — ”Francis became the first black person to give evidence in an English court.” (Det var den här artikeln, alltså, som Lotten visade ovan.)
Och örslevar också! Jag glömmer aldrig när vi var på nåt museum i London och såg de små örslevarna av guld som Maria Stuart och Elizabeth I hade använt … det enda man tänkte på var att de var då synnerligen välputsade; inte en skymt av öronvax där, inte!
**The byways of history, I love them!**
**Skrev Ghana. Menade Guinea. Klappar till sig själv i bakhuvudet, och faller samtidigt ner i en tankegrop gällande sambandet mellan landet Guinea och den gamla engelska valutaenheten guinea. Syns kanske aldrig mera till.**
**Blir mycket, mycket lättad. Sambandet är direkt. Guldet till mynten kom från Guinea.**
Men var kom grisen ifrån, Annika?
Säcken, Ninja.
Men var kom säcken ifrån, Cecilia N, och vad har den att göra med Guinea?
Sign. Undrande skattebetalare.
Jag är så glaaaad att du också vill gå på sådana här museer, Annika!
Nu ska jag skratta färdigt åt ordet örslev. Det kan ta hela natten, faktiskt.
Ninja, det verkar faktiskt som om ingen vet riktigt säkert hur den lilla krabaten som ju inte är ett svin fick sitt grisiga namn på olika språk. (Roligast i just biten jag länkar till: kopplingen till delfiner i gammal högtyska. Det finns ju en delfinart som på svenska heter öresvin!)
Visst är det ett underbart ord, Lotten!
(Var säcken, för den delen, kom ifrån vet inte jag heller, men det kanske helt enkelt var ryggen. Eller magen. Eller en sjöman.)
Det finns, som alltid, en perfekt logisk och naturlig förklaring till detta.
Jutesäckar är ingen europeisk uppfinning. Många tror att de är gjord av samma typ av hampa som odlas på Jylland (Jutland, you know) och användes till segel på vikingarnas båtar, men det är inte riktigt sant.
De stora odlingarna var just på/i Guinea där marsvinen bor och jutesäckar användes som emballage för de olika jordbruksprodukter som odlades därstädes. Marsvinen tog sig in i säckarna och levde gott på det spannmål, nötter och andra cerealier som fanns i dem. När sedan säckarna lastades ombord följde marsvinen med och under de ofta månadslånga resorna förökade de sig så att säckarna slutligen endast innehöll marsvin – spannmålsprodukterna hade de oftast konsumerat till sista gryn.
Värmen och trängseln i säckarna medförde ofta att marsvinen dog och då påbörjades en termisk sönderdelning, snabbare ju varmare det var, till fett. Fett i smetform heter ju, till skillnad från ursprungsformen (lard), som bekant just gris (grease på engelska) .
Importörerna klagade över detta. Med rätta – de hade ju köpt spannmål och fick små gnagare. Som så ofta hände under den mörka oupplysta tiden accepterades förklaringen att dessa små djur egentligen var sjölevande små grisar (meersvijn på holländska) som tagit sig ombord och fått smak för säckarnas innehåll.
Marsvinens fett i likhet med släktingarnas, klippdassen och murmeldjuret, är ett uppskattad smörjmedel och även läkemedel vid ledproblem (Lotten!) så handeln med fettet fortsatte även sedan det rätta sakförhållandet upptäckts.
Det var för övrigt Isaac Newton som kom saken på spåret och för att markera, att han inte accepterade tanken att de små grisarna tagit sig ombord från havet utan helt enkelt krupit in i säckarna redan i hemlandet, kallade han dem Guinea Pigs. Och det namnet har de behållit i det anglosaxiska språkområdet.
… och där gick dagens fabulistpris till Skogsgurra! Jag tackar ödmjukast för nöjet.
Helt på min sida!
Tänk att det hade jag ingen aning om, SG, alltid lär man sig åt när man läser Lotten.
Sign Solt innehavare av Skogsgurranummer ett.
Örslev är ett utmärkt invektiv. I klass med sopprot.
Hörru, du din örslev….skärp dig.
Att skärpa örslevar är en dålig idé. Man ska som bekant inte stoppa in vassa saker i öronen. Det vassaste som rekommenderas av läkare är armbågar.
Men som invektiv duger det utmärkt. Jag använder det ständigt, parallellt med drankoxe och sumprunkare.
Sumprunkare är nog invektivens RR.
Ja, på svärdssidan. På spinnsidan är det större bredd. Svårare välja där.
På Mary Rose-sajten beskrivs örslevarna noggrant, och texten avslutas så fint med och om det är några barn som läser det här ska ni veta att man inte ska peta sig med pinnar i öronen.
Nu, hörni, bär det strax av mot London!
/hälsningar från en som tycker om att peta sig med tops i öronen, så det så
Ja, det var mycket mer spännande att gå omkring runt Wasa när hon var nyupptagen och blöt. Och nu visar det sig att de har konserverat henne fel! Hon kan försvinna!
Tage Danielsson, tror jag, skrev en rolig låttext en gång där runka sump ingick. Skapar förmodligen väldigt förvirrade inre bilder hos dagens ungdom. Parmmätare är inte alls lika roligt. Vad finns det mer för försvunna yrken med konstiga titlar? Vindragare?
https://open.spotify.com/track/4iFUDuHwi0krN4LxtBwnCE
och, jag gillar ackuschör bara för att det stavas så roligt (i viss mån finns förstås yrket fortfarande, det heter bara inte så längre). För kvinnor var titeln förstås ackuschörska (numera: barnmoschka, får jag lust att skriva …).
Annika: Ackuschör finns inte med men många andra gamla yrkesbeteckningar.
Dock varför ex.vis smed och sotare finns med i förteckningen förstår jag inte.
http://www.upplandia.se/Fakta_Begrepp_yrken_titlar.htm
Beträffande mathållningen.
Noterar den stora mängden nötkött på måndagar. Antager saltat sådant. Ja då behövs mycken öl för att få i sig det.
Ang fisken. Antager att saltad el torkad sådan användes.
Näst sista kolumnen-står där ”peas”? Enda formen av torkade baljväxter? Eller är det ett ”samlingnamn” för olika typer av torkade ärtor/bönor.
Inga vegetabilier eller grönsaker. Men, i sig, det var ju innan man blev medveten om orsaken till skörbjugg. och sådana står sig ju inte speciellt länge utan möjlighet till kylrumsförvaring.
DDM: Något för din idélåda ny artiklar. Den du kallar ”jässkåp”. ”Mathållning på gamla krigsfartyg”.
Ackuschörska glömde jag! Munskänk är också kul. Hur tänkte de där?
Ujujuj, denna djefla man vill till Portsmouth. Det har varit en perifer längtan i många år, men nu måste det bli av.
Men jag skulle nog granska grannen lite mer, dvs. HMS Victory.
TEsTING, TEsTiNG, NOT NEARLY NEAR TOPIC. Vil bara se om jag är med …
cAPS lOCK är väl tillsammans med nUM lOCK på en lAPTOPS bANTADE tangentbord bland det mest generande man kan ställa till med på tHE iNTERTUBES.
DDM: När du så småningom kommer till Portsmuth får du inte missa att gå på en konsert med Portsmuth Sinfonia!
SG: Du kan få låna mitt gamla favoritinvektiv om du behöver utöka vokabulären: ”ormarsle”.
LarsW: FÖRstår du inte vilka nerver i kors som ligger bakom mitt trassel med versalerna? Inte endast har mitt nyinstallerade Mountain Lion ställt till det, både med mitt internet och mitt mejl; till yttermera visso har jag vistats i skärgården med det hidösa shoppingagglomeratet, tidigare nämt i båset, som främsta inköpssställe. Det är ett under att jag ens hittar Skicka-knappen här nedan.
Jag är salig över att ens vara tillbaka båset; puss till DDM för hans lugna, skånska råd i eländet.
ÖR Bergslejon får mig bara att tänka på Cecil och den mordiske pil-och-bågetandläkaren som inte ens i lampljus kunde träffa det byte de hade lockat ut ur hägnet, utan måste spåra i 40 timmar innan Cecil avrättades m.hj.a gevär.
Windows, som jag har kört sedan det hette 3.10 i efternamn, varnar numera för Caps Locks On när man anger lösenord. Alltid nåt.
I det här båtliga sammanhanget är det lite roligt att notera att HMS Victory inte är bara en båt. Och det kommer jag att tänka på för att jag läste en artikel om en äldre Victory i går. (Artikeln får dessutom en svensk att spontanassociera till Vasa — för smal, för hög …)
Shoppingagglomeratet!! Haha! Du är rolig ÖR, men jag hoppas verligen att du får bukt med datoreländet snart, det verkar tära lika illa på dina nerver som semestervädret gör på mina. (Ja, vädret är en inställning, jag vet. Men min inställning till vädret var dålig den här sommaren.)