Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.
Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.

John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:
”In your element, or as an element.”
Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.
Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.

Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …

… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.
– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!



Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.

Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:
”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)
Men allt det där visste ju inte jag.
Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.

Och sedan sa han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.
Coolt! Här beskrivs basgången/basgångarna mer i detalj.
Han spelade väl tuba också, bl a på min favorit-Lou Reed-låt, Goodnight Ladies. (Om det nu var Flowers jag såg en dokumentär om för några år sedan, men det tror jag faktiskt det var.)
Intressanta människor du träffa alltid får!
Kolakaramellen var mycket undrande, men lyssnade uppmärksamt till den fantastiska basgången.
Det avgjorde saken! Det blir en Lou Reed-eftermiddag.
Jamen nämen det var då tusan vad många han har lirat med. Och det här betyder ju att Lotten har blott två steg — jag menar att hon har Bacontalet 2 — till halva rockhistorien! **Blir en liten våt fläck av beundran och avund**
Men å andra sidan, Annika, har vi båda Lottentalet 1. Det är minst lika fint, om inte finare än Bacontalet 2.
Enligt en vida spridd uppfattning är alla sex eller färre vänners vänner (eller iaf bekanta) från varandra och då pratar vi globalt, inte Facebook. För egen del har jag kunnat testa den teorin på både Bill Clinton, Gunnar Sträng och Haile Selassie, och det stämde. Olika svenska potentater och kändisar känns lite som fusk eftersom jag hade med så många att göra när jag arbetade, men de i sin tur måste ju ha träffat andra storheter. Då j*vlar.
Lotten ser annars nu ut att ha ett ankare till allt vad populärmusik heter.
Vilket bra namn på skalan. Bacon. Båsmor är ju förstetestare/-rapportör av stekta hotellfrukostvarianter.
Jaaaa, Översättarhelena! Han spelade verkligen tuba: det var hans förstainstrument. Men så en gång på en spelning kom inte basisten, så nån sa ”vaffan, då får Herbie ta basen istället, han kommer att klara det galant”. And the rest is …
Och anledningen till att han spelar både stå- och elbas på Walk on the Wild Side är tydligen att han då fick dubbelt betalt. En peng per instrument, liksom.
Annika, tack! Jag har Bacontalet 1 till Dennis Hopper och alltså Bacontalet 2 till typ resten av Hollywood.
Ninja, Lottentalet 1 är självklart guld värt! Och Niklas film-Bacontal är verkligen inte dåligt. Och eftersom vi alla har låga tal till varandra får ju vi också låga tal till rockmusiken och till Hollywoodeliten. Det går ju bra, det här!
(Hm, bästa Bacontal för min personliga del gäller science fiction-, fantasy- och skräckförfattare världen runt, för jag har 1 till Paul McAuley, Elizabeth Bear, Charlie Stross m.fl. och därmed 2 till de allra flesta i genrerna. Fast det vet jag ju’nte hur många som blir glada av …)
Jaha? Lågt Bacontal är alltså nån slags ny Jag Mötte Lassie?
Viktiga grejer?
Annika: Bacontal 1: Innebär samarbetat med?
Nyfiken.
Det här är (Jag Mötte Lassie)² . Kvällen är sen, så jag tillåter mig att undra om det ejengkligen inte handlar om basonfläsktal och inget annat.
Nä, Örjan, jag menar träffat personligen*. Eller … tja, på sätt och vis har det väl varit en aning arbetsrelaterat också, för jag hade nog inte varit där jag var om det inte hade varit för ting jag skrivit om. Typ. Heh.
* Träffat och samtalat med, ätit och druckit med, och så. Alltså inte bara varit i samma rum som — jag har svårt att se teaterföreställningar och konserter och liknande som underlag för Bacontal, liksom. Om jag begriper det hela rätt beror Bacontalet på att man i någon mening är personligt bekant med en individ, som är personligt bekant med nästa, etc.
Och nej, Skogsgurra, det är verkligen inte ett dugg viktigt, bara lite skojigt om man är på det humöret!
Här är Niklasses Hopper-film: http://www.imdb.com/title/tt0088133/
Jahooo!
Och skulle ni av någon anledning hitta en DVD med den på så lägg tillbaks den fort. Livet är för kort för att se Slagskämpen. Men det är klart – förtexterna med våra internationella storstjärnor Gosta Ekman och Cory Molder kan ju ge ett litet skratt. I övrigt är filmen förskräckligt dålig.
Först nu förstod jag att Cory Molder ju är Kåre Mölder!
Imorrn ska jag ta mig till Portsmouth. Där var jag redan 1973, minsann.
Bacongrejen är kul! Och som sagt med Lottenbaconstatus 1 är man väl bacontvåa med… med, ja vad blir det månne? Många! Och bacontrea med Lou Reed.
Mitt lilla bidrag till baconneriet är att jag faktiskt träffat Lassie, som vi brukade kalla honom när han inte hörde. Det officiella namnet var annars Hans kejserliga majestät, Haile Selassie I, konungarnas konung av Etiopien. Han hade en väldigt fin rosenträdgård.
Wow, Lottentrea med Haile Selassie
Selassie och Sträng är jag tvåa på, liksom Tage Erlander och Olof Palme kom jag på. Clinton fyra. Räknar jag in de jag träffade i jobbet skulle listan på ettor och tvåor bli diger, men det känns lite ojuste.
Jag bara ekar Ninja — trea till Lejonet av Juda, wow! (Det borde betyda fyra till ett stort antal jähättekända västerländska ledare under 1900-talet, för nog träffade han en del …)
Annars konstaterar jag denna regniga dag (i eftermiddags var det 15 mm i regnmätaren sedan i går kväll — inte supermycket, men tillräckligt, och sedan dess har det regnat oavbrutet) att vi har fått en klass 1-varning för regn, mer regn, samt ännu mera regn ändå under det närmaste dygnet. Närke är särskilt omnämnt i varningen. (Denna gäller ”östra Svealand”, och vi har mer än en gång märkt att när sk*tvädret är i östra Svealand så hör Närke dit, men när sk*tvädret är i västra Svealand hör vi ofta dit i stället. Samt hör vi inte sällan till norra Götaland, om det är där det värsta vädret är. Pfah!)
Annika: Vädret här är sannerligen inte mycket bättre nu. Kallt, spridda störtskurar och väldigt lite sol. Stranden i Brighton är toooom.
Men idag har jag och kusin Ann enats om att Regalskeppet Vasa är bäst på det mesta. (Rapport kommer.)
Utom att göra det man förväntar sig av flytetyg, dårå.
Inte så bright i -ton, då. (Tja, någon måste säga det så det kan lika gärna vara jag.)
HMS Victory flyter inte heller. ”Genuinely rotten, she is”, fick vi höra idag.
Men hörni, apropå allt ovan. Vad händer om Lotten Bergman träffar Kevin Bacon?
(Ja. Vi talar om oss själva i tredje person numera. Och låter lite som Andreas Blek af Nosen och den där hovmarskalken i Pomperipossa.)
Hon tog sig ju i alla fall ut på haven, vilket man ju inte kan säga om Regalskeppet. Att Nelson (du såg mässingskylten?) stod och dog på hennes däck var ju inte hennes fel.
När Lotten Bergman dör, ska hon också ha en mässingsskylt. (Låtom oss hoppas att jag dör på ett publikt ställe, dårå.)
Låt oss hoppas att hon inte dör!
Håller med Gurra!
Godnatt!
Lotten Bergman anser att det nog är dags att dö i 98-årsldern.
Men var? Och i bara mässingen också, eller hur var det nu?
Just det, i bara mässingen år 2062, mitt på Centralen. Häpp, många vittnen och massa människor som kan Facebooka om ’et!
Undrar just vad för fejsbokmotsvarighet som är ”det” år 2062. (Om inte apokalalalopskalypsen har inträffat så att vi är tillbaka till att rista på pinnar och kladda med färg på grottväggar, som bäst …)
2062 kan jag acceptera. Då blire ingen personlig förlust. Åtminstone inte för mig.
Det där med mässingen har sin egen historia. När Hyttis och jag besökte HMS Victory för rätt länge sedan så var vi runt på många ställen där det hade inträffat historiska händelser. Och överallt dessa mässingskyltar som berättade vad som hänt, när det hände, varför det hände plus en hel del annat som skyltmakaren lyckats tränga in.
Det blev rätt många skyltar och vi började nästan längta efter en eller annan runsten eller sådant.
När vi föstes runt i en grupp som visades HMS Victory och guiden med darr på stämman pekade på däcket där Nelson dött undrade jag från de bakre leden ”Where’s the Brass Plaque, Sir?”
”Oh, you can’t see? Come here – I’ll show you. Yes bring Madam”
Det var då det brast för Hyttis. Hon gapflabbade hysteriskt, stapplade fram till skylten och om hilariskt nånsin behövts för att beskriva ett skeende så var det nu. Det enda som saknades var att hon slog sig på knäna. Jag ledde bort henne – gruppen i övrigt hörde hennes kvävda paroxysmer ända tills vi kom in i museibyggnaden.
Så ska man inte göra. Inte när det gäller nationalhelgon. Det var alldeles tydligt.
Heja Hyttis, det flabbet kändes genuint rätt!
Tack, Hyttis, ditt skratt ekar just nu i vårt hus. Hjärtligt och gott.
Hur har du det med regnet, Annika?
Just nu häller det ner här.
Just nu Cecilia, just precis nu skiner solen lite! Häpnadsväckande. Men det var 27 mm i regnmätaren i förmiddags (vid elvatiden) och jag litar inte ett dugg på den här himlen.
**Försvinner ut åt vänster, nynnande på Singin’ in the rain**
Jag har hittat en soffa med internet!
Fryser som en hund gör jag!
Blogga kan jag kanske!
(modern poesi)
[…] här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av […]