Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)
Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.
Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.
Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …
Man kan köpa gamla verktyg …… men det var det ju inte! Det var ju choklad!Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.
Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.
Gammalt runt nytt …… och gammalt mellan nytt.Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.Men det ser också ut så här. Irk!Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?
Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!
På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.
Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.
Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)
Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare i Belgien än i Sverige.
Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)
Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:
Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.
Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?
Svettresan som slår all världens svettiga resor fortsätter med en tågresa till det fransktalande Bryssel, otrevliga servitriser, två museer, massa franska ord, ett kraftigt väderomslag, regn och ynka 25 °C.
Bryssels centralstation var väldigt söndagsstängd.
Men vi börjar med det mest akuta. Nu måste vi (och med ”vi” menar jag liksom jag, ingen annan verkar särskilt bekymrad) på något sätt få fram information om hur det kommer sig att man i en stor, västerländsk stad med Europaparlamentets allra smartaste på plats inte kan komma på hur man tar han om soporna. NATO:s högkvarter ligger också här, men det verkar inte heller bidra till ordningen.
Rena medeltiden! Precis överallt!
Vi känner ingen i Bryssel och har inte vågat fråga mannen på gatan. Dessutom låter det ju lite otrevligt:
– Hejsan hoppsan tjenamoss, vi kommer från Sverige där vi inte har skräp på gatorna och ett års betald föräldraledighet. Ni kan ju inte ta hand om era sopor på ett vettigt sätt, så nu måste jag fråga hur det kommer sig. Det luktar ju kloak över hela stan!
Näe.
Apropå gatan, så sitter tiggarna överallt här, vilket de inte gjorde i Leuven eller Geel. Det här har vi faktiskt vågat fråga våra vänner om, men ingen vet hur det kommer sig. Det obehagliga är att här i Bryssel är det tillåtet att ha barnen med sig … och de är så underligt … medvetslösa. De sover som vore det mitt i natten bredvid sina tiggande mammor som i hettan var insvepta i huckle, sjalar, tjocka strumpor och jag vet inte allt. Det spelar ingen roll om man ser dem kl 14 eller kl 18; det är samma barn, samma mamma, samma ställning. Jag vet ju att det går rykten om att barnen drogas, och … det verkar tyvärr stämma, om jag får säga det. Några tiggare spottar på förbipasserande, andra attackerar flanörer och tar tag i turisternas kläder och ger sig inte förrän de får något – eller när turisterna börjar skrika. (Jag såg en väldigt arg amerikan vråla med filmtrailer-basröst.) Det är en lite för hotfull stämning här – eller så är vi bara mesiga svenskar som gillar älgar mer än storstadens sus och dus.
Jag har flera frågor! På det stora torget – världsarvet Grand-Place – spelades under eftermiddagen en sport som jag inte har kunnat hitta via simpel googling. På mannens rygg här nedan står det ”info@davyvanaken.be”, men det är nog bara en sponsor.
Vaaad är detta för idrott? Man slår till den lilla, lilla bollen jättehårt med en handskbeklädd hand och ingen i publiken verkar vara det minsta lilla rädd.Så här ser spelaren som står längst bort från mitten ut.
Jag frågade lite försiktigt några av de fokuserade åskådarna, men ur dem strömmade bara franska ord där jag inte kunde urskilja ens mellanslagen. Uppdatering! Det är frisisk handboll! Varje år spelar de fyra bästa lagen i en turnering på Grand-Place – det är liksom SM-final fast med fyra lag … och i Belgien dårå … Slut på uppdatering.
Under vår promenad genom Bryssel hann vi även besöka ett museum för krinoliner (återkommer till detta en annan dag eftersom det var alldeles förtjusande) och ett Fin de siècle-museum där jag fick en ny idol: möbeldesignern Louis Majorelle.
Och museet hade tidernas största hiss – med två soffor och massa benutrymme!
Efter att ha varit där inne bland all fantastisk skönhet var det … intressant att komma ut till verkligheten igen. Och nu talar jag inte om sophögarna.
Propert klädd belgare?Vacker fontän?
Eftersom vi har sparat en sån rysansvärd massa pengar på att inte sova skönt med svalkande luftkondition och inte äta oxfilé, tillät vi oss idag att njuta av den kanske dyraste upplevelsen – om man räknar njutningsprocent per tidsenhet delat med vikt:
En liten belgisk våffla med vispgrädde för 35 kr.
Och nu till dagens sista fråga: hur i hela friden kommer det sig att Gävle och Bryssel har samma sätt att se på den konst som pryder stadens gator, torg och fontäner? Minns ni Fnasket i Plasket?
Gatugatan 67, fast 42. Tror vi. Om man går in genom porten kommer man naturligtvis till Gatugatan 53 och 54.
Allmänheten vill veta vad jag handlar här i Belgien. Det är ack så mycket lättare att tala om vad jag inte har köpt (som t.ex. shortsen häromdagen). Jag har heller inte köpt choklad till samma kilopris som saffran, kondomer (jag vet inte varför jag lade märke till det, men de är svindyra … eller så är det jag som av naturliga skäl inte har hängt med i utvecklingen), champagne eller Birkenstocksandaler.
Den här klänningen med blixtlås från axel till fotknyla har jag inte heller köpt, trots att den bara kostade 25 €.
Men jag har faktiskt köpt en annan klänning. Det kan faktiskt vara den allra finaste klänningen i hela världen. Den hade kostat 45 € och var nedsatt till 4 €. Det skulle kunna betyda att den är ful och att jag har helt fel smak eller att den är felsydd och endast passar på en elefant.
Men nu är den min! En Bulls, förlåt Dolls-klänning! Jag är så snygg i den!Och titta: en vattenpost som ju ser ut precis som jag med glosögon, utstående tänder och röd klänning!
Som jag berättade igår, är staden full av ”tokar”, som de med kärlek i rösten säger här. De är inneboende hos någon, följer varje dag samma mönster, sköter sig själva fast med mycket hjälp och är … ja, de är som de är helt enkelt. Och javisst kan man skilja dem från mängden – de har ljud för sig, de rör sig annorlunda och pratar ibland nästan lika mycket som den djefla mannen.
Igår när vi satt på restaurang och jag drack världens godaste Irish coffee (tricket är att ha skållhett kaffe), kom en kvinna gående med en liten låtsashund på hjul. Hon gullade och pratade med den medan hon på vingliga ben vaggade över torget tillsammans med sina två ”ledsagare” (skriver jag i brist på bättre ord).
”Kom hier, sneller gaan, niet langzamer je kleine Snuisterik”!
Det var bara det att jag liksom såg vad jag trodde att jag såg. När de kom närmare, såg jag att det var en helt ”normal” liten hund som trippade för egen maskin och som sa iff-iff-iff som de små liven plägar göra. Och att matte bara var lite rund under fötterna. Frågan om vem som egentligen är ”normal” diskuterades sedan i en halvtimme …
Värmen här fortfarande tryckande, och vi har tagit svettbilder på varandra för att kunna bevisa hur det känns med 38 °C i sovrummet eller 52 °C i en tågkupé. Dessa bilder är dock så zombie-fula att vi bara inte vågar lägga ut dem.
Men ungefär så här såg jag ut i biljettkön på tågstationen.För biljettkontoret – ja, hela jävla stationen – var så här stängd.
Vi blev bjudna till Mol en mil från Geel, och till en studentfest med en herrans massa svenskar som jobbar i Belgien eller är barn till sina jobbande föräldrar. Barnen byter lätt och glatt och helt utan problem mellan holländska, engelska, svenska och känner sig hemma i alla läger och har dessutom förmågan att ta seden dit de kommer. Grannarna som bara kunde prata nederländska kom med hembryggt öl i literflaskor och en procent närmare tio än fem.
Här dräller och spiller vår värd med grannens hemjästa guldgruva.
Psssst, finns det förresten några ölkännare i läsekretsen? (PK?) I så fall kan jag meddela att jag som pris i en tipsrunda fick en Westvleteren-flaska med mörkbrunt innehåll som jag förmodligen inte kommer att kunna uppskatta som jag bör eftersom jag nästan bara gillar lager. Synd, va? Men om jag lägger några isbitar i och dricker vatten mellan varje klunk kanske hela flaskan går ner?
Tydligen är Europa fullt av utvandrade, svenska lärare som vill vara lärare (och inte t.ex. kurator, flyttgubbe och psykolog) och som finner lyckan och paradiset vid internationellt präglade skolor. Jag vet inte riktigt hur man ska ”laga” läraryrket och låta lärarna få undervisa mer, men oj vad jag skulle vilja hjälpa till. Heja alla fröknar och magistrar: upp till kamp! Ge barnen grammatik och årtal att hänga upp resten på! Tjohej!
För att avslutningsvis återvända till vårt lidande i hettan, ska jag bara visa er hur jag låg och inte kunde sova inatt. (Det är nu det kommer nakenbild!) Vårt lilla kyffe i Geel är utspritt på två våningar, och det var helt omöjligt att komma till ro i stekhettan på ovanvåningen. Så jag tog av mig varenda litet svettigt plagg och gick ner och lade mig på soffan i vardagsrummet.
Geel (på svenska alldeles för ofta stavat Gheel, vilket jag inte alls finner förnuftigt, men som i sammanhanget kanske är passande eftersom vi inte ska vara förnuftiga just här) är känd som ”de galnas stad”. Följaktligen skrev Strindberg (som även skaldade ”jag är en djefla man som kan många konster”) till Ola Hansson:
”Vi kommer alla att mötas i Geel.”
För vi är tokiga, hela bunten. Om inte annat så blir vi det vid livets skymning.
Se, så tokigt; min djefla man sitter på torget i Gheel.
Det hela kommer sig av kungadottern Dymphna – en martyr som sägs ha levt på 600-talet. Förutom att hon hade ett konstigt namn, var även allt annat med henne rätt skumt: hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn, men eftersom hon var lik sin mamma blev pappan i brist på hustru förälskad i Dymphna. Hon flydde till Geel, jagad av sin pappa kungen. Det var en lyckad jakt, för efter att prinsessan hade infångats, dödades hon av sin pappa.
Precis när Dymphnas kvarlevor skulle flyttas från sin grav under 1200-talet (MEN VARFÖR?), råkade jättemånga epileptiker och sinnessjuka i området plötsligt botas – vilket ju helt enkelt måste bero på Dymphnas magiska krafter. Och sedan dess har Geel varit känt för att ta emot och vårda psykiskt sjuka, som helt fantastiskt får bo med ”vanligt” folk i staden.
– Vi borde också öppna vårt hem … till exempel för Eskilstunas alla epileptiker och OCD-tokar! sa jag.
– Har vi inte tillräckligt många epileptiker och OCD:are i huset, tycker du? svarade min djefla man med sällan skådad klarsyn.
Men jag går ju händelserna i förväg.
Dagens största och mest fantastiska upplevelse var ju tåglufferiet: vi åkte precis som för 30 år sedan i 40-gradig värme på skumptåg i ett land utan internetbiljetter, utan skyltar på engelska och helt utan möjlighet att betala med kort.
Fast för 30 år sedan åt vi inte korvcroissant.
Jag talar alltså om Belgien. Belgien. Fatta att man inte i Belgien kan betala med kort, att man inte kan ha biljetten i mobilen och att man inte kan hitta Wifi gratis nånstans utom på McDonald’s. Där de förresten inte pratar engelska.
Galonsäten, små fönster, stillastående tåg och 40-gradig värme. Najs! (Blott resväskan är fel: vem tågluffar väl med en sådan?)
Och nu till klimax: toaletten på tåget. Det var fult och slitet, det var skumpigt och bedrövligt och det var på det hela taget precis som 1985. Jag svettades och skrattade och fnissade och svettades lite till.
Det är så slitet!Det är så traaaasigt!
Nu, hörni ungdomar, ska ni få se på fan och att jag inte har hittat på att man förut kissade – och för den delen bajsade – rakt ner på spåret!
Skräckfilmernas skräckfilm!
Men nu är det sent, så nu måste vi alla gå och lägga oss. Godnatt!
Vi ska bara plocka ut sängkläderna ut kylskåpet först.
Leuven är ett ljuvligt ställe som påminner om Lund: det finns kläder på statyerna, studenter överallt, små gator i kringelikrokar och en leende Lotten.
(Förklarande parentes: när jag håller en basketboll i handen ler jag, när jag känner värkar inför en förlossning ler jag, när jag går i Lund ler jag. När U21-grabbarna spelar final i fotbolls-EM och tv-bilden ideligen stannar i ett pixelbrus, ler jag inte.)
Hade jag pratat fler språk än jag gör, hade jag attackerat denne belgiske hippie och ställt intressanta frågor om lifvet.
Belgien har som land bestämt sig för att värna den äldre arkitekturen. Kanske blir det så när man har massakrerats under två världskrig; man ser det sköna i dåtiden på ett annat sätt. I Sverige skövlades under 1960-talet de vackra, men nedgångna Klarakvarteren – man gör tvärtom i Leuven och river nedgångna hus utan att förstöra fasaden.
Allt bakom den gamla fasaden från 1922 (tack, Belgien: alla byggnadsår står på husen) rivs. Balkongen hänger där så vackert och väntar på en ny huskropp.Men samtidigt hanteras vissa andra kommunalt skötta ting på ett bedrööövligt sätt. Att slänga Michael Jordan-skolådor på det här sättet är ju en ren skandal!Stans fantastiska, underjordiska cykelgarage har alla finesser man kan tänka sig: reparationer och service in absurdum. Att det stänger kl 23 och inte öppnar förrän kl 08 är ett faktum som gör att …… alla skiter i garaget med finesserna och istället lägger cyklarna som plockepinn eller vindfälle.
Vi som är lite småförtjusta i gammaldags kondomautomater och varmkorvditon, njuter förstås storligen av denna anakronism: automatmat insprängd mellan fullständigt ljuvliga restauranger och krogar.
Där i luckorna ligger varmhållna korvar, pizzor, mackor och köttbullar. Allt ser jättesvettigt ut och är helt omöjligt att fotografera pga. imman.
Jag och min djefla man turistade idag genom att klättra upp i tornet i Universitetsbiblioteket, som jag verkligen inte borde avfärda i en parentes. Det forna biblioteket var från 1425, men 1914 (!) brändes det ner av invaderande, tyska trupper, som verkligen inte alls hade någon som helst anledning att göra så.
Ungefär 300 000 volymer brann opp, vilket är precis så sorgligt som ni alla just nu tycker, där ni tar er åt hjärtat och suckar lite.
Detta var så förskräckligt att världen också tog sig åt hjärtat och samman för att bygga ett nytt biblo. Häpp, så stod det 1928 ett nytt och fräscht bibliotek redo att tyst och lugnt studera i eftersom en herrans massa amerikaner slängde sina pengar över Leuven.
Well. Det var ju synd eftersom biblioteket brändes ner igen 1940. Man vet inte om det var av tyskarna eller om det var av elaka belgare som ville att man skulle tro att det var tyskar. Denna gång brann 900 000 volymer upp, vilket får oss alla att än en gång ta oss åt hjärtat och tänka på förgängligheten och eländes elände. Samt skänka en tacksamhetens tanke åt stolliga amerikaner med pengar, som än en gång slog sig samman i en Facebookgrupp (eller liknande) och samlade ihop pengar till ännu ett nytt bibliotek som stod färdigt 19 … hm. Nittonhundranånting. (Jag googlar mig blå, men hittar inget årtal.)
På vägen upp i tornet hittade vi en nätt, liten moraklocka.Läsesalen i universitetsbiblioteket i Leuven är ett under av skönhet och tystnad. Om det bara inte vore för …… de ytterst underliga och väldigt lysande lysrörslamporna som inte var mysiga över huvud taget. Och …… den där svenska tanten som smög omkring i solklänning och trodde att det enorma KNARRET och KNIRKANDET samt faktiskt SQUIIIKET av jympadojjorna inte hördes alls.
Allmänheten undrar tydligen hur det går med shoppandet som man ju ska ägna sig åt på sådana här resor. Well. Resekassan äts upp snabbare än jag kan svepa en öl, så här köps inget.
Dessa finfina shorts som bara kostade 800 kronor (gulp) köpte jag t.ex. inte idag. ”Men såna där kan du ju lappa och kreera själv”, sa min djefla man så klokt. Och trist.
I förmiddags landade vi i ett bastuvarmt Bryssel, ungefär samtidigt som även Sverige fick värme och U21-pojkarna som igår vann EM vaknade med förmodade känningar i ljumskarna.
Flygresan inleddes med ett oerhört bänglande och gnällande mellan personer som 1) ville ha en miljard väskor inne i kabinen 2) krävde att ingen annan skulle få ha med sig sina saker i kabinen. ”AKTA MIN DATOR!” skrek en man förtvivlat i falsett när en man med Karl-Alfred armar lade sin rullväska ovanpå hans ryggsäck.Ombordpersonalen verkade märkbart lättad över att flygningen inte misslyckades – såpass att de fotograferade varandra framför det tappra flygplanet.Relaterad bild, bara.
Vi är i Belgien för att den djefla mannen ska börja arbeta internationellt och för att jag ska få dricka vin och leva lyxliv. (På vandrarhem och med en diet som inte inbegriper restaurangbesök, men i alla fall utomlands.)
Skyltdockorna är lite annorlunda i Belgien.En vattenpost som påminde om en av mina lärare på mellanstadiet.
Leuven, där vi är ska vara i två dagar är en förtjusande liten stad på … googla, googla … JÖSSES 98 000 invånare! Med tanke på den pittoreska stadskärnan tänkte jag … 20 000 … på sin höjd!
Och så här går man på dessa breddgrader förstås omkring hela dagarna, vet ni.
Stadshuset i Leuven började byggas på 1300-talet och är som ett gotiskt underverk med statyetter på fasaden som paljetter på en cirkusklänning.
Närstudie av en uttråkad politiker.
Universitetshuset stod öppet och välkomnande, på ett i Sverige sällan skådat slag. Vi bara vandrade rakt in, upp i aulan och runt i festlokalerna och oooade och aahaade oss till syrebrist. Allt var i marmor, allt var blankt och snirkligt, men …
… minsann såg jag inte ett litet spår av en svunnen fest. (Titta med lupp på andra trappsteget.)En av figurerna i en monter inne på universitetet hade … en iPad på magen?Fönstren i ett av husen inne i stan hade bilder på … vaddå? Vad är gemensamt för dem alla? (Man undrar ju vem som kanske gömde sig i det öppnade fönstret högst upp.)
Sådant som man gratis har tillgång till om man parkerar i Belgiens allra mest nybyggda parkeringshus: hjärtstartare, cykel, elcykel, luftpump och paraply.Samma parkeringshus spelade även musik och sprejade parfym så att vi inte skulle förledas att tro att vi befann oss i ett parkeringshus.Hej Samsonite i Belgien! Hur man än ser på denna reklam, förstår man ju att det där kommer att gå åt helvete.
Nu ska vi rusa ut och slå klackarna i det belgiska chokladtaket!
En annan har sovit på ett av Sveriges mest välkända hotell inatt. Det ligger mitt emellan Globen och Tele2-arenan, så det har en och annan gäst då och då. Och det är disaaaaaaaajnat så att man blir alldeles knollrig. Utomhusmiljön i området har man inte riktigt lagt lika mycket tanke på, så vi börjar rundvandringen där.
Myspys med pelare i betong och glada skyltar i grälla färger.Nej, inte ens de runda ringarna i taket kan dölja att det här är fult.Hela hotell-lobbyn domineras av en fruktansvärt onödig rulltrappa. Rulltrapporna på Centralen är mer diskreta än den här. (Nej, det är inte upp till mig att bedöma huruvida en rulltrappa är onödig eller ej; vad vet jag om hur det ser ut här i rusningstrafik vid 17-snåret?)När man designar ett hotell ska man se till att gästerna helst inte hänger upp jackan direkt när de kommer in, så vi sätter bara upp en krok — som inte passar till en enda av världens alla hankar.SKRIVBORDET HAR FÅTT EN EGEN PELARE! (Lampan som hänger från taket ska se ut sådär och lysa mot en Jetson-fåtölj som är så vacker så.)Toan lyses så trevligt upp av ett ljus under handfatet. Praktiskt för alla som är nattkissare, men oerhört irriterande för alla som vill ha mörkt när de sover eftersom ljuset inte går att släcka. Man kan förvisso dra ur kortet ur den där kortfickan som gör att man kan sätta på de andra lamporna och t.ex. ladda dator och mobil, men om man gör det kan man ju inte tända lamporna och ladda datorn och mobilen. Moment 22, anyone?Apropå handfatet, ja. Det är nästintill omöjligt att 1) med pinnen till höger förstå hur man får lagom varmt vatten och 2) inte spilla på golvet. Men det har ju finfin bredd!
Och toan? Jodå, den är …
Sängen var utmärkt och utanför fönstret susade stockholmstrafiken rogivande. Jag vaknade med ett brutalt baconsug och hastade upp och nedför trapporna och nös plötsligt så att dammet yrde … va?
På väg till frukosten …Trappdamm! Hurra! (Det är som att träffa en kär gammal vän.)Östtyskland 1978? Långtradarfik 1991? Nej, finhotell 2015.Förbaskade kaffekoppar som man inte kan hinka te ur!Äggpulverstanning som inte blir äggröra ens om man mosar den, kryddar och blundar och tänker på Queen of England när man äter. Och varför har de klippt sönder baconet – är jag två år, eller?
Kommen så här långt ska ni veta, allihop, att jag fortfarande njuter storligen av hotellvistelser. När det är fel, fult, skevt, ostädat, mögligt och konstigt trivs jag ännu bättre. För då har jag något att skriva om. Här kommer nu en trepunktslista till alla hotellchefer – sådant som inte kostar miljoner men som gästerna uppskattar!
Stora temuggar till frukosten.
Vattenkokare på rummet.
Rund toasits.
Robert the Bartender i baren lärde mig förresten igår kväll att man inte ska dricka Irish Coffee med sugrör. Han hade helt rätt!
Jag anser att stortån på höger fot är helt onödig.
Hollywood har köpt rättigheterna till storyn om mitt liv.
Se där tre komplett osannolika meningar. De kan helt inte komma från mitt tangentbord. De är lika osannolika som den här meningen var för en månad sedan:
Jag är just nu på ett fyra dagar långt skidläger.
Och ändå är detta helt sant. Jag har två par (lånade) skidor, tre par stavar, två par skidpjäxor och underställ och yllesockor (hej Cecilia N.) och åker flera mil om dagen. Här kommer ännu en helt osannolik mening som icke desto mindre är helt sann:
– Lotten flög ju fram i spåret! sa Strängnäs’ kulturchef Christer Hermansson nyss till vår tränare Inge Blomberg.
Om detta osannolika verkligen händer, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till så oerhört löjligt jätteliten att jag inte begriper hur Stafettvasaloppet ska genomföras med mig som deltagare.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar, sa Tage Danielsson om Harrisburg – och jag säger likadant om detta stolleprov. Snön är ljuvligt vit, skidspåren är (enligt kännarna) fantastiska och solen lyser så snällt på oss medan takdroppet droppar som om det inte funnes en morgondag eller skidåkare som vill ha minusgrader.
Inge och Christer har gemensam klädkod.
– Böj på benen! Ta i! Stavarna längre fram! Stavarna längre bak! Bra!
– Öööööh.
– Diagonalåk nu! vrålade Inge till mig där han for fram bredvid mig ute i spåret.
Hmm. ”Åka på diagonalen.” Nu? Var? Snett över spåret eller vad menar karln?
– När du blir trött i armarna byter du till stakning.
– Vad tusan säger du – skulle det var lättare?
– Omväxling förnöjer, vet du.
– Vaff…?
– Sedan kan du byta till stakning med frånskjut.
– Du kan vara stakning med frånskjut!
Inge är med andra ord inte riktigt klok.
Typisk skidlägermiljö, va?Mystiska lådan. Kan liknas vid dopning i kombination med handbollsklister.
Men lyssna nu, alla belackare – det här ska jag klara av. Jag har en överjordisk träningsvärk i stakningsarmarna och en fullständigt bedrövlig koordinationsförmåga. Men trött är jag inte. Utom kanske ibland.
Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.
– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.
Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.
Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.
Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TS (tecknad svenska)TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.
Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.
I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.
– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.
Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!
Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.
Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.
Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.
Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?
Handfat på rummet!
Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?
Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?
Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)
Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!
På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.
Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.
Det var ju länge sedan jag berättade om knäna! Och allmänheten sitter ju och vrider sina händer av oro! Hur går det för mig?
(Det är av en speciell anledning som jag tar upp detta just nu – varför kommer ni att få veta strax.)
I morse hoppade kravlade jag ur sängen efter en hel natts sömn, vilket är ovanligt och bara sker om jag knarkar lite innan jag släcker för natten. Det jag bedövar mig med är starka trallalapiller, som om man tar dem i vaket tillstånd orsakar ganska trevlig yrsel … men som man alltså inte alls får njuta av när man sover.
Men man får ju njuta av att sova, förstås.
Sedan hastade jag medelst halkning till sjukhusets simbassäng, där jag varje måndag iklädd Transformersfötter simmar som Usain Bolt springer.
Sedan körde jag som en biltjuv tvärs över stan för att styrketräningssjukgymnastisera med ett gäng som har lika kassa knän som jag, men alla i gruppen är 75–85 år gamla. Alla ger mig – den väldigt unga snärtan – beröm för att jag med deras mått mätt är ett under av fysik, så jag går alltid från dessa sessioner med ett självförtroende som Muhammad Ali. Jag trippade ut, dansade, jabbade, tog några hoppsasteg och flög fram av hybrislycka.
Sedan föll jag omkull som i en slapstickfilm och slog i rumpan och armen.
Det här är inte en rumpa.
Nu har jag tagit in på hotell på Arlanda (med te på rummet!) och ligger och jäser i en bred säng som är en sån därn som man vill fotografera.
Yepp, sänggaveln är i vitt konstläder.
Jag ska alltså flyga nånstans i arla morgonstund. Och nu till anledningsavslöjandet. Man skulle kunna säga att cirkeln är sluten eftersom hela dagen har gått i fallens och knänas tecken. För att jag i morgon ska …
– trumvirvel –
… föreläsa i Folkets Hus i Umeå där jag så förfärligt föll den 6 november 2012.
Psssst, finns det förresten några ölkännare i läsekretsen? (PK?) I så fall kan jag meddela att jag som pris i en tipsrunda fick en 
Det hela kommer sig av kungadottern 
Det var ju länge sedan jag berättade om 
