Jag fick en fråga av Skogsgurra:
– Och bilen går bra?
Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.
HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.
Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.
Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!
– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.
Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.
Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.
Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.
Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.
Ja, då går den tydligen bra, dårå.
Men, hur kommer det sig att tank-tankeverksamheten var så fullständigt blockerad att ni, den motorburna, ungdomen, inte kom på att ni kunde ha hämtat en skvätt bränsle åt de rensatta? Styrda av alltför många skämtteckningar och filmer med tröstlösa vandrare med dunk som möts i ökenlandskap?
Inget är som skadeglädjens fröjder, det är så sant som det är sagt!
Min egen sekruttbil har en bamsig Falckförsäkring, utan vilken jag inte kör utanför tomtgränsen.
Senast för en vecka sen kom jag vid pass 250 meter innan jag fick punka.
Bara att ringa Falck!
Soppatorsk på den öde uppsalaviska pustan? Bara ringa Falck.
Punka mellan Ödeshög och Gränna? Bara ringa …
Punka i Långbro efter närkontakt med en refug istället för ett råndjur? Bara …
Jag har också Falck, och det är värt varenda öre. Annars var det tjänstefel där jag jobbade att ställa tillbaka en bil med mindre än halv tank. Hann man inte göra det själv, fick man be någon annan att åka iväg och fylla på. Jag har privat haft samma regel sedan länge, sedan jag drabbades av vatten i bränslesystemet beroende på kondens i bensintanken.
Vi var ju ute på motorvägen, Skogsgurra!
Till den mack som de strandsatta gick till, var det bara en kilometer. Avfarten till den blåste vi i HEJ-bilen förbi innan vi ens hade fått fram telefonen.
Nästa avfart låg mer än en mil bort. Att köra av där, fixa bensin, köra på motorvägen igen, köra norrut till nästnästa avfart för att sedan ta in på södergående igen för kunna stanna på samma vägren som Medusas Chevrolet hade tagit längre tid än att gå en kilometer till dunkpåfyllning och tillbaka.
Att de sedan skulle träffa en männscha som fick pangpunka och behövde tröst var ju en oförutsedd tidsåtgång, liksom.
Tilläggas bör att alla i Medusa-bilen var på synnerligen gott humör och helt ostressade.
Om de lydde mig och tog bilder? Noooooooo.
Ojoj, ujuj. Har man fått soppatorst någon gång? Jajjamensan! Och p-böter i drivor. Jag vet exakt hur det här händer, för jag prenumererar på dylika händelser. Glädjande nog har vi numer råd med en försäkring (dock inte Falck, som plågar oss brutalt med sin förbenade reklam, bara för att vi har valt en annan vägassistent), så jag åtminstone slipper bli stående i vägrenen mer.
Jag tar en ur minnet: Jag hade hämtat svärfar på tåget, efter att ha fyllt bilen med skrymmande grejor från ikea. Svärfar fick knöla sig in i bilen innan jag styrde ut på E4:an dom sista 2 milen hem. Soppatorsk. Sådär ganska halvvägs. Jag fick lift till bensinstationen och tog taxi tillbaka. Stackars svärfar fick snällt sitta ihopknycklad i bilen och vänta.
Tur att Medusaåkarna hade Pokemons att skylla på, jag borde skaffa några …
Mina barn brukade se fram mot att vi skulle få soppatorsk. Det kunde nämligen vara väldigt trevligt. Som att bli stående precis vid en välutrustad kiosk invid vägen norr om Krylbo. När jag bad att få ringa efter en taxi för att hämta bensin undrade kioskdamen häpet varför. ”Jag skickar iväg karln efter bensin i stället, så får ni komma in här och värma er. Och ni är säkert lite sugna på godis. Ni kan väl se om ni hittar något som ni gillar!”
Det låter som en lyxig soppatorsk, Karin!
Kaga kyrka är fin, den ligger nära vårt potatisplockställe. Jag hörde att det var landsortskyrkorna som målades rikligast. Kan det stämma? Lite större och centralt belägna kyrkor är kanske oftare bara vitkalkade.
Stenhjärtat, skadeglatt och fullständigt mänskligt i sin omänsklighet.
Sedan är det ju så att bloggeriet kräver ett visst mått av dramatik. Och det hade ju inte blivit särskilt underhållande om du bara skrivit ”då fick Saaben soppatorsk, så vi åkte och hämtade en skvätt bensin åt dem”. Tamt, poänglöst – kanske sämsta bloggandet detta årtusende.
Eftersom min tillvaro består av snabba utryckningar till diverse anläggningar och eftersom de då ofta sker per brinnande vagn måste jag se till att ha både hyfsat med soppa PLUS full reservdunk. Så jag har inte så stor erfarenhet av soppatorsk. Utom en gång, som jag tror att jag berättat om. Appeninerna, regn, GPS lurat oss på villovägar. Ingen soppa – i detta fall gällde inte horror vacui – och bara vildmark. Det var då vi hittade Hotel Dolores. Till synes övergivet, men egentligen bara nersläckt. Benito, värden, tände, ställde fram mat och dryck, skickade sonen att hämta drivmedel och gav oss bästa rummet.
Inget samtal till Falck (eller vad vi har). Oreserverat nyttjande av sådana tjänster gör dem dyrare för alla och tenderar att försvåra tecknandet av nästa avtal.
Telefonklotter! Haha!
Inte mycket oväsen här. Då kan jag passa på att dra till med en OT-Favorit, som fick tystnaden att dåna i mer än en tråd på Fejjan. Är de så läbbiga? Hade Kurtan rentav rätt? Kossor dödar faktiskt fler amerikaner än hajar gör.
Be Aware i sommarhagen.
Här är man borta — åkande bil i åtskilliga timmar — i ett par dygn, och det enda man läser om här när man kommer tillbaka är bilresor.
Tjoho!
Sedan i går morse har vi åkt **räkna räkna** någonting i stil med 120 mil, och det märkliga är att allt har gått vägen, ommasäjjer.
I går, åker härifrån ner till Helsingborg, ser gigantiska köer i andra riktningen, hamnar själva inte i en enda kö. Sedan från Helsingborg till Varberg, icke en hickning.
I dag, skjutsar hem gamla goda vänner (vilka vi tillbringat en härlig och gourmetisk kväll med, och därefter en förträfflig frukost och allmänt häng) från Varberg till Göteborg, och de säger ”sväng av här så tar vi södra vägen in” och vi ba’ *boom* in till Linnégatan nära Järntorget. (Och får så god hemfika som hemfika alls kan vara — rabarberbullar!)
Från vännerna åker vi först en sväng runtigenom stan (den andra hälften har jobbat så mycket i Göteborg att han hittar) och sedan en krök för att ta oss ur stan, och under denna väg ser vi att E6/E20 är totalt, monstruöst igenkorkad … norrut! Vi kör obekymrat iväg E6/E20 söderut till avtaget RV40 mot Jönköping. och sedan upp till Hjo. Exakt ett vägarbete, som får oss att krypköra i fem minuter.
Och från Hjo och hem blåser vi bara på (nåja, man blåser inte på den vägen, den är lite för smal och slingrig för det) och enda lilla stoppet beror på att bron i Karlsborg öppnas för några segelbåtar.
Så fantastiskt många och långa köer vi sett, och själva inte stått i någon, så undrar vi om det finns någon liten väg-gud som gillar oss fast vi inte vet om’en eller tror på’n.
Tjoho! som sagt.
(ja ursäkta, men jag blev så upphetsad av biltemat, just i dag!)
Apropå titel och tema;
https://www.youtube.com/watch?v=KoSu6AUC-7k
Tack, Ninja!
Vi sparar dock helheten till lite senare (för den är onekligen lång).
Tjoho var ordet, sa Bull, och jag. Nu börjar semestern, äntligen, och imorgon bär det av till det Varberg Annika nyligen lämnat, vi hoppas vägguden är med oss också.
Vi får väl se …
Åh. Ninja. Vilken underbar länk! Perfekt!
(Vi har firat en 80-åring hela dagen lång och inte suttit stilla mer än kanske en timme. Hältrubblet [som jag fortfarande inte har bloggat om] gör sig nu till känna och jösses, jag som ska gå på konstiga ställen under de kommande dagarna, hur ska det gå, hur ska det gå?)
Hur ska du gå, heter det väl?
Jo, jag lever fortfarande i väntan på berättelsen om … vänta, hur hette det … den kollapsade hälkudden.
Underliga saker hända
än i våra dar minsann.
Själv så har jag utan orsak
undfått ganglion på min hand
… eller nåja, på insidan av handleden precis under tummens bas. Bleh. Löjlig klump, liknande ett halvt körsbär under huden, som inte gör ont eller stör på minsta vis, och som inte är ett dugg farlig. Den ser bara ful ut och behöver väl tas bort, nu snart så småningom, typ.
Men var är ni allihop? Ni kan väl i jösse namn inte vara ute och idka friluftsliv?
Vi hukar oss inför anstundande lågtryck och mördarkossor 🙂
Johorå! Idag har vi vältrat oss runt på Martin Bejkers (mountain bikes) i Högbo. Trettielva vurpor och otaliga blessyrer senare har vi tryckt i oss en gudomlig fyrarätters middag. Nu jäser vi på varsin snyggt bäddad säng – vem orkar krypa ner efter dagens ansträngningar? Ute öser regnet ner och imorgon ska vi ut igen, men då blir det geggigt också.
Men Pysse, nu tror jag du kommit på avvägar! Vättern hittar du om du kör söderut från Högbo, sedan vänster vid Sandviken och så höger efter ett tag. Försök att hitta en riktigt lång och smal sjö, då är du framme!
Nej, jag idkar ett försiktigt krypande liv, krypande upp ur sjuksängen där jag vältrat mig i förkylning ett flertal dagar. Inget friluftsliv. Päs-på-soffan-liv.
Huh Cecilia N, det låter som en riktig mancold. Inte bra.
Själv har jag tagit mig från Skåne till Brighton under denna dag. Och vet ni varför solen inte lyser i Sverige? För att den ju är i England!
Ja, det kunde man ju ge sig fan på att det var där den är.De har jju i alla fall enkelglas i fönstren, jag har sex fönsterkarmar utan bågar i. Eller glas.
De är på helrenovering hos Starke Mannen, som aldrig gör nåt halvdant.
Det är fuktigt och kallt som en äkta brittisk novembernatt….
Tur man har tre pälsklingar som gärna ligger undr täcket.
Men hur är det nu: har du alltså inga fönster sedan flera veckor, Ninja? Jag begriper inte hur det funkar; ni borde frysa hela tiden!
Frysa en sak, det finns ju filtar och täcken som kan värma.
Men myggen?
Bör ju finnas även i storstaden?
Inte då! Det här är ju varmaste halvåret sedan mätningarna startade!
Nä, Starke Mannen lovade att måla fönstren så jag åkte dit med fönstren. För en tio dar sen så där. Och han är noggrann, brorsan, det kan man inte säga annat. En del av dem var trasiga så det var av nöden tvunget att ta dem som att nu.
Men de var tvungna att stå och torka innan han kunde börja med inoljandet, grundandet och så vidare. Så ja, jag har varit utan fönster.
Och ja, det är kallt och det är fuktigt och ja, jag är så tacksam att jag kommer få tillbaks hela, nymålade fönster och inte behöva bo så här under nån längre tid.
Som man måste om man t ex råkar bo i Nepal, eller i de kurdiska bergen eller så.
Så det är i sanning lyxgnäll.
Mygg har vi i mycket modesta mängder här i trakten, men desto mer av nattflyn och ävensom flugor.
Så länge inget flygfä trasslar in sig i mitt öra igen, så är jag ändå rätt nöjd.
Stoicism – att med jämnmod uthärda vad ödet sänder i ens väg.
Sällan har just denna egenskap illustrerats så tydligt som sker i ovanstående korta konstaterande. Vackert och imponerande. Och troligen väsentligt för en nattbusschaufför.
Jag måste ändå varna för andra luror som fara på din väg. Exempelvis denna: ”En orm som injicerar stora mängder gift och som tillhör de stora giftormarna, är bushmastern som lever i Central- och Sydamerika. Den kan bli upp till 3,2 meter lång och är superb på att lokalisera sina byten. Den kan nämligen känna skillnad på omgivningens temperatur ned till 0,1 grader med sina värmesökande organ i nosen. ”
Bushmasterbarn smugglas i kondomer, i gamla KallesKaviartuber och sock-i-plast i stor mängd. Vissa stockholmsförorter, särskilt de södra, är kända för att hysa en överproportionell mängd förrymda bushmasters som nattetid under sommarmånaderna, främst juli och augusti, krälar runt i området och söker sina offer med hjälp av thermoreceptorerna som de har i nosen.
Bästa skyddet mot bushmasterattack är att hålla sig inomhus där väggar och fönster utgör en effektiv spärr mot röjande IR-strålning.
Att sova för öppet (eller inget) fönster är därför inte att rekommendera. Speciellt inte om man gör det tillsammans med termogena pälsklingar, vilket ofrånkomligen höjer den totala utstrålade värmen, och därmed risken, väsentligt.
Nu hoppas jag verkligen inte att Ninja är ormrädd, men det tror jag inte. Speciellt inte med tre vakthundar uner täcket! Stoicmen däremot imponerar!
Idag blir det nya cykeläventyr. Ute duggar det sådär så all fukt kryper innanför kläderna oavsett hur man klär sig, men vi har bråttom för snart ska det åska och troligen ösa ännu mer.
10 000- kronorsfrågan är om vi ska fullfölja planen att fjällvandra nästa vecka och om inte – vad vi annars skulle kunna göra? Jag är nästan sugen på att jobba …
Kallejankapackning?
Kallejankapackningar är jättebängliga och höga och plottriga och fastspända. Liksom … (hittar ingen bild!) …