Jag har ett hål i hjärnan där ordet ”Belgrad” egentligen ska sitta. Varje gång jag ska säga eller skriva ”Belgrad”, måste jag först tänka: ”Det är inte Belgien, men nästan, alltså Belg…rad!” Vi får se hur det går om jag någonsin åker till Bolgorod.
Det forna Jugoslavien är komplicerat att beskriva vad gäller precis allt. Språk, kynne, religiositet, konst, litteratur, historia – och alla som vi har träffat tycker jättemycket om att prata om det. De är alla otroligt pålästa när det gäller Norden och vi kan nästan inte bidra med något nytt! De vet att Karin Larsson var konstnär, att August Strindberg och Carl Larsson var kompisar, men blev ovänner och att Ingmar Bergman ofta var dålig i magen. När våra kompisar idag började prata om vad Herman Lindqvist hade sagt i ett tv-program på History Channel, blev vi inte ens förvånade.
Titta nu på den här oerhört irriterande skylten som sitter på ett av alla intressanta hus här.
MEN VAD STÅR DET? Är det en balettakademi? Har en stor konstnär fötts inne på gården? Eller EP (45-varvare) år 1951 spelats i en Porsche?
Jag finner det ofantligt dumt att jag inte behärskar det kyrilliska alfabetet och kan inte acceptera att all den information som man dräller omkring sig i Belgrad inte kan kliva in i mitt förstånd. Jag har ju till exempel massa plats där ordet ”Belgrad” borde sitta.
Vad står det på skylten bland allt kött på restaurangen? ”Korvkaka”?
Under den senaste middagen (vi äter bara på restaurang här) satt jag nära, nära ett serbiskt par och försökte klämma dem på allt om de två alfabetena som används. Jag hade nämligen läst på Wikipedia:
”Det kyrilliska alfabetet anses vara mer traditionellt och har officiell status i Serbien som enligt konstitutionen 2006 är den ’officiella skriften’, till skillnad från det latinska alfabetet, vilket anses vara en ’skrift i officiellt bruk’. […] Det kyrilliska alfabetet är vanligast i offentliga sammanhang medan det latinska är vanligare i vardagsbruk.”
Här kommer nu det serbiska alfabetets versaler i två versioner:
kyrilliska:
А
Б
В
Г
Д
Ђ
Е
Ж
З
И
Ј
К
Л
Љ
М
Н
Њ
О
П
Р
С
Т
Ћ
У
Ф
Х
Ц
Ч
Џ
Ш
latinska:
A
B
V
G
D
Đ
E
Ž
Z
I
J
K
L
LJ
M
N
NJ
O
P
R
S
T
Ć
U
F
H
C
Č
DŽ
Š
Den här bilden tog jag egentligen bara för att AC:n verkligen inte smälter in mellan statyerna – men nu ser jag att det förmodligen står något i stil med ”detta stekhus monterades med keruber här och där” strax under apparaten.
Skolbarnen lär sig först det kyrilliska alfabetet, och från ungefär tredje årskurs fyller man på med det latinska alfabetet. Men barnen får på inga villkor glömma det kyrilliska, för slutexamen i det som motsvarar gymnasiet måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Andjela (som skrivs Anđela eller Анђела) i vårt sällskap blev underkänd på sitt slutprov trots att hon hade svarat rätt på alla frågor eftersom hon halvvägs in i provet gled över till latinska bosktäver utan att tänka på det …
Graffitin klottras tll exempel väldigt sällan med kyrilliska bokstäver.
Alla officiella dokument måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Alla lagtexter, rättegångsdokument, kontrakt – allt. Om man är 65 år, skriver man med kyrilliska eftersom det ”känns rätt”, medan man som 21-åring inte skulle komma på tanken att använda något annat än latinska bokstäver. Tidningar kommer ut i båda varianterna, bussar skyltas ibland latinska och ibland kyrilliska bokstäver och ingen vill släppa de kyrilliska trots att alla ändå anser att de latinska är mycket mer praktiska.
Fast ibland är skyltarna inte bara begripliga utan faktiskt … på svenska?
När det igår regnade som värst, skulle jag köpa en mugg te på den stora gågatan. Jag valde och valde och tog en bild på en dunkappa som skulle illustrera hur inte-varmt vi har, när jag plötsligt något bekant i ögonvrån.
En kanelbullekiosk i Belgrad!
Det var då för väl att kanelbullen skrevs med latinska bokstäver, för hade det stått канeлбуллe istället, hade jag tolkat det som kahejvirre och bestämt mig för att det nog var ett slags whisky.
I fredags morse gick jag och min djefla man (aka DDM eller Olle) upp i ottan och konstaterade att det var –20 °C ute. Vi skulle ta bussen kl 05:45, byta till en annan buss, byta till taxi och på detta vis ta oss till Skavsta för att flyga till Belgrad. Där det i måndags var 19 °C, men nu 4 °C och hällregn. Och hur klär man sig då för denna resa?
– Jag tar på mig dunjackan. Och långkallingarna. Och så tar jag med mig vårjackan. Ska jag ha tjockevantarna och pälsmössan? Ska jag … fast om … men … jag kan inte … ska du …?
Sa DDM och höll i ett klädberg som hade tagit honom till Antarktis och tillbaka. Jädra skåning.
– Jag tar på mig tre tunna lager, snygg-kappan och en sjal ovanpå som kan funka som både mössa och halsduk. Fryser jag, så fryser jag i max tio minuter.
Sa jag och pekade på en klädhög som i storlek påminde om packningen som jag tar med mig när jag åker och handlar mat.
Vårt första möte med Belgrad: en enorm korsning med sex olika övergångsställen som styrdes av helt osynkade rödljus. Det tog oss tio minuter att trixa oss över.När vi hade kommit över på andra sidan, möttes vi av denna syn. Vi förstod då att vi hade hamnat rätt – kanske till och med i himmelriket.
Att vi är i Belgrad beror på att Olle fick ett författarstipendium förra våren. Han bodde här i en månad och skrev och höll föreläsningar och blev intervjuad och lärde känna massa människor som han tyckte att jag skulle träffa. Vi är alltså på ”semester” i tre dagar! (Det har vi nog inte varit på sedan 1991.)
Framför allt längtade han efter författaren Vladimir och dennes assistent Ana samt några andra, som vi idag först var på mingelparty med och sedan åt balkanmat med tills ögonen gick i kors och magen skrek på avlastning.
Mingelparty på nyinvigda Goetheinstitutet. (Den här dörrvakten med gästlista har just insett att Olle skojade när han sa ”Mr Bergman, famous movie director”.)Belgradsk mingelmat.
Vi diskuterade språk, kyrilliska bokstäver (mer om det imorrn), kriget, skolor i olika länder, det faktum att vi svenskar skickar bort våra åldringar att bo på institutioner där de inte får laga sin egen mat – och mycket mer. Vladimir och Ana kunde redan allt om Sverige, varför vi snabbt övergick till att prata om Finland, Danmark och Norge samt Ukraina och Rumänien. Samtidigt som vi drack rakija med honung i, men inget annat. Öl? Vin? Champagne? Nääää. (Jag gick på toa och lapade klorvatten som om jag hade gått i öknen med Dupontarna.)
Maten på den nogsamt utvalda restaurangen var ljuvligt god – såpass att jag inte ens kom mig för att fotografera den. Men att golvet i hela restaurangen var fullt med sågspån, det tog jag minsann bild på …
När vi sedan gick på gågatan i Belgrads centrum blev vi attackerade av en man som skrek på serbiska att han hade ont i benet och att vi skulle ge honom pengar. Ana sa vänligt och bestämt till honom att han skulle se till att ta hand om sig och att han ju bor i ett socialistiskt land med fungerande sjukvård och att det faktiskt bara var att knalla iväg till sjukhuset med det där benet.
– Okejrå, sa mannen och haltade iväg.
Barnen där hemma rapporterade via mobilerna att de hade dödat en mus. Både jag och Olle blev imponerade eftersom vi själva bara har lyckats göda dem; mössen snor snabbt maten och rapar tacksamt och inväntar nästa portion. Denna lilla mus hade fastnat i fällan, men inte dött. Den nyblivna sextonåringen hade sinnesnärvaro att filma det stackars halvdöda livet och skickade till oss en filmsnutt med följande beskrivning:
”Musen var väldigt levande när vi hittade den. (Den sprang omkring fastän den satt fast i fällan.) Trettonåringen klöv den med en spade, men den sprattlade lite mer, så jag slog den igen. Jag tror att sprattlet var musklerna som jobbade utan hjärna, för att den var verkligen kluven över halsen.”
Detta fick mig – den grymmaste av grymma musdödare – att skratta så att jag blev tvungen att ta stöd av en husvägg.Inatt bor vi här – hotell Moskva, som har en synnerligen intressant historia som bl.a. Gestapos högkvarter.Och en jävla entrétrappa som det är fullkomligt omöjligt att inte snubbla omkull på!
Imorrn ska vi på fotosafari med en riktig fotograf! Inte alls: fotografen skickades hem med feberfrossa, så nu får vi roa oss själva!
Jag sover på det roliga tåghotellet i Hudiksvall inatt – det som tågen kör in i flera gånger i timmen. Det sitter ihop med O’Learys, så där måste man ju äta.
Med foträta Birkenstocksteg klev jag in på O’Learys fullständigt utsvulten – med moderna mått mätt, eftersom vi drabbas av näradödenupplevelser efter blott sex timmar utan föda.
Jag bestämde mig för ”Ray’s Hot Chili Burger #77” med jalapeños, ost och stark chilimajonnäs.
Extra ”Cheddar Zappers”, som är avlånga, friterade ostbollar med jalapeños. Mums.
Sedan försökte jag att inte äta mig mätt och bli hypertörstig på de obligatoriska popcornen som serveras medan man väntar på maten.
Maten kom äntligen och jag tog lyckligt en bild för att skicka till familjen så att de skulle få veta hur bra jag hade det.
Och så pulade jag in ett gäng påmmfritt i munnen, kletade runt med dippsåsen och tog en tugga på en Cheddar Zapper.
– PFOIIIINNNG! sa zappern och sprutade med full kraft en vätskestråle rakt upp i min högra näsborre. – Va? sa jag och rynkade pannan medan jag stirrade ner i maten som hade attackerat mig.
Den var halvfryst … jättetillagad på utsidan, fullständigt olagad på insidan.
– Ursäkta … sa jag till en förbispringande servitör. Ska den här vara varm?
– Ja…
– Det är den tyvärr inte.
– Oj. Vänta.
Servitören hastade iväg till köksluckan och kom strax tillbaka med en skål.
– Ge mig dem (alltså the Cheddar Zappers) så ska jag …
Jag plockade upp dem från tallriken och lade dem i den framsträckta skålen. Servitören och skålen försvann. Då blev jag lite misstänksam, och tyvärr, tyvärr, lyfte jag på locket till min hamburgare. Som efter först okulär besiktning, sedan efter lätt palpation befanns vara … på sin höjd lite ljummen.
Faaan.
Jag vägde för- och nackdelar och bedömde hur min egen hunger stod sig i jämförelse med läbbigamatkänslan samt beslutade mig för att göra ett snabbt Pac Man-liknande snitt i burgaren för att verkligen säkerställa att ytkänslan var korrekt uppfattad: att hamburgarn inte var varm.
Tyvärr stämde det.
– Ursäkta! sa jag till en servitris. Jag ber verkligen om ursäkt, men hamburgaren är inte varm …
– Nämen. Får jag känna på den? Vi kommer ju ändå att slänga den, så …
– Ja, varsågod och känn!
– Oj, men oj, ja, sa servitrisen med sina fingrar inne i min hamburgare. Oj, den är inte … hm. Du får en ny.
Servitrisen tog hela tallriken och gick iväg. Ungefär tio minuter senare kom servitören med … med … öh … vanudå? Samma tallrik? Underligt. Med samma mat? ”Vad konstig portionen ser ut!” hann jag tänka innan jag tappade hakan av förvåning.
Det var exakt samma portion.
Det var samma halvätna – nu ljumma – och mjuka påmmfritt, samma utkletade cole slaw, det var samma sönderskurna hamburgare, fast nu lite mer stekt.
– Ursäkta, sa jag till servitrisen. Jag är verkligen inte så petig vanligtvis, men nu har du ju haft dina fingrar inne i min hamburgare, och nu sitter jag här med exakt denna hamburgare. Den är varmare, men det känns inte riktigt b…
– MEN JAG SA JU TILL HONOM ATT HAN SKULLE TA EN NY!
Servitrisen bad om ursäkt och högg min tallrik och jag hörde henne på håll säga ”jag sa ju att jag hade haft mina fingrar i burgaren!” till kökspersonalen.
Ytterligare kanske tio minuter senare fick jag en ny portion. Som var okej. Men det här med att vara besvärlig kund och att tjafsa och klaga är faktiskt inte alls särskilt trevligt. Sedan åt jag inte ens upp all mat, vilket inte alls stämmer med min matpersonlighet.
Jag fick 20 % rabatt på priset för debaclet. Jag svälter verkligen inte; det är på intet sätt synd om mig. Men nästa gång går jag fan på Donken istället.
Gonatt!
Det här med nattågen ser jag faktiskt fram emot; jag tror att jag kommer att gilla det.
På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.
Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …
Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.
Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:
Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.
Solklart.
Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!
Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …
… nakna rekryter?
Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.
Liksom.
Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)
Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:
– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.
Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.
Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”
Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.
Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.
Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.
Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …
Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!
”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.
Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”
I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor.
Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag blev attackerad – gång på gång!
– Jag undrar så vart sybehörsbutiken har tagit vägen. Syr du?
– Är du vilsen?
– Var det dig jag pratade med förut? Jag hittade sybehörsbutiken!
– Ska du möjligtvis till Stadshotellet? Gå ner där och till vänster!
– Meeeen vilket väder vi har!
– Har du sett därborta, rosen blommar igen!
– Nämen där är du ju igen! Jag köpte blå sytråd!
Centrum är helt tomt på stora klädkedjor, men fyllt av sådana där butiker som heter som de hette förr. (I neon.)
Frummerins!Fönsterspröjsmålarna har inte skyddspapp utan skyddar trottoaren (bara det!) med gamla trasmattor.De offentliga toaletterna är hur gedigna som helst.Bokhandeln heter ”Bokhandel”. (I guld!)Laholm har kvar den vackra Rikstelefon-kiosken från början av förra seklet. Med telefon i.Laholm har naturligtvis en sån här institution.I Laholm har man gärna Skeppshultscykel, för det är bra att investera i en rejäl cykel och den kan man ju dessutom ha resten av livet fastän man bara låser den med ett enda litet lås eftersom landets alla cykeltjuvar är och stjäl cyklar hos Lotten i Eskilstuna.På gymmet i Laholm låser man inte in sina kläder om man inte har lust, eftersom de ju alltid hänger kvar där man lämnar dem.Och minsann: i Laholm kostar en räkmacka inte 290 kr som i Göteborg, utan 70. Sjuttio kronor. Sjua nolla.
Men främsta anledningen till att man kanske skulle vilja bosätta sig i just Laholm, måste vara att man då har ett brandförsvar som leds av fantastiskt trevlig personal. (Som alltså har gått kurs för mig och nu skriver den bästaste svenskan av alla, och – utgår jag från – släcker bränder lika väl som de skriver.)
En av brandmansgrabbarna fann i inlägget om pengarna häromdagen ett pinsamt slarvfel …
… som jag har korrigerat nu, förstås.
Men han skrev inte en kommentar i båset, utan mejlade följande till mig:
En en är en en En ätt är en ätt Ett fel är ett fel Ett rätt är ett rätt På sin blogg kan man skriva att tvåkronans vikt är större en enkronans och få sig en dikt.
Det är ju det jag säger. Laholm is da shit!
Om det bara inte vore för den här skylten …
… med den där accenten … hade allt varit perfekt …
Om man bor i Helsingborg åker man snabbt och lätt till Helsingør för att fylla på ölförrådet då och då. Man kan också med fördel ”tura”, och då sitta och åka fram och tillbaka på båten nästan hur länge som helst och dricka upp ölen på plats.
Öl.
Om man vill åka till t.ex. Åland, Finland, Ryssland eller Baltikum kan man också åka färja. Detta har jag gjort kanske 15 gånger i mitt liv, och det händer verkligen, verkligen inte något nytt på den fronten. Man dräller ombord på båten, lär sig på vilket plan restaurangerna är, försöker få plats i sin hytt, går och går och går tills man hittar överallt och sedan dricker man en öl. På kvällen kan man äta buffé och dricka mer öl och klämma på gosedjuren i tax-free-shopen, där det också finns mer öl. Sedan kan man roa sig medelst disco, karaoke och trubadurer eller vika ihop sig nere i hytten där det nog egentligen är meningen att man bara ska sova av sig ölen.
M/S Victoria, liten och smidig.
Kanske finns det modernare jättebåtar än dem som jag och Orangeluvan åkte till Estland med, men v… oj, nu ser jag att de ju inte är gamla! Vi tänkte liksom ”upphottade båtar från 1980-talet”, där vi tittade på trianglar och halvmånar, rökfärgat glas och pastellfärgade tavlor. Men … M/S Romantika är från 2002 och M/S Victoria från 2004!
Inredning på M/S Romantika.
Hur som helst borde vi anlitas som analytiker av alla passagerarfärjebolag. Vi vet ju nämligen vad dagens kräsna, presumtiva båtresenärer vill ha! (De som redan gillar att dricka öl, skräna, sjunga och dansa är nog nöjda. Vi tänker på alla som inte är kunder idag.)
Önskelista!
Wi-fi som funkar. (Det finns förvisso internetvågor, men de är ganska trassliga och funkar bara tidvis.)
Tysta avdelningar med bekväma mysmöbler och en sjuhelvetes massa eluttag.
Fler eluttag i hytterna – och då gärna på åtkomliga ställen.
Sittplats i fönstren!
Våra urladdade apparater på sängen och till vänster i bild det enda eluttaget just där.Orangeluvan kollapsar efter klättringen mot eluttaget.Lotten kravlar upp till eluttaget.Här har vi pallat upp oss med täcken och kuddar. (Rumpa, ben och fötter somnade därför snabbt.)Det skulle också vara trevligt med mer ordning och reda och mindre panik vid landgång. Det blev stopp i trappor och hissar och alla stod på varandra och stämningen var … mindre trevlig.
Avslutningsvis en inredningsdetalj i en av barerna. Det är nästan så att man får Ernst-vibbar:
De gröna citronerna som finner sig i att bli upphängda i taket på detta finurliga sätt, förtjänar verkligen vår respekt.
Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören!
Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant.
Pälsallergiker Bergman klappar lyckligt fjäderfä. (Avsiktlig tvekan vad gäller syftning.)
Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara häpnar. Guiderna är bra, maten förträfflig (även om jag lyckades beställa friterade fiskbullar som smakade kartong) och alla människor alldeles förtjusande. Vi har träffat ester, svenskester, hönor, gamla tanter, skäggiga ungdomar och allt däremellan. Därför måste jag ju berätta om vårt hotell som inte alls var perfekt fastän vi fick en svit eftersom det låg drivor av damm och pappersskräp under sängen, personalen var totalt ointresserad av oss och våra frågor om stora temuggar …
… toapappershållaren hängde på sniskan och toaborsten var både trasig och urläbbig …… och det fanns mögel (eller om det var alger) i duschen.
Hur som helst. Kassa hotell är ju faktiskt bara intressanta. Nu till en stor upplevelse!
Vår guide tog oss upp på en höjd i Tallinns gamla stadsdel. Där stod i runda slängar 300 turister (till vilka vi förstås inte alls räknar oss) och tog bilder på utsikten. Så även jag. Men mest intresserade jag mig för den här fågeln:
Pälsallergikern fortsätter med fjädertemat. Gråtruten beställde små brödsmulor och blev efter en stund skitsur när jag bara levererade Lagerkvistcitat: ”Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika.”
Från den där utkikspunkten kunde man se ett stort 22-våningshotell som byggdes i rekordfart 1969–72 av Sovjetunionen, men med finska arbetare som fick riktig lön. Det byggdes alltså av kompetent folk, vilket var så ovanligt att byggplatsen under de tre åren besöktes av drygt 7 000 inspektörer som ville se hur utländsk arbetsmoral fungerade i praktiken. (Ett likadant hotell byggdes samtidigt i Leningrad, men det tog fem år längre att färdigställas.) I början av projektet utbröt en brand, som dock hemligstämplades och helt enkelt inte hade ägt rum, för sådana misstag ”fanns inte”.
Hotell Viru, som är nyrenoverat och flott trots att det har gått 43 år sedan det byggdes i ”mikrobetong”.
Det var ett på alla möjliga olika sätt ett synnerligen ovanligt hotell och alla ville antingen jobba där – eller ta in där. Världens kändisar – astronauter, rockstjärnor och politiker – kom dit och oooo:ade och aaaaa:ade storögt och alla som jobbade på hotellet fick en hel vanlig månadslön i dricks per dag. (Jazzmusiker var dock portförbjudna eftersom jazz var det mest västerländska som fanns: ”Lyssna på jazz ena dagen, så förråder du ditt land nästa dag.”)
Särskilt sovjetiska pampar och högdjur drogs hit och idyllen var total: ”Det är ju precis som utomlands!” sa alla. Vanliga ester hade förstås inget där att göra utan skulle snällt hålla sig undan eller möjligtvis städa rummen.
Hotell-tv 1973! Med utländska kanaler!
Vad inte många visste, var att bakom de där bokstäverna på fasaden (inte de nya, moderna högst upp på taket utan de strax under) fanns en helt vanlig balkong.
Alltså på våning 23 …Här står Orangeluvan och jag på den där balkongen med andra turister. (När han där med kepsen sa att han kom från Hawaii, gick det ett avundsjukt sus genom församlingen.)
Även balkongen byggdes av de intet ont anande finska byggarbetarna som itutades att här skulle man ha en bar och ett café. Men det var ju ingen som kunde vara där ute, förstås; officiellt fanns det ju ingenting på 23:e våningen. Och än idag används den inte till något – annat än ett KGB-museum dårå.
Men vilka går numera upp till balkonen och röker? Hmmmmm… sa jag och fotograferade bevisen som låg i ett hörn och skräpade.
Hela Viru-hotellets verksamhet baserades under nästan 20 år på spioneriet som sköttes från våning 23. Det där med ”mikrobetong” är egentligen ”hälften cement, hälften mikrofoner” och alltså ett estniskt skämt. KGB-agenterna hade bl.a. dolda kameror i väggarna, mikrofoner i porslinet och antenner till avlyssningsutrustningen i ventilationstrummorna. Det hela präglades av en pappersexercis utan dess like och precis all dokumentation sparades.
Alla våningsplan hade förstås en babusjka som antecknade när gästerna kom och gick, vilka de hade med sig och hur pass mystiska de verkade. All denna dokumentation finns sparad!
Men så kom det en dag under senåret 1991, när alla agenterna på en given signal släppte allt de hade för händer och stack. Esterna gick nyfiket in i lokalerna, som alltså numera är ett museum …
På den här dörren står det ”Här finns ingenting”. Bakom den dörren fanns …… KGB:s spaningscentral på 23:e våningen. (Den här bilden togs i december 1991. Foto: Peeter Langovits.)
När vi nu klev in i rummet som ses på bilden ovan, såg det nästan precis likadant ut. Man har satt in några skyltdockor i sovjetiska uniformer, bytt ut och flyttat på några saker och ställt in den säng som brukade stå där, men annars ser det ut precis som när ryssarna flydde. Allt är originalprylar, inget är moderna artefakter eller kopior.
Gasmask gick alla omkring med hela tiden – eftersom det var lag på det. Alla visste att maskerna var av utomordentligt dålig kvalitet, så man sade: ”När larmet kommer, ta på dig gasmasken och spring mot din grav.”Elen är fortfarande inkopplad så att de kvarvarande apparaterna (vad de nu är) kan lysa och blinka.Nämen, det är ju nästan så att man känner sig som hemma.
Vår utmärkte guide berättade hur personalen fick ställa fram de buggade tallrikarna av specialporslin som inte kunde gå sönder och hur de fick bannor om just den tallriken hamnade i diskmaskinen. När batteriet tog slut, var det bara att kassera och ta nästa buggade tallrik.
Om personalens trofasthet behövde kontrolleras, lades plånböcker och portmonnäer fram, till synes fyllda av pengar från den kapitalistiska västvärlden. Man skulle då lämna in allt ”bortglömt” till KGB-agenterna. Om personalen av nyfikenhet eller fullt normal girighet öppnade t.ex. en portmonnä, exploderade en färgpatron i ansiktet på dem. Ett lämpligt straff för en sådan bedrövlig person kunde vara att resten av livet arbeta som diskare på Hotell Viru, där man ju bara fick vanlig lön och inte kunde njuta av dricks från alla hotellgäster.
Här provar jag en spionkamera med vidvinkel, gjord för att sitta i en vägg när man t.ex. ville ha koll på mystiska, amerikanska sångerskor.I ett annat rum satt en agent och arbetade med räkneapparat och en hypermodern reseskrivmaskin samt en telefon med nummerskiva …… och en utan …Där inne finns också en av de fantastiska färg-tv-apparaterna som visade utländska program (se den svartvita bilden ovan). Med touchkontroller!
En kuriosadetalj har man också placerat i museet. När Brezjnev dog 1982, skrev den estniska dagstidningen Noorte Hääl en nekrolog som sedan översattes och granskades i hela tre dagar i Moskva. Man kontrollerade dolda budskap och undermeningar och godkände den slutligen. Men redan 1984 dog ju hans efterträdare, den gamla KGB-tjifen Andropov, och det blev dags för samma noggranna kontroll av tidningens arbete. Moskva läste Andropovs runa, kontrollerade eventuella underligheter och godkände sedan texten så att den kunde publiceras.
Men ingen lade märke till att tidningen hade tagit en rövare och publicerat exakt samma text som två år tidigare …
Det här med den ryska ockupationen 1940–91 präglar fortfarande esterna. Den yngre generationen är blandad: antingen är man fullt medveten om föräldrarnas umbäranden och lite lagom oroad av vad Putin har för sig, eller så vet man, men bryr sig inte. Vi träffade även ungdomar som verkligen inte bryr sig, som inte vet mer än vad vi vet och som bara njuter av det för dem fulkomligt normala livet.
Ryssarna som fortfarande bor kvar i Estland (ungefär 30 % av befolkningen på 1,4 miljoner) är naturligtvis inte en homogen grupp, även om man talar om dem som blott ”ryssarna”. De ester som vi talade med (tyvärr fick vi inte chans att tala med några ryssar) kom med olika besked och hade vitt skilda åsikter om dem
”De är så roliga, ryssarna! Och vackra! De låter och lever rövare och är så lössläppta och allmänt stökiga! Jättehärliga!
”Skitstövlar hela bunten. De håller sig för sig, går i ryska skolor, vägrar att lära sig eller sina barn estniska och tror att de är förmer.”
”Ryssarna har faktiskt börjat integrera sig. De gillar att den estniska regeringen satsar på det estniska språket och de bor ju kvar här och inte i Ryssland av den anledning att de nog ser sig mer som ester än som ryssar.”
Alla tre upplever alltså situationen olika. Och ja, så är det väl med allt här i världen; inget är blott svart eller vitt. Det mesta är grått.
Dagens fågeltema avslutas härmed med en väldigt liten, halv, död fågel på en trottoar i Tallinn.
Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.
Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.
Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:
Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)
Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).
Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.
Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.
Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det
är bra med motion
var 30 meter långa köer till hissarna
vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.
Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.
Gissa vilken säng som är min.
En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:
– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!
Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.
– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.
När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.
Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.
Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.
Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.
Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?
Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.
Trasig knapp.Vev som inte vevade.Skärm som var paj.Trasig knapp.Bortsprungen knapp.Ännu en trasig skärm.En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.
Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?
Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!
En gammal sketen dator: tumme upp!De första gamla mjölktetrorna!
Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …
… efter 8:30 häääääär.Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!
Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …
… Fred Astaires dansskor …?
De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:
Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)
Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!
Vi tog nyss in på hotell, jag och min djefla man, och fick i receptionen frågan om vi ville bli uppgraderade.
– JA! tjoade jag lite sådär upphetsat som man gör när man aldrig brukar bli uppgraderad, samtidigt som jag klappade händerna som en fyraåring.
– Vad kostar det? sa min plötsligt väldigt världsvane man.
– Tvåhundrafemtio kronor.
Låt oss nu på Tage Danielssonskt manér stanna upp och ställa några frågor. Kostar det pengar att bli uppgraderad? Hade vi inte redan bestämt oss för en viss prisnivå för att just den prisnivån passar just oss? Hade vi på något sätt antytt att vi ville ha … Vänta, vad får man om man uppgraderar?
– Öhm. Vad får man om man uppgraderar?
– Man får ett större rum, tekokare och en minibar.
– Men sakerna i minibaren kostar väl fortfarande?
Så vi sa nejtack och gick upp till vårt ”standardrum”. Det var helt okej, såg ut som ett normalt hotellrum utan te och utan minibar. Men … det fanns ett skrikande spädbarn i rummet intill. Vi tittade på varandra och såg båda två den andras trötta ögon och så tittade vi båda två på väggen som inte mäktade med att stänga ut ett spädbarns rop på hjälp.
(Nej. Jag vet att stackarn inte ropade på hjälp. Men jag står bara ut med barnskrik om jag kan hjälpa till; om jag bara får lyssna utan att delta, går mitt hjärta sönder.)
– Ska vi byta rum?
– Ska vi …?
– Vi har bara bytt rum en enda gång förut.
– Magnus Uggla bytte rum när han kom in i ett rum där städpersonalen hade glömt kvar en öppen flaska Ramlösa.
– Mmm. Han fick en svit.
Vi kunde tyvärr inte byta, utan fick uppgradera oss – för 250 kronor. Barnskrik får man helt enkelt stå ut med – eller betala för att slippa. Så nu har vi ett rum som är 5 m² större, en minibar som jag inte ens vågar titta in i och fem påsar med citronte. Eluttaget vid tekokaren funkar inte, men det fattade jag inte förrän jag hade tryckt och ryckt och vridit på apparaten i en kvart. På golvet har vi grus som vi inte har dragit in – men vi har badkar, morgonrockar, byxpress och strykjärn! Fast ingen badrumsmatta eller hårtork.
Men se, vi har utsikt över Blåkulla!Enligt hotellets sajt ska frukosten se ut så här. Mycket lovande, jag känner baconångorna där i bakgrunden.
[Här skulle jag nu kunna skriva en uppsats i ämnet ”Citronte har i empiriska undersökningar visat sig vara närapå odrickbart”, men … nej.]
Uppdatering
Förlåt att den dröjde – här kommer frukostrapporten. Eller, ptja, det är ju egentligen bara en bacon- och äggrörerapport.
Jag lyckades ta en riktigt snygg bild av en inte alls särskilt imponerade äggröra! (Den var faktiskt bedrövlig. Baconet var däremot helt okej.)
Och en spegelrapport.
Titta så himla jobbigt de har fogat in eluttagen – precis mitt i spegeln.
När jag skulle checka ut lämnade jag en lapp med förbättringsförslag och lagningsuppdrag till receptionisten. En badrumsmatta ska det inte finnas enligt utsago, för dem har de avvecklat. Jag påpekade då att man antingen riskerar livet genom att utsätta sig för en brutal omkullhalkning med köttsår och spucket skallben, eller att man klafsar omkring i hela rummet med blöta fötter och då precis som min pappa gjorde nu i sommar när han halkade i ett hotellrum såpass att han nu haltar omkring som sin dotter med trasig menisk.
Och så pratade jag lite till, medan tjejen i receptionen tålmodigt klickade fram vår bokning och fann att vi ju inte hade betalat de extra 250 kronorna.
– Ska jag dra det på samma kort som resten av betalningen?
– Ja, och jag tror att man som hotellgäst då tar en av de andra handdukarna och lägger på golvet och då förlorar man ju incitamentet att spara på tvätt om man ska sova fler än en natt på hotellet och om man tänker på miljöhänsy…
– Tvåhundrafemtio kronor.
– Ja, och så har vi ju detta faktum att vi fick betala extra för att slippa spädbarnsgråt, vilket i mina ö…
– Nej, det har du helt rätt i. Jag tar bort den extra kostnaden.
Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.
