Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)

I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.

Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?



När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.

Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:
”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it ”simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the ”stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”
Ahaaa.



Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.



IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)

Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.

Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.
Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.
Det fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)

Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.

Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.
Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.
Kanske man skulle lägga ut en ny tävlingsuppgift? Nu när LW så snopet gick och vann på nolltid…
På tal om skymmande entréer så skriver Sydsvenskan i dag om vad som skymmer Konsthallen i Lund.
Ingen idé SG, tack vare google kommer även den att vinnas på snopen nolltid.
Alltså bilden på museet med kanonerna framför:
EXTERMINATE!!! EXTERMINATE!!!!
Jaha, det var ju klart att Lotten har besökt det enda museum i London jag aldrig har varit på! (Nä, givetvis inte alls ”det enda”, men med tanke på alla intressanta samt stundom underliga museer jag besökt under åren …).
Nåja, jag är ju inte ett dugg intresserad av kanoner och krig per se, så det är förstås inte alls konstigt att jag aldrig har brytt mig om det stället. Men den utställningen hade nog kunnat få även mig att rusa dit.
Och allt det här får mig att tänka på en av de allra bästa filmer jag vet, Hope and glory.
Underskatta inte The Power of Google, SG. IMW finns annars på min Bucket List, liksom British Museum. Det gäller att leva länge.
Ninja (och SG). hade texten i förra båset översatts till svenska av ingenjören, hade det varit mindre googlingsbart.
Stackars SG med sin gåta. Då kan jag komma med en motgåta: Vilket djur har dödat fler amerikaner än hajar, och vi talar inte om moskiter utan om fyrfota kilovägande däggdjur.
Nä SG, underskatta inte GOOGLE. Det tänkte du inte på, va?
Nej, det är inte SG det är synd om.
Nå?
Vem?
Lars W. Har också läst artikeln.
Svar enl Julkalendern. Populärt djur/figur i barnböcker.
Lotten: Omslängda bokstäver i förkortning. Under bilden där du avråds att klättra på kanonerna.
Stoppa pressarna. Sharknado på Nian! Finkulturen ska ha sitt.
OK, för att vara lite aktuell, då tar vi den här: Vilket förtag har startat en klubb (lite av en konkurrent till TPH-amatörerna) där man samlar kod och kan få nåt slags hushållsgrunka?
Den som googlar den är värd mer än respekt.
Det var lättgooglat: Företaget som sådant heter nog Metsä Tissue.
Men jävvlar – vad fan är det med det här båset???
Visst är det skithuspapperssnubbarna. Bara tanken att skapa en klubb för brukare…
TPH-amatörerna var ju i alla fall ironiskt tänkt. Men de här grabbarna menar allvar!
Vart ska jag skicka papperet?
”IMW, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen”
Kul, undrar varför? Man hade ju annars kunnat tro att de skulle kalla det IWM 😉
Får mig att tänka på, med risk för lätt politisk inkorrekthet, Robert Gustafsson (tror jag det var) i en sketch jag inte hittar på YouTube, som på frågan vad förkortningen SRF står för svarar, efter viss tvekan, ’eeeh, Sveriges dyslektikers riksförbund’ (om jag nu minns bokstäverna rätt).
You had to be there 😉
SG, jag har redan gott mått på papper från just desamma. Inhandlade ett litet lager till reducerat pris. Men tack i alla fall!
Jag känner mig numera misslyckad på flera fronter. Tidigare har jag insett att jag inte har någon framtid som sångare. Nu har möjligheterna inskränkts ytterligare eftersom jag tydligen också är en kass tävlingsarrangör.
Det här båset är inte vilka idioter som helst, SG. Höj ribban, bara. Jag minns annars Per-Erik Lindorm och Ursula Richter och deras ”Svar i Dag” i P1 och den enda fråga de enligt legenden inte kunde svara på: Hur spinner en katt? (Det gjorde de faktiskt), men rysaren är en klassiker:
”Vad är det för fågel utanför mitt fönster?”
Ursan var annars härligt noggrann. När uttal av främmande namn kom på tal och inget svar kunde ges, så ringde hon helt enkelt upp vederbörande lands ambassad och frågade. De var alltid lika smickrade och tillmötesgående.
Tack för idiotförklaringen. Den kanske behövdes.
Korrigering: Det här med katten kunde de inte svara på i förstone, men de gav sig inte och det blev en grej av det hela, som det heter. Jag såg svaret nålat på deras anslagstavla i åratal efteråt.
Fågeln utanför fönstret, däremot, är oidentifierad än i dag.
Tack för korrläsning, Örjan & Mikaels!
JAMEN VAD SÄGER NI OM ALLA GAMLA KLÄDER DÅ? (Dumma, dumma båsister som har kul på egen hand.)
[plats för smiley]
Om kläderna säger jag, som sagt, Hope and glory (där finns en underbar scen då i stort sett alla kvinnor i ett par kvarter springer som galningar när en tysk flygare har trillat ner i fallskärm, och slåss om fallskärmssilket …). Samt att jag håller med om hur snyggt skurna de där dräkterna på sista bilden är!
(Inte för att jag själv någonsin har burit dräkt eller haft någon större lust att göra det, men linjerna är fantastiskt eleganta.)
Ja, jag glömde ju att klicka! Hope and glory, here I come!
Innan tonårsmodet gjorde entré ungefär med min årgång, så hade de flesta flickor dräkter, handväskor samt permanentat hår och såg lite ut som tanter, åtminstone tyckte jag det då jag som tioåring började på Flickskola som hade sju årsklasser. Efter ett tag upptäckte jag till min fasa att jag hade hälsat genom att niga (vid möte i korridorerna) på sjundeklassare i tron att de var lärarinnor på skolan.
På tal om att ta allt tillvara, i synnerhet i bristtider, så lät min farmor göra ett vadderat täcke till mig av herrkostymtyglappar. Ett täcke jag kom att älska. Många underlakan vi hade var sydda av mjölsäckar och hade en skarv på mitten längs med. Också via farmor.
Visstja, nu ska vi se … aha! Den här scenen! (Fallskärmsextasen kommer på slutet. Tyvärr tokformat, så alla är anmärkningsvärt avlånga, men det är det klipp jag hittar i hastigheten.)
Hm, John Boorman måtte vara rätt svag för Wagner. I Excalibur är det försås gott om Ring-musik, men jag hade faktiskt glömt att det var sådan i den här filmen också.
Åh, jag tror att vi har haft ett sådant underlakan, med skarv på mitten! Jag har funderat många gånger över skarven …
Min farmor såg precis ut som damen längst till vänster i sista bilden. Likadan dräkt, hatt, skor och frisyr. Hon var snygg och pråper och gillade inte randiga strumpor, som var ett fattigdomstecken för henne … (Stickat av restgarner.)
Skarv på mitten av lakanen kunde det bli också när vävstolen inte var tillräckligt bred för lakansbredd. Då sydde man ihop två remsor.
Sen stadvände man lakan också. När de började bli lite slitna i mitten så klippte man itu dem längs med, och sydde sen ihop stadkanterna och fållade klippkanterna. Vojla, vojla, som greven sade, lakanet höll dubbelt så länge.
Min mamma sydde sig gärna dräkter, jag minns särskilt en som var i brun tweed, den var inte skön att ligga med huvudet i mammas knä på.
SG, jag ställer mig i andra ringhörnan och geniförklarar dig!!
Då måste jag höra med moderskeppet hur skarven kom dit. Det vävdes en herrans massa både hemma och hos mormor. Jag fick en klänning av hemvävt tyg som var så stickigt att när jag senare fick en hemstickad klänning ville jag först inte prova den. Den var len och fin och blev senare min dotters favoritklänning.
Ja, klippa isär och sy ihop åt andra hållet; såna lakan minns jag från mina morföräldrars hem. Och just nu sitter jag med ett förkläde från min mammas farmors tid; det dök upp i den stora utrensningen här i råttboet. Det är sytt av tre olika sorters tyg, av bitar som blivit över på olika håll, helt enkelt. Man tog tillvara ALLT.
Och badlakan av våfflat bomullstyg vitt bomullstyg med blå ränder, före detta mjöl(?)säckar fanns också hos morfars.
Mjölsäckshanddukar har jag också kvar efter mormor.
Det är så fint, så fint med lappandet och lagandet. Jag har hemma svärmors tygservetter, som tidigare varit en duk, samt även dukar som har två olika vävningsmönster i vit damast (inte något ett otränat öga märker). Jag är lika nöjd jag har fått skor lagade, eller som nyss, jag fick ett uppfordrande samtal från åttaåringen:
– Mamma, LOVAR du att du syr fast min spikklubba när du kommer hem ikväll?
– Jag LOVAR.
Jag ser nu framför mig hur ni tänker att sonen har de högsta tankar om min symaskinskonst, alternativt att han inte har någon aning om vad ”sy” betyder, Men det är inte några orimliga krav han kommer med, eftersom den spikiga delen av klubban är tillverkad av tovad ull, och denna har nu lossnat från snöret som sitter fast på handtagspinnen.
När vår 17-åring (som nu är 20) lämnade in skor för lagning fick hon ”ungdomrsabatt” och beröm för att hon lagade sina skor. Kanske inte helt vanligt idag.
Problemet med dagens skor är ju att de ofta inte går att laga.
(Jaha, jag är tydligen ohjälpligt trädgårdsskadad. När jag läser ”syr fast min spikklubba” tänker jag först på Datura stramonium och hinner undra hur man syr i en sådan. Men sedan blir jag desto mer charmerad av en spikklubba av tovad ull! Fler sådana vapen åt folket!)
Ninja. Ond cirkel.
”Problemet med dagens skor är ju att de ofta inte går att laga.”
Skoreparatörer/-makare får få uppdrag. Utdöende yrke?
Radioreparatörerna och TV-ditona har också försvunnit. Förr fanns det minst tio stycken i Eskilstuna. Men sedan radiorören ersattes av integrerade kretsar håller grejerna i evighet. Det kanske man inte kan säg om skorna.
Sant, Ninja. Tillverkningen av skinnskor släpper ut mer än 10 ggr så mycket växthusgas som gympaskor, läste jag nyligen någonstans. Det är mycket att tänka på …
Väl skötta skinnskor har alla förutsättningar att leva längre än gympadojor. Jag hade en arbetskamrat med ett par mer än trettio år gamla. Mina äldsta är ett par femton år gamla boots för 1.300:- vilket ger en årskostnad på 87 spänn, och den går då ner år för år. Hur många gympadojor gör man åt under trettio år, och hur ser miljöpåverkan ut när de kasseras? Det är verkligen mycket att tänka på.
Jag är jättemiljövänlig eftersom jag så synnerligen sällan flyger till Thailand och alltid går klädd nästan i lump och aska. Utom ibland dårå, när jag vill uppmuntra världsekonomin och alla sömmerskor och därför köper vackra klänningar.
Nu ska jag leta upp gamla skinnskor och få dem lagade!
Jag har klänningsproblem! Ska på bankett med klädsel ”mörk kostym” och blir inte riktigt klok på hur klänningen ”ska” se ut. Kan jag ta en ärmlös, knäkort, glansig klänning? Eller måste det vara långkjolen i råsiden med jacka till? Brrrr. Kan jag inte få ha kostymen!
Jag skulle alltså gärna ta en av klänningarna i länken ….
Du kan garanterat ta en av de franska klänningarna, Pysseliten. Du kommer aldrig att få så många komplimanger som på just denna bankett. (De finns online och på Strøget och ett fåtal av dem i en av affärerna på Västerlånggatan i Gamla stan.)
De som nu fortfarande lever och är gamla nog att ha gjort värnplikten må betrakta den som förspillda månader, men jag är tacksam för tre kunskaper den gav mig:
* Rena och putsade dojor är täta och varma.
* Skriva maskin (Jag höll på med chiffermeddelanden över Telex).
* Bädda sängen, faktiskt. Mynthälvitet studsade. Detta impade på potentiella flickvänner som därmed betraktade mig som huslig. Jag rättade dem inte.
Magdalena Ribbings rekommendationer:
http://www.vingakerskonfektionsmuseum.se/intervjuer/magdalena-ribbing
Myntmyten går jag inte på. Jag gjorde lumpen på Signalskolan och Pansar. De täckena gick inte att spänna. Det ska nog till en studsmatta för att mynt eller penna ska studsa. Och inte ens då händer det.
Pysse, jag skulle ta den lilla svarta. Problemet är att då blir jag så söt så tjejerna bleknar vid jämförelse.
Det är ingen myt vad mig anbelangar, SG. Det är självupplevt. De tvåvåningssängar med blåvitrutiga överkast som ännu verkar vara i bruk –till och med hos våra soldater i Afghanistan, har jag sett på bild– skulle bäddas J*VLAR. Studsade inte femöringen, var det bara till att bädda om. Underbefälen som inspekterade njöt helt klart av det hela.
Jag har inte nämnt någon centimeterangivelse på vare sig nedsläpp eller studs. Det var ju typ 40 år sen…
Mina var också blåvitrutiga. Varken penna eller femöring studsade. Era måste ha varit styvstärkta.
Tanke: Den berömda sängmyntstudsningen måste ju vara dokumenterad någonstans. Men jag har inte lyckats hitta annat än löst prat om att det skulle vara så.
Någon googlespecialist, tänker LW eller AuL, kanske kan hitta en video där det visas.
Enkel fysik visar att det nog inte finns något studsande mynt. För studs krävs elastisk stöt utan dämpning. Elastisk stöt metall mot textil är inte möjligt. Och dämpningen i textilen är högst påtaglig.
Men en ofejkad video vore intressant att ta del av.
Vansinnigt snygga kläder! Sportiga och feminina samtidigt – man ser för sig shwungfulla journalister med bett i repliken och bedårande liten hatt – men också vansinnigt obekväma. Det är inte skönt med insvängda midjor! Fråga oss som var med under de sista åren av insvängt på femtiotalet och början av sextiotalet…. att det är modernt IGEN är en gåta!
Jag gjorde värnplikten 1972-73. Då slösade man inte film på överlakanen med tanke på vad det kostade. Jag vet vad upplevde.
Givetvis hanterades det hela olika på olika regementen, men stridisarna på mitt studsade alltså mynt. Vi bäddade och spände madrassen i en slags u-form för att få till det och kunna gå och käka frukost i lugn och ro.
James Randi på TV2 – får ni inte missa. Skeptikernas konung och Uri Gellers (om ni minns) störste antagonist. Om tio minuter.
På moderna museet fanns en bäddad militärsäng, sist jag var där. Överslafen var bäddad på undersidan – ansikte mot ansikte så att säga.
Och tack för tips och länk! Jag grunnar vidare … ”Den lilla svarta” minsann, jag kan inte få bort bilden från näthinnan, den roar mej. SMAJL!
Vi hade att göra om dagarna och trynade med snoken i vädret på kvällarna, varför Modernas slaf torde vara en inbilsk och inte så lite korkad ”installation”.
James Randi som Skogsgurra tipsar om:
http://www.svt.se/k-special/se-program/an-honest-liar-avsnitt-1
Snyggt med dräkt, snyggt med handskar, men allra allra snyggast med hatt. Mer hatt åt folket!
Litet anfall av ordblindhet:
”Nu ska jag leta upp gamla skinkor och få dem lagade!”
Var det inte knät du hade problem med?
Jag tog myntmyten till Engineering-Tips. Där är alla också övertygade. Utom jag, dårå. Notera att Itsmoked erkänner att det inte funkade om man inte hade en kompis som spände filten under provet. Och det är ju inte riktigt godkänt.
Skogsgurra (Electrical) (OP) 4 Aug 15 18:09
Everyone knows that this is the test. And everyone say that they seen it done.
But, have they? Bouncing means elastic collision between two bodies. And very low losses. How elastic is a collision between a coin and a blanket? And how low are the losses?
I haven’t been able to find any videos showing an actual bounce. All I’ve seen is someone throwing a quarter from an angle and of course, there is no dead stop. But no bounce either.
Proof? Anyone? Video, simulation, Ph.D. Thesis? Or swear by your Mother’s grave?
MadMango (Mechanical) 4 Aug 15 18:29
https://youtu.be/tBWmxavjAL4
I’ve seen and accomplished the same while I was in Boot Camp.
JohnRBaker (Mechanical) 4 Aug 15 18:30
It has to do with the blanket being stretched so tight that it acts like the face of a drum. And yes, I’ve seen a coin ’bounce’ on a properly made bed in an Army barracks: https://www.youtube.com/watch?v=tBWmxavjAL4
Skogsgurra (Electrical) (OP) 4 Aug 15 19:01
There we go! Myth debunked.
That video, yes you are showing the same, is also the only one I found. It does not show Quarter bouncing off a tight blanket but rather off a hard surface covered with a textile. Perhaps a US Army blanket. Need better proof.
msquared48 (Structural) 4 Aug 15 19:49
Same effect as a trampoline when the blanket is tensioned. Saw it in the service too.
msquared48 (Structural) 4 Aug 15 19:52
And you have to know that the Army does not have the firm’s beds in the world. They sag on the middle to conform to bellies.
wktaylor (Aeronautics) 4 Aug 15 20:53
Postively a fact. My DIs would demonstrate how to make a bed [and locker, etc] in front of their trainees ”exactly as THEY wanted it made”. The bed was always made so tight You could bounce a quater in the middle”… ”Certainly NOTHING as sloppy as a hospital or momma would accept”. This bed was part of a ”model rack/gear stowage demo area” that the trainees were only allowed to-look… not touch [God help the platoon or squad who messed-it-up].
I think a big part of the DI trick was to have new/fresh blankets/sheets made tight-enough that they actually caused the old GI mattresses edges to bow-up [center bow-down] slightly, giving a tiny bit of space between the blanket and mattress. This taughtnes made the sheets/blanket like ’a drum head’… and quaters would really bounce. The key here was to have the bed bow without the average trainee noticing this bow-detail.. so it was impossible for them to make the bed to the satisfaction of the DIs… who hounded them merclessly for a higher standard bunk-area, for several weeks.
itsmoked (Electrical) 4 Aug 15 21:17
Being of engineer stock I quickly figured out how to get the quarter bouncing and showed my squad mates. It helped to have assistance right at the end as you need to roll up one side (as wktaylor explained) to provide the pre-load on the blanket. We all always tested our beds for ”quarter bounce”.
Skogsgurra (Electrical) (OP) 4 Aug 15 21:26
Everyone has seen it. But there’s no video showing the effect. Except for the ”blanket-on-a-board” fake that we have seen.
You cannot tighten a blanket to that extent by ”tucking it in” only.
I still doubt that this is something that everyone – or anyone – has seen.
And, if it were possible, it should be a popular thing to have in films like M.A.S.H. Can’t remeber seeing there either. Or any other film.
There must be lots of able men and women that could demonstrate the bouncing and publish a video of it. Please do!
Tror du att jag ljuger?
Man kan minnas olika.
Medan vi väntar på bekräftelse av diverse möjliga myter måste jag fråga Annika om det är nära er det brinner? Hoppas inte hos er.
Så långt är vi överens. Märkligt att du ska vara så tjurig, dock.
Tjurig, nej. Men så länge jag inte har sett det själv, trots grundlig och förlängd militärtjänst i Enköping, Uppsala och Hässleholm, så väntar jag att se en fin pengastuds innan jag accepterar myten.
I Uppsala var man extra noga att påpeka vikten av studsen. Där använde man en blyertspenna som man släppte vertikalt. Men någon studs lyckades man aldrig med.
Det är en lumparmyt som alla tror på därför att alla säger sig ha upplevt den.
Min ”myt” upplevdes i Vaxholm, i ett numera borättskvarter. Kanske mina underbefäl hade gått på den?
Över och ut.
Skogsgurra: i runda slängar ett par mil härifrån (och som tur är verkar inga människor ha farit illa utöver materiella förluster). Men jag känner till gatan där branden började väl, ty jag växte upp i den orten.
Till båda: Ja, bra. God natt.
Studs, studs!
LarsW + SG: Kan det vara så enkelt att LarsW fått bädda med nylevererade blåvita överdagskläder. Kan tänka mig bättre ”studs” på sådana.
Hehem vem är det som är tjurig?
Sparkar man i högen skriker den som känner sig träffade.
Anfall är bästa försvar och var och en ansvarar för sina känslor.
Jag säger bara Nisse Hult!
Lotten: https://youtu.be/tBWmxavjAL4
Inget för mig med mina sovvanor.
Lottens studslänk går till exakt samma fejkvideo som alla andra har länkat till. Den med en filt som är sträckt över en hård skiva.
Det finns säkert en anledning till att den är så kort och okommenterad. Några sekunder i jämförelse med nästa ”instruktionsvideo” om bäddning, som är 12 minuter lång och aldrig leder till någon studs.
Orangeluvan: Om du får din vita damast kallmanglad så kommer mönstren att skimra.
Orangeluvan: I en stenmangel, dårå.
Jag bodde en gång på ett ställe som hade en stenmangel i källaren. Men var i helskotta var det? På Hallands Nation i Lund? (Det verkar ju lagom absurt i alla fall.)
Det är nåt med killar och lumpen … Värre än tjejer och förlossningar. Jag ville nu höra med Lille M om hans femöring hade studsat och inledde intervjun md att försynt fråga om dom själva fick bädda sina sängar där ute på Ing1.(Han satt och ritade och har lite bråttom, vet jag.) ”Ja, vemfan skulle annars ha bäddat dom tror du?” undrade han vänligt. ”Nån malaj eller nåt”, mumlade jag. ”Studsade dom femöringar på den färdigbäddade sängen då?” ”Nä, inte hos oss”, sa han, ett svar som antyder att det förekom på andra håll, eller hur?
Äldste sonens lumparsäng har jag sett. Det var Regementets dag och yngste sonen med kompis samt jag själv for ut till den ö i skärgårn där den lumpande sonen dvaldes i bergsrum bland en massa datorer och spanade efter ubåtar. Sängöverkastet var blåaktigt tycker Mountain Lion att jag ska skriva, men det var blårutigt, och lägg sej inte i nu, lejonskrälle; du har ställt till med nog elände redan.
Yngste sonen lumpade vid Livgardet och honom fick jag beskåda vid vaktavlösningen vid Slottet; jag jobbade ju i Gamla stan så jag var nära till och försummade inte något tillfälle att beundra den lille ryttaren i modell ä och pickelhuva och sabel och allt. Han sov väl på en höbal, inlindad i ett hästtäcke, föreställer jag mej.
Jag har alltid funnit både lumpar- och förlossningshistorier mycket roande och borde egentligen bara umgås med lumparkillar och nyförlösta.
(Däremot umgås jag inte gärna med nyvakna eftersom det absolut tristaste som finns är noggranna beskrivningar av senast drömda dröm.)
Lotten, antagligen på Skebokvarnsvägen. Vi hade i tvättstugan.