Ja, inte vet jag.
Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!
(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)
På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.
Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.
Jag hann bl.a. se på några QI-repriser, One born every minute, Life in Squares (om Bloomsburygruppen), Partners in Crime (deckargåtor i 1950-talsmiljö) och en farlig massa nyhetsprogram om det i Sverige inte särskilt uppmärksammade Chunnel-kaoset, även kallat Calais-krisen.
I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.
Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.
Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!
Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:
– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.
Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!
De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.
Eller som David skulle säga:
– Good grief, yes, I understand the predicament.
I morgon förmiddag landar vi en bit norr om din nuvarande position: Edinburgh, och på fredag kväll är det dags för Tattoon, om jag får skryta. (När jag berättade att vi skulle se Edinburgh Tattoo för en granne, sade h*n att ”Så trevligt. En tatueringsmässa”).
Dessemellan whiskyprovningar och publuncher.
Ska ni på Edinburgh Comedy? Leta i så fall upp föreställningen om Marie Curie eftersom det är min kusinson (han som gifte sig häromdagen) som gör den! Om ni vill prata med honom, så går det bra: hans svenska är intressant eftersom den är arkaiserad …
Vi är där tor-sön. Det här med arkaisk svenska intresserar mig, så jag ska göra ett försök. Det går alltid att hoppa över ett studiebesök eller två, eftersom vi var där så sent som förra året.
Åh så roligt! Här finns hans senaste artikel om projektet (publicerad idag i The Guardian).
En kollega till mej blev treårsplacerad i Sheffield. Hennes man som till vardags är rörmokare i Sverige fick bli hemmaman, att jobba som rörmokare i Storbritannien kräver nämligen ett brittiskt certifikat. Man tror’t!
Måste bara kommentera Ökenråttan från förra båset om mangling.
Damastdukar blir absolut bäst i stenmanglar, men man kan till vardags göra så att man manglar duken direkt från maskin i en vanlig hushållskallmangel, och sen, när duken är TORR, manglar den igen. Då blir det lyster, som duger till vanlig söndagsmiddag.
Och framför allt blir det lyster, medan man letar efter stenmangeln man förlagt.
Där jag bodde förut manglade några tanter sina frottehandukar i just stenmangeln. Själv körde jag tishorna och kökshanddukarna där, återigen något som impade på tjejerna, som trodde att jag strök dem.
Hon som fick byta knappar åt mig i ett par shorts vars knappar jag hade manglat sönder var dock mindre impad. Konstigt nog var det vi två som hade ett mycket fint förhållande under några år.
Du ville se en brittisk mans hmhm och blir bjuden på lunch? Är det så man ska göra? 🙂
Mera brittiskt, tack! Glöm inte avloppsrören utanpå husen, där de löper för att man ska kunna laga dem när de fryser.
Sitter på Kungluga Biblioteket och fryser. Fasen vad kallt det är. Någon som har läst Den själviska genen?
Äsch, inte Kungluga – Kungliiiiga!
Det var länge sedan. Och jag kände igen mig på varenda sida. Utom längst ner på sidan 168.
Kunglugubra?
Engelska hem jag varit i — hm.
Jag minns tydligt den allra första gången jag mötte ett fönster som öppnades uppåt. Jag blev nästan yr av extas. Sådana ting läste man ju om i böcker och såg ibland på film och teve; att hantera ett sådant i verkliga livet var som att kliva rakt in i fiktion. (Jag var sexton år den gången.)
En annan erfarenhet är att komma hem till ett par trevliga vänner och visas runt i deras på alla vis trevliga hem, men som svensk inte kunna låta bli att tänka ”fan vilka tunna väggar och dåliga fönster …” och börja fantisera om nästa vinterstorm.
De där heltäckningsmattorna och smala trapporna är också sådant som man blir lite … vad ska jag säga … brydd över. Heltäckningsmatta? ”No, please don’t take off your shoes!” (och det har de rätt i, för man vill inte gå på allt grus och hundkräks och vad det nu kan vara) Supersmala trappor? Hur i h*lv*t* fick de egentligen upp sängen och soffan? Och gungar det inte lite oroväckande när man går i den?
Åh jösses vad jag låter fördomsfull!
Jag har också varit i hem som inte har några konstigheter. Och så har jag, inte minst, sett vanliga små trädgårdar som är på alla upptänkliga vis snyggare, roligare, mer välskötta och intressantare och uppenbart mer älskade än någon enda svensk trädgård hos vanlig människa jag någonsin har sett. Det där har de i blodet, eller nåt …
… ursäkta, nu ska jag sluta. Om ni har otur återkommer jag i ämnet.
(om manglar har jag nog ingenting alls att säga, vilket konstigt nog grämer mig)
På tal om ingenting, utom då the UK, så kan jag inte sluta skratta åt det här.
Jag har läst om fenomenet ”idiotpriser på låtsasfint vatten” förut, men där är en sympatisk film plus kort experiment.
Indredning?
Annars: Oh, to be in England! Nu är semestern i stort sett slut och vi har mest vilat oss. Vilket ju inte är det sämsta.
Nu kanske SG och jag blir vänner igen: Sharknado 3 på Nian. Yey!
Engelska hus? Jämför med holländska, speciellt sådan i centrala Amsterdam. Min broder har bott i sådant under 20+år. Våning 3,4 och 5 + takterass, med plats för krukväxter och grill.
Mycket smal trappa upp till våning, och som var gemensam med husägaren (som bebodde halvkällaren + första 2 våningarna).
Möbelflytt stora möbler? Via öppningsbara fönster och överbyggnaden med trä/järnbalk och block/talja.
Kunglugubra! Vet ni att H.Nesser i VARJE bok om van Veeteren använder ordet luguber? Lätt störande om ni frågar mej. I slutet av serien väntade jag in ordet innan jag helt kunde slappna av och fokusera på handlingen.
Ja, Och kl 17:09. Jag har mina listiga omvägar! Folk tror att jag snubbar och häver ur mig grodor av ren tanklöshet, men icke då.
Nu ska jag snubbla mig in i OS nästa år. (Men fan vet hur.)
LW – alltid vänner. Men minns olika 😉
Luguber är ett härligt ord, men det är med det som med originella och starka örter och kryddor: bör användas med sparsamhet, och då i sammanhang där det passar perfekt.
Jag själv använder det inte så sällan …
/en som är galen i basilika, dill, ”luguber”, ”bisarr”, vitlök, ”vederbörande”, limefrukt, ”understundom” och så vidare.
Och ”emedan”, ”ety” samt ”till yttermera visso” och spagetti och köttfärssås.
Yay!
Exakt var är du nu, på tal om ingenting utom allt du har skrivit om de senaste dagarna?
Nyss hemkommen! (Men säg det inte till nån för jag måste ju skriva färdigt om England och alla colleges.)
Välkommen hem!
Hav ett gott te med macka (vild gissning, heter det här) och sov sedan gott! (Åtminstone jag brukar sova som klubbad när jag har varit hemifrån i en vecka.)
Åh, här dricks och sörplas det Earl Grey så det står härliga till! OCH DET ÄR JU FÖR BÖVELEN VARMT VÄDER HÄR!
(Måste sova nu. Radioprat imorrn bitti. Måste sova nu. Men jag ska bara å sen måste jag ju …)
Det har blivit sommar. Vi är alla oerhört förvirrade — det skulle ju inte va’ nån i år, som det har verkat.
Annika: tacka mig och groomen, som har börjat jobba igen. Särskilt om det blir regn till helgen; då är det bevisat.
Anknyter för en gång skull till topic, nämligen kökstråden. Här i råttboet har ju röjts och langats och fejats i köksskåpen och nu är det som det blir då man har hållit på så: Vi hittar ingenting! Nu skulle vi till exempel vilja ha en kräftkniv (”kräk” föreslår bergslejonet; han är inte klok!) och var kan de ha hamnat, månne? Förut låg de bland ostknivarna, helt ologiskt, och nu …? Vad tyckte jag var en logisk plats för kräftknivar?
Tillsammans med de hopfällbara kräftburarna och de speciella och mycket skojiga snapsglasen som ni har förvarade i en hattask från Berlin. Där ligger säkert även en del annat som ni letar efter emellanåt.
SG: Du vet hur psalmerna går. Gick; nu ska ju här bli logisk ordning. Suck.
Kräftknivar och nötknäckare hör väl ihop? Eller så hör dom ihop med dom roliga hattarna som passar bra i servett- och ballonglådan.
Men vad är en nötknäppare?
Förvirringen är total! Jag har ju alltid sagt nötknäppare och plötsligt vet jag inte vad det heter. Det är lika illa som lingonplockaren som helt plötsigt har blivit en bärplockare.
Slaktare (av kor, inte svin och får) brukade allmogen kalla för nötknäppare när det behövdes ett skämt som uppskattades av alla. För dem som tyckte sig känna igen just det skämtet fanns ju alltid det lokala uttrycket betskee att tillgå.
Pysseliten, här är ett stycke nötknäppare till exempel.
Förresten så kan man läsa en kort artikel på wikipedia om verktyget ifråga, och förundras över hur något som är så enkelt kan fås att låta så märkvärdigt. Jättekonstig text (särskilt slutet)!
ÖR. Det är en naturlag, det där med hur det blir när man skapar ordning. Påminns jag om just idag, i en kommentar när jag skröt om mina arkivordnarinsatser:
Nu har jag städat mitt skrivbord
och lagt papper i lådor och fack
och satt utkast och infall i pärmar
så nu är här så propert, ack,
nu är här så rent och prydligt
och allt har så snyggt stuvats ner
att redan i dag är det tydligt
att jag aldrig hittar det mer.
Åh så bra, Karin!
Lotten, i det där svenskinspirerade helbrittiska IKEA-influerade köket finns röda köksstolar. De heter Stefan och är helvetiskt svåra att skruva ihop. Vi använde dem som teambuildingövning på jobbet. Jag funderade också på att använda det i stället för jobbintervju; den som klarar av att montera Stefan utan att bli otrevlig, brutal, bryta ihop och ge upp är klart anställningsbar!
Och apropå te och engelsmän så hade vi besök av en rakt nedstigande Twining när mina föräldrar levde. Mamma bjöd på te och insåg en bit in i tedrickandet att det var Liptons i kannan. Som den ärliga själ hon var bad hon om ursäkt, men fru Twining försäkrade på sitt väluppfostrade brittiska vis (hon var både Lady och Dame) att hon alltid föredragit Liptons te framför det något mesigare Twiningteerna.
Alltså, Annika, ÖR, och andra, det är inte jag som skaldat om det där med att ordna så att man inget hittar, det är Alf Henrikson, skulle jag ju ha sagt (skrivit).
Kräftknivar ligger tillsammans med fruktknivar. Trodde jag, till jag kom på att det ju var på landet de låg i samma fack. Här ligger, förhållandevis moderna kräftknivar med röda plastskaft i skänklådan där inga fruktknivar alls finns. Hummergafflar har jag två sorters på två ställen. En slik gaffel använder jag dagligen som lång kompottsked i hög och smal marmeladburk. Övriga använder jag till krabba som jag föredrar framför hummer. Det är dock tråkigt att äta krabba för sig själv.
Jag har säkert mer än en gång förtalt att jag till kräftor dricker sockerdricka – och snaps. Två av mina syskon gör detsamma och tre av de fyra sönerna. Vi växte upp med eget kräftvatten och har ätit kräftor sedan vi lärde oss tugga. Sockerdricka var barns festdryck i min barndom. Men kombinationen av det mycket söta, med det mycket salta är superb.
Agneta: Kom hem till oss och är krabba! NU har jag hittat såväl hummergafflar som kräftdito. Dom ligger tillsammans med sillgafflar och sardingafflar. Ordnung, jawohl. Sockerdricka får du ta med själv!
Jag förutsätter att det blir sockerdricka från Åhus – den simmiga. Helst en årgång före 1973. Allt efter högt föredöme.
Karin: Jo, jag trodde nog så (inte visste, för det visste jag inte säkert) men jag blev bara så glad av dikten och uttryckte mig korthugget! (Verkligen inte likt mig, nej …)
Sockerdricka! Undrar just när jag drack sockerdricka senast. Det måste vara flera årtionden sedan. Skulle jag i nutid tycka att det var gott, tro?
Varmt tack för inbjudan, Ökenråttan! Kanske går det att kombinera besök hos barn o barnbarn med besök hos dig/er. Lustigt nog så dricker jag inte sockerdricka till krabba. Kanske för att krabba inte serverades till oss barn. Flodkräftor hade vi dock i rikliga mängder. Första natten brukade vi få hela 80 tjog dugliga.
SG, jag funderar på vems sockerdricka som fanns hos oss på 40- och 50-talen. Kanske var det Krönleins som hade bryggeri i Jönköping. Numera tager jag den sockerdricka jag kan hitta i butiken. Svårt tror jag att det är att finna årgångssockerdrickor.
Nu vill jag ha en hummer och lite bubbel. Pronto.
– HOVMÄSTARN!
Kanske måste jag busvissla på’n.
Hummersäsongen börjar nog inte förrän i september. Tror jag.
Hittade: »Fiske efter hummer är tillåtet från och med måndagen den 21 september 2015 till och med den 30 april 2016.«
Stadsrådet föredrog den från Åhus. De bytte vattentäkt 1973. Då sjönk simmigheten.
Är det bara för mig eller har den här bloggen matrast mellan midnatt och 01:00? Jag tycker mig ana ett trist mönster.
Niklas, samma här.
Ser att jag skrivit Stadsrådet. Där vacklar det betänkligt. Balderson använde Statsrådet i titlarna men man ser ganska ofta Stadsråd, vilket är en rolighet i sig, och helt i linje med Statsrådets förvirrade uppfattning om hur det går till. I många sammanhang.
Lotten: Inte busvissla! Du kan bli ställd på gatan – utan skaldjur och skumpa.
Undrar om någon nånsin har rimmat om skald-juret.
Eller s.k. umpa…
Här har de alldeles glömt s.k.
och kör bara umpa.
Lunchat vare här! Potatissalladsresten från igår (med kapris och fransk senap i dressingen) och stekt ost-och baconkorv. Hummerfiske sker på hösten och om man inte har anlag för sjösjuka kan man ju faktiskt få åka med en hummertrålare! DET vill jag gärna göra, men än är det bara en tanke och plan.
Jag vet ju inte säkert för ingen ville berätta sanningen för mig; de talade mest i gåtor och grymtanden. (Och kliade sig väldigt mycket bakom öronen, jag undrar just om det var något slags teckenspråk.) Men det kan ha gått till så här:
Skald-juret kunde inte stava något vidare, så för att få hjälp med sina vilda verser vände hen sig till råd-juret. Dessvärre var råd-juret inte heller något ess på stavning (det kan man kanske förstå), men föreslog ändå att skald-juret borde fokusera på rytmen. ”Dikten måste ha puls! Dikt babord, dikt styrbord eller rentav back i maskin, dikten måste pumpa, den behöver s.k. umpa!”
Bra Annika!
Själv har jag gått bet rimmat skaldjur i lyrikens värld. Men fann dock ett orimmat skaldjursstycke på prosa:
Doktor Zimmertür stod med händerna knäppta
på ryggen framför en monter i Monacos akvarium.
Han var försjunken i åskådandet av ett drama som
utspelades på andra sidan den genomskinliga glas-
väggen. Ögonblicket innan hade en hand kastat en
levande räka i monterns vatten. Det lilla skaldjuret
gjorde ett slag med stjärten, återvann jämvikten
och kilade utan en sekunds tvekan mot bassängens
botten för att borra ned sig i gruset. Men det
stod annorlunda skrivet i dess ödes bok. Det klara
vattnet förmörkades plötsligt av en skugga som
tycktes lösgöra sig från en av sidoväggarna. Något
som liknade en drivande ballong sjönk sakta men
målmedvetet mot räkan. I samma ögonblick som
den beredde sig att försvinna i gruset, vecklade
ballongen ut åtta böljande sugvårtsprydda armar,
som grepo den. Den försvann in i ballongens inre.
Bläckfisken, nyss purpurblå av sinnesrörelse som en
äldre herre inför en alltför god middag, lugnade sig
så småningom och antog den grå- och rödfläckiga
giftsvampsfärg, som var dess normala hy. Endast
en sakta böljande rörelse av ballongkroppen an-
tydde, att räkan höll på att spela sin förutbestämda
roll i naturens hushållning till ända.
— Kismet! mumlade doktorn för sig själv och
hörde plötsligt en stämma vid sin sida:
— Mangia molto piano! Han äter mycket lång-
samt! En italiensk pojke på femton år hade för-
irrat sig in i museet och följde i största spänning
dramat på andra sidan glasväggen. Doktorn för-
stod, att hans unge granne jämförde polypens mål-
tidshastighet med det tempo i vilket italienare äta
makaroner, och gav honom rätt i hans uttalande.
Skådespelet var förbi — skådespel på ena sidan
glasväggen, bröd på den andra — och doktor Zim-
mertür gjorde sig redo att gå, då friden i museet
stördes av steg och nya stämmor. Ett sällskap
på tio personer kom runtom hörnet — ett egen-
domligt sällskap.
Mycket att fundera över i dessa båda kaméer.
Det som ger mig de påtagligaste problemen, men långt ifrån de enda, är hur en ung pojke som äter många pianon kan vara skapt. och hur han mår.
Jipppiii! Nu kan jag se bilderna i inlägget! Det går framåt. Lycklig suck.
Ni i båset påminner lite om ”På minuten”. Jag nämner något i förbifarten och swoooooosch så sprutar kreativiteten och fantasin!
Tack!
Vad har du för trassligheter med datorn, Ökenråttan? Det låter som stavningscensur och vågransonering!
Skogsgurra, kaméer? Det förstår inte jag. Broscher?
Om någon är intresserad av det egendomliga sällskapet som dök upp så finns stycket att läsa här i »D:r Zimmertürs diagnoser« från sidan 41 och framåt. Gunnar Serner stod för författandet 1928. Udda namn för övrigt: Zimmertür = Rumsdörr.
A Cameo, litet vackert utmejslat stycke. Ganska ofta använt i överförd betydelse om väl genomarbetat litet mästerverk. Som ett par texter här ovan.
Den användningen kände jag inte till.
Middagen ”avslutades med ostbricka”. Denna engelska sed. Man undrar om middag med dans kan vara nån bra idé i ett sånt land. Man reser sej från middagsbordet, nalkas en ung dam och öppnar munnen för att be om en dans. Urk. Vore det inte mer romantiskt och effektivare om kavaljeren luktar till exempel jordgubbsglass eller äppelpaj med kardemummagrädde, kan man undra.
Ost är ost och väst är väst, och man bör se till att få det ena innanför det andra (samt revbenen & c).
Nämen alltså ostbricka är möjligen inte de rigueur efter en god middag, men en god middag far väl av att avslutas med en ostbricka. Farväl.
(Jösses, ska jag vara sån här hela dagen?)
I England har jag aldrig varit, men förknippar ändock inte engelska middagar med avslutande ostbricka. Men kanske har den franska ostavslutningen tagit sig över kanalen. I la douce France har jag avnjutit en hel del middagar, somliga med ost till dessert, dock aldrig middagar med dans.
Jag är just nu i Skottland. Här saknas inte anledning att lassa i sötsaker i och till desserten. Däremot var en förrätt friterad Brie.
(Vadå jag avundsjuk på LarsW som är i Edinburgh vid just den här tiden på året … och det där programmet är förstås bara en del av allt. Någon gång ska jag …)
Nej, jag tror egentligen inte att ostbrickan i första hand är just en engelsk vana. Själv är jag emellertid familjeskadad, så att jag som inte ens tycker om s.k. ädelost (de smakar ju för f*n mögel, bläää!) anser att god mat förtjänar ost-avslutning (det finns ju färskostar med roliga örter, och sånt), och utan ost är måltiden inte fullbordad.
Dock kommer ostbrickan före eventuell söt dessert, som kan vara glass/paj/chokladpraliner/annan sötma.
Hm, har jag inte flera gånger förut beskrivit hur en middag bör läggas upp, här? (Kliar mig bakom örat. Undrar om jag har blivit skald-juret eller dess rådgivare råd-juret. Överväger att rimma, men känner att ett rim just här vore orimligt.)
Jag är en upprepande papegoja. Eller, jag lever med en, och det är sant.
Trycket på stan är enormt, Annika. Dessutom inleddes de årliga Military Tattoo-kvällarna i går. Tänk på mig från 22:00 i kväll svensk tid och någon timme framåt :-). Events och uppträdanden i varje hörna, och så mycket folk i centrala stan att man helt enkelt inte kommer fram överallt.
Annars är det kul.
LarsW, är det här gänget i Edinburgh i år också (stå ut med någon minut säckpipor så kommer belöningen rullande sedan)?
Lotten: ”Trassligheter med datorn.” Du anar inte. Jag ska inte tynga båset med mina problem, men det är ett helvete. Ett litet helvete, men dock. Och datorsonen har ju andra än modren att ta hand om i det datoriska.
Niklas, jag är förstås inte LarsW, men jag vill tacka så mycket för den cykelturen.
Kan det rentav vara så (apropå ostbrickan) att man i England kommit på att det kan funka som savouries. Enklare att fixa än ansjovissmörgåsar och devils eller angels on horseback och what not.
Jag minns min förvirring inför dessa vickningsrätter som serverades direkt efter efterrätten: Va, är det meningen att jag ska gå hem nu?
Nix. Inga holländare i kväll. Premiär gjorde däremot Folkets Befrielsearme, som bland annat formerade en stjärna. Filmade en del i HD med min Sony kompaktkamera, men har inte sladdarna med mig. Tidigast måndag på Tuben.
Vad är det Annika inte förstår? Det är alltså otroligt mycket folk på stan, uppträdanden och events i varje hörna känns det som och alltså svårt att komma fram i de centrala delarna av stan runt Princes Rd och The Royal Mile.
För att summera dagen så meddelas härmed att ostbricka på holländska heter Kaasplank. Det är så gott som självförklarande. Framför allt om man betänker att holländare i gemen kallades Jaan Kaas i det tidiga Norra Amerika och att det med tiden förvanskades till Yankee.
Det där som Niklas antydde igår natt – med matpaus så här dags – stämmer!
[…] (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en […]
Se här lite rim (inte liter im)
Yankee Doodle went to town,
A-Riding on a pony;
He stuck a feather in his hat,
And called it macaroni.
Så knöt jag samman rimmen med italienare som åt makaroner i den Sernerska kamén (man får ju använda sig av sitt nyinlärda).
Ett litet nattregn med en och annan åskknall har precis dragit förbi här i Lund. Luften känns redan svalare och det är lättare att då försöka sova vilket jag bör göra eftersom jag ska ut på årets första svampplockningstur i morgon lördag.