Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.
En gång glömde han ett barn hemma när vi åkte på utflykt.
En annan gång glömde han vilken dag det var.
Om jag inte är hemma glömmer han bort födelsedagsrutinerna!
Dessutom är han stört omöjligt att ha i möblerade rum på möten.
Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.
Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.
- vispgrädde
- florsocker
- mandelmassa
- vetebullar
- olivolja
Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:
Men ääääääsch! Det blir säkert jättebra!
___
Pssst. Förklaring till vinbilden.
