Länk till första delen, som handlar om det som hände.
Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.
Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.
Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.
Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.
Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av
- begravningsbyrån
- så många andra människor som det någonsin är möjligt.
Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.
Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.
Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:
Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.
De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.
När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)
Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.
Och så höll jag tal.
Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.
Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.
Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.
Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:
Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:
– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grovkornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.
Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:
Min vackra fru
är lika fin som en gnu.
På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:
– Har någon sett min tandborste?
Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.
Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?
Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.
Tack även för att ni läser här, förresten.
[…] Länk till tredje delen, som handlar om begravningen. […]
Prästens tal under begravningen var på pricken, tal och sång i församlingshemmet var jättefina, pizza och kakor var supergott, dina barn är helt fantastiska! Och Olle är ju så jäkla snygg på den där avslutande bilden.
Oh, prästens tal, ja. Tack hakke.
Prästen stirrade mig stint i ögonen och log lite … känns det som. Men jag minns inte alls vad han sade.
Tack för att du skriver! Av alla klyschor om sorg är den som har visat sig vara mest sann för mig den här: med tiden blir det onormala ett nytt normalt.
Jag har lärt mig ett annat sätt att se på detta med hur sorgen först tar över hela hjärnan och paralyserar den sörjande. Det finns inte plats för nåt annat än den stora, variga bölden som sorgen är. (Där är jag nu.)
Därefter säger en falang att sorgen krymper så att man kan börja tänka igen; hjärnan kan börja andas. Määäh, säger jag … som inte är där.
Då gillar jag den här bilden bättre:
Sorgen tar över och är lika stor – fortsättningsvis. Den krymper alltså inte.
MEN: världen och hjärnan blir större och spränger alla gränser (i realiteten skallbenet, men nu ska vi ju inte vara konkreta) och det innebär att Lottens värld blir större och att sorgen förvisso är lika stor, men inte i relation till min nya värld (inte Huxleys värld), som ju kommer att vara större än nånsin.
Fan tro’t … men jag gillar denna tanke.
Prästen var bra!
Som präst och som officiant på Olles begravning. Om han nu inte var en av alla Olles vänner, så hade han verkligen lyssnat noggrannt när ni berättade om Olle, och han hade tillägnat sig det och gjort det till sitt eget.
Han var rolig också, alldeles, alldeles lagomt rolig.
Att begravningsgästerna gick löspå kistan med färgpennor tror jag inte han varit med om förut, han såg lite förundrad ut till en början.
Tack än en gång, Julian för att du hjälpte mig att skriva min hälsning på kistan.
Pizza var en kanonidé, alla gillar det, man blir mätt, kan ätas varm och kall och blandas. Så smart, så bergmanskt.
Men jag skulle velat se pizzabagarens min när ni la beställningen.
Arrangemanget med vedträ, vidjor och blåbärsris framför kistan är Pysses kreation, och är båsets sista hälsning till Olle. Därav den lilla orienteringsskärmen.
Den enda blomsteruppsättning som var skickad låg tvärtutimot, med stjälkarna ut mot menigheten och droppformen in mot kyrkeväggen. Men den var väldigt fin, jag satt bredvid den.
Olles begravning är en av de finaste, mest innerliga begravningar jag har fått förmånen att delta i.
Lotten, jag läser dina texter. En sådan sorg du upplever men så klok och saklig du är. Jag har inga styrkeord att förmedla, för sådana ord finns inte. Detta är din och era barns sorg.
Kram
Ann
Oj, jösses, var det Pysses kreation! Jag redigerar meddetsamma!
Ninja i Klockrike: pizzabeställningen gick till så här.
Spanjoren och Erik (äldste sonen) och några andra gick in på pizzerian i vårt område. Bossen Sam sa, eftersom ryktet hade gått:
– Åh. Vi beklagar. Olle var vår bästa kund.
– Vi har en fråga.
– Naturligtvis. Begravningen. Vi fixar allt.
– Hur många pizz…
– Hur många kommer?
– Minst 120 personer …
– Inga problem.
– Vad kan det ko…
– Strunta i det. Ni får bra pris.
Sam the ägare tog en tripp till församlingshemmet en dag i förväg för att prata med vaktmästaren och se till att han kom in, och att det fanns en bra plats att stapla alla pizzakartonger. På begravningsdagen åkte han ut och leverade allt (vilket vår pizzeria vanligtvis inte gör) helt utan några instruktioner från oss. Allt fanns plötsligt där, redo att ätas.
På kvittot står bara:
1 MAT: 10 000 kr
Vi elva i huset hade sedan rester som räckte i en hel vecka.
Jag tror nog du har rätt i att världen blir större, och det blir den när du makar dej utanför Olle-zonen, där är sorgen alltid lika stor. Du skriver och tänker så bra, jag har inte formulerat alla upplevda sorger ordentligt, men tack vare dej har jag vågat börja tänka på det i alla fall. Vänner som dött – det är traumatiskt och ett sätt att hantera det är ju att glömma.
Du sa förresten att du skulle tacka ”ja” till grejer, så autopiloten visste nog vad den gjorde ändå.
Tack för din berättelse. För mej har det varit så att sorgen tagit mindre plats med tiden. Den försvinner inte men makas undan bit för bit av den mindre energikrävande saknaden. Sorgen påverkar hela ens person och tillvaro så mycket så man orkar inte hur mycket/länge som helst. Det är förstås inget man bestämmer, det blir som det blir men så var det för mej. Saknaden går inte över, tror jag, men det vill jag nog inte heller.
Alldeles tagen. Höll tydligen andan under hela läsningen, som ändå tog sin tid för att jag ville låta vartenda ord sjunka in.
Vilka fantastiska och superkreativa människor ni är. Kistan med hälsningar och teckningar på! Draperi! Skog! Och tänk vad Pysse och silversmeden kan!
Och tänk att du klarade av att hålla tal.
Tack återigen för att du skriver.
<3
Tack än en gång, Lotten, för att du samlar kraft til att skriva detta! Det känns verkligen uschligt att jag inte kunde komma, p.g.a. tågtrassel. Varför tog jag inte bilen? Ja, till kyrkan hade det inte varit problem, men jag hade behövt köra hem i mörker på en obelyst motorväg, och det klarar inte mina ögon längre. Ta hand om dig och de dina!
Tack för att du delar. En riktigt fin begravning med mycket kärlek. ❤️🙏❤️
Jamen, naturligtvis hade Olle en personlig relation även med områdets pizzaboss!!
Klistra in det där kvittot i Olles sista gästbok, det måste ju bevaras för eftervärlden. Tänk när jäntungarna frågar om morfar/farfar och de får se det.
Även om jag inte känner er i klanen Bergman utanför cybervärlden så känns det efter nästan 20 år som bloggläsare (jösses vad tiden går fort) verkligen som att ni är och varit en del av mitt liv. Ditt inlägg på lucia om att livet och julkalendern satts på paus fick mina ögon att tåras. Det var så naket, så koncist och så oerhört sorgligt. De få orden speglade verkligen hur mattan ryckts undan under familjens fötter kvällen innan.
Olle verkar ha varit en så underbart levande människa. En människa av det slag som verkligen lämnar en avgrund av tomhet efter sig hos sina nära och kära. Ja, han lyckades ju tom göra det bland oss som inte kände honom personligen. Jag förstår att världen aldrig mer blir densamma för dig och familjen, men jag hoppas att den så småningom inte längre står pausad för er.
Jag hoppas att tiden kan ge perspektiv så att fokus allt oftare kan skifta från förlusten, till glädjen över att ni hade varandra, över äventyr, glädjeämnen och sorger ni delade från stunden ni träffades i Lund på åttiotalet till den sista interna hälsningen i december.
Tack för att du orkat dela med dig av händelserna sen den 12 december här i bloggen och vad underbart att ni gjorde begravningen på just ert sätt.
Jag var tveksam till att resa till begravningen – tänkte att det blir nog mycket folk och jag hade ju bara träffat er en gång IRL, inte ska man komma där och komma. Men så frågade jag en del av båsisterna, och alla var för att resa, av både teoretiska och erfarenhetsmässiga skäl. Och det var rätt.
Du berättade på ett underbart sätt om hur Olle och du träffades (inklusive Idas, tror jag det var, tack till den vän som sammanförde er för att hon finns), att du ringde upp honom och åkte med till Malmö, där han skulle köpa operabiljetter till sin flickvän (”världens sämsta raggningsreplik”, sufflerade någon), att du nästan omedelbart visste att honom skulle du ha och att han kanske inte visste motsvarande förrän nästa gång ni träffades, och att ovannämnda flickvän försvann ur bilden av sig själv för hon skulle satsa på sin andra pojkvän. Alla lyssnade knäpptysta, utom när vi gapskrattade. När du hade talat klart sprang Erik fram och meddelade vart man skulle mejla om man ville boka Lotten Bergman som gästföreläsare, vilket vi konstaterade att vi ville, men min enpersonsfirma har inte riktigt den budgeten och Pysselitens arbetsgivare tycker inte att de behöver kunna korrektare svenska än vad det blir av sig självt (rätta mig om jag minns fel, Pysse).
Även prästens tal var bra, men jag minns det inte i lika stor detalj som ditt och Idas. Däremot minns jag Julians framträdande, och förundras över att han klarade att sjunga utan att staka sig. En gång förut har jag hört en svärson sjunga på svärfars begravning, och vi förundrades även då, trots att han var professionell sångare.
Barnbarnen var extremt gulliga. Särskilt det ena, i spansk folkdräkt, och så det andra, som drog omkring en Briotax. De måste vara till stor – kanske inte precis tröst, men glädje.
Och pizzan var god, liksom kakorna. Enda problemet var att det fanns fler kakor än man orkade smaka på … förhoppningsvis blev det några över åt er av dem också!
Obegripligt är det ord som dyker upp när jag läser det du skriver, Lotten. Vi känner inte varandra, har aldrig träffats men jag bloggläser och har läst en del annat av dig genom åren. Det är obegripligt att du kan berätta som du gör, sätta ord på det som ligger bortom orden. Det är också obegripligt med sådan kreativitet, fantasi och dådkraft kring begravningen. Och att du delar det med mig, en främling – helt obegripligt. Obegriplig är också den uppslutning av hjälpsamhet och kärlek som du beskriver, men jag är glad för din och er skull att den verkar vara på riktigt.
Obegripligt är nog det bästa ordet för hela situationen, det som du i ett ögonblick kastades in i. Det i tillvaron som tidigare hade sin förklaring, som var begripligt och fattbart har nu blivit helt och hållet obegripligt. Så småningom kommer det obegripliga att bli en del av det nya normala. Det blir inte normalt på det gamla vanliga sättet, men – obegripligt nog – ändå normalt på sitt nya annorlunda sätt.
Sångerskan Cyndee Peters skrev en gång en bok om sin sorg. Där beskriver hon hur hon satte äggklockan på en timme i taget. När klockan ringde visste hon att hon hade klarat en timme till. Och då kunde hon sätta äggklockan på en timme igen. Så är det, en timme är tillräckligt just nu.
Vackert skrivet. För min del var förlusten och begravningen av Sollan sommaren 2021 helt annorlunda. Hon levde med en tilltagande sjukdom och svåra smärtor i rygg och höfter i flera år och fick frid till slut.
Alla trodde att det var pandemin, men läkarna berättade att det var njurarna som kollapsade. Men pandemin påverkade begravningen. Vi var fyra gärster där och hade tackat nej till några till.
Prästen, en mycket bra sådan, samtalade med oss -jag, son och barnbarn- och undrade sedan om vi ville sitta tillsammans under akten trots pandemin. Det ville vi. Akten var lugn och fridsam, regisserad av den bortgångna för åratal sedan
Fasen att Eskilstuna ligger så långt bort!
Annars hade jag gärna kommit. Jag är en av de som uppmanade Brid att komma.
Det verkar ha varit en fin och annorlunda begravning.
Så fint med silverasken.
Många tankar snurrar, men vill inte komma ut i fingrarna som ord. Jag är glad att de som redan har erfarenheten av att förlora sin livspartner berättar att det går att ha ett liv efteråt. För jag förstår att det inte verkar så just nu för dig.
Tack Brid för redogörelsen!
Även jag tackar för redogörelser och minnen från begravningen.
Jag hade även glömt att många som hade anmält att de skulle komma, faktiskt – precis som Peter A. Sjögren berättar här ovan – inte kom till Eskilstuna eftersom tågen ställdes in (bl.a. min kusin som hade kommit från England, men inte kom längre än till Centralen).
Jag ser här i meningen ovan att jag skriver med skiljetecken som man gjorde runt 1935. Jaja, så får det väl vara just nu.
Apropå att ”tacka ja till grejer” som Pysseliten minns att jag (tydligen ) sa.
1. Igår tackade jag ja till två kompisar som kom hit och lagade kvällsmat. Vi satt 11 runt köksbordet och allt var underbart.
2. Idag tackade jag ja till kvällsmat hemma hos grannen. Vi satt åtta runt deras köksbord och allt var förtjusande.
3. Jag har även tackat ja till att imorrn söndag åka hem till en kompis för sopplunch.
4. Nyss tackade jag ja till något fruktansvärt obehagligt och absurt: jag ska bli bjuden på elitbasketmatch i Köping på måndag. Basket som är så kul och underbart och läktartjossan som är så himla roligt – hur ska jag agera nu när Olle faktiskt är död?
Oj, nu ramlade på fullt allvar och verkligen på riktigt en av våra få tavlor ner på golvet. Måste sopa glas.
Hur du ska agera? Det ger sej …………..
Agera så som du för stunden känner och skäms varken för glädje eller sorg eller något däremellan. Det enda felet som finns är att i för stor omfattning anpassa sig efter andras förväntningar på sorgen.
Tack, igen, för att du skriver så fint och delar så mycket med oss.
Begravningar är förstås i grunden förfärliga tillställningar. Men de kan göras till något bra och fint ändå, och ni tycks ha lyckats med det.
Jag tycker att det brukar kännas väldigt tydligt vid begravningar, och egentligen särskilt vid minnesstunden efteråt, att man tar ett steg. Inte så att man träder in i en helt ny värld, men ett steg. Ett steg.
Olle fick med sig utrustning i graven och inskriptioner på kistan. Precis som faraonerna i gamla Egypten. Så passande för en historienörd som Olle!
En hjärtskärande vacker begravningsdag med mycket blå himmel och vit snö. En varm och vacker och på något märkligt sätt omtänksam begravning. Mest av allt minns jag ditt oförglömliga tal Lotten, om hur Olle och du träffades, och Idas gripande tal (som hon höll med Olles fina yllemössa på huvudet) när hon förklarade hur allt gått till, så att vi skulle slippa undra. Så snällt. Så klokt!
Jag ler stort varje gång någon berättar eller skriver om något från begravningen – inte för att det egentligen är nåt att vara glad över utan för att jag då fyller på minnesbanken. Att Ida hade Olles tokiga, polska yllemössa på sig när hon höll talet hade jag helt glömt!
Här har vi förresten haft kräksjuka sedan i söndags; alla som jag har umgåtts med (åtta personer) har legat och sprungit på toa och bara mått pyton.
Nu är jag dock ute ur kräkskuggans dal. På fredag fyller jag 60, vilket ”sker i stillhet” eller kanske ”i kretsen av de närmaste”.
[Plats för smiley.]
Lotten, Lotten, tack för att du berättar. Det är svårbegripligt. Hjärtskärande. Och för alltid. Men han måste ju som ändå finnas kvar överallt, Olle. Den energin försvinner inte. Vilken osannolik tur att ni fann varann va. Och blev många. Stor kram på den kommande födelsedagen!
Fortfarande ofattbart och fortfarande svårt att skriva något vettigt. (Tittar i Doktor Glas som jag fick som ”besökspresent” för länge sedan signerat av Olle där han ritat er alla.)
Unga friska människor skall inte dö sådär plötsligt.
Krama om varandra.
Tror att du eventuellt tolkade tavelnerramlingen just som du skrev och undrade om du verkligen ska åka på basketmatchen som ett tecken.
Ja. Åk! 🧡🏀