mars 2024 – Lotten

Som jag berättade för en halv evighet sedan (känns det som), skulle jag plötsligt (kändes det som) föreläsa under två heldagar i Stockholm.

Jag var orolig, osäker, vimsig, ledsen, förvirrad och fylld av aversion inför normallivet som tydligen ska inträffa tre månader efter den största chocken någonsin. Men plötsligt hade jag gjort allt – pratat och tjoat, fnissat och varit allmänt normal som vore det före den 12/12 2023.

Så jag tänkte att det skulle jag förstås fira med ett yllestrumpsinköp.

I kassan fick jag veta att detta på skylten ovan betydde ”köp fem till priset av fyra”. Jag köpte som hämnd då bara två till priset av två. (Hur tolkar ni skylten?)

Men nu gick jag handlingarna i förväg.

Föreläsningarna höll jag i f.d. Centralposthuset på Vasagatan i Stockholm. (Vilket inte är ”Kungliga Posthuset” i Gamla stan, även om man skulle tro det med tanke på bilden nedan.)

Bara entrén gör en ju vimmelkantig av stuckatur-lycka!

Gamla posthuset bredvid Centralen är en så fin och fantastisk byggnad att man nästan får dåndimpen och önskar att man vore postkassörska 1903.

Så här såg det ut i den nuvarande entrén 1903. Den stora, vita ytan på bortre väggen målades sedan …

… vilket ni kanske kan se här. (Vinkeln är bara näääästan korrekt på denna min bild.)

Om ni är det minsta lilla arkitekturintresserade suckar ni över fönster- och golvrenoveringar och det faktum att ni måste hämta postpaket i köttfärsavdelningen idag. Men det är trots historiens sorgliga vingslag underbart att befinna sig i dessa anrika lokaler i jugend och nybarock, men som övergavs av Posten strax efter en sista (konstig) renovering runt 2010.

Apropå konstigt …

Denna blåa låda står i en för övrigt stilig innergård. Det är en kvarleva från när Securitas från denna post (pun intended) skyddade Regeringskansliet, som jobbade här under en tid. Nu är den blåa lådan K-märkt och får icke rubbas eller förvanskas. Eller för den delen ens användas.

Hur som haver, nu kommer ännu mer som skaver.

Här får man inte göra nåt. Men vad har det varit? Hallå, berätta för oss; säg inte bara att man inte får röra.

Man anar att en oerhört trött lappskrivare har fått nog.

Vad är detta månne för spännande markeringar i marmortrappan?

Aha. Allt – även en antihalksträng – kan fixas med svart silvertejp.

Moderna mattors förtjänst och förbannelse: kaffefläcken måste hamna på rätt ställe!

Under min föreläsningssejour bodde jag på ett gnistrande modernt hotell med tysta hissar, mjuka mattor, led-lampor i alla skåp och lådor samt en minibar med chips dyrare än saffran och rödtjut i champagne-prisklass.

Men jag fick en spegel ovanför sängen, så det får man ju vara tacksam för.

Rummets två par badtofflor var i stl XXL, vilket med tanke på min fot här väl inte kan vara mer än kanske stl 45? (Jag är ju van vid basketspelarfötter i stl 53.)

Åh. Landlina. Jag lyfte luren, lyssnade till tutet och tänkte att jag ju borde ringa till nån. Men jag kan ju bara mitt eget nummer, och nån måtta får det vara på hur jag talar med mig själv i dessa dagar.

Två frukostar åt jag på hotellet, och de var helt olika. Ena dagen fadd och rörig samt allmänt otrevlig, andra dagen alldeles förtjusande med kryddad varm-mat och en brie som en gammal ko hade älskat som sitt eget barn. (Underbar lagårdsdoft.)

Efter dessa två utmanande dagar bjöd Författarfonden på en minneshögtid för Olle. Vi grät så det skvalade i fyra timmar medan vi lyssnade till tal, poesi, gitarrplonk, minnen och en långsam vals i moll, spelad på dragspel.

Ungefär 15 minuter innan jag tog den här bilden, stod jag upp inför 30 personer och förklarade hulkande att vi måste inse att Olle de facto är död fastän han är så levande.

Puh, nu känns det som om jag behöver sova i en vecka. När jag nästa gång föreläser å yrkets vägnar, kommer jag att våga ta ut svängarna lite mer. Och sedan lite mer. Och så rätt som det är, kommer jag att känna mig flygfärdig!

Men precis som bröderna Wilbur och Orville Wright kraschade med Kitty Hawk år 1900, kanske även jag ligger så här hopknölad nån gång då och då. Det är helt okej.

27 kommentarer

Eftersom jag kan stava, har jag sedan jag gick på en teckenspråkskurs 1974 varit den som skriver protokoll på möten.

(Vad teckenspråk har med mötesprotokoll att göra? Jag återkommer till det.)

Jag var tio år, och skrev så gärna så. Jag antecknade vad alla sa, gjorde anföringstecken och lekte med skiljetecken och drömde om att få bli stenograf vid Riksdagen. Sedan kom jag till mina sinnens fulla bruk och ville bli världsberömd skådespelerska i Hollywood istället.

Redan som liten palt förstod jag dock att man inte hinner delta på samma villkor som de andra när fokuset går till att sammanfatta de andras pladder. Därför har jag inte

röstat ner galna förslag om finska basketcoacher
argumenterat mot fönsterbyte i en gammal kåk (rysligt, men preskriberat)
reagerat på procentfördelningen av ämnet hundar i NE:s första åtta band.

Den som skriver protokoll under ett möte är helt enkelt inte riktigt närvarande: protokollskrivarhjärnan har tagit över resonemangshjärnan. Exempel:

En mötesdeltagare säger:
– Vi borde få full ansvarsfrihet i styrelsen och avlönas rikligt samt belönas med diamanthalsband efter varje årsmöte och dessutom vill jag ha mat på torsdagsmötena och glöm för all del inte att jag vill ha citron till alla måltider inklusive eftermiddagsfikat.
Protokollföraren tänker:
– Hmmm, måste ju bli en punktlista av den där uppräkningen, citroner, hmmm.

Men hur gör vi med de digitala mötenas anteckningar? Hur gör ni? Jag har några frågor!

Datorn (eller mobilen) är ju upptagen med själva mötet, och där är det definitivt någon som vill dela sin skärm. Ska man då ha en annan dator/mobil att föra anteckningar på – eller köra med penna och papper? Eller en padda kanske?
Använder ni AI och spelar in rubbet för att sedan be AI sammanfatta? (OBS: Mycket få organisationer tillåter inspelningar, så för mig är denna variant bara hypotetisk.)
Är de färdiga protokollmallarna tillfyllest eller känns de omoderna/formella/onödiga?
Har ni någonsin stött på en perfekt ordförande som faktiskt sammanfattar det som t.ex. en babbeldeltagare bubblar om?

Detta är anledningen till att jag frågar om protokollupplevelser. Jag ska obegripligt nog hålla kurs i ämnet den 13–14 mars.

Och hur var det nu med mötet där den tioåriga lilla Lotten skulle skriva protokoll bara för att hon hade gått på teckenspråkskurs?

Ja, läraren var verkligen döv, och när jag hade roat kursdeltagarna genom att bokstavera G-R-I-S (you had to be there), skrev hon på en lapp nåt i stil med:

Efter lektionen ska jag på ett möte. Följ med, anteckna vad alla säger och när jag ”pratar” låtsas du att du översätter åt mig. Jag kommer att skriva vad du ska säga.

Mötet handlade om rosplanteringar; mer minns jag inte. Dock var jag pga. mammas rosfäbless helt bekant med rosors namn och hade inga problem med att förstå vad de pratade om: New Dawn, Queen Elizabeth, Dronning Ingrid …

47 kommentarer

Månad: mars 2024

Liten bildrapport från storstan

Mötesteknik i denna digitala värld