Länk till första delen, som handlar om det som hände.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu? sa akutsjuksköterskan Irene.
Vi tittade på varandra, där i anhörigrummet: Ida, spanjoren, Irene, de två poliserna och jag. Vill man se sin döde man, pappa och svärfar? Och de andra barnen som är lika chockade som vi, men 60 mil bort, vill de också se? Hur vet man om man vill det?
– Vill vi det? sa jag till Irene, som just då verkade vara den enda i stånd att fatta ett sådant beslut.
– Ja, det rekommenderas.
– Hur ligger han? Hur ser han ut?
– Han ligger på en bår med ett lakan över sig. Han kommer att vara kall.
Ida och jag, Irene och den ena polisen gick in till Olle i ett kalt, men varmt och stort rum. Irene tog bort lakanet från Olles ansikte, och jag fick en chock.
– Men! Han är ju sig lik! Han är så himla lik sig! Han ser ju ut som vanligt! Han är så lik sig!
Olles ögon var inte riktigt stängda, så jag tryckte till ögonlocken lite, lite. Hans mun var helt stängd och liksom i ett leende. Mina tårar flödade, snoret rann, jag hulkade högt och ljudligt. Och så sa min mun utan att passera hjärnan:
– Han är sig så himla lik. Och så är han ett lik!
Irene skrattade, tack och lov.
Därefter ringde vi på Facetime upp de fyra barnen som bor på Gotland och i Lund så att de också skulle få se sin far. Några av dem ville titta noggrant och få allt beskrivet, andra ville bara slänga ett snabbt getöga.
Detta var sista gången jag var fysiskt riktigt nära Olle. Efter 39 år tillsammans med skratt, bus, förlossningar, bokstäver och underliga utflykter fick jag för första gången inget svar när jag pratade med honom. (Även mittinatten när Olle sov, svarade han nämligen på tilltal.)
Ida och jag bad om tillstånd att klappa Olle, vilket polisen godkände. Vi tog ett djupt andetag, för det kändes obehagligt och förbjudet. Jag lade sedan händerna försiktigt på Olles axlar, häpnade, skrattade högt och utbrast:
– Han är precis så kall som han alltid är när han kommer hem efter en löprunda! Det känns helt normalt! Det är så bekant! Olle kommer och kryper ner i sängen bredvid mig och skrattar när jag piper och tjoar för att han är iskall! Haha! Det är inte alls hemskt att han känns så kall! Får jag klippa av en liten hårtofs? Alltså mitt på huvudet så att han inte ser konstig ut, förstås.
I detta läge var sorgen brutalt konkret med all vår gråt och våra hulkanden. Jag frös och svettades och det började tuta och brusa i öronen. Och vad tusan skulle jag göra med en liten avklippt hårtuss? Sätta i en berlock runt halsen? Jag förstår fortfarande inte varför jag ville ha den, men efter ett samtal till en överordnande godkände polisen detta tilltag.
Den lilla hårtofsen ligger sedan den 12 december fortfarande i en hopvikt servett. Och där får den ligga, tror jag.
Vad hände sedan?
Det som hände under de följande fem dagarna var att jag bl.a.
- dränktes i blombuketter
- kom på att Olle hade fäst sig vid en viss kyrka i trakten
- tappade ord
- glömde allt från PIN-koder till konsten att skicka ett mejl
- fann att utropstecken inte gick att använda
- fick hem alla barnen med respektive och barnbarn
- fick två påsar fulla med skönhetsprodukter av en kompis
- fick massa hemlagad mat av olika kompisar
- fick fyra fulla matkassar av mitt basketlag
- fick två stora matlådor av min syster.
Dagen efter Olle stupade, ringde en okänslig polis och förklarade vad som händer när någon dör oförklarligt utan vittnen. ”Det blir en polisutredning och kroppen skickas för obduktion till Solna.” Stackarn gjorde förstås bara sitt jobb, men att kalla Olle för ”kroppen” fick han bara inte göra. Sorgmonstret sitter i bröstet och river och sliter, tjutet i öronen går inte över, tankarna är lika skarpa som rotmos. Att min Olle skulle vara ”kroppen” fick mig att helt tappa fotfästet.
Tre dagar efter att Olle på akuten förklarades död, kom räkningen.
Och den 5 januari begravdes Olle i Husby-Rekarne kyrka. Det ska nästa inlägg handla om.
Men en månad tidigare hade vi så här kul på kvällspromenaden. (Olle skulle bara filma ljusföroreningarna lite.)
Mina varmaste tankar till dig. Jag beundrar ditt sätt att sätta ord och icke-ord på sådant som inte går att beskriva egentligen. Take care!
🧡🧡🧡🧡🧡🧡🧡🧡
Va, fick du en faktura på läkarbesöket? Alltså, kanske är det rimligt, men vad förvånande ändå. När vi vaccinerade oss nu i höstas var det gratis med både covid- och säsongsinfluensavaccin. Det var förvånande för jag tror att jag alltid fått betala innan.
(Jag såg att du var MJ!)
Vi känner inte varandra, men jag känner det som att jag känner dig. Jag har följt din blogg och kalendern i många, många år. Jag sitter här och gråter och skrattar. Gråter för den bottenlösa sorg och saknad du måste uppleva. Skrattar med i de underbara minnen du delar. Så mycket kärlek. Så gråter jag igen. För det obegripliga.
Salig Maken och jag lekte också, men med ord. Det är saknaden efter sådana där småsaker som kan drabba en med en förödande kraft.
Salig Maken var ju i Luleå när det hände, och jag var i Stockholm, och jag fick för mig att jag måste ha en hårlock som minne. Jag ringde sjukhusprästen, bårhuset och polisen (som bodde granne med Salig Makens kusinbarn (det är så i Norrbotten)), men ingen kunde hjälpa mig, eftersom han numera var ’statens egendom’. Byråkrater kan vara så förbålt klumpiga.
(Liksom när det kom ett registerutdrag ur folkbokföringsregistret där det stod att jag numera är ogift. Det är jag inte alls, jag är fortfarande gift, det är bara det att Salig Maken är lite död sen sju år).
Jag fick en hårlock så småningom. Den luktar stendamm, smörjolja, smuts och Göran.
Jag har ofta tänkt på vad du skrev i ett inlägg för rätt många år sen. Du var ute och föreläste nånstans, men det blev nåt vajkalle med hotellrummet. Vad det var har jag glömt, men summan av kardemumman var att om du och en annan gäst, manlig sådan, kunde låtsas vara gifta skulle det ordna upp sig på enklaste sätt. Å så vägrade karln att ens låtsas!
När du berättade för Olle sa han; -Ville han inte vara gift med dig? Det som är det roligaste som finns!
De där meningarna de har jag ofta tänkt på sen 12 december.
’Min livskamrat tillika lekkompis’, det är väl ett fint eftermäle?
skriver och suddar…får inte ner nåt vettigt. Men jag beklagar verkligen. Det skall inte vara så
där orättvist!
Sötnosar! (med utropstecken) tänker jag, och ler, varje gång jag ser en till bild på Olle och dig. Det känns lite skönt ändå, nere i den grop som är sorgen efter en vän som dog.
Hur djup den gropen har varit och är för dig och barnen är inte lätt att förstå, för mig som aldrig råkat ut för något liknande. Men inte fasen hjälper det att få en räkning från akuten för deras, i och för sig rådiga, upplivningsförsök. Så mycket kan jag räkna ut. Vilka dumheter! (Och ja, du var ju på pricken lik Michael Jordan.)
Tack, Lotten, för att du delar allt detta med oss. Tack för orden, och tack för de fantastiska bilderna.
Och jag tycker att det är fullständigt självklart att du vill ha kvar en riktig bit av en levande Olle hos dig/er, men frågan är hur man förvarar en sådan lock på bästa sätt (jag röstar inte på servetten ändå).
Fint att ni fått så mycket mat, hoppas att ni också lyckas få i er en bit ibland.
<3
Lotten du har verkligen en unik fantastisk förmåga att berätta och formulera dig. Vad fint att du delar denna smärtsamma tid varvat med fina gemensamma minnen. En sån lång och fin relation. Jag hoppas sorgen och saknaden, även om den inte försvinner, lättar åtminstone något för var dag .
Dagen efter Görans död ringde en okänslig manlig sjuksköterska från Sahlgrenska och sa att de ville ta hans hornhinnor. Jag blev chockad och stammade fram att jag måste prata med barnen om det. Vi tyckte sedan inte att han skulle utsättas för mera karvande från vården och sa nej. Dessutom var det ingen brist på hornhinnor fick jag veta senare. Ja, vi har alla våra historier. För mig är det 5 år sedan. Det är svårt att inte kunna prata minnen; det är svårt att inte ha någon att vara rolig med om dagarna.
Nu gråter jag igen. Men det ska vara så. Nya sorger väcker minnet av gamla, och andras sorger väcker minnet av egna, och så kommer man en bit vidare på vägen så småningom.
Vår lillgrabb (som är en bra bit över tretti och enochåtti) förlorade ju sin flickvän för knappt två år sedan. Han hade viss förvarning, även om det inte var många dagar som vi visste säkert att hon inte skulle bli frisk, och de hade inte alls hållit ihop lika länge som ni, men de var nog lika säkra på att de hade hittat rätt. Inga jämförelser om vad som är värst: alla sorter är värst.
Det tar tid att komma tillbaka till något som kan kallas normalläge. Han är inte där ännu, även om han numera lever ”som vanligt” och arbetar och träffar folk på helgerna och pratar och skrattar. Plötsligt dyker det upp något som var viktigt för henne – han har det mesta av ägodelarna kvar, utom kläder och skor, som har skänkts till systern och några väninnor som drar lika små storlekar, och böcker på finska, som har skänkts till någon som kan läsa dem – och så ramlar allting över honom igen.
Jag tänker fortfarande på er alla dagar och hoppas att det på något sätt bidrar.
Vad fint att det fanns en Irene hos er. Och det där med lik och lik – humorn kan finnas i sorgen konstigt nog.
Ja vad skriver man? Inget kan väl trösta på riktigt.
Fina bilder. Kommer ihåg några av episoderna du skrivit om.
Träffade Olle en gång i Gula Huset och pratat med honom (och Sigge) på zoom. Har någon av hans böcker, så ingen främling precis.
Önskar jag kunde göra något mer för dig och familjen.
Så fina bilder och skildringar av ert förhållande och så Olles varma skratt när han konstaterar att du naturligtvis ser ut precis som Michael Jordan, där du ligger i snön med din basketboll…
Ja, humorn. Utan den ginge ingenting.
Kram 🤗
Det är bara så hjärtskärande att människor lever och så plötsligt gör de inte det. Outhärdligt.
Lotten mitt i allt det outhärdliga så kan du ändå få en att le genom tårarna. Ta hand om er.
Kramar från norr.
[…] Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen. […]
[…] Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen. […]
Såklart du var Michael Jordan! Och vilken vacker röst och varmt skratt Olle har.
Vad mäktigt, och märkligt, och samtidigt helt underbart att få höra Olles röst igen. Stort TACK för det!
Vad bra, Karin Tikk. Själv är jag inne i en helt annorlunda period nu – kan bara titta på GAMLA bilder av Olle, liksom från 1900-talet. Och inte lyssna på hans röst eller ens titta på rörliga bilder, för då går jag sönder.
Jag hoppas att det går över, för jag VILL ju höra, se och uppleva honom igen.
Jag minns fotot på er två i soffan, där du hopp-skuttar över Olle med gitarren. Olle skickade den artikeln till mig, med kommentaren: ”Kolla vilken rolig fru jag har!” (ungefär). Ni kompletterade varandra på ett fantastiskt sätt, och det är klart att sorgen sitter i benmärgen på dig.
Du kommer att kunna höra hans röst igen, och när den dagen kommer, kommer du att vara oändligt tacksam över varje litet filmklipp du har.
På begravningen pratade prästen om Olles inställning till livsglädje. Jag har citerat det flera gånger för vänner: ”Vi är alla som små bubblor i Guds stora sockerdricka”. I den frasen finns också en tillförsikt: det går inte att styra en sockerdricksbubbla, den rör sig på sitt helt egna sätt och man kan ändå vara helt säker på att den så småningom letar sig upp till ytan och svävar iväg och försvinner. Det är på samma sätt med sorgen; en dag kommer den att ha sipprat ut genom dina porer och sväva iväg bort i etern.
P.S. Du höll ett HELT FANTASTISKT tal till Olle på begravningen!