den skrattande språkpolisen
Var finns bloggar som skrivs av någon som går på gymnasiet? Jag behöver några gymnasieelever som bollplank, serni. Man kan mejla mig också om man är rädd för kommentarerna.
Uppdatering: hela det ohyggligt intressanta bokprojektet lades på is och försvann när det började töa!
19 kommentarerDet finns saker man bara måste få ur sig. Man och man, förresten, det är ju olika för alla. Olle måste ju få ur sig en massa fakta om andra världskriget ideligen, Broder Jakob måste få ur sig massa politiska åsikter hela tiden (vilka som helst, bara de inte överensstämmer med någon annans åsikter) medan treåringen ständigt rapporterar om antalet och längden på sina egna nyproducerade bajskorvar.
Jag vill berätta om min nattsömn. Och smärtor. (Ja, jag är ungefär 82 år idag.)
1. Vänster armbåge har läkt, medan höger har begåvats med en uppåtbacke som Janne Boklöv hade kunnat göra underverk i.
2. Fåglarna i gamla köksfläkten verkar nu ha kommit in i förpuberteten eftersom de är uppe och grälar och röjer på nätterna.
Krafs krafs, krafsar jag på min armbåge, medan krafs krafs, krafsar fåglarna runt i skorstenen.
– Ta upp den där pinnen, väser pappafågeln. Kräää.
– Ska jag? Kraaaaaaväääs. Det var ju hon som tappade den!
– Ska du säga, du som kraaaaahäääääää kackar i eget bo!
– Roligt, hörru, det där var ett gammalt skämt. Väääskrahaa.
– Piiiiväääskraaaa på er allihop, gör nu som jag säger så att människorna får sova, säger mammafågeln som en fin medsyster.
Men inte somnade jag. Jag bytte säng och bytte säng (vi har trots inhysingarna flera sängplatser lediga), men somnade inte. När jag väl vaknade i morse sade jag förstås till alla att jag inte hade sovit en blund, vilket måste vara osanning eftersom jag de facto vaknade.
Hade jag varit en fotbollsturnering eller en travhäst hade man nu kunnat satsa pengar om (på?) vilket klockslag jag kommer att somna med pannan mot tangentbordet så att det i mina inkomstbringande försäkringsspråksredigeringar bara står sdkljööööd ööösdklf jöööööööf …
14 kommentarerPå engelska finns det något som heter ”pet peeves”, som jag har skrivit om flera gånger tidigare i mitt liv. Det är liksom favoritirritationsobjekt i min egen hemsnickrade översättning. Nu vet jag egentligen inte om det betyder att man gillar att vara irriterad på vissa saker eller om det är vissa favvosaker som man bara helt enkelt ständigt blir irriterat på.
(Jag blir själv aldrig irriterad på knöliga tandkrämstubar eller fulla slaskhinkar men fullständigt från vettet av irritation på moppar som kör i 90 förbi mina barn som väntar på att få gå över övergångsstället. Och sedan kliar det förstås i hela kroppen när fjärrkontrollerna har rymt hemifrån och hamnat i kylskåpet.)
Nu idag fick jag av hakke ett mejl med ett nytt irritationemoment i livet. Man kan inte alltid kommentera! Här! Va? Jag som är så glad och nöjd med era kommentarer som på nolltid går från J-O Waldner till groggar och från ensamma träd till cykelhjälmar. Så här mejlade hakke:
Det ser okej ut när jag postar kommentaren, men sedan dyker den inte upp. Har du har något spam-filter vid sidan om ordverifieringen, eller åker såna kommentarer bara ivåg ner i det djupa ”nul”?
Ser ni det framför er? Alla självcensurerade kommentarer som virvlar runt i sajbern utan hem? Undrar om word verification liksom hänger med på sladden. Undrar om avsändaren syns. Det kanske är ren och skär diskriminering? Ett spamfilter som känner efter, smakar lite på den finurliga kommentaren och sedan bestämmer att nääää, den där, den ska slängas ut i snurra i limbo så att inte Lotten drabbas av hybris.
johnny depp says:
Du ar valkommen hem till jag på midag omm du kan mej lara swenska prata. ghqqwwfs
byggmästare Humbla says:
Jag kommer gärna och målar ert kök gratis, ni verkar ha fullt upp. wwftcxq
horace says:
Apropå cykelhjälmar, så kommer jag att nominera dig nästa år. gpwwqx
Om det är fler än hakke som har stött på detta — mejla mig. Först ska jag då bli arg och irriterad och skälla på Blogger, sedan kan jag ju faktiskt lägga ut kommentarerna om ni vill.
Nu är frågan: hur ska vi någonsin få lära oss allt om hakkkes släktmat, i en annan del av djupaste Småland?
20 kommentarerJag är en vindflöjel som vänder kappan efter vinden.
Vänta nu, det där är ju helt fel bild! Jag är mer som en blind höna som lyssnar efter lockro… nej, den funkar heller inte. Jag är en bläckfisk med många bollar i luften och som har kommit på att vad tusan ska jag med bollarna till nu, jag måste ju släppa åtminstone en för att kunna lyfta den där temuggen … hm.
Inte bara detta. Jag är dessutom en som inte planerar längre än näsan räcker, och eftersom just min näsa är en sådan där uppåtvariant, blir det nästan rekyl- eller bumerangreaktion på mina planeri… nej. Det här har jag inte riktigt tänkt färdigt. Man ska planera sina bloggtexter innan man börjar skriva. Och så måste man ju ha något rejält att komma med.
Jag byter till ett stickspår. I Småland fanns det många granar. Sedan kom en Gudrunstorm och blåste omkull nästan allihop så de låg som plockepinn. Nu har de städats bort. Kvar finns detta.
Nu skulle man ju kunna tro att det här är en liten pinne. Men ack nej, perspektivet lurar och bedrar. Det här är en stolt tall, ca 25 meter avlång. Men han har inga kompisar kvar.
Sådant måste vi väl lagstifta om?
24 kommentarerVi befinner oss i ett hus som Olles mormors morfar byggde 1898.
År 1923. Johannes som byggde huset, hans fru Augusta, deras dotter Anna, hennes döttrar Eva (Olles mormor) och Ebba.
Här har tiden inte stått still som på Sundborn, här kan man (kanske eftersom ur-IKEA ligger i närheten) hitta både moderna garderober med plastknoppar och filskålar som spricker i mikrovågsugnen. Men här finns också gamla sekretärer med glasögonsamlingar, tjocka högar av vykort från början av 1900-talet samt flaskor med rakvatten som kallas is-cologne. Samt … ålderstigen mat.
– Nej, äsch, de måste ju skriva något datum, det är sådana reglerna är, hör jag när jag rynkar på näsan åt Bregott från i februari.
– Men kolla här, den här burken med vita bönor gick ut 1999! triumferar Fjortonåringen när jag påpekar att öppnad majonnäs inte ska stå i skafferiet, utan i kylen.
– Ni hade aldrig överlevt krigsåren! hör jag när jag ratar havregryn med sista förbrukningsdag förra sommaren.
Nej, det hade vi nog inte. Jag hade döden dött av astmaanfall och sedan svultit ihjäl eftersom jag inte gnager köttet av benen på allehanda benrika rätter. Jag är helt enkelt en fjant. Skärpning! Nu ska jag dricka brunt kranvatten för att bevisa att jag är en hårding.
17 kommentarerI lugn och ro sitter vi och äter frukost. Alla utom Olle, som ligger i sängen och svär med datorn på magen. Något är uppenbarligen ruttet på hans hårddisk och mejlen de fem senaste månaderna är puts väck. Plötsligt hörs ett dån. Trillar han nerför trappan? Nej, han rusar!
– Jag var i file permission hell! Datorn vägrade göra ditten och datten för den sa att jag inte hade åtkomstbehörighet! ”Mer info”, stod det i en ruta och där stod det surrealistisk poesi men det fanns något litet som hette FoxT. FoxT? FoxT! Och då gick jag in i programmappen till programmet Foxtrot och öppnade paketet och ändrade filbehörigehet manuellt på allt som jag hittade. Och plötsligt kunde jag öppna mejldatabasen igen!
– Vad bra. Har du …
– Och nu exporterar jag hela skiten i backupmappen.
– Oj, så du menar …
– Jag är så jävla smart att klockorna sta… nej, min hjärna borde läggas in i formalin, man borde öppna ett speciellt museum på Times Square i N.Y. dit folk skulle vallfärda! Det skulle vara ringlande trappor som i Guggenheimmuseet och där, i mitten av en stor sal, skulle alla få titta på min fantastiska hjärna som skvalpade i formalin i en kubisk behållare av kristallglas, upphängd i osynliga trådar! Och köerna skulle ringla runt hela kvarteret.
Vad var det han sa, Strindberg … ”Jag är en djefla man som kan göra många konster.” Han var i alla fall blygsam, han.
9 kommentarerMe like.
Jag gillar alltså inte bara snickare med snickarbälten och bara bringor utan även deras verktyg. (Är detta jag skriver nu kvinnlig härskarteknik och känner sig alla hantverkare kränkta nu?)
Nyss gick jag över till Bästisgrannens hus, som ju är fyllt av allt sådant. Fast påklädda bringor. Där stod en av dem och skruvade fast vassa klingor på ett multiverktyg som han skulle skära av en panel med. Jag dreglade lite, smög mig fram till honom och sade:
– Eh, vad heter den där? Oj, vad många skärgrejer, titta så små det finns och … OJ VILKEN JÄTTESTOR CEMENTVISP! Tycker inte ni att moraknivar borde ha sådant där skydd så att man inte halkar och skär sig i tummen … OJ HAAAAR DEN ETT SÅDANT DÄR TUMME-SKYDD? Kan jag låna det där spettet en stund och ta loss den där listen för där har Bästisgrannen gjort streck för barnens längd … MEN VILKEN … VILKEN GROV … KRAFTFULL DOMKRAFT, JAG HAR ALDRIIIIG SETT …
– Lotten, kom nu, låt dem arbeta ifred, väste Bästisgrannen. Men vad har du … har du dragit loss listen?
Nu sitter jag här och längtar. Jag önskar mig ett vattenpass med laser inbyggt. Och ett verktyg som man kan skära av sina paneler med. Och en sån där moj som man liksom kan se in i väggarna med så att man inte hugger av vatten- eller elledningar. Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i … framtiden? Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i … folks hjärnor! Snickarnas hjärnor! Eller bara in bakom deras snickarskjortor.
29 kommentarerDetta är min mammas recept, fast i min tappning.
Köttfärslimpa på 1,6 kg köttfärs
Lägg
2 dl skorpsmulor
3 dl mjölk
3 ägg
i en skål och låt det hela svälla som ett mördat vattenlik i en hemsk, brittisk deckare.
Blanda
2 stooora, rivna, gula lökar
1,6 kg köttfärs
3 burkar tomatkross
ca 1 msk salt
1 tsk peppar
3 krossade vitlöksklyftor
mejram sådär lagom mycket
oregano lite på en höft
timjan så att det smakar gott
basilika lite mer än av de andra medelhavskryddorna
rosmarin lite mindre än av de andra medelhavskryddorna
och gegga ihop till en stabbig klump som sedan ska läggas i och blandas med den svullna mjölk-ägg-skorpblandningen.
Nu har du en rå köttfärslimpa. Den ska vara tjockare än gröt men inte seg som en bröddeg.
Smörj en eller elva formar med smör och dumpa klegget i. Låt allt stå i ugnen i
200 °C i 40 minuter.
(Fast om du har en varmluftsugn funkar det nog med 175 °C.)
Nu är frågan: kan man göra potatisklyftor samtidigt eller måste man lära barnen att äta rena plugg (potatis)? Ja.
När man tar ut köttfärslimpan finns det förhoppningsvis lite sky som man kan gucka upp med buljong eller bara vatten så att – häpp – man får en sås. (Som passar bra till både potatis och klyftpotatis.) Sallad på tomat, färsk vitkål, gurka, fetaost, avokado och finhackad rödlök samt en dressing på olja, fransk senap, äppelcidervinäger, peppar och salt tycker barnen inte alls som så de får ett par grova morötter som de skalar själva så att hela köksgolvet blir orange.
Öl? Mhm.
28 kommentarerDet här med skolan.
(Suckpaus. Ni får gärna sucka ni också.)
Jag har ju bara information om
erfarenheter av skolan.
Min egen skolgång kan sammanfattas av ett ord: experiment. Jag har berättat om det förut, men i sexan testade de med oss genom att
Vi hade alltså inget schema. Alla fick ha vilket ämne de ville när de ville, vi fyllde bara i staplar som angav hur många minuter vi hade haft det ämne vi hade valt att ha. Bästisgrannen fyllde i sina mattestaplar men hade aldrig matte.
Jag kunde ha svenska samtidigt som Janne bredvid mig hade OÄ, samtidigt som Lattjo (han hette egentligen Lars) därborta i hörnet hade matte, samtidigt som Gezo (han hette egentligen Micke) slängde sig i myshörnan och läste en bok om sexfrågor. (Väldigt mycket handlade om sexfrågor och där i myshörnans mörker fanns en brevlåda för sexfrågor.) Samtidigt försvann Eva, Anki, Lena och Katta ut till studiehallen för att avsluta ett grupparbete i musik.
Nu ser jag hur mina barn har det i skolan. Fjortonåringen går i åttan och … ja. Ni kanske kan fylla på? Elevinflytandet som låter så vackert funkar bra så länge eleverna vill ha färre läxor, långsammare undervisning och 1-X-2-frågor istället för essäprov. Men om eleverna vill ha en bättre lärare som behärskar ämnet och som … tja, sköter sitt jobb, nej då går det inte att påverka.
Samtidigt – på lärarnas sida – ser jag kompisar som sliter ut sig som om de jobbade i en gruva på 1800-talet.
(Suckpaus igen.)
29 kommentarerNu kommer alla att tröttna på mig. Jag kommer att berätta om min helg i dåtiden (fast ändå 19–21 maj 2006) tills folk svimmar, somnar, flyttar hemifrån och åldras i förtid.
Detta var vad jag såg när jag vaknade på lördagsmorgonen. Ser ni vad det är?
(Sträckte jag mig omedelbart efter kameran och tänkte ”aaah, detta ska jag blogga om”? Ja.)
Jag har aldrig lyckats vinna fördelar pga. att jag känner rätt personer (nej, hur skulle det gå till, jag känner ju bara fel personer), jag har aldrig lyckats gå före i vårdkön (fast jag har försökt: ”jag är faktiskt elitidrottare!” funkade inte alls) och någon gräddfil har jag inte sett till – inte ens bussfilen har jag vågat mig in i.
Men nu har jag lärt känna några som har försänkningar i dåtiden. Och när man har släktband till denna dåtid – släktband som heter Carl och Karin Larsson – får man bjuda in bloggkompisar som man egentligen inte känner och låta dem sova i de gamla äkta sängarna på Sundborn, sitta till bords i matsalen (se nedan) och klappa väggarna och pussa golven samt gråta av lycka.
Detta var stort. Jag har alltså sovit två nätter i Carl Larssons (väldigt hårda) säng. Olle sov i Karin Larssons (mjukare) säng och barnen valsade på vanligt känt bergmanskt manér runt i huset och sov i sängar där till exempel Selma Lagerlöf sov med Sophie Elkan. Ingen kissade på sig.
Men redan 1901 infekterade genitivapostroferna Sveriges rike.
