Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.
Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …
1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.
2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.
3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?
4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.
5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.
Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.
6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.
7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.
Åh, de där saknade makarna!
Vi är ju några som vet hur det är. Tiden läker inga sår, det enda man kan hoppas på är ett sjysst ärr, sa någon, och det är så det är. Va faan!
Aha. ”Ett sjysst ärr” – okej. Det ska jag intala mig. Kan man kanske få ut nåt på försäkringen för ett sånt missprydande ärr? [insert lämplig smiley]
Så är det ju med de där saknade makarna. Allt det där som hade varit bra få slå fund om (som vi säger här i Dalarna, dvs fundera tillsamman, eller rådslå om), allt det där som det hade varit kul att få berätta … Till sist berättar man ändå, men det blir lite klent med responsen.
Men bloggandet fortgår i denna alltmer uttunnade bloggosfär. Det som en gång kändes väldigt mycket som en framkantsgrej (där man var en smula early adopter), är snart något som borde kulturminnesmärkas. Ibland tänker jag att trenden vänder igen. När alla tröttnar på obegripliga Instainlägg och korkade videoklipp på FB, då får nog bloggandet en renässans. Eller inte.
PS. Det är något visst med treåringar!
Ja han som man hade så många referenser ihop med är borta. Och inte kan jag tala om att jag läst om den där boken som vi tyckte så mycket om eller eller eller…
Fast det var ju mycket i omvärlden som han slapp uppleva…..
Kolla, nu är vi fyra änkor på rad här!
(Och jaaaa, Karin: vi inväntar renässansen! Bloggässansen!)
Lika angenämt som vanligt att få läsa om vad Lotten haft för sig sedan sist 😊. Jag lär aldrig bli änka eftersom jag inte är gift, men om jag någonsin börjar dejta fröken Alzheimer får hon gärna vara av samma stuk som Lottens farsgubbe.
Ja, pappas variant av alzheimer är en synnerligen trevlig en. Allt funkar, allt är bra, han klarar allt själv – utom att komma ihåg ”nya” saker.
Ljuvliga bilder av dig, barn, barnbarn, Olle och pappan. Krya på er alla som är magsjuka!
Jag läste en tråd på reddit idag, om någon som var i en relation med en som förlorat sitt ex i en olycka. Många av svaren var väldigt fina, och handlar om hur kärlek kan fortsätta även när den man älskar inte längre är med. Och hur man ibland ändå kan älska någon mer, någon som är i livet. Det är i en subreddit som heter Am I overreacting: https://www.reddit.com/r/AmIOverreacting/comments/1mi7gx2/aio_my_boyfriend_said_somethinf_last_night_while/ om någon vill läsa.
Tack för länken, Anna – väldigt lugna, förstående och sansade skildringar av hur det kan vara.
Här kommer en änkling med ett sjysst ärr, som jag vårdat i sjutton år nu; de senaste fem åren har en sjysst änka och jag vårdat våra ärr tillsammans som särboar,/kärboar. Det är faktiskt en mycket trevlig lösning. (Eller heter det särbos/kärbos? – lättare att säga men ryyys för plural s)
Och nu har jag läst Annas länk och en del kommentarer.
Jag kan gott förstå den, som jag gissar unga flickvännen som känner sig lite vilsen och som om hon måste dela sin kärlek med en död.
Jag och min kärbo har det kanske lite lättare med att tala om våra respektive döda makar. Vi har ju liknande erfarenheter av långa äktenskap och ganska lång tid som ensamma båda två.
Vi pratar ibland om vad vi har gjort och hur vi haft det, om våra barn och annat. Både lycka och kriser har vi förstås haft, men vi jämför inte.
Ibland säger vi fel och kallar den andre för fel namn! Precis som jag till exempel ideligen kallar och har kallat mina nu vuxna söner för ”fel” namn. Det är väl lite pinsamt men sånt som händer.
Men mest hittar vi på saker att göra eller prata om tillsammans och det har verkligen blivit ett nytt liv. I början, när vi just hade träffats var jag sjuk, då var det lite oroligt. Jag är övertygad om att det hjälpte mej att bli frisk och kanske henne också, som inte heller var riktigt kry då. Det gav oss en anledning att se framåt och hoppas.
Den där tiden som vi är SÄRbor är också viktig. Då kan vi vårda våra respektive egenheter, vi är ju dock ett gott stycke över 70 och har våra vanor.
Sorgen bleknar men saknaden är närvarande hela tiden. Jag är handlingskraftig och gör saker hela tiden, både i bokstavlig mening och i betydelsen ser till att trevliga saker händer. Men oj! vad jag saknar att göra saker tillsammans. Båda sorterna. Nu är det lite mer än tretton år sen jag miste min Ö. Separerade vänner och bekanta hittar nya partners hela tiden och jag är uppriktigt glad för alla som upprätthåller vettiga relationer. Själv är jag helt talanglös, som det verkar. Har inte varit i närheten av något som liknar en relation ens. Bra kvinnliga vänner är hur lätt som helst att hitta i alla möjliga sammanhang men inte karlar. Dessvärre är jag väldigt enkelspårig på det viset men en särbo vore fint, grattis till Kråkan som lyckats med det.
Fint att du bloggar vidare, Lotten. Min håg för det gick över ungefär i samma veva som jag blev änka. Försöker dock publicera vettigt innehåll på andra plattformar då och då.
Kram till alla från nr 5.
Nä, nu bryter jag trenden. Karlsloken ligger här bredvid och orsakar högst levandes, men sovandes en storm på min sida av sängen. Jag undrar över hans enorma lungkapacitet (inte lunchkapacitet, som stavningshitler föreslår). Det är bra tryck i vindarna!
Idag ska jag carpe diem – inte lätt, men när man påminns om livets skörhet känns det ändå viktigt att ta tillvara på allt. Även vindarna.
Kram alla!!
Fem änkor och en änkling i ett och samma bloggbås. Snart kommer nog Hyttis in också!
Eftersom Pysseliten bröt trenden här ovan och allt ju inte är bedrövligt, ska jag berätta att jag ikväll ska gå på Robbie Williamskonsert – en present från söstra mi Orangeluvan. Var la jag nu de fina öronpropparna?
Jag är ju redan i änkornas skara ovan! Straxt efter Karin min svägerska.
Lotten, RW är ju en RIKTIG entertainer!! I klass med Chaplin och alla storheter, enligt mig. Sedan kan han ju sjunga också.
Felåt, Hyttis! Glömde!
Och på söndag spelar Filharmonikerna i det gröna utanför Sjöhistoriska (i Stockholm alltså). Leta efter oss där. Vi sitter alldeles till höger om ljudtältet, om man tittar mot scenen, och är nog där från tolvtiden. Konserten börjar 14.
Träning är bra. Övningarna ser bra ut, och kan alla utföras med en basketboll i händerna 🙂
Åh, konsert utanför Sjöhistoriska! Vissa sommarminnen är alltid ljuvliga.
Likaså alla barnbar oavsett ålder, men ja, åldern ca 2-4 är speciell.
Den där Sjöhistoriskan med Filharmonikerna låter ju underbart, fullständigt ljuvligt. Var det det, Brid?
O ja. Alltid. I år var det lite för varmt, men det fanns glass att köpa på området. Niklas Strömstedt var sångsolist, och delar av publiken var nog där mest för hans skull, men de flesta av de cirka 30 000 var där för traditionen och den klassiska musiken. Och efter de sedvanliga två extranumren, ett med solisten samt Gladiatorernas intåg, följde ett extra extranummer som var Bara bada bastu, instrumentalt, med nån sorts romskt stuk.
Andra år har det varit alldeles för varmt, eller kallruggigt, eller åska och skurar. Det går det också.