Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.
I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju
sönder
för sent
inte.
Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.
Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.
Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:
Huh? Var skulle jag ha checkat in mig? Och om jag inte har checkat in mig, vad ska jag då göra? Och var är alla skiljetecken?
Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.
– HALLÅ DAMEN! ropade någon.
Jag tittade upp och såg detta.
Mottagningen för hud- och könssjukdomar …?
Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?
En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.
Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.
Ni ser det röda bakom pelaren där till vänster? Som inte alls hamnade i mitt blickfång eftersom jag skulle svänga till höger? Well: där checkar man förstås in.
Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.
– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.
Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.
Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.
Eller så placerar man förstås en incheckningmojäng till vänster och en till höger.
(Jag vågar nästan inte skriva det här. Men [sssschhhhhh!] det känns faktiskt lite bättre i knäna. Men ta i trä och peppar peppar, tyst alla.)
Jo, det är ju som på det viset (nu kommer en kort rekapitulation) att jag sedan ett fall på scen under en föreläsning 2012 har haft så rysligt ont i vänster knä. Jag har opererats två gånger och därefter PANG fått ont i höger knä 2018 och … sedan inte rapporterat mer.
Men två saker har hänt.
1.
Jag gick till en sjukgymnast som inte sa
simma
vila
akupunktera
ge upp
elektrificera
stötvågsreparera
laserbehandla
lägg varma omslag på
be en bön.
Hon sa helt enkelt bara ”träna”.
– Gör djupa knäböj, gör tåhävningar, stå på ett högt trappsteg (oj) och gör så här så att det (aj) sätter igång lårmuskulaturen (say what), res dig upp från sittande med bara ett ben i golvet (AAAJ!) och gör liggande höga lyft med magen spänd – MAGEN SPÄND SA JAG! – och avsluta med massa hopp (men förihelvete) och sedan tar du den här bollen som väger ett ton och dunkar den i väggen 20 gånger (wtf), varefter du tar bollen som nu vips väger två ton och höjer den på raka armar ovanför huvudet och så gör du utfallssteg fram och tillbaka. Repetera tre gånger.
– Eh. Va? Utfallssteg? Har jag junte gjort sedan 2001.
Så nu har jag gjort dessa övningar i fyra månader. Två gånger i veckan med sjukgymnasten, tre gånger i veckan hemma i vardagsrummet. Huff och puff samt stånk.
2.
Jag har dessutom lärt mig att gå normalt och hasar mig inte längre fram som en 98-åring. Numera trippar och springer samt marscherar jag fram som en 105-åring. Min gåstil har under sex år präglats av att jag liksom har trippat med små myrsteg med fotbladet först, för att det har gjort mindre ont. Lika fjantigt har jag sprungit på basketträningarna. Då har lårmuskulaturen försvunnit – och det är den jag nu försöker bygga upp fastän det gör ont. Ibland kan jag även på stadens gator och torg ses gå ungefär som John Cleese ser ut på bild 8 ovan. (Fast inte med balettfot.)
Operationen 2013 är den stora knäboven. Kirurgen, som heter E*ia* R*mi (jag vågar inte skriva ut namnet eftersom han har ett otrevligt entourage som då kliver in och försvarar honom), har tydligen blivit anmäld till IVO mer än 100 gånger – men fortsätter att operera sönder knän, höfter och axlar och blir inte stoppad trots att både radio och tidningar är honom på spåren. Men vänta bara.
Imorrn ska jag till Stockholm och kolla båda knäna med både vanlig röntgen och magnetkamera, för enligt expertisen (min ungefär 20:e kontakt med vården sedan operationen) ska jag verkligen inte ha så här ont i knäna, så ung som jag är.
Jag ber att få upprepa att jag är så himla ung. Yes. Ha.
Kommen så här långt inser ni alla att det är bedrövligt synd om mig och så ser ni framför er hur jag lider alla helvetes kval och att knävlarna borde spärras in, amputeras, dopas eller i alla fall höttas med näven åt. Men kolla då vad jag gjorde i både måndags och onsdags!
Jag spelade basket! (Det är jag till vänster, som tar selfien och inte kan sluta le.)
Jag kan förvisso inte springa rakt fram och verkligen inte på några som helst villkor tvärstanna och vända på en femöring. Men jag kan hoppa lite, passa mycket, skjuta och slajda!
Den här sidledesrörelsen (slajding) är alltså plättlätt att utföra trots de trassliga knäna.
Ni har ju fått se mitt vänsterknä i allsköns utstyrslar och mackapärer under de senaste två åren. Vi tar en snabbrepris:
Fall i Folkets hus i Umeå.Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.Normalt slitage, se på fan.Suuuuga, suuuuga lilla knät.OPERERERA HÄR!Jomen. Robocoplotten slår till.Hej akupunktur!Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.
Efter sjuttiosju knäsorger och etthundratusensjuttitre knäbedrövelser fick jag idag från smärtkliniken i Nyköping en ny produkt som heter ”Painmaster – on the spot relief”. Eftersom jag faktiskt bara har ont just on the one spot, kanske detta kan funka? Man sätter fast två mojer på knät och så kopplar man fast en sladdmoj och en blinkmoj så att det ser ut så här medan mikroströmmen far och flyger genom det onda:
– På Svinön i Byske skiner solen tydligen konstant, sa jag efter fem dagar med båtfärder bland andra öar och helt ljuvliga sandstränder och klippor samt förvånansvärt varmt havsvatten.
Men för att njuta av allt detta måste man ju ta sig norrut först.
Det ligger inte nästgårds, utan tio biltimmar bort från Sörmland.Och så här ser E4 ut i dessa krokar.
Om man däremot åker på bakvägar, omvägar, byvägar och bivägar samt avvägar, kan det se ut så här! Mil etter miiiil!
Nu är det nästan 50 år sedan jag var här i denna stuga för första gången. Då hade jag inga som helst planer på att måla, snickra, fixa, dona och ställa till – jag var ju blott ett barn på besök hos en kompis. Nu går jag omkring och knackar i väggarna, krafsar i plintarna, gungar på rangliga brädor och låtsas att jag vet vad som bör göras.
AHA! Den stickiga stigen ner till vattnet behöver spänger!Jag hittade lite tryckimpregnerat trä under träbråte, under presenningar samt under korrugerad plåt. Förmodligen skrek träbitarna av glädje efter kanske 30 år i mörker. ”Äntligen får vi göra lite nytta!”AHA! JAG VILL MÅLA!Vi var tre som målade väggen under ungefär tre timmar, vilt grälande om musiksmak. En ville blott lyssna på Ian Dury, en annan dansbandstrams. (Det är förstås bara jag som har god musiksmak.)
För övrigt måste jag ha gått på sjön i ett annat liv. Så fort jag (kanske inte så smidigt pga. knävlarna) kliver i en båt, fylls jag av egendomlig lycka. Jag vinglar till, sätter mig ner i mitten, lyder skepparns order om knutar, snören, åror, kobbar, skär och prickar … och bara njuter.
– Kan vi parkera där?
– Ja, vi lägger till där.
– Ska jag fixa snörena?
– Ja, ta tampen och hoppa iland.
– Hoppa, hoppa, hoppsan. En knut såhär?
– Nja, bättre med en knop – sååååja.
Och plötsligt är klockan närmare midnatt och det ser ut så här på stranden där vi lade till!Just på denna strand åt vi saltgurkbitar med smetana och varm honung på. ”Det går inte att äta utan vodka!” sa kreatören, och vi lydde förstås.
Tillbaka till stugan igen, där Lutande dasset och de omgivande byggnaderna Bodan och Undantaget håller på att tippa omkull. Det kan jag faktiskt inte fixa – men jag gav mig attan på att ordna så att dassdörren skulle kunna stängas i alla fall.
Efter en timmes bänglande såg det ut så här.
Efter tre timmars bänglande såg det ut ungefär som tre timmar tidigare … och dassdörren gick fortfarande inte att stänga. Snickar-Lotten fick ge upp och istället baka bröd.
Brödet jäste inte alls som det skulle, men såg i alla fall roligt ut när det kom ut ur ugnen.
Bagar-Lotten suckade och bestämde sig för att rensa dubblett-verktyg ur Bodan. Att ge bort saker ur andras förråd är så enkelt såååå. Men för säkerhets skull frågade jag runt litegrann med denna bild så att vi inte skulle råka ge bort ovärderliga ting.
Enligt alla förståsigpåare ska inget av detta bort – inte ens det som trasigt och utslitet. (Det blev en kompromiss till slut.)
När vädret – till allas förvåning – blev sämre, besökte vi affärer i storstäderna runtikring, irrade runt på loppisar och njöt av ortnamn som inte alls är bekanta.
Tänk ändå, om ändå fler ville bosätta sig här.Så här ska en paltavdelning se ut! (I Eskilstuna ligger två–tre förskrämda paket under skylten ”på tillfälligt besök” och väntar på att jag ska köpa dem.)I det närbelägna Furuögrund finns en gammal hamn, som även den håller på att tippa omkull. Men växtkraften i asfalten i hamnen är imponerande …Och så avslutningsvis en ljuvlig minnesbild att ta fram och gråta över i november.
Nej, sommaren är inte slut. Huset hemma fylls strax av barn och barnbarn och kanske hinner jag med en resa till Lund innan september klampar in med kallare vindar och krav på rejälare skor. Alla som gillar höst, vinter och aprilväder kan glädjas åt det dryga halvåret som …
Men nej, nu går jag ju händelserna i förväg! Juli är ju inte ens slut! HURRA!
Minns ni att jag gick på kryckor genom hela Europa? Okej, men det gör jag inte längre, så spik i foten på er alla knävlar; jag kan gå på egna ben!
(Jag haltar dock. Jag har börjat wobbla med benen som Zeb Macahan och ni som inte vet, kan kolla här. Far å flyg alla träslöjdslärare som borde ha blivit kirurger istället, så att såna som jag skulle kunna få nya knän.)
Så vad har hänt sen sist?
1. HÄR KOMMER DITT NYA KORT! tjoade Swedbank utan förvarning när jag var på väg hem från husbilsresan. Jag försökte minnas om jag hade bett om ett nytt kort, kollade om mitt nuvarande (och fungerande) kort hade gått ut, letade efter ett sätt att kommunicera med banken (tji fick jag), chattade i en halv minut med en AI som konstaterade att jag ville ha ett nytt bankkort (vilket jag inte ville) och upptäckte sedan att kortet hade slutat funka.
2.
Häromdagen dök det plötsligt upp ett meddelande i bloggverktyget om att min blogg ”inte uppfyller GDPR-kraven” och att jag borde ”signa upp för Cookie Compliance”. Det var reklam för en betaltjänst – reklam för ”integritetsskydd”. Jag har ingen reklam på bloggen, inga spårningsverktyg och inga tusentals läsare – så jag oroade mig och vred mina händer i två dagar innan jag beslutade mig för att ge själva fan i skiten. (Fortsättning följer förhoppningsvis inte.)
3.
När jag skulle fixa momsredovisningen för september (sånt man måste göra som egenföretagare), dök fem oerhört förvånande poster upp. Jag – som inte har spelat datorspel sedan en septemberdag 1988 (Tetris) och som dessutom är Apple-tjej som inte tar i Microsoft ens med tång om jag inte får betalt för det – mådde nästan fysiskt illa när jag såg detta:
Mystifikationen – fem köp av XBOX – skedde den 30 augusti, men bokfördes inte förrän 1 september, så jag såg det inte när jag fixade momsredovisningen för augusti.
Mitt i all bedrövelse lyckades jag få AI att göra en deppig bild av alla XBOXar som jag ju inte hade köpt.
Jag vred mina stackars händer igen, fräste åt ”barnen” som ju spelar spel och ingår i familjedelningen, grät en skvätt, men tröstades sedan av samma barn som hade googlat (åh, det kan man ju göra) och funnit att detta inte alls är ett ovanligt lurendrejeri.
Klart att de behövde fem stycken.
Banken godtog min anmälan (som tog tre timmar att genomföra, exklusive polisanmälan) och jodå, tjuvarna som klampar in på småföretagares konton och stjäl genom att låtsas köpa MICROSOFT*XBOX* är välkända.
Ett av tusen dumma felmeddelanden på vägen mot reklamationen.
Men si! Heureka! Pukor och trumpeter!
I klartext betyder detta: ”Hej Lotten! Du kommer att få tillbaka pengarna!”
Som genom ett digitalt under kom pengarna indansande på kontot och det nya kortet började funka. (Att det är ett jädra bängel med att registrera nytt betalkort överallt är en annan historia.)
4.
Vi firade Halloween med buller, bång, mat och godis samt utklädning.
Spanjoren slog alla rekord som vanligt och lade ner hela sin själ i kostymeringen: Braveheart på jobbet.Coco hemmavid.Själv skrämde jag barnbarn F (skelett) och barnbarn M (Pikachu) med rysliga skräckhistorier och vindögd inlevelse.
5.
Mina hibiskusar har fått löss. (Hibiskusmodern är min mormors, planterad och omhuldad sedan 1920-talet.)
Jag ser på lössen som Björnligans adepter. Illvilliga jävlar!
I övermorgon åker jag till Ditchling och kommer sålunda att bloggrapportera om engelska företeelser. Anyone for tea?
Det här är en tradition som har stött på hinder på vägen, som har haft trista uppehåll pga. orsaker och anledningar samt så dåliga resultat att kvalet i massa år har resulterat i 0,0 EM och VM. Men nu när USA/Mexiko arrangerar VM 2026 ska vi (tydligen) vara med och agera som bronssommaren 1994.
Vi ska helt enkelt gräva guld i Amerikorna. Så nu tänker jag rapportera från matchen Slovenien–Sverige och citera både kommentatorer och spelare. Jag förväntar mig:
– Vad krävs för att vinna?
– Vi vill förstås vinna. Vi är ett bra lag.
– Vad säger du om lottningen?
– Vi kommer att möta bra lag, men definitivt vinna mot Sveitsch.
– Hur bra är de andra lagen?
– Vi har jättestor chans att vinna mot dem.
– Våra stjärnor är ju skadade eller strejkar, hur ser du på det?
– Dejan Kulusevski är skadad, men andra länder har ju också skadade spelare. Och dom som strejkar har ju slutat strejka nu.
Detta säger jag nu, en dryg halvtimme före matchstart. Klockan 20.45 är det avspark och då kommer jag att ge alla er som inte har betalat ENORMA SUMMOR för att se matchen denna gratisrapport så att ni hänger med i diskussionerna i kafferummet på måndag.
Här kommer en AI-skapad bild av svenska fotbollslandslaget.
Finn ungefär 317 fel.
De som spelar kommer här! (Jag minns när jag runt 2013 kallade nya och obekanta lirare som t.ex. Emil Forsberg för dagisligan eftersom de var så förbaskat unga. Nu skakar jag bara på huvudet och säger ”va” eftersom jag inte ens vet om spelarna är unga.)
Målisen Robin Olsen, som har varit förstemålvakt sedan Eldkvarn brann.
Backarna Hjalmar Ekdal (som har en fotbollsbror och en journalistpappa), Isak Hien, Gabriel Gudmundsson (VAAA?).
Mittfältet som alltid kommer i kläm: Alexander Bernhardsson (va, vem?), Anton Salétros (huh?), Hugo Larsson (som dissades av vår danske förbundskapten för nåt år sedan, men nu har han tydligen blivit bättre?), Daniel Svensson (vem?).
Målspottarna Yasin Ayari (nämen va), Anthony Elanga, Viktor Gyökeres.
Jahaja. Kolla vilka jädra knapptryckningar jag måste genomlida för att skriva dessa namn!
Jädra slovener!
’1
Matchen är igång!
’3
Inget har hänt!
’4
Tihi, journalistsonen Ekdal sparkar omkull en sloven och INGEN klagar på något sätt över huvud taget. Inget domslut, inga huvudskakningar, inget höttande med nävar! Och DÄR står målet helt öppet, vårt mål är vidöppet som ett fönster och ingen sloven gör mål! PUH!
På kaffepausen på måndag kan ni säga med kännarmin:
– Ptja, matchen hade ju kunnat punkteras av Slovenien redan i fjärde minuten. Öppet mål. Liksom.
’9
Men vad konstigt. Sverige spelar i blå-rosa-röda dräkter. Inte en gul strimma så långt ögat når. Jo, siffrorna festås.
Jo, siffrorna festås.
’15
Tydligen kan vi ta oss till VM även om vi förlorar en himla massa matcher nu i sep-okt-nov. Fast tydligen är det bättre att vinna matcherna. (Kommentatorerna filosoferar.)
’18
Herrejävlar, Sverige gör mål! ”Det är ELANGA” skriker alla kommentatorer medan Viasat visar bilder på publiken, domaren, slovenske coachen och massa slovener som ser jätteledsna ut. Jag sitter och försöker ta en bild på våra glada svenska fopollsgrabbar, men det är bara korvgubbar, fopollsskor och securitasvakter på skärmen.
Bollen är i målet, men vad resten i denna suddiga gröt är, vet jag inte.
’20 Jag måste ha haft lite feeling under nationalsången, för den ende jag tog bild på var faktiskt Elanga, så nu kan jag stoltsera med målgöraren här!’24
Om man får kalla spelare för t.ex. ”Granen”, borde jag väl få kalla Gyökeres för ”Göken”, om inte annat för att det sparar en eller två sekunder av min tid? (Han är en superkompetent målspottare.)
’28
Nummer 21 på bilden där i minut 9 ovan (som kanske heter Bernhardsson) blir nedsparkad av en gulkorts-sloven. ”Äsch, det är bara ett skrapsår” säger kommentatorerna igenkännande.
’38
Felåt, tio minuter gick när jag bara kollade och inte rapporterade. Det var massa bra bollsparkande och tacklingar och chanser och hörnor och ”han är ett fysiskt praktexemplar” (om Göken), så jag tappade fokus.
’40
Nu får Slovenien en hörna. Då blir kommentatorerna galna av upphetsning. Men det är bara en gång av liksom trettiosju som hörnor resulterar i mål. Nä, nu bidde det inget mål alls.
’42
NUUUUU värmer den dyraste spelaren i världens övergångshistoria upp: vår alldeles egen Alexander Isak. Han har köpts av Liverpool efter att ha strejkat, och nu är alla så glada så. Det handlar om sådana fantasisummor att jag inte ens vet hur många nollor det är. Men ni säger bara på kaffepausen: ”Äsch, det blir nog bra det där.”
’45
I fotboll spelar man 45 minuter x två halvlekar, rinnande tid. Men domaren kan bestämma att det blir mer tid om domaren känner att det behövs. Nu satte domaren upp pekfingret i luften och beslutade att TVÅ MINUTER är lagom mycket extratid. (Fullkomlig absurt.) Domaren är med andra ord fotbollstidsguden.
’44
Och när det har gått tre extraminuter (TRE), blåser domaren av första halvlek. HALLÅ, alla fopollspelare! Ska det verkligen vara på det här viset? Tid är väl ändå tid, en minut är en minut? Och två minuter är för bövelen inte tre?
Men kolla vad glada många svenska är. Eller: Kolla vad många glada svenskar!
’46
Fredde Ljungberg (känd kalsongreklamare) och Jonas Olsson (som enligt mig på planen såg ut som Shaggy i Scooby-Doo) berättar om hur de som spelare uppskattade blöta planer mer än torra eftersom man ”glider skönt på blött gräs”.
Jonas Shaggy Olsson. [CC]Alltså påverkar regnet i Slovenien inte Sverige negativt. (Att slovenerna kanske också föredrar blötan nämns inte.)
’47
Sorry, glömde att nämna att matchen är igång igen. Och att vår målis Robin Olsen TAPPAR bollen i mål. Nu står det 1-1.
’49
Gudmundsson tjoffar omkull en sloven och domaren blåser. Gudmundsson (som är lite lik Duracellkaninen Johan Elmander) blir tokig och visar att han inte har gjort nåt. Han drar i sin tröja, slår sig för pannan, slår ut med armarna och är nästintill svinförbannad på fotbollsspelares vis. Domaren pekar på honom och skakar på huvudet och säger:
– Lugn. jag blåste till din fördel.
– MEN JAG GJORDE INGET!
– Nej, därför har du frispark.
– JAG RÖRD… vabaha?
– Seså, lägg nu frisparken.
– Jaså, jahaja. Eh, hoppsan.
’55
Här ser ni hur Olsen räddar ett stenhårt slovenskt skott. Jag har fått tillgång till ett transkriberat manus direkt ur Olsens hjärna strax innan detta hände.
Olsen ba:
”Men satana perkele. Släppa in en sån lätt boll. Jag hatar fotboll. Jag ska lägga ner. Efter matchen går jag in på presskonferensen och säger att detta var min sista match. Jag ska gå hem och dricka fem öl och tre läskeblask. Förbannade jävla armhävningar som jag gjorde helt i onödan igår. Vilken miss. Skit och pannkaka. Nu kommer de satans slovenerna igen. Hjjäääälp. vänster eller höger eller mitten? Fågel, fisk eller mittemellan? HJÄLP! Ååååh helvete, jag tog den. Jag är bäst. Imorron är en annan dag. Fan, jag är sugen på pyttipanna.”
’63
Kommentatorerna säger släpigt och utan åthävor att ”Nygren och Eliasson kommer in”. De hade kunnat säga ”Stenmark och Borg kommer in” med samma tonläge och jag hade inte blivit mer förvånad. Vilka är då dessa Nygren och Eliasson? Svar: Jag har inte den blekaste aning!
Kommentatorerna säger vidare att det är ”ett mycket underligt byte”. Well, jag kunde inte hålla med mer, vad kan Stenmark och Borg göra här?
’70
Nu är det sandlådefopoll. Jag är förstås inte fotbollsspelare, men vi basketspelare kallar detta ”hawaiispel” – det är liksom bara tjafs, trill, snubbel förhastade infall och klantiga missar. Som om det vore en teaterpjäs på Dramaten där sufflören måste ingripa varannan minut.
’74
Nyss nämnde Nygren passar Göken, som passar någon annan i Sverige, och denne någon gör MÅL! Vi leder med ett mål och livet leker! Heter han verkligen Jari, han som gjorde mål?
– JARI!
– Målet gjordes av Jari!
Jaha, han heter tydligen Jari. Känns lite som Åshöjdens BK.
Ja det vette fan vad som hände här. Men mål blev det.
’75
Aha. Han heter Ayari. Och Robin Olsen ba:
”Med skivade rödbetor och HP-sås. Fasicken vad detta suger hästballe. Här står jag med skammen och bara för att mina handskar är lite sladdriga. Skulle ha dopat dem med lite gelatin. MEN VA FAN, nu gjorde nån mål! Vi leder! Heja fopoll!”
’81
Slovenerna verkar ha ungefär lika ont i knävlarna som jag!!!
’Men har de syltlock på bandagen?
’85
Eliasson, som är misstänkt lik Harry Belafonte, tar en ”bra foul” som det heter i basket när man offrar sig för laget. I fotboll betyder det att man stoppar en målfarlig spelare med en brutaltackling för att det verkar vara mål i faggorna. I basket räcker det förstås att vi höjer på ögonbrynen, så får vi foul. (Bitter? Vem? Jag? Bara för att jag alltid blir utfoulad? Pah.)
’90
Ni vet att jag här ovan nämnde att en fotbollsmatch är 90 minuter lång. Men att domarna har en egen tidräkning så att egentligen är det 1973 eller 2052 just nu?
Just det. Och därför gör Slovenien mål fastän en sloven med boll nästan drar tröjan av lille Ekdal innan han gör det.
– Det är en SKITTID! säger kommentatorn beskt.
Jag håller med. Det ska tydligen spelas i tre minuter till.
’92
Gudmundsson sliter som ett djur, Nygren har chans att avgöra men skjuter över, gräsmattan ser ut som min här hemma (den fläckiga ryamatta-stilen) och slutsignalen går. Pfuittt, oavgjort 2-2.
Men på måndag är det match igen! (Då har jag dock basketträning, så det blir ingen rapport om jag inte råkar bryta benen eller blir snorförkyld.)
Pssst.
I eftersnacket sa Fredrik Ljungberg ”Svejts.” Heureka!
Å Olsen ba inne i duschen:
”Stekta ägg. Massa stekta ägg.”
Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.
Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …
1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.
Barnbarnen M & F var de enda som inte blev sjuka. Förmodligen för att de båda två lekte läkare på studsmattan hela dagarna.Trettioettåringen och spanjoren fyllde trots alla sjukor 31, och fick 31 ljus på tårtan.Hallen var så härligt full av skor och barnvagnar.
2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.
Förutom särskrivningen är detta helt okej träning. Men var är alla övningar som görs med en basketboll?
3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?
Eller – ve o fasa – borde jag kanske istället fokusera på att måla fasaden? Och se till att växtligheten inte ligger mot husgrunden? (Ja.)
4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.
Frukost efter morgondopp – vilken otrolig lyx!M var så nöjd med att få njuta av att låtsasäta låtsasglass, att hon helt glömde bort att be om riktig glass.
5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.
Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.
Han pratar glatt med barnbarnsbarnen och bjuder alltid på glass.
6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.
För tolv år sedan: Olle och den dåvarande Elvaåringen hänger tvätt.
7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.
Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.
– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.
Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.
Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.
– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen) verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.
Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.
Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.
En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!
– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.
Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart
Birkenstocksandaler
kortkorta shorts
stor, trasig, urtvättad t-shirt.
Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.
Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?
– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!
Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.
Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.
Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!
Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?
Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:
Jag läser Bodil Jönssons böcker om tid och kollar på friidrotts-EM som ju nu avlöstes av fopolls-EM, där jag (min idiot) har bestämt mig för att – i brist på svenskt deltagande – heja på Skottland. Ibland tränar jag basket. Så går jag på mammografi och försöker sedan byta en trasig, jordad väggkontakt, jag betalar kvarskatt, hittar ännu ett problematiskt rör i källaren och konstaterar att potatislandet är fyllt av smultron.
Böckerna om tid är inte alls den ögonöppnare som jag hade hoppats på … vilket kanske var förmätet. Kanske har jag bara för mycket tid att fundera på? Min inre stress beror inte på tidspress utan på prestationspress, misstänker jag. Och då är nog Bodil Jönsson inte lösningen.
Men nu vill ni väl se röret som inte ingick i 40 000-kronorslagningen häromveckan?
Strunta i att källarväggen är skitig och fokusera istället på den mystiska trasan som sitter inklämd i en helt öppen inspektionslucka.
– Hörru, sa 40 000-kronorsinspektören, va ä dä?
– Eh, hm, va? Va … det där har jag aldrig lagt märke till! Jättemysko. Vad är det för rör? Varför sitter det fluff i hålet? Varför, alltså brukar man göra så?
– NEJ. Det ska sitta ett lock där. Det måste du fixa.
Jag gick till en vanlig rörmokarfirma och visade upp bilden och fick råd:
– Du måste köpa den här och den här och byta ut just den där biten, så det är lättast om du sågar däääär och skarvar med den hääär.
Dessa två vackra mojänger kostar lika mycket som en begagnad cykel.
Bakom fluffet, inne i röret, fanns underligt nog en till konstig barriär – tillverkad av en gammal plastpåse från Hedenhös. I den låg massa jord och rost som jag gärna hade gjort ett kol 14-test på.
Obegripligt. Obs bytte namn till Coop hösten 2001 och varken jag eller någon av alla mina rörisar har den blekaste aning om vad proppen hade för funktion.Men se en sån snygg spira det blev! Jag har namngivit henne: TINA TURNER. (Ni ser att Edward Munch spökar här?)
Apropå ben. Knävlarna trilskas såpass att jag faktiskt haltade till vårdcentralen och fick träffa min truttifnuttonde läkare som glatt konstaterade att jag har finfina muskler, utmärkta korsband och galopperande artros som orsakar inflammationer och svullnader.
Mina knän är inte så håriga, men annars påminner de lite om Rocky Balboa.Kortisonsprutan mitt i den smärtande slemsäcken gjorde helvetiskt ont, men ska förhoppningsvis dämpa inflammationen.
Jag tror att jag i och med alla mediciner och psykologbesök, knätrassel, hälsoundersökningar och vaccinationer (TBE och bältros) är på väg mot mitt livs första frikort. (Eller inte. Ser nu att jag har prickat nästan allt som inte ingår i högkostnadsskyddet.)
Strax åker jag mot Dalarna för årets första arbetsläger i de tre husen Enbo, Tvåbo och Fyrbo; tapetsering, besvärliga gamla skruvar och en krånglande tv står på agendan. Då går tiden och tankarna inte i kringelikrokar och nätterna är precis lagom långa!
Här går jag omkring strakbent efter en hysterisk baskethelg med så mycket basket att jag dels vill klaga lite, dels inte på några villkor kan klaga eftersom det ju handlade om basketspel.
– Gamla människan – spela basket en hel helg?
– Jupp, så blev det.
Dock kan jag med gott samvete klaga på en kinesisk duschkabin som var så infernaliskt svår att skruva ihop att till och med den inkallade rörmokaren svor eder och förbannelse.
Men vi tar det från början. För när vi flyttade in i vårt fula hus 1999, var det fuskrenoverat med rea-plastmattor och knottriga vävtapeter från ungefär 1982.
– Vi blir nog rika snart och får massa pengar.
– Ja! Nobelpris and what not.
– Så vi står väl ut med allt fult tills kosingen rullar in?
– Jahadå!
Sa vi och så rullade inte alls kosingen in, utan bara massa barn och illa betalda uppdrag. Åren gick och duschrummet blev läbbigare och läbbigare.
Bild från 2006. Den bruna plastmattan är kvar, men den gula, knottriga tapeten har målats vit. Handikapptoans fiffiga handtag funkar perfekt som pall för de minsta. Den snygga 50-talsspegeln och den lilla basketbollen distraherar kanske lite?
När den gamla duschkabinen sprack och toan slutade spola, fick jag nog och bestämde att det skulle ätas lök och potatis tills vi hade råd att köpa en begagnad toa, färg, rödsprit och den billigaste – men ändå snygga – duschkabinen.
Så skred jag till verket och slängde allt som slängas kunde och sparkade sönder duschkabinen som vore jag Bruce Willis.
Finfina fynd under den numera slängda duschkabinen.Den gamla larmknappen for all världens väg – till de numera vuxna barnens stora besvikelse.
I två veckor kämpade jag, målade in mig i hörn blev yr av rödspritsångor, spacklade och kletade och hade mig. Ibland pekade jag med hela handen och lät den tillfälligt hemmaboende Tjugofyraåringen skrapa och gnugga han också. En morgon överraskades vi dock av …
… detta sabotage! Någon hade brutit sig ut ur väggen!
Denna någon presenterades för grannens katt.
Mums.
Gamla tapetprover klistrades på hyllplan och ovanför handfatet, den gulnade plasten på strömbrytaren lackerades svart, ett auktionsfynd som skräpade i källaren sattes med stor möda upp på väggen – och plötsligt kunde jag se framtiden an med tillförsikt!
Före–efter.
Men så var det den förnicklade duschkabinen: billig och snygg samt obegriplig. Jag kommunicerade med säljföretaget och bad om instruktioner eftersom den medföljande bruksanvisningen var så otydlig. De skickade samma bruksanvisning via mejl.
Men till slut bände och vred och vände vi så att allt nästan passade!
Före–efter. (Den lilla svarta lådan på den vita pallen är en snillrik musfälla som inte alls ska vara där.)
Nu ska jag bara gå ner i källaren och ta upp nåt skåp, en annan spegel kanske och en gammal skolplansch eller två? Kan man dölja de fula rören under handfatet med nåt kul? Ett paraplyställ? Hm.
För att nu knyta ihop bloggsäcken som jag inledde med några klagomål; jag ska verkligen inte klaga. Vi har det bra trots snuva, knävlar, aprilväder, vattenläcka på vinden, möss i källaren, trasig bil och skoskav.
(Ha, jag klagade genom att säga att jag inte ska klaga. Typisk aprilfeeling.)
