Hoppa till innehåll

Etikett: minne

Ett minne: tobaksmosaikviruskristaller

Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.

Jag 1982, i både volanger och puffar.

Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.

När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.

Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)

Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags  kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.

Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.

Men då kunde jag inte heller uttala det.  Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.

Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.

– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.

Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:

– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …

Klassen öste snabbt förslag över mig:

– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!

Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”

– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”

Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:

– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!

Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.

Sicken lämplig bild: Översättarhelenas och Ökenråttans fimpar i ett vinglas.
Share
37 kommentarer

Skolångest på flera plan

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.

Så då hittar man på.

Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?

Men så här rolig var jag nog aldrig:

(Källa.)

På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:

”I wish to clarify that I am not now, nor have I ever been, an exotic dancer.”

(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.

I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.

Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:

– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!

Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)

Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:

Ser ni – grabben har gjort ett tankstreck!
Share
50 kommentarer

Det är ju så vackert ute

Just nu, mitt i natten, utomhus.

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

  • jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
  • det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
  • jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.

Och när begick ni senast ett brott?

Share
51 kommentarer

Vad gör någon till pedagog?

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.
Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

  • Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
  • Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

Share
58 kommentarer

Idag för 25 år sedan

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass…
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

 

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller  lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

  • En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
  • En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
  • En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef  utan mouth-sheep-tongue … ergo … ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)

Share
43 kommentarer

Ännu en Bergman till salu

Ville ha skåp, ville inte ha sprattelgubbe, ville ha servis. Vill fortfarande ha.

Ingmar Bergmans lösöre, priser, vackra möbler, virkade överkast och gåvor från barnbarnen har nu sålts på auktion. Som jag berättade häromdagen, ville jag haaaa. Nu är det för sent. (Har de stämplat prylarna på något sätt nu när de ska vandra vidare på världsauktionerna och göra köparna till säljare?)

Men nu är det väl lika bra att vi andra (som om några år kommer att njuta bloggberömmelsens sötma och döden dö), under braskande rubriker också planerar vart våra prylar ska ta vägen? Klart att de ska säljas på auktion!

År 2064 tänker jag att detta ska ske:

VISNING!

 

BUFFÉER. 1920–1940.

 

FOTO, två unga män (utan namn), tidigt 2000-tal.

 

S.K. PERSONDATORER, alla i dåligt skick. 1999–2010.

 

WORD VERIFICATION, inramade (19 452 st., alla olika), 2005–2011.

 

SKOR, stl. 22–45. 1942–2009. (Ju nyare sko, desto sämre skick.)

 

TIDNINGAR, KVÄLLS-. 1977–2008.

 

JEANSBYXOR, mycket ovanliga modeller. 1976–1980.

 

BOK. ”Camera obscura”. Signerad av Lars/Lena Gyllensten/Gullenbom (?) 1987.

 

FOTO. Bergman 1988.

 

BOK. ”Drutten och Jena”. (Tuggad på.) Sent 1970-tal.

 

TIDNINGSURKLIPP/FOTO. Bergman 1999.

Utropspriset får ligga på en spottstyver så att alla tror sig ha råd och så säljs de sedan för fantasisummor så att mina arvingar med pengarna kan bygga basketplaner på alla skolgårdar.

(Blogga gärna på samma ämne, hörni alla som har bloggkramp.)

Share
19 kommentarer

Än en gång har jag tappat rösten

Man kan helt enkelt se det som att jag har fått mitt straff för att jag förvandlades till häxa. (Men det har jag i så fall fått förut också. Det är ett extremt effektivt straff.)

Dagen har tillbringats i ett basketsekretariat. Där kan man ju trycka på en mistlursliknande tuta så fort man vill något – sedan blev det förstås värre när jag som varande Harpo skulle förklara mig för domarna eller coacherna. Då tog jag fram mitt jag-är-hes-notisblock.

Vissa lappar användes oftare än andra:

”Jag kan inte prata. Det beror inte på okunskap utan på att jag är hes.”
”Hesheten har även satt sig på ögonen. Vem var det som fick foulen?”
”Faan.”
”Jaja, jag vet. Jag har skrivit sådana här protokoll sedan 1979.”
”Du behöver inte viska. Det är jag som har tappat rösten.”

 

Den lilla högen efter bara en match. (Det är inte mina vackra naglar där borta vid pennan.)

Jag avslutar genom att citera mig själv ur ett åtta år gammalt kåseri som handlar om hur jag är helt utan röst. Observera att det är helt sant, det här:

Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, men slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Fyraåringens kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:

– Hej, vi undrar om vi får titta. Alla i skolan pratar om dej. Har du verkligen tappat brösten?

Share
12 kommentarer

Att se lite sliten ut är väl … coolt?

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder … ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

Share
12 kommentarer

Stora bokbytardagen 5 mars 2009

Jag minns en dag när jag var nio år och i –30 °C stod och väntade på en buss som aldrig kom. Eftersom jag hade upplevt både dinosauriepassionen och andravärldskrigspassionen, visste jag hur det här med ihjälfrysning funkade och såg ut. Oj, vad jag frös.

Fötterna gjorde ont, händerna gjorde ont, kinderna gjorde ont. Jag grät en skvätt (vilket först värmde men sedan kylde ner kinderna) och trampade upp mitt hemtelefonnummer tydligt i snön – 470 44 – så att de som hittade mig död skulle kunna ringa hem till mina föräldrar och berätta den förfärliga nyheten. Jag såg även framför mig tidningsartiklarna om mitt sorgliga, allt för tidiga frånfälle.

Men så kom bussen och jag överlevde och det blev vår och telefonnumret smälte bort precis som mitt minne av hur det känns att frysa ihjäl.

Idag kom minnet dock tillbaka. Att iklädd gympaskor den 5 mars stå i ett nollgradigt blåshål i en timme smärtar. Men det var ju för Bokbytardagen!

Mikael Åkerlund till vänster får en jättestor bok av Den djefla mannen till höger. Den lycklige djefla mannen har nu en liten Wahlströmsbok i sin ägo.

Det var inte någon rusning trots annonser i tidningarna och prat i radio. Bokbloggaren Ivana bytte, bytte och bytte med alla som kom, medan en äldre dam stod och krampaktigt höll i en förstaupplaga av Maria Gripe.

– Jag är samlare. Jag vill bara byta den här mot en särskild bok som jag saknar i min samling. Är ni också samlare? Jag har 6 000 böcker hemma. Jag samlar på böcker. Maria Gripe-böcker mest.

Jag gav bort min gamla (2001) kåserisamling till alla som ville ha den (och skickar den gärna mot portokostnad till alla som mejlar mig idag). Uppdatering: Ni har mejlat mig så flitigt att jag för mitt eget höga nöjes skull utsträcker min bokgåvedag till att gälla även fredagen den 6 mars. Tack, tack, tack för att ni vill ha boken.

– Laterna Magica! Laterna Magica! tjoade en dam och höll upp sagda bok.
– Åååååh, det står om mig i den! ropade jag och slog upp stycket som handlar om Ingmars helt förfärliga faster Lotten Bergman.
– Va? sa damen, ignorerade mig och faster Lotten och återvände sedan till tjoandet.

Nu ska jag bara tina upp och återfå färgen i tårna, koka mina rödfnasiga fingrar i olja (ja, det är det där med vantar) och köpa blomkålsöron med blodcirkulation.

Share
16 kommentarer

Snöskottningen och jag

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.

Share
19 kommentarer