Hoppa till innehåll

Etikett: minne

Rutiga galonbyxor

Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.

gammalsko

Våra föräldrar pratar om

  • vargavintrar
  • primitiva toaletter
  • baddräkter utan resår.

Jag brukar själv dra upp vedermödor som

  • Niveasalva på kinderna
  • stickiga strumpbyxor med häng i grenen
  • tunga, bruna ”promenadskor”.

Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.

Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.

Det var tider, det.

Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.

galonreklam
Säten av galon. OCH VERSALER!

Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:

”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.

Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”

Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.

galonfabrik_jornmark.se
Och så här såg Galonfabriken ut 1969. (Bild från jornmark.se.)

Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:

rutiga galonbrallor
Rutiga galonbyxor från runt 1965.

Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.

Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.

rutig galon
Har ni sett något blankare? Rena rama underverket!
Share
85 kommentarer

Mot Täby och en liten reunion

Från ettan till nian var min skolgång ett enda hattande från den ena landsänden till den andra (Lund–Luleå), byte av skola ett otal gånger (eller kanske bara fyra) och en kamp för att verkligen komma fram till skolan genom höga snödrivor och med blott halm i skorna.

Första året i ettan på gymnasiet var komplett annorlunda. Det var nämligen det absolut tristaste, mest oinspirerande och komplett intetsägande skolåret någonsin. Jag gick humanistisk linje med 28 andra tjejer och började skolka av pur likgiltighet. Efter tre månader sa skolledningen till mig att jag hade 45-procentig närvaro och att jag måste skärpa mig.

Van som jag var att lyda, gjorde jag det och gäspade mig genom hela året som en duktig skolflicka. Och ansökte om stipendium till high school i USA för att få spela mer basket samt fly landet, tristessen och för den delen … klassen. (Förlåt.)

Under mitt år i USA, flyttade mina föräldrar igen – de har myror i benen och gillar att sätta upp nya tapeter. När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag plötsligt i Täby. Den enorma, arkitektritade villan i Luleå hade bytts ut mot en liten röd, kedjehuslänga med rispapper till väggar. Ur heltäckningsmattan i hallen växte det ibland krasse. Jag bytte till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag kom på att jag tyckte om matte (som man bara hade första året på humanistisk linje) och hoppades hamna i en klass med killar.

Ack, ock samt himmel och pannkaka vad lyckat det blev!

Tvåan och trean i gymnasiet blev som en västanfläkt och en kall öl en ljummen sommarkväll. Visserligen var klassen segregerad så att de som bodde i Vallentuna bara umgicks med varandra och vi som satt längst bak i klassrummet och var lite störiga nästan bara umgicks med varandra – men åh, så roligt det var att åka pulka, dricka vin ur någon annans navel, sova på varandras soffor, åka på fågelskådning och sova i sovsäck, upptäcka Leningrad på klassresa mitt i första Carola-hysterin, dricka Shirley Temple …

Stopp! Va? Vad jätteläskigt att sörpla vin ur en annan människas dammiga navel! Vad tänkte vi på?

Idag ska jag träffa några av dem. Det är inte ett stort party utan bara en sisådär fem–sex av oss som har lyckats hitta hål i almanackan. En av dem spelar basket, så honom träffar jag ibland. De andra har jag inte sett sedan 1985. Jag vet inte vad de har för yrke, var de bor, hur de mår eller ens om de kanske numera hyser en stark passion till … *svälj* hamboll.

Dessa mina gamla kompisar – kan de verkligen ha blivit vuxna, lugna, ansvarstagande och … inte dricker de väl fortfarande vin ur någons navel …?

erik_perre_tibble
Två revisorer kanske?
erik_sinna_tibble
Ekonom och civilingenjör?
marit_tibble
Arkitekt?
sinna_tibble
Kirurg?
perre_tibble
Banktjänsteman kanske?
erik_tibble
Politiker?
erikarna_tibble
Två egenföretagare i IT-sektorn?
erikn_tibble
Lärare?
lotten_tibble
Bloggande språkpolis?
Share
50 kommentarer

Det vänstra ögonbrynet och baletten

Jag skulle så rasande gärna vilja berätta om när jag spräckte mitt vänstra ögonbryn, men kan inte begripa att jag inte redan har gjort det. Det har visserligen nämnts här och där, men själva storyn verkar jag inte ha utvecklat som jag borde.

Det var 1968 och en mystisk dag hemma i fyrarumslägenheten på Magistratsvägen 7A eftersom pappa (kemist på LTH) och mamma (språklärare i Staffanstorp) var hemma och vi skulle äta lunch och barnflickan (som kanske hette Ewa) kämpade med Broder Jakobs haklapp. ”Mystisk dag” var det eftersom jag inte begriper varför alla var hemma.

Vi åt, Broder Jakob trilskades och jag var arg för att jag skulle ”gå på balett”. Balettlektioner tog nämligen ALLA hos Birgit Wettergrens balettskola i Lund.

intelottenbalett
Inte jag … men precis sådär söt var jag. Nog.

Detta innebar konstig stress (vilket jag aldrig någonsin upplevde annars) eftersom pappa hade ansvaret för balettlektionsavlämningen och han av någon konstig anledning alltid var sen och dessutom bedrövlig på att knäppa upp sin fyraåriga dotters blus utan att alla knapparna lossnade.

– EN KNAPP TILL! Varför lossnar knapparna?
– För att de inte sitter fast ju.

(Jag kan förstås inte alls veta om replikerna föll så, men jag minns med fantastisk skärpa pappas förvåning när knapparna inte höll för stressen.)

Men tillbaka till köket; det var alltså dags att komma iväg. Barnflickan hjälpte mig till badrummet eftersom man måste borsta tänderna innan man dansar balett.

Och det var där och då som jag förstod att jag inte ville dansa balett. I alla fall inte just denna dag. Jag tog ett stadigt bett om tandborsten och stirrade barnflickan i ögonen. Hon försökte borsta vidare men eftersom jag bet så hårt jag någonsin kunde, blev resultatet bara att mitt huvud ruskades fram och tillbaka. Jag bet ännu lite hårdare.

ewa_barnflicka_68_69
Broder Jakob, barnflickan och lilla Lotten på balkongen 1968.

När tandborsten gick tvärt av, sprang jag ut ur badrummet med barnflickan efter. Hon fick jag tag på mig, men jag slet mig loss och sprang in i köket – fortfarande med tandborsthuvudet i munnen. Där snubblade jag på köksmattan och for med brutal fart och kraft med vänster ögonbryn rakt in i ett köksskåp och vidare in under bordet.

Det blev ingen balett den dagen. Vi åkte till lasarettet och jag blev under en grön operationsduk sydd utan bedövning och mina tårar rann under tiden sakta ner i öronen. Nere i stan dansade Birgit Wettergren gravid i sina trikåer med massa små barn på det väldigt knarrande parkettgolvet, och just denna dag föll inga knappar ur min lilla blus.

Sensmoral: Det här med att dansa balett är inte bra för hälsan om man har dålig kvalitet på sina tandborstar.

Share
63 kommentarer

– Haru käkat karbonpapper, eller?

Imorrn ska jag som vanligt prata om ordspråk, talesätt och etymologier i radion. Det är inte så att materialet börjar sina, men jag försöker variera mig lite. Jag letar än här, än där. Så hamnade jag i ett forum där man diskuterar uttryck och försöker härleda dem. En fråga löd:

– När min pappa tycker att jag upprepar mig, säger han “haru käkat karponpapper?” Vad är karpon?

Där gav jag mitt i läsningen upp ett flatgarv och berättade det roliga för barnens 21-åriga kusin, som är här på besök för att gå i körskola när hon inte läser till läkare i Oxford. Hon tittade på mig med förundrade ögon och försökte förtvivlat hitta fram till vad som var så roligt i min historia. Å ja ba:

– KARBONPAPPER! Hihihi … hahaaa … du … du …? Jaha, du vet inte heller vad karbonpapper är? Förlåt, när vi förr i tiden gjorde kopior, satt…
– Jaså, det där “stentsiler”?
– Nja, karbonpapper la man mellan två skrivpapper innan man tryckte ner allt i skrivmaskinen och så färgade karbonpappersfärgen av sig på baksidespapperet. Spritstenciler eller blåstenciler vevade man däremot fram ur en stencileringsapparat; skriften blev lila och när vi fick sådana papper i skolan tryckte vi dem snabbt mot ansiktet för att hinna andas in all alkohol innan den dunstade bort.

Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck.
Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck. (Det står “torg-stånd” och “barn-vagnar”.)

Det här med att dagens unga inte vet hur det var på 70-talet är förstås ingen ny grej. Det finns långa listor som berättar hur de inte fattar hur man kunde åka bil utan säkerhetsbälte eller springa i träskor. Precis som att vi som är födda på 60-talet inte lärde oss att spara smör genom att smörja plåten med smörpapperet eller hur vi kanske trodde att “kaffesurr” var snack runt fikabordet när det egentligen är kaffesurrogat.

Plötsligt slår det mig nu att även tipslapparna väl hade karbonpapper? Ja! Och när man betalade med kort, lades det ju i en mackapär med papper och en vals som drogs fram och tillbaka! Vad mer har jag glömt? Jo, att karbonpapper från början ju hade ett lager kol på ena sidan och att det är därför som det heter karbonpapper! (Hör ni hur det går upp talgdankar på löpande band här?)

Men inte har jag kommit ett dugg närmare morgondagens radioprat.

Uppdatering
Hur kunde jag glömma denna min nästan första Youtubefilm?

Share
97 kommentarer

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen

Ojojojojojoj vad de i Tyskland ser till att skapa monument till minne av allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. En av de mer långsinta guiderna fräste att det minsann var rätt att jaga 92-åriga f.d. SS-män för vad de gjorde då, spelar ingen roll om de var 17–18 år då: straffas ska de. Länge och hårt.

– Ångrar de sig? Pfah, sånt folk kan inte ångra sig! sa guiden.

Jag och en annan turist försökte konsekvensanalysera och använde ord som “forgive and forget”, men gav snabbt upp. Vi skulle ju vidare till nästa monument, gubevars.

(Nej, jag ska naturligtvis inte tala om hur tyskar ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. Men ni ska veta att tyskar till och med har ett ord för hur man ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period: Vergangenheitsbewältigung. Människor förändras och om de faktiskt säger att de ångrar sig och inte alls står för allt som de stod för när de var tonåringar … kan man väl i alla fall lyssna på dem? Det är väl en del av själva Vergangenheitsbewältigungen?)

… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)
… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)

I Lund finns en ”staty” som heter Intighet, och som är rolig i sin litenhet: en liten utbytt gatsten. Ungefär så här ser den ut:

De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.
Men. De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.

Man kan faktiskt sponsra en sådan där gatsten – men inte bestämma vad det ska stå på den. Sedan blir man inbjuden till ”avtäckningen” och får träffa eventuella släktingar till den, vars namn står på stenen.

Härom året, under en sådan avtäckning utanför en port där en hel familj försvann en morgon 1943, dök plötsligt en väldigt gammal kvinna upp från ett grannhus och visste precis vilka de var, personerna som hörde till namnen som stod på stenarna. Och så gick hon hem och hämtade bilder på de döda och försvunna och berättade historier om dem – fantastiska bilder som de närvarande släktingarna aldrig hade sett och otroliga historier som de aldrig hade hört. Mitt i allt stod den som hade sponsrat stenarna – han som inte kände någon i församlingen – och grät floder.

Det minnesmärke som man hittills har tjafsat mest om, är det som är tillägnat alla mördade judar – Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Liksom annan modern konst säger folk att det är abstrakt och ofullständigt – men jag kan verkligen rekommendera ett besök. Det är 2 711 fyrkantiga stenblock i skiftande storlek som är placerade i militäriskt snörräta rader på ojämn mark.

Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.
Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.

Man går in bland stenarna och är alldeles ensam i några sekunder – men plötsligt dyker en främmande människa upp i en halv sekund, bara för att försvinna igen. Djupinglotten analyserade och kom fram till att det är så livet var under förintelsen: man mötte folk snabbt, och så försvann de igen. Eller som livet självt: man föds, lever en pyttestund och så dör man. Dessutom kan man se det som en illustrerad kronologi över krigstiden: till en början fanns träd och stenar (judar) av olika storlekar … sedan fanns nästan inget kvar, allt plattades ut … (Konstnären Peter Eisenman vägrar presentera en tolkning. Smart av honom.)

Vi blev strikt tillsagda att uppföra oss väl och respektera alla som faktiskt inte är där för att leka kurragömma eller ta en snabbfika utan som är där för att minnas flydda tider och krigets fasor. Man får sitta på stenarna, men inte bete sig på annat sätt mot dem.

"Men mina skor är faktiskt jätterena."
“Men mina skor är faktiskt jätterena.”
"Nämen alltså, så här sitter jag när jag sitter."
“Nämen alltså, så här sitter jag alltid när jag sitter.”

Andra minnesmärken är helt vanliga statyer eller skyltar som sätts upp i portuppgångar. Men det kan också vara ”absence of presence” – något som inte finns och som därför är en stark signal.

Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.
Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.
Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.
Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.

Anhalter Bahnhof var en enorm järnvägsstation, varifrån de flesta transporterades ut till koncentrationslägren. Det finns noggranna anteckningar över hur många som fördes iväg varje dag – tills det plötsligt blir ett glapp på någon månad när de allierade lyckades bomba stationen. Tysk effektivitet gjorde att den bristfälligt lagades så att bortforslandet kunde fortsätta – även om stationen inte längre hade tak.

Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)
Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)
Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.
Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara som en kuliss bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.

Själva muren uppmärksammas mycket, mycket, mycket.

Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst.
Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst. Fyra sekunders östberlinsk ångest, liksom.
Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.
Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.
Man kliver genom muren än här …
Man kliver genom muren än här …
… än där …
… än där …
Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.
Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.

Och som avslutning återvänder vi väl till min egen lilla värld?

Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik.
Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik. (Förlåt, den beskrivningen kanske inte passar med dagens bloggämne?)

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewältigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
60 kommentarer

Att våga göra något

Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?

Nej, men ni kanske har!

Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt “titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.

Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.

Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.

Typiskt stöldgods.
Typiskt stöldgods.

Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.

– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?

Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.

Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.

Mindre typiskt stöldgods.
Mindre typiskt stöldgods.

Så: er tur!

Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)

Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.

Share
103 kommentarer

Kärleksbrevet jag minns

kärleksbrevEftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.

Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:

“Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”

Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.

Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.

edgar_frances

Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:

For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devin– a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.

Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:

Men nu tillbaka till kärleksbreven.

Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 23.45.56

Här kan ni läsa exakt vad Sid skrev.

Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.

(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)

Så här satt vi inte.
Så här satt vi inte.

Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:

”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”

När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.

Share
63 kommentarer

När var jag som räddast?

Böh!
Böh!

Jag ligger här mitt i natten, nylagd som en stökig frisyr och tänker att det var då själva fasiken att man ska ha både svullna och illaluktande fötter. Jo. Ont i hälsporre, basketknän, stukat lillfinger och muskelbristning i en axel har man också. Jo. Och inte har man en månadslön i plånboken eller hur det nu var man skulle ha för att ha sitt på det torra. Näe. Jämmer och elände alltså.

Men så slänger jag mig själv i väggen och tänker på hur det är att vara hungrig, blöt och kall, bli överkörd av en stridsvagn, ha loppor i kragstövlarna och känna hur kulorna viner, marken rämnar och månen trillar ner från sin tysta ban. Det hade ju varit lite värre än en hälsporre, om man säger.

För jag har precis haft en sådan till bordet — inte en hälsporre, men en man som har varit med om kulors vinande och knivars stickande samt ond, bråd död. Och så slår det mig:

– Har jag någonsin varit riktigt rädd?

Eh. Utsätts jag numera någonsin för denna känsla? Vågar jag ens utmana ödet här och nu? Vad har jag att komma med, i min lilla bubbla, inlindad i bomull som jag är? Jodå, hör här så rädd jag har varit i mitt liv:

  1. En gång öppnade en främmande tant när jag plingade på dörren till huset där min kompis Martin bodde. Så jag kissade på mig.
  2. När jag skulle vara skolans lucia glömde jag plötsligt bort hela den inlärda dikten som skulle läsas upp. Scary.
  3. Under en joggingrunda på Ormberget mötte jag en älg, som skrämde mig såpass att jag slog rekord på en mil.
  4. En väldigt tillfällig flirt i Italien tog med mig på en utflykt som slutade i motorcykelstöld, vilket ju hade varit ohyggligt läskigt om jag bara inte hade varit så kissnödig.
  5. Mitt livs första orienteringslopp inbegrep viss vilsespringning. Men det hemska var att be en främmande karl om hjälp ute i skogen.
  6. Den nuvarande Tioåringen tappades bort tre gånger som liten, vilket förstås inbegrep akut hjärtklappning och kidnappningsfantasier eftersom inget av de andra barnen varken förr eller senare har tappats bort.

Det är inte det att jag går omkring och vill vara rädd … men hade det kanske inte varit lite bra för mig nu när jag bara kan fokusera på en massa fånig smärta? Är det inte det ena, så är det det andra, liksom.

Att möta en tiger, gå vilse i en labyrint eller trilla ner i en brunn vid ett ödehus hade jag kanske behövt? Fast i brist på skrämmande situationer kan man förstås bara titta på Christopher Walken:

Böh.
Böh.
Share
32 kommentarer

Brev till mitt elvaåriga jag

Jag har aldrig mått särskilt dåligt. När andra i tonåren var bekymrade över allt från olycklig kärlek, kroppsliga utsöndringar och finnar till betyg, läxor och framtid, var jag bara ganska glatt obesvarat kär, full med Clearasils täckstift samt nöjd med betygen – och eftersom jag skulle bli världsberömd skådespelerska var framtiden ju tryggad.

Men så läste jag Eels sångare Mark Everetts brev till sig själv som 16-åring och tänkte att det var så rörande. Och plötsligt slog det mig att det fanns en period när jag faktiskt var bedrövad och hade behövt lite tröst. Det här hade jag behövt läsa då:

 

 

Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.
Favoritbild i repris: 4b i Bergviksskolan, Luleå, våren 1975.
Share
24 kommentarer

Jag missionerar om motion

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko.

Medan håret tinade åt jag min efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i) och bläddrade lite på måfå i lokaltidningen.

– Jahaja björnen dog, jahaja politikerna käbblar, jahaja alla hockeytränare sparkas till höger och vänster medan handbollskillarna deppar för att Danmark är så mycket bättre. Tsssssst, Danmark vann fotbolls-EM 1992, sedan kom vi trea i VM 1994, det är luuuugnt, grabbar.

Sa jag i min inre monolog – och kastade mig över en artikel om nyblivna 70-åringen Evy Palm. Hon som är som en Astrid Lindgren fast inom långdistanslöpning: hon började springa jättesent i livet och blev snabbt bäst i Sverige, men trappar nu med ålderns rätt ner lite och springer bara ungefär fem mil i veckan.

Gulp.

Och så läste jag följande passus:

”Dessutom var hon redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.

Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.

– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11 sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80 meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så mycket långsammare i dag.

Vad tänker du om det?

– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket. Och de som inte har något intresse blir stillasittande.”

(Den enda lokaltidningen som har hela artikeln på nätet är HD.)

Hjälp. ”Barnen är så mycket långsammare idag.” Hjälp. Vaffa… Näe.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.
Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Och så tänkte jag på hur jag till 13–14-årsåldern hatade allt som hade med idrott att göra och att jag förstår hur man faktiskt kan hata allt som har med idrott att göra, men att man kan bli omvänd och frälst och faktiskt älska allt som har med idrott att göra. Och att barnen av idag med sina stötdämpade skor och lämpliga underlag faktiskt borde springa fortare än vad Evy Palm gjorde 1954.

Men hur gör vi? Hur får vi barnen att springa? Eller cykla? Eller i alla fall att klättra i träd? Trots att de hatar bollar, träningsvärk, tävlingar och svett?

Jag har fått mina barn att tycka om och träna basket. De står också ut med att motionscykla framför en film. På sommaren kan de tycka att det är ok att springa orientering. Men annars går det inte att få dem att röra på sig. Gympan (ergo ämnet “idrott”) i skolan är rörig, stökig och ointressant – att sitta stilla är så mycket skönare.

Hur ska nutidsbarnen kunna springa ifatt barnen på 1950-talet? Eller … är det bra som det är? Ska jag rycka på axlarna och fortsätta spela min basket och strunta i vad andra gör så länge de inte springer omkring och skadar andra människor?

Mjaeh, det är faktiskt inte bara motionen jag vill åt – det handlar också om lagarbetet, ombytena, träning på att passa tider, att ta eget ansvar och ha sådär löjligt roligt i omklädningsrummet. Eller ute i skogen. Eller var man nu vill göra det där som jag vill att man ska vilja göra: motionera.

Fast jag ska kanske bara strunta i det hela och inse att det är nya tider nu och att tolvåringar om 30 år visserligen springer 60 meter på 20 sekunder, men att det är helt ok? För då slipper de i alla fall pennalismen inom ungdomsidrotten …?

Kan vi inte – alla vi som är snälla och rara – invadera alla idrottsklubbarna och sprida glädje och gamman? Dessutom kan vi väl få ungdomarna att som förr duscha efter träningen för att avdramatisera det här med nakenheten?

Förutom att få svara på alla mina frågor ovan, har ni nu ett lysande tillfälle att få skryta om era idrottsliga framgångar i kommentatorsbåset. Jag går i täten och visar en bild från min karriär som medeldistanslöpare i Dallas 1982, där jag kom tvåa i stadens skolmästerskap. (Jähättelångt efter vinnaren, men tvåa icke desto mindre.)

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta.
Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta. Ser ni att min kompis Leslie (tvåa från höger) såg ut som Goldie Hawn?

Fast nu kom jag på en nackdel med att motionera: jag får inte längre på mig vigselringarna på de ständigt stukade fingrarna.

Share
104 kommentarer