Etikett: minne

Chuck Berry och den galna Yoko

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2017 00:01

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!

Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

56 kommentarer

Tankarna spretar och hot dogen den har två

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2017 01:30

Jag tittade in i min egen hjärna idag. Den såg ut som en gammal drickaback, full med lego och duplo. Eftersom drickabacken var av det gamla slaget, trillade några legobitar ut. De hette ”kungalängder”, ”han som är gift med henne och var med i den där filmen” samt ”pin-koden till Icakortet”.

Duplobitarna var däremot stora och satt fast i varandra och kunde verkligen inte trilla ut. De hette ”Melodifestivalen 1975” och ”alla klasskompisars födelsedagar” samt ”telefonnumret i Lund 1973: 14 55 14”.

Resten av legobitarna i den här drickabacken låg där i sin röra och var fyrkantiga, små, stora, smutsiga, rena. Och de låg en och en eller var hopsatta. De hette

alla lag i Eskilstuna Basket, inklusive träningstider och coachens telefonnummer
sjukgymnast på torsdag
köksgolvet för bövelen
klustriga fypplar (gick inte att tolka)
permensta på alla truckerpa (gick inte att tolka)
på ledag arslar en chili för kanske hulpen (gick inte att tolka)
krolla kan var treve påinkaufa (gick verkligen inte att tolka).

De här legobitarna med otydliga markeringar har jag nu med hjälp av bilderna i min kamera lyckats tolka så här!

Jävla bokstavskombinationer som inte funkar. Kontakta SAOL. (klustriga fypplar)

Man borde faktiskt ha permanenta och jättetjocka mattor på alla trappor som i brittiska hem. (permensta på alla truckerpa)

Den moderna människans eviga sittande är faktiskt inte riktigt klokt. Men kanske hjälper pedalpallen? (på ledag arslar en chili för kanske hulpen)

Var kan jag köpa en rund tv? (krolla kan var treve påinkaufa)

Och all denna läsning var ni tvungna att genomlida bara för att jag ju letade efter den lilla legobiten som det stod ”hot dog” på. Och jag lyckades; så här gick det till när man i USA började kalla varmkorv för hethund …

Basebollarenan New York Polo Grounds hyste en oerhört huttrande, kall publik i april 1901. Så kallt var det att glassförsäljningen inställdes och man istället rotade fram alla korvar och alla brön som gick att uppbringa.

Försäljarna ropade till publiken:

– Get your dachshund sausages while they’re red hot!

Man skulle alltså köpa sin taxformade korv medan de var varm, sa försäljaren. En journalist på pressläktaren satt förstrött och ritade en avlång hund. Eftersom han inte kunde stava till en tysk Dachshund, skrev han ”hot dog”. Bilden spreds och went viral som vore den en videosnutt med en listig katt år 2017, och sedan dess kallar man den korven för hot dog.

Nä, nu ska jag tömma hela drickabackens innehåll på golvet!

75 kommentarer

Hur ska man minnas allt som ska minnas och glömma det som glömmas bör?

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2016 22:43

Nu går vi in i min hjärna. Klafs och klet, kliv på bara! Nej, ta inte av skorna.

Det är en salig röra med ickemärkta lådor här inne – lite som i amerikanska filmer när vår hjälte hamnar i den presumtive mördarens hus tar sig upp på vinden för att vi alla anar att lösningen finns där.

Fortsätt nu in i röran och försök hitta rätt i hjärnvindlingarna. Åh! Så intressant! En kartong med MELODIFESTIVALER på i blockbokstäver. Inget lock, jaha, här har vi tydligen något som ska vara lättillgängligt. Fina pärmar, märkta med årtal. Det finns flera lådor med etiketter och tydliga bokstäver, t.ex. BASKET 1979; de borde ju egentligen ställas oåtkomligt under en stor, tydlig världskarta.

Men gå vidare nu – in i dimman! Ja, för nu är det dimmigt. Vi har nämligen hamnat i ett hörn som heter ”gör i morgon”. Där ser det ut så här:

komihag — Jätteviktigt papper. Det finns tydligen böcker (!) på biblo. Eller så ska de dit. Och så behöver vi ägg. Böna och Humla är två snickarkunniga personer, men vad var det jag skulle fråga dem?

Det där är alltså min kom-ihåg-lapp för måndagen den 28 november 2016. Och den funkar jättebra – hur analogt som allra helst. Under dagen kommer jag att stryka det som jag blir klar med och dessutom fylla på med sådant som jag kommer på efter hand. När dagen är slut, tar jag en ny lapp och för över sådant som jag inte hann med, och knölar ihop gammel-lappen ordentligt – den får inte flyta upp till ytan igen och misstagas för att vara en för framtiden viktig lapp.

Gå vidare nu. Lite längre in. Sparka bort alla knöliga papper. Men vad är det här för konstig avdelning i hjärnan?

88 kommentarer

Idag för 30 år sedan …

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2016 00:19

… sa min då blifvande djefla man att han ville gifta sig med mig, och vips var vi förlovade.

Eller. Vips och vips.

lund-af — Akademiska Föreningen i Lundagård i Lund. (Hela byggnaden är impregnerad med öl.)

Så här var det (och förlåt att jag nu upprepar mig) när vi for med osanning i Sydsvenska Dagbladet och påstod att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen den 21/11 1986.

Gökrummet är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson medan man dricker gök. Det är väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.

[Här kommer det att finnas en bild från Gökrummet
när jag har lyckats muta en lundensisk arkivarie.]

Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen; annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.

FÖRLOVADE
Lotten Stenson
Olof Bergman
I Gökrummet den 21/11 1986

Min djefla man gick på kryckor efter en fasansfull orienteringsvrickning och jag hade basketrelaterad träningsvärk. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i fickorna.

lappade_jeans_ — Mina lappade jeans och mina allra finaste basketskor (Top Ten).

För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.

– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet, sa jag.
– Vi ska förlova oss där, sa Olle.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Je-sper-spex-are … artikulerade jag, när jag egentligen ville säga ”men ser du inte vem jag är?” …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa Olle och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det, hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.

Vi tog oss därför hem till vår tvåa på Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa, som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.

eriksompung — Dessa tre unga män står på Stora scenens historiska tiljor på nyss nämnda Akademiska föreningen. Yngligen i mitten är vår förstfödde (tillika den nuvarande kökssoffeägaren) som agerar i och sjunger den svåraste av roller. Han är nämligen en pung.

66 kommentarer

Jag var sjukvårdsbiträde jag, trallala

Publicerat av Lotten Bergman den 8 september 2016 23:11

Under sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet jobbade jag som sjukvårdsbiträde. Jag gick en tvådagarskurs och kunde sedan utan bekymmer

dela ut medicin
byta kläder på patienterna
hjälpa patienterna på toa
sjunga 30-talsörhängen på kommando
hjälpa med all hygien som att raka, tvätta och byta blöjor
mata
gå ut och gå
sitta på sängkanten och bara prata
sätta på ismössan på cancerpatienterna.

Detta gjorde jag av och till under loven under sex år, och jag fick se både unga och gamla lida, tappa förståndet, gråta och faktiskt dö. Detta är imponerande på alla sätt och vis, men särskilt eftersom jag ju var så här gammal:

yale — Lotten, nästan inte torr bakom öronen.

Jag fick som sjukvärdsbiträde ta hand om förkrossade anhöriga och återuppliva de till synes döda. Jag har kämpat med draglakan, med stora tjockisar till mastodontpatienter och lyft små sparvar till människovrak. Jag har plockat bajs ur säkert 50 olika anus. (Förlåt, men hur skriver man det på ett mildare sätt?)

På den tiden (1980-talet) skulle ingen dö, så vi sondmatade 98-åringar som inte hade pratat på tio år och vi räknade tålmodigt deras andetag tills de var tre per minut (magisk gräns). När det sista andetaget äntligen drogs, drog vi i personalen en lättnadens suck; hellre en oerhört krävande galning till patient än ett litet skelett som inte kan kommunicera.

Jag lärde mig allt om döden, liggsår, Parkinson, reumatism och kissiga tofflor. Vissa av patienterna minns jag fortfarande glasklart, som

advokaten Linnéa
ledsna Rut utan ögonmuskler
den berömda läkaren Nanna Svartz
skådespelaren Sigge Fürst
skådespelerskan Gunn Wållgren
sportjournalisten R:et Eklöw
knasiga Klara på sängkanten
filmregissören Ragnar Frisk
Sundbybergsmannen med afasi
den berömda nyhetsuppläsarens mamma utan ben.

gunn_1984 — Gunn Wållgren i ”Fanny & Alexander” (1984).

Ibland berättar jag långa skrönor om dem trots tystnadsplikten, som jag inbillar mig har en preskriptionstid. Och så önskar jag mig verkligen ett slags lumpen, där man som ”dagens ungdom” inte blott får lära sig att hantera ett skjutvapen, lyda order och kravla i lera.

Alltså en värnplikt där man även får lyssna till en människas sista andetag och se hur anletsdragen suddas ut och smälter samman. Alla borde få chansen att jobba som sjukvårdsbiträde. Jag önskar mig lumpen, fast utan armén, liksom.

Och DÄRMED är vi framme vid dagens 80-talslåt. (Nummer fyra av sju, vilket min syster Orangeluvan har beordrat mig att fokusera på.)

19 kommentarer

Det är ju bra att man glömmer

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juli 2016 23:24

– Men … jag sa ju det igår?
– Va?
– Marx’ teori om mervärde?
– Huh?

Jag bara glömde, liksom.

– Hänger du med till Polen den 16 augusti?
– Absolut!
– Bra, vi flyger med Rysliga Flygbolaget I SVINOTTAN.
– Bra! Vad kul!

Förra veckans sanslösa flygdebacle är som bortblåst.

– Kommer du ihåg vad härliga krystvärkarna var?
– Ja. Den som ändå fick föda barn igen.

Smärtminnet existerar inte.

Alltså är mina tankspridda intekommaihågfakta-situationer inte nåt att hänga upp sig på. De som t.ex. kommer ihåg minsta oförrätt är ju helt odrägliga.

– Säg nu hej till tant Fnuttan.
– Nej.
– Kom igen nu. Du är vuxen, hon är vuxen, let bygones be bygones.
– Kommer inte på fråga. Hon tvingade mig att hälla kruskakli i teet 1989 och sånt glömmer man bara inte.

Nu tror ni att det har hänt något där jag har ställts mot väggen och anklagats vara glömsk. Men nej. Inte alls. Jag har bara accepterat att min hjärna är så trevligt bedrövlig.

Jag kan inte komma ihåg

kungalängder (även om jag som bekant vet att Karl XII var 172 cm)
vad folk har på sig eller sagt
namn på filmer gjorda efter 1998
vad som står på handlingslistan som ligger kvar på köksbordet.

Men jag kan

sjunga alla Melodifestivallåtar sedan 1975
rabbla alla mina klasskompisars födelsedagar
tala om vem som är gift med vem och har barn med vem i Hollywood
citera Shakespeare
se hur lång en lång karl är.

Hjärnan är fullt upptagen med viktigare saker än Marx’ teori om mervärde.

72 kommentarer

Syslöjdstrauma: kudde i lapptäcksteknik

Publicerat av Lotten Bergman den 6 april 2016 11:48

Till syende och sist är jag en hejare när det gäller att sy. Jomen, så är det. Jag har genom åren sytt egna kläder, barnkläder och min egen brudklänning. Symaskin is liksom my middle name – trots mitt bedrövliga tålamod när det gäller noggrannhet.

Men nu ska ni få höra om när den nuvarande Trettonåringen för två år sedan var med om ett syslöjdstrauma. Alltså kallar vi honom härmed Elvaåringen.

En eftermiddag kom han hem alldeles bedrövad efter att ha haft syslöjd. Han hade nyss varit sjuk i en hel vecka och alla de andra barnen i klassen hade hunnit sy färdigt sin kudde i lapptäcksteknik och när Elvaåringen försökte skynda sig, sydde han fel och så kom han hopplöst på efterkälken och bröt ihop och grät. Klasskamraterna försökte trösta honom och den just då vikarierande lärarinnan försökte också trösta honom. Till slut kom de på att han efter skoltid kunde komma till syslöjdsrummet och sy en stund.

Det gjorde han, och den snälla vikarien gav honom sedan tyglappar och tygbitar och instruktioner i en fin plastficka så att han skulle kunna göra kudden färdig hemma.

Under en vecka satt Elvaåringen och jag och klurade ut hur lapptekniken skulle utföras – strikt enligt instruktionerna på papperet. (Men inte alls som den lapptäcksteknik som jag hade lärt mig, så vi var verkligen tvungna att läsa ordentligt.) Den stolta modern tog förstås några bilder under processen:

SIGGESYR — I detta skede sa Elvaåringen: – DET HÄR ÄR JU ROLIGT!

Han klippte, han nålade, han sydde, han strök och han sydde ännu mer och på morgonen samma dag som det var dags för syslöjd i skolan, var vi färdiga. Kudden skulle bara fyllas med fluff och sys ihop. Men … den ordinarie läraren underkände kudden snabbt eftersom den var gjord hemma. Han sa till Elvaåringen:

– Den här kan du lika gärna ha bett någon annan göra. Börja om från början. De andra eleverna får göra gosedjur, men det får man inte om man inte först har gjort en kudde.

Jag kontaktade förstås skolan och förklarade att vi hade gjort precis som den vikarierande lärarinnan hade sagt. Men den ordinarie läraren bemödade sig inte ens att svara. Kudde ett var slängd, kudde två var underkänd och kudde tre var inte ens påbörjad.

Vi bet ihop och övade hemma. Oj, vad vi övade. Jag skrev instruktioner och fotograferade hur Elvaåringen genomförde allt, inklusive kuddstoppningen – och vi gjorde det på mitt sätt. Här några moment ur övningsveckan:

fluffsiggesyr — ”Markera var du vill ha öppningen där du ska stoppa in fluffet.”

siggesyrmaskin — ”Glöm inte att fästa tråden genom att köra fram, tillbaka och fram igen.”

”Klipp av hörnen, men akta sömmen! Vänd ut-och-in på kudden så att fina sidan kommer fram och pilla och tryck i hörnen så att de blir snygga.”

siggehandsyr — ”Fyll kudden med lagom mycket fluff. Trä lagom (!) lång tråd på en synål. Gör en knut genom att rulla tråden på fingret. Stick in nålen så att knuten ’göms’ på insidan när du börjar sy. Tänk på att fästa tråden på slutet!”

Till slut kom så dagen när det var dags att på en 90-minuterslektion klippa tyg, sy, fluffa och fästa trådar. Jag beslutade mig för att följa med och sitta bredvid den lille under lektionen – som vore jag en curlingförälder med helikoptertendenser.

Och tur var väl det. Läraren må ha varit ämneskompetent och skräddare eller ha haft drömmar om de stora modehusen i Paris, men någon lärare var han icke, så legitimerad han var. Barnen satt snällt och lyssnade på hans luddiga instruktioner, det var tyst och lugnt i klassrummet och alla ville verkligen bara sy sina gosedjur. (Utom min son som bara ville sy sin tredje kudde.) När Elvaåringen i en kvart hade suttit med handen uppräckt för att få ställa en fråga utan att läraren ens hade tittat på honom, tog jag kommando. Jag svarade på hans och de andra barnens frågor och jag gnisslade tänder av ilska. Jag är övertygad om att det kom rök ur öronen och att jag förkortade min egen livslängd med tio år.

Kudden blev äntligen färdig och av läraren slängd i en kuddhög med orden:

– Jag betygsätter den nästa vecka.

Om den nuvarande Trettonåringen gillar att sy? undrar ni nu. Nej, han skulle hellre vara utan sin mobil i en vecka än att klippa i en tygbit.

Den färdiga kudden har vi under högtidliga former slängt.

106 kommentarer

Rutiga galonbyxor

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2015 10:56

Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.

Våra föräldrar pratar om

vargavintrar
primitiva toaletter
baddräkter utan resår.

Jag brukar själv dra upp vedermödor som

Niveasalva på kinderna
stickiga strumpbyxor med häng i grenen
tunga, bruna ”promenadskor”.

Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.

Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.

Det var tider, det.

Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.

galonreklam — Säten av galon. OCH VERSALER!

Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:

”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.

Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”

Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.

galonfabrik_jornmark.se — Och så här såg Galonfabriken ut 1969. (Bild från jornmark.se.)

Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:

rutiga galonbrallor — Rutiga galonbyxor från runt 1965.

Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.

Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.

rutig galon — Har ni sett något blankare? Rena rama underverket!

85 kommentarer

Mot Täby och en liten reunion

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2015 09:07

Från ettan till nian var min skolgång ett enda hattande från den ena landsänden till den andra (Lund–Luleå), byte av skola ett otal gånger (eller kanske bara fyra) och en kamp för att verkligen komma fram till skolan genom höga snödrivor och med blott halm i skorna.

Första året i ettan på gymnasiet var komplett annorlunda. Det var nämligen det absolut tristaste, mest oinspirerande och komplett intetsägande skolåret någonsin. Jag gick humanistisk linje med 28 andra tjejer och började skolka av pur likgiltighet. Efter tre månader sa skolledningen till mig att jag hade 45-procentig närvaro och att jag måste skärpa mig.

Van som jag var att lyda, gjorde jag det och gäspade mig genom hela året som en duktig skolflicka. Och ansökte om stipendium till high school i USA för att få spela mer basket samt fly landet, tristessen och för den delen … klassen. (Förlåt.)

Under mitt år i USA, flyttade mina föräldrar igen – de har myror i benen och gillar att sätta upp nya tapeter. När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag plötsligt i Täby. Den enorma, arkitektritade villan i Luleå hade bytts ut mot en liten röd, kedjehuslänga med rispapper till väggar. Ur heltäckningsmattan i hallen växte det ibland krasse. Jag bytte till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag kom på att jag tyckte om matte (som man bara hade första året på humanistisk linje) och hoppades hamna i en klass med killar.

Ack, ock samt himmel och pannkaka vad lyckat det blev!

Tvåan och trean i gymnasiet blev som en västanfläkt och en kall öl en ljummen sommarkväll. Visserligen var klassen segregerad så att de som bodde i Vallentuna bara umgicks med varandra och vi som satt längst bak i klassrummet och var lite störiga nästan bara umgicks med varandra – men åh, så roligt det var att åka pulka, dricka vin ur någon annans navel, sova på varandras soffor, åka på fågelskådning och sova i sovsäck, upptäcka Leningrad på klassresa mitt i första Carola-hysterin, dricka Shirley Temple …

Stopp! Va? Vad jätteläskigt att sörpla vin ur en annan människas dammiga navel! Vad tänkte vi på?

Idag ska jag träffa några av dem. Det är inte ett stort party utan bara en sisådär fem–sex av oss som har lyckats hitta hål i almanackan. En av dem spelar basket, så honom träffar jag ibland. De andra har jag inte sett sedan 1985. Jag vet inte vad de har för yrke, var de bor, hur de mår eller ens om de kanske numera hyser en stark passion till … *svälj* hamboll.

Dessa mina gamla kompisar – kan de verkligen ha blivit vuxna, lugna, ansvarstagande och … inte dricker de väl fortfarande vin ur någons navel …?

erik_perre_tibble — Två revisorer kanske?

erik_sinna_tibble — Ekonom och civilingenjör?

erikarna_tibble — Två egenföretagare i IT-sektorn?

50 kommentarer

Det vänstra ögonbrynet och baletten

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2015 10:55

Jag skulle så rasande gärna vilja berätta om när jag spräckte mitt vänstra ögonbryn, men kan inte begripa att jag inte redan har gjort det. Det har visserligen nämnts här och där, men själva storyn verkar jag inte ha utvecklat som jag borde.

Det var 1968 och en mystisk dag hemma i fyrarumslägenheten på Magistratsvägen 7A eftersom pappa (kemist på LTH) och mamma (språklärare i Staffanstorp) var hemma och vi skulle äta lunch och barnflickan (som kanske hette Ewa) kämpade med Broder Jakobs haklapp. ”Mystisk dag” var det eftersom jag inte begriper varför alla var hemma.

Vi åt, Broder Jakob trilskades och jag var arg för att jag skulle ”gå på balett”. Balettlektioner tog nämligen ALLA hos Birgit Wettergrens balettskola i Lund.

intelottenbalett — Inte jag … men precis sådär söt var jag. Nog.

Detta innebar konstig stress (vilket jag aldrig någonsin upplevde annars) eftersom pappa hade ansvaret för balettlektionsavlämningen och han av någon konstig anledning alltid var sen och dessutom bedrövlig på att knäppa upp sin fyraåriga dotters blus utan att alla knapparna lossnade.

– EN KNAPP TILL! Varför lossnar knapparna?
– För att de inte sitter fast ju.

(Jag kan förstås inte alls veta om replikerna föll så, men jag minns med fantastisk skärpa pappas förvåning när knapparna inte höll för stressen.)

Men tillbaka till köket; det var alltså dags att komma iväg. Barnflickan hjälpte mig till badrummet eftersom man måste borsta tänderna innan man dansar balett.

Och det var där och då som jag förstod att jag inte ville dansa balett. I alla fall inte just denna dag. Jag tog ett stadigt bett om tandborsten och stirrade barnflickan i ögonen. Hon försökte borsta vidare men eftersom jag bet så hårt jag någonsin kunde, blev resultatet bara att mitt huvud ruskades fram och tillbaka. Jag bet ännu lite hårdare.

ewa_barnflicka_68_69 — Broder Jakob, barnflickan och lilla Lotten på balkongen 1968.

När tandborsten gick tvärt av, sprang jag ut ur badrummet med barnflickan efter. Hon fick ~~jag~~ tag på mig, men jag slet mig loss och sprang in i köket – fortfarande med tandborsthuvudet i munnen. Där snubblade jag på köksmattan och for med brutal fart och kraft med vänster ögonbryn rakt in i ett köksskåp och vidare in under bordet.

Det blev ingen balett den dagen. Vi åkte till lasarettet och jag blev under en grön operationsduk sydd utan bedövning och mina tårar rann under tiden sakta ner i öronen. Nere i stan dansade Birgit Wettergren gravid i sina trikåer med massa små barn på det väldigt knarrande parkettgolvet, och just denna dag föll inga knappar ur min lilla blus.

Sensmoral: Det här med att dansa balett är inte bra för hälsan om man har dålig kvalitet på sina tandborstar.

63 kommentarer