Hoppa till innehåll

Att våga göra något

Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?

Nej, men ni kanske har!

Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt “titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.

Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.

Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.

Typiskt stöldgods.
Typiskt stöldgods.

Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.

– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?

Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.

Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.

Mindre typiskt stöldgods.
Mindre typiskt stöldgods.

Så: er tur!

Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)

Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.

Share
Publicerat iBloggen

103 kommentarer

  1. cruella

    Det jag har gjort i den vägen platsar väl snarast under rubriken Arga tanten: sagt åt drullar på t-banan att för i jösse namn ta ned skitiga fötter från sätet (fått svordom och hån i retur samt i och för sig medhåll och krav på respekt för den äldre – mig – av en invandrarkille bredvid mig) och, och det var nästan nyss, hutat åt två snubbar som under stora flin fotade en tjej som låg utanför Mosebacketerassen på en gräsplätt och uppenbarligen inte mådde sitt bästa. Jag blev inte åtlydd då heller. Förstås. Tjejen pratade jag lite med, och hon påstod sig ha kompisar i närheten och att hon bara låg och vilade ett slag. Vad vet jag. Jag har även gjort medmänskligheter som att ge varmt kaffe och en macka i väntan på ambulans åt en stelfrusen gubbe som låg i en stentrapp utanför vårt hus i råkallaste november. Men det är inte så mycket civilkurage i och för sig.

    Hoppas den som sitter i strömmen som flyter åt fel håll lyckas vända den eller rädda sig upp på land.

  2. och

    Man minns ju mest det man INTE gjorde när man skulle ha, den bistra sanningen är att man stundom pinsamt fegat ur . Men jag har lurat upp en karl från tunnelbanespåret där han letade burkar genom att säga att jag tänkte sno hans plastpåse med sprit om han inte kom upp på perrsongen (det funkade) . Och letat mig fram till det hus och den våning där en liten flicka skrek och skrek, ringt på dörren och sagt till den tvåmeterskarl som öppnade i bara kallingarna att jag “ville se barnet”. Vilket jag fick (tjejen såg fysiskt oskadad ut) , varpå jag blev en liten smula hotad och fick ett brev uppsatt på min port. Om det hjälpte vet jag inte, men skrik slutade komma därifrån. Och gett en svimfärdig kvinna varmkorv och dryck, men det krävde ju ingen civilkurage.

    Den senaste veckan har jag fått ägna åt privat civilkurage som kostat på rejält, och det hjälpte inte, tyvärr för mig och en annan person. Men jag försökte i alla fall. Which isn’t good enough.

  3. och

    Lotten, kan inte du och stackaren öva in ett brandtal tillsammans, som hen kan hålla? I den där övertygade, vederhäftiga tonen? Den som får alla att förstå att det hen säger är ju egentligen det enda vettiga, hur kunde de vara så dumma och tycka något annat? Äsch, det var ju bara ett fånigt litet misstag.

    (Säger jag som utan att veta vilken ström det gäller…)

  4. Jag har bara ett svagt minne av att tillsammans med några andra fått en galen karl avslängd av bussen. Det måste ha varit för närmare 25 år sen, så jag minns inga detaljer. Men karln var otrevlig och ful i munnen och hotade någon.

    Och ja just det! På en annan buss fick jag och maken härom året skälla ut en knäpp och oregerlig kvinna som skrek fula och rasistiska saker åt folk runt omkring. Det tillfället lämnade mest en dålig smak i munnen, eftersom det uppenbarligen var något psykiskt fel på kvinnan (och vi nog blev lite för arga). Ingen annan brydde sig, typiskt nog.

    Annars är det som och säger mest de gånger när man fegat ur eller bara missat tillfället som man kommer ihåg.

  5. För mig handlar det inte om att “våga göra”. Det är nog mest att “Nä, va fan!” Och inte är det några hjältemodiga insatser. Kanske spektakulära. Men inte mer.

    En sådan, som jag förträngt och blev påmind om för en tid sedan, var när jag körde ut Frälsningsarméns glada musikanter i kylan utanför den restaurang dit dom tagit sin tillflykt.

    Vi försökte samtala vid vårt bord och det var helt omöjligt för Frälsis hade kommit bra upp i varv och hallandet och lujandet var mycket påfrestande. Jag gick fram till dem och undrade om det inte vore bättre att dom gick ut på gatan med sitt oväsen. Dom gjorde det. Utan diskussion.

    Det verkar som jag uppnådde en viss lokal kändisstatus som “Han som körde ut Frälsis”. Men i övrigt inga applåder.

  6. och

    “Hallandet och lujandet “… hehe. Men det var fint av dem att inte börja gräla.

  7. Haha, det där sockerkakstalet hade jag också kunnat hålla.

    Måttligt modigt, men en gnutta snällt: en medfaren man stod och rotade i papperskorgen på Centralen. Jag satt på tåget som skulle gå hem igen. Med mig hade jag lite mosiga mackor som jag brett på morgonen, hemma.
    Jag pep ut igen på perrongen och gav bort dem.

    I samma genre talade jag vänligt med tjejen som hade fastnat i hissen på mitt korridorboende. Jag stod och snackade och hade lejt andra att ringa och dona för att få dit en snubbe att få ut henne.
    Det lyckades. Få ut henne alltså.
    Sen frågade han om någon ville provåka. Det tyckte jag var en synnerligen olämplig idé, men föreslog att vi skulle trycka ner hissen en våning för att se vad som hände.
    Det som hände var att den skenade ända ner i källaren. Alla stoppklossar slog till och bromsade med kraftiga smällar men inget kunde hejda den och sen lät det som att en kedja rasslade över en kant och föll ner.

    Tjejen blev lite blek …
    Ja, det blev nog vi andra också. Inklusive Securitaskillen.
    Sen stod hissen där den stod, nån vecka eller så.
    Jag köpte en liten blommig krukväxt åt tjejen sen när jag var på affären.

    Inte jag, men min ganska tillbakadragna kompis agerade när vi var på brandstationen i högstadiet.
    Jag minns inte hur stor grupp vi var, två eller tre klasser kanske? Vi var där för att se hur man inte skulle göra (vatten i brinnande fettpanna) och hur man skulle göra (dra en filt över en liggande brinnande person med början från huvudet så att inte lågorna skulle rymma ditåt).

    Och så tände brandmannen på den släckta dockan igen. (Innan hade han berättat om hur man gjorde med en brandsläckare.) “Gör nåt!” ropade han. Alla stod som förstenade. Ingen ville väl agera inför de andra. “Kan ingen annan …?”
    “Det ligger en människa här och brinner!” fortsatte han.
    Då störtade sig min kompis fram och agerade och sprutade och släckte! Det var nog den största händelsen, tänk att hon

    Till din kompis i motströmmen. Ibland är det bättre att kravla sig upp på land istället för att försöka vända strömmen. Man kan också kravla sig upp på land och där skaffa hjälp att vända strömmen. Drunkna är i alla fall ett dåligt alternativ.

  8. och

    Kommer nästan för sent någonstans här för att jag sitter och läser Cecilias kommentar med intresse.

  9. Ja, och vilken vacker avslutning. Nu broderar vi alla detta:

    “Ibland är det bättre att kravla sig upp på land istället för att försöka vända strömmen. Man kan också kravla sig upp på land och där skaffa hjälp att vända strömmen. Drunkna är i alla fall ett dåligt alternativ.”

  10. Den djefla mannen ringde hemifrån och sa att det i brevlådan låg plåster från Ökenråttan och Lille M. och alldeles strax ska jag sätta mig och fika med Agneta uti Lund. I Lund dårå.

    Snart blir det ju så att kommentatorsbåset är IRL …

  11. Är det ett sammanträffande att Lotten skriver om civilkurage på 50-årsdagen av en Civilkuragets Gigants mest berömda tal, som dessutom förändrade USA-s historia?

  12. Jag är som SG, kan inte låta bli.

    När jag verkligen gjorde skillnad:
    Det var vinter och snö, stora snövallar låg upplogade överallt. Jag kom körande längs en villagata, och får syn på ett gäng killar i mellanstadieåldern. De brottades i en snöhög, och jag fick en känsla att det inte bara vara på kul. Men vad gör man som förbipasserande vuxen? Man kan ju inte bara börja anklaga hur som helst.
    Men jag stannade till, vevade ner fönstret och frågade helt enkelt:
    -Tycker alla att det där är kul?

    Och då slutade de förstås brottas och tittade på mig. Och si,si han som låg längst ner, han tyckte inte att det var kul, det syntes väldigt tydligt. De andra kunde ju inte säga JAA så där för jag SÅG ju. Och han underst fick tid att komma upp på fötter, och ta sig iväg, medan puckon stod och hmmade och försökte komma på nåt att säga.
    Och jag tror att det som var bra var att de förstod att någon SÅG, vad de gjorde. Hade jag anklagat dem så hade de fått en chans att försvara sig, för sånt brukar hänga ihop rätt bra med mobbning.
    Sen dess har jag använt den frågan många gånger, och för det mesta så är det på skoj, det syns på ögon och kroppsspråk, men inte alltid.

    I midsomras var jag och sonen och handlade på Kvantum. Medan han lassade in alla kassarna, köpte jag Situation Stockholm av en tjej, som jag bytte några ord med. Hon skulle fira midsommar med sin kille, fick jag veta.
    När jag sen köpte jordgubbar i entrén precis bredvid, så fick jag en ingivelse. Jag tog gubbarna, gick till tjejen och frågade om jag fick ge dem till henne som en midsommarpresent. Och hon blev så där tokglad, och båda blev vi rörda, kramades och skildes. Hon för att sälja vidare, för en förtjänst av 25 spänn numret och jag för att köpa nya gubbar.
    Då gjorde jag lite skillnad för en människa.

    INSTÄMMER FÖR ÖVRIGT MED CECILIAS KLOKA, KLOKA KOMMENTAR!

    Och säger dessutom till vederbörande att man ska inte glömma att de där som anser sig coola och bestämmer hur andra ska ha det och vara, de är coola av den enkla anledningen att de själva BESTÄMT att det ska vara så, inte för att de ÄR det. De pådyvlar helt enkelt omgivningen sin egen åsikt, inte nån sanning. Men de gör det med en sån kraft att det ÄR svårt att stå emot. Men det går!!

  13. Illa formulerat, det är stackaren i Strömmen som är vederbörande, inte Cecilia N. Jö!
    Så’re kan bli.

  14. och

    Jordgubssnyftar. *sniff*. Vad fint att hon blev så glad.
    Och smart trick med killarna där. Ska jag komma ihåg, om det skulle behövas.

    Och inte såg det ut som om du menade Cecilia, Ninja.

  15. Klubben för inbördes beundran meddelar: Ninjas “kul?”-kommentar var bra, men det där med bestämt vad som är coolt var så väldigt bra formulerat!

  16. Ökenråttan

    Under en period hade vi en väldigt olämplig personalchef på mitt jobb. Vi var några stycken som hade ett litet möte och plötsligt for chefen ut mot en av de närvarande, anklagade honom för att ha uppträtt oförskämt och hotade stackarn med påföljder för oförskämdheten. Vi andra satt som fallna från skyn. Men då flög jag upp, som Kulla-Gulla ungefär, och sa att en chef borde veta så pass att man inte läxar upp en medarbetare inför arbetskamraterna; ta det i enrum med vederbörande. Övriga närvarande såg ut som om dom skulle svimma, men efteråt klappade dom om mej för att “nån äntligen vågade säja nåt”.

  17. OT: Nu haver jag Agneta uti Lund träffat och pratat utan avbrott i drygt två timmar!

    T: Det verkar som om de bästa “nä nu jävlar-uppträdena” verkar vara de spontana där man plötsligt finner sig inne i situationen utan förberedelser.

  18. MLK?

  19. MLK457?
    På tal om plate-spotting.

  20. LupusLupus99

    ”nä nu jävlar-uppträdena” har jag ingen men väl en annan som hände.
    Det var förra sommaren eller våren, jag kommer inte ihåg vart jag var på väg. Möjligen till tåget eller något sådant.

    Det var på morgonen i alla fall och det inträffade på en f.d.
    industritomt här i närheten. Det var en tant som kan ha varit
    runt 70-strecket. Hon var ute och rastade hundarna på morgonen
    men såg sig inte för ordentligt utan snubblade omkull på
    grund av ett armeringsjärn som liksom var böjd så att det låg
    parallellt med marken.

    Jag sprang naturligtvis fram till tanten och hjälpte henne
    upp och kollade så att hon var ok. Hon hade slagit i näsan
    och glasögonen var lite trasiga men hon insisterade på att
    hon klarade sig själv eftersom bodde i närheten.

  21. LupusLupus99

    På tal om plate-spotting så jag för någon vecka sedan en lastbile
    med registreringsnummer HEN.-*** (kommer inte ihåg siffrorna).

    Däremot så kommer jag fortfarande ihåg en bil jag såg för typ
    20-25 år sedan och jag var väl inte mer än några år över 10 då.

    Det var i alla fall en röd Volvo 244 med registreringsnummer JOZ-444, jag och en kompis “tog den på bargärning” (dvs såg på typ behörigt avstånd) när den åkte på en cykelbana mellan två olika vägar. Sträckan den åkte var nog inte mer än 50m, det var på kvällen vid en skola så var inga andra personer än vi i närheten.

    Jag kommer inte ihåg så noga men jag antar att vi
    tyckte att så där får man väl inte göra.

  22. Jodu. Vi tanter och gubbar i sjuttioårsåldern är ena riktiga hårdingar. Tappar vi en arm eller ett ben så ringer vi inte 112 – vi linkar/enbenshoppar med lemmen i den skotskrutiga dramaten och försöker få hjälp av grannarna att sy fast igen. Har vi tur har dom veterinären på besök. Han är visserligen svindyr när det gäller kor och hästar. Men får inte ta betalt för människoreparationer. Billigt och bra.

  23. Njae, man kan fundera innan också! På gånger som man inte sa något och vad man skulle sagt och gjort. Utan att gräma sig, men som en träning liksom. Men framför allt kan man öva sig i att SE, för då är chansen större att man ser vad som kan och måste göras i tid. Innan det gått för långt.
    Ungefär som sportisarna åker loppet eller gör uppvisningen inne i huvudet.
    Man kan tänka efter vad man själv tycker och vad man står för. Diskutera med omgivningen för att få input och slipa tankegångarna.
    För det gäller att välja sina strider, så man inte blir Don Quixote. Eller så man blir nåns morsa. Man ska stötta, men inte ta över, det senare är rätt lätt, och då kan det bli fel fast man tänkt rätt.
    HUR stöttar man nån att själv stå upp för sig? HUR stöttar man sig själv så man inte bara flyter med?

    Få människor klarar av att vara arga, genomtänkta och välformulerade samtidigt. Så upprepar sig samma situationer gång på gång så kan det hjälpa att tänka ut bra saker att säga och göra innan. Dessutom gör det större nytta.
    Arga människor är så lätta att AVFÄRDA som arga, läskiga, jobbiga, osv. VÄLFORMULERADE, människor, med torrt på fötterna, måste man ta på större allvar.

    Ett exempel:
    På föräldramötet i sexan deklarerade lärarna att nu var det så att inga läxor skrevs in i veckobrevet, utan eleverna skulle själva skriva in dem i sina kalendrar. Hade man varit borta, så skulle man ringa en kompis och fråga om läxor etc. Så hade de jobbat i tjufem år och det var deras uttalade LINJE.
    Och jag som hade en son som aldrig i ett helvete fullt av torsdagar skulle ringa en kompis i den klassen och fråga efter läxan…..
    En del protester hördes, lite vagt så där, och flera föräldrar tittade olustigt på varandra. De flesta kände ju på sig att det var nåt knas, men här hjälpte inga ÅSIKTER alls.

    Men jag som kan min SKOLLAG frågade bara om de var medvetna om att deras LINJE bröt mot skollagens paragraf om att all undervisning ska utgå från elevens behov, och inte lärarnas LINJE?

    Ja då blev det ju tyst förstås, och jag passade på att säga att om enskilda elever har behov av hjälp med att skriva upp läxan så ska de få det, och att det kan inte vara andra elevers ansvar att meddela läxor till sina frånvarande kompisar. Eftersom det står i SKOLLAGEN att det ska vara så.
    Och det blev det……

    Så lite förberedd är sällan fel att vara.
    Att det sen ÄR läskigt ibland att upphäva sin röst, hör till. Det tycker nästa alla då och då. Då får man tänka på Jonatan Lejonhjärta:
    -Det finns saker man måste göra för annars är man bara en lite lort.

    Sen ska man komma ihåg att de bästa lösningarna inte kommer ur konfrontation utan konsensus. Ingen behöver vinna, för då behöver ingen heller förlora. Min erfarenhet (och detta är frågor som jag BRINNER för) (om det nu inte märks) är att det alltid finns en TREDJE VÄG. Att nån får tappa ansiktet gör oftast situationen värre.
    Trixet är att hitta den.

    Som snöhögen då.
    Antingen kunde jag blundat, och låtit killarna vinna. Eller så kunde jag konfronterat dem och då hade de förmodligen tagit ut sin nesa på sitt offer vid ett annat tillfälle.
    Tredje vägen var att få dem att förstå att nån SÅG vad de gjorde, inte accepterade vad de gjorde, men gav dem chansen att tänka själva och sluta.

    Och till slutska jag i denna gökungekommentar bara säga att jag blir svagsint av samhällets i allmänhet, oxh skolvärldens sätt i synnerhet att använda FÖRLÅT och URSÄKTER som något sorts emotionellt suddgummi!
    Saker är inte ur världen för att förövare sagt förlåt!!

  24. Jag önskar att jag var bättre på det där med att säga ifrån, speciellt idag! När jag var yngre skrev jag (arga) insändare till tidningen. En gång kom mitt brev med. Då handlade det om skolskjutsen och hur trångt det var på bussen. Jag fick alltid stå och hade alltid huvudvärk.
    Igår mailade jag ÖC och undrade varför dom inte rapporterar från spelningar med sina lokala band, recensioner av Eldkvarn och Darin kan väl inte vara mer intressanta för en östgöte? “Vi har resursbrist” blev svaret. Felfelfel, det finns massor av människor som kan tänka sig att skriva en resension, men ÖC vill inte betala! När jag var yngre hette redaktionen Corren-Ung och jag kände flera av dem som skrev och resenserade spelningar på små och udda spelningar. Mer protest än så blir det nog inte från mej idag, tyvärr. Annars skulle jag genast ta itu med monopoliseringen av Apoteket, trafiksituationen i Stockholm och spåravgifterna i fjällen och avgifterna på museerna … och säkert något mer som jag kan bli upprörd över.

  25. Tack Ninja, imorgon ska jag inte vara en liten LORT! Frågan är om jag ska vara arg eller välartikulerad ….

  26. Jaha-ja, välformulerad hade du skrivit. Är det samma sak som välartikulerad? (får nog kolla i ett uppslagsverk enligt Lottens recept)
    Mitt Logos är redan kört i botten …

  27. Det ÄR skillnad på att vara välformulerad och välartikulerad. Om du är välformulerad säger du saker på ett bra sätt och är du välartikulerad säger du dem på ett tydligt sätt.
    Rätt svar, sitt ner.

  28. och

    OT – hur blir man pigg igen efter att ha sovit ett par timmar på eftermiddagen (pga tvenne ofullständiga sömnnätter)? När man vaknar tror man i flera minuter att det är morgon, tills man släpar sig ur slafen och det kännas som om man knappt har muskler och ben. Kroppen verkar vara av gelé och huvudet (insidan) ska vi bara inte tala om.

    Gurg. Nu har jag suttit här jättelänge och försökt bli normal, men det tycks inte gå. Jag känner mig som ett mellanting mellan en sengångare och en mollusk! Bara gäspar.

  29. Jag håller med dej men behöver nog vara båda ändå.

  30. Promenad, och. Röra sig hjälper mot nästan allt, utom när man ska somna, då hjälper ett glas varm mjölk. (Inte mitt problem förvisso, men barnen ibland.)

  31. Sara

    En gång när jag gick på mellanstadiet hade vi en friidrottstävling mot parallellklassen. Vid kulstötningen låg min klass lite pyrt till när min klasskamrat fick till en jättebra stöt. Kruxet var bara att hon trampade över. Förvisso bara med ett par centimeter, men ett övertramp är ändock ett övertramp. Lärarna (tillika domarna) missade dock övertrampet och var på väg att mäta stöten under parallellklassens högljudda protester och min klass idoga intygande om att det alls inte var ett övertramp. Då tog jag ett steg fram och sade som det var. Jag gjorde mig inte direkt populär bland mina klasskamrater, men jag visste att vi i alla fall inte hade fuskat oss till en seger.

  32. Ja … var har ung-redaktionerna tagit vägen?
    Iofs har vi “nära”-sidorna där vem som helst får bidra med bilder på kattungar, konstiga potatisar, solnedgångar och ett eller annat föreningsmöte, men det är ju som individer de bidrar då, inte som en samarbetande redaktion (som antagligen får råd och tips från vanliga redaktionen antar jag).

  33. Orangeluvan

    Problemet är när överjaget tar över magkänslan. “Det här är ju förjävligt! Men inte kan väl jag ställa mig upp och säga det?”

    Magkänslan har alltid rätt. Sedan har förstås alla varierande magkänslor, men det kan man ju inte kalkylera med. Om man inte har en psykisk diagnos kan man nog räkna med att magkänslan är rimlig.

    Men sen kommer man till frågan om när man ska reagera. En del är spontant lagda. Då är det bara att gå på känn. Men andra behöver samla tankarna och förbereda en protest. Så man får väl fundera på om man har en spontant lagd magkänsla eller en eftertänksam.

  34. och

    Orangeluvan: Turligt nog finns det ju både spontanisar och eftertänksammisar.

    Lydde nyss Pysselitens råd om att röra på sig. Jag är säker på att det funkar, fast just nu bara så där (två timmars sömn och tre timmars grogginess). Tänkte skriva något lärorikt här som jag var med om när jag var mellan åtta och nio år, och tänkte på fullt allvar: “Jag var halv nio.” Då är man inte helt färdigvaknad, va?

  35. I dag är jag, helt enkelt, på det stora hela ett Ninja-fan, då hon har uttryckt många bra tankar på ett välformulerat sätt (och jag är övertygad om att hon skulle artikulera dem strålande också, för Ninja kan artikulera).

    När har jag företett civilkurage? Äh, alltså, det jag minns absolut bäst kan jag faktiskt inte återberätta (för att inte bli genomskinlig och därmed möjligen riskera att hänga ut olika personer) men det handlade om en förfärlig arbetsplatskonflikt, kan jag säga. Jag tycker inte om att bli heligt förbannad, och jag tycker verkligen inte om att behöva förklara för folk exakt varför jag är heligt förbannad, men sådant kan hända … så. Nåja.

  36. Haha! En kompis fick åldersfrågan i telefon och svarade “trettinioåthalvt”, som en lite flicka! När det närmar sig ska jag säga att jag är halvfyrtifem, det låter väl fint?

  37. Eller så kan man alltså säga som Orangeluvan, att när magen säger “nämen vafffaaaaan?” så har man i allmänhet rätt, och även om det känns lite obehagligt så är det ungefär då man ställer sig upp, eller rätar på ryggen, och tar bladet från munnen* och beter sig.

    Men en smula otäckt är det ibland, och då måste man påminna sig om att inte vara en liten lort.

    * “bladet från munnen” är ett uttryck jag måste granska närmare mycket snart, känner jag.

  38. och

    Så du är 22, 75 år? 🙂

  39. Ah, Pysseliten, det där kan drabba de bästa. När de ringer — oavsett vilka “de” är — och av en eller annan anledning behöver fråga hur gammal man är kan man ofta svara någorlunda välbetänkt, men det är svårt när det sker inom en månad efter den senaste födelsedagen (för jag glömmer att jag har fyllt — ja, jag alltså) och det är svårt när man snart ska fylla nytt tal (“ja, jag är femtifjant men jag blir femtifjomp om två veckor” — äääh, va?)

  40. Själv är jag femtifnosk….

  41. Åh, glömde Annika, kjamiz, jag har aldrig haft ett fan förut! Om så bara för en dag.
    MAJLIS.
    Om ett halvår får vi skriva majalis, för det betyder vårlig. Bra va!

  42. Ninja, såvitt jag har begripit av det ena och det andra på denna hära bloggen och därtill levandes interaktion — är inte du och jag årsbarn, så vi är femtiplask bägge två? (‘kej, född nittnasexti är jag)

  43. Jo, vi är årsbarn! Fast jag har inte fyllt femtiplask än, jag är femtifnosk i två veckor till ungefär!!

  44. …annars är väl det bara i Sverige som MLK anses syfta på en bilskylt. Jag skäms faktiskt.

  45. Åh, majalis! Se här rosa majalis, kanelros, som jag har i min trädgård. Nu börjar jag undra hur jag ska få hit en ninja i slutet av maj månad när rosen blommar.

    Eller … tja … hur jag ska få hit några båsister vilka som helst, och inte bara i maj.

  46. Näe men 22,5 får man gärna tro dårå.

  47. Jag är varken plask, fjomp eller fnosk. Jag är bara L.

    Ofta är jag lika snabb som magkänslan med att öppna näbbet.
    Men jag är också ibland fullständigt häpen över hur bestämmare kan tänka så knasigt eller att situationen är som den är när jag precis upptäckt det.
    Och då är det inte lätt att låta alls.

    Ibland skulle jag vilja kackla på som en hel gåsflock på en gång men inser att min egen upprördhet bara skulle ställa till det. Är det inte då akut livsfara så kan det vara fiffigt att jag tänker nån vecka och formulerar och förbereder mig för “konfrontation”/avslöjande.

  48. LupusLupus99

    Lotten Lotten!! Jag har hittat lösningen på dit tyfonproblem.
    Du får åka till Köping, bryta dig in i ett bergrum och där aktivera
    tyfonlarmet. Se info här på s.42.
    “Siren. Detta är apparaten där flyglarmet skulle aktiveras.”

  49. och

    Så om fienden anfaller måste Lotten åka till Köping och bryta sig in i ett bergrum?

    Nu är jag nästan pigg igen! Och jag är sextiohumpf. Idag fick jag en komplimang: Jag ser ut som 57, högst! Oj, vad glad jag blev!

    Hur fick jag det till 22. 75? Och kände mig t o m SMART! Tur att man inte kör buss. På tal om det har du flera fans här, Ninja.

    Man kan tackla kaxiga elvaåriga pojkar på ett annat sätt också, i en annan sorts situation. En binge sådana hängde ut genom ett tågfönster en gång och en av dem skrek lite otidigheter mot mig. Jag log varmt mot honom och sa “Åh, vad gullig du är, kraaam på dig!” Han blev lätt rödkindad och flinade generat, och det blev rätt tyst.

  50. Är inte detta omedvetet sexuellt trakasseri mot minderårig?
    Vem visar civilkurage och anmäler?

  51. och

    Sådana saker får du inte ens skriva, SG. Hu. Jag backar från datorn.

  52. Dieva

    Jag vet inte om det räknas i det här sammanhanget men i tolv år var jag fackordförande och fick arbetsgivaren att återtåg en uppsägning, satte mig på bakhasorna i förhandlingar där arbetsgivaren gjorde fel för att ta till högre instans, i ett fall ända till Arbetsdomstolen.

    I övrigt har jag varit ganska förskonad från händelser som krävt civilt ingripande. Någon hästolycka och hängt med polisen för att identifiera någon full ungdom som lånat förälderns bil och kört i diket. Men inte mycket mer.

  53. Klart det räknas, Dieva. Ibland kan man undra över somliga arbetsgivare. Då krävs det att nån säger “Men så kan det ju inte vara!” T ex om man är fackrepresentant.

  54. och
    Jag ser två (en massa, egentligen) tolkningar av det du skrev.
    1: Sådana saker får du inte ens skriva, SG.
    eller
    2. Sådana saker får inte ens du skriva, SG.

    Och så funderar jag över graden av hemskhet. Om nr 1 är hemskare än nr 2.

    Jag tror att du kan bli kvar vid tangentbordet. Det var förhoppningsvis mer än tio år sedan. Och då är det säkert både glömt och preskriberat.

  55. PK

    Kommer inte på något civilkurageaktigt som jag gjort.
    Var först på en olycksplats härom dagen, påkörd motorcyklist på snabb landsväg. Försökte med ABC så gott man kunde, pratade lugnade (hoppas jag) med både offer och påkörande, la något mjukt under huvet på knutten och väntade på ambulans. Knappast civilkurage, bara autopilot.

  56. Jag glömde ju Stora Kuraget. Sjätte storleken! PK påminde mig.

    I dag haver jag kört om en kille på HD. Det stod BANDIDOS på ryggen.

    Att jag vågade? Enkelt, han var ensam och hade hade inget baseballträ med sig. Då är dom ofarliga.

  57. mikaels

    Ninja, 18:21 – jag säger som byrådirektör HK Bergdahl, det var tamejfan det finaste jag läst sen jag konfirmerades (och jag är ju inte ens konfirmerad…)
    Kan jag också vara ditt fan, inte bara för dina suveräna inlägg, utan för att vi nog också är årsbarn (om jag tolkat dina och Annikas kryptiska kommentarer korrekt)?
    I övrigt håller jag med om det som sägs, ‘trust your instincts, Luke’, lita på magkänslan.

  58. Åh, härregud, jag har tre fans!
    VAR ÄR GROUPISARNA?????!!!!

    Skämt åsido, jag skulle gärna vara utan alla dessa insikter eftersom de bottnar i de svårigheter mina söner haft och de strider jag som TIGERMORSA utkämpat.

    Rektorn på deras låg- och mellanstadieskola grät av lättnad när mina barn slutade och han då slapp mig i skolrådet…..

  59. Så kallat besvärliga föräldrar i skolråd (är det slarvigt uttryckt samma som hette “Hem och skola” när jag var barn?) tror jag är jättebra.

    Alltså, jag vet ju verkligen inte alls hur folk här ser på saken, men själv jublar jag över att Lundsberg tvingas slå igen ett tag. Det var f*n*m*g på tiden!

  60. Ja du Annika, äntligen läggs morfarsfars skapelse ner. Eller stängs i alla fall tillfälligt. Jag antar att delar av släktföreningen är bestörta. Här har man tagit hela den fine mannens namn som efternamn för att hedra honom, baggebölandet och kamratandan. Ska de nu be att få första delen av efternamnet struket?

  61. Oj, Niklas, har jag totalmissat något — är du släkt med grundaren?

  62. Japp, morfarsfar som sagt. Och Hyttis är släkt med hans fru.

  63. Vad man lär sig i det här båset, och vad man häpnar och förundras och blir alldeles, alldeles överraskad.

    Mitt i allt hamnar man i rena “six degrees”-resonemanget och börjar fundera över om det finns någon här som man i själva verket själv är släkt med, eller vars bror man har träffat i något helt annat sammanhang, eller vars hus någon man en gång kände sedermera har köpt, eller …

    Jag tror att hela världen finns här, bara vi tittar efter!

  64. Jag håller helt med om att det var bra att stänga Lundsberg. Bra att vuxna inte bara snackar utan gör något.
    De skulle förresten tydligen söka avdrag för hushållsnära tjänster.

    Jag har en kollega som är syssling med min mammas kusiner. Vi kallar oss självklart för förbryllingar.

  65. Christer

    Jag såg rött en vinter när jag cyklade till jobbet och en bilist kom på att det skulle gå mycket fortare för honom att ta sig fram om han körde på cykelbanan i stället. Gjorde bredställ på cykeln precis framför kylaren och gav honom en riktigt ordentlig utskällning. Först efteråt kom jag på att det hade kunnat gå illa om jag hade haft otur.

  66. HALLÅÅÅ! Hörs jag? (Mitt internet ar gått sönder och jag ligger nu i en bottenlös ravin och ropar upp till mina räddare med nätvågor där högst upp på klippavsatsen att de ska slänga ner en lina så att jag kan surfa.)

    Vi måste hälsa Sara välkommen (tillbaka?) och berömma alla och envar och fråga PK mer om olyckan. HALLLÅÅÅÅ! Snart åker jag nog till Köping och bryter mig in i ett bergrum för att knattra fram vettigheter på det här sättet – som runor med mejsel på en ekplanka – går junte.

  67. och

    Hallå, Lotten! Du hör bra. Vilket ju ät fint eftersom det är ditt bås!

    Ja, underbart att Lundsberg äntligen stängs. Inte morfarsfars fel att nutidingarna är svagsinta töntar, Niklas. Det finns hur mycket inspektioner av hur många skolor och behandlingshem för ungdomar och djurhållare m m som helst, men inspektörerna vågar mycket sällan stänga trots missförhållanden. Hoppas detta är en riktig pepphistoria för dem!

  68. Jodå, och, kamratfostran var en av skolans grundpelare redan från början. Tyvärr. Förmodligen var det mycket värre då än det har varit nu.

  69. “Tidsandan”

    Man måste beakta tidsandan. Det var så på den gamla “goda” tiden. Klasstänkandet och rasismen – på den tiden mycket en “intern” rasism där det “rasbiologiska materialet” skulle skyddas så att de som hade den rätta bakgrunden och klasstillhörigheten skulle skyddas mot degenerering. Detta ledde bland annat till omfattande tvångssterilisering. Hitler var inte unik i sitt tänkande.

    Men allt var inte bara negativt. Sonen till grundaren av Lundsbergskolan hette Tage, wikipedia:
    “År 1926 fick Tage William-Olsson i uppdrag att utforma det nya samhället Boliden i Västerbotten genom dess första stadsplan. Boliden skulle bli en ”industrialismens ö i ett hav av bönder, där bolaget fanns med som en sträng men rättvis fader”. Den strikta hierarkin som präglade arbetet i gruvan syntes också på det nya mönstersamhället, vars stadsplan fick ett unikt utseende i form av en solfjäder. Högst upp på backen bodde disponenten, lite längre ner fanns ingenjörernas hus och närmast gruvan fick arbetarna bo.”

    Klasstänkandet fanns kvar. Men så är det idag också. Visserligen träffar man på höjdarna på Volvo i personalmatsalen, men direktionsmatsalen finns kvar. Och kompistänkandet, Karlberg och Lundsberg är bra exempel, är fortfarande starkt. På samma sätt som “kårandan” inom polisen.

    Jag tror att det är ofrånkomligt. Vi har det ändå mycket bättre i vårt ganska öppna samhälle. Mycket bättre än i många andra länder.

  70. Hmm

    Jag har ställt mig som målvakt på en blogg för elaka kommentarer för att ryka ut en otäck kommentator och visa på dennes mytomani och lögner samt att den i grunden är en mycket aggressiv person.

    Avsikten med det var för att personer som kanske inte tänker så bra alltid inte skulle lockas att träffa denne person utanför nätet

  71. Hmm

    I övrigt så tycker jag också att det är på tiden att Lundbergs stängdes.

  72. Barbro A

    Här sitter jag och läser och läser för att komma ifatt och ganska snart kom Jonatan Lejonhjärta upp i tankarna. Det där citatet borde läggas till som ett elfte budord. Det hjälper när jag hör någon lufta t.ex. rasistiska och invandrarfientliga åsikter. Då får jag ta ett extra andetag och försöka hitta ett balanserat tonläge när jag förklarar att jag är av annan mening. Om jag bara tiger är jag en lort.

  73. och

    Jag har också gripit in på en blogg där någon överöstes med hån och elakheter. Förvåningen blev stor. En annan kommentator skrev ett mail till mig – “tänk att du vågade. Tack.” Att folk jag respekterade fortsatte att umgås med och fjäska för idioten förvånade mig.

  74. PK

    Inte mycket att skriva om Lotten. Bil gör vänstersväng på 90-väg utan att observera mötande mc. Kör in i sidan på mcn med vänster framflygel. Slet bort fot plattan från hojen och den knutna kängan från förarens fot. Förare och hoj hamnade i diket var för sig. Föraren klagade på fot och bröst smärtor och var vid fullt medvetande. Det var uppenbart att han andades så fokus sattes på ev blödning och chock. Ingen större blödning tack och lov. Pratade med honom för att hålla koll på medvetandegraden tills räddningstjänsten kom. Jag anser att han hade stor tur i oturen, fotskada och kanske knäckt nyckelben och ev revben plus blåslagen är småsaker mot vad som ofta händer i den här typen av olyckor.

  75. PK

    Titta på smset jag just fick. Jag är rik, tjohoo.

    “YOUR MOBILE NUMBER HAS WON YOU $2,000,000.00 USD IN THE FREELOTTO MOBILE PROMO UK FOR CLAIMS EMAIL (NAME & MOBILE) TO pro3uk@live.com

  76. Grattis PK! Jag har också haft en vähäldig tur och fått pengar. Jag behövde bara skicka 20 000 dolares till Nicaragua för att få pengarna. Det ska bli jätteskoj att bli så rik. Det har jag aldrig varit förr. Visst var det jobbigt att få fram 20 000 dolares. Men vågar man inte så vinner man inte. Jag ska köpa Eiswein när pengarna kommer.

    Har du tänkt på att det passar bra in i trådens rubrik: “att-vaga-gora-nagot?”

  77. Dieva

    Alltså, det är märkligt att den sortens bedrägerier fortfarande kan ge utdelning. Nigeriabreven har ju varit med sen, typ, 1995 när e-post på allvar började bli något som “alla” kunde ha.

  78. Nigeriabreven har förekommit längre än så. Sök gärna på ‘419 scams’, så finner ni evidens på Einsteins påstående “Only two things are infinite. The universe and human stupidity. I’m not sure about the former”

  79. Örjan
    Har några i skafferiet:
    Markus Molitor 2001 Eiswein Riesling
    Hafner 2003 Grüner Veltliner Eiswein
    Ruppertsberger 2009 Eiswein Riesling

    Tänkte öppna någon av dem vid tillfälle. Kom gärna förbi och hjälp oss välja!

  80. Dieva

    @LarsW: Desto märkligare! Men som du sa, mänsklig dumhet kan man lita på.

    @SG: min röst lägger jag på Ruppertsberg.

  81. Dieva

    …er

  82. Nussbien från Rubbertsberger är en god Riesling, som jag gärna rekommenderar, inte behöver man vara rik för att ha råd heller.

  83. Örjan

    SG: Fascinerande och frestande inbjudan.
    Återkommer.

  84. mikaels

    Jag minns både pappers- och faxbaserade Nigeriabrev från 80-talet, de ser i stort sett likadana ut idag.
    Like märkligt nu som då att någon kan gå på dem…

  85. mikaels

    *lika*

  86. Alltid och hela tiden. Oftast på tvären med det s.k. etablissemanget och med åsikten av typen “men så har vi alltid gjort”. Står inte heller ut med folk som utövar makt genom att bli så hemskt sårade om någon går emot dem så det gör jag ändå om det handlar om något viktigt. Har åstadkommit ett otal situationer där min familj, särskilt tonåriga barn blivit svårt generade av mitt sätt att säga ifrån.

    Men om jag har nån vidare peppning att komma med vet jag inte. För jag kan då rakt inte säga om nånting har blivit nåt bättre av det här. OK, några småsaker som att en och annan tonårstjejer har blivit så pass skamsna att de tagit av sej trosorna i duschen på simhallen och sånt. Och ja, kanske att jag har vågat göra mej osams med nån vuxen människa för ett barns skull. Det är väl det i så fall viktigaste jag åstadkommit med den ärlighet som är rätt så opraktisk, trots att jag alls inte är osmidig. Men annars har jag mest satt mej själv i klistret, så är det.

  87. Jag kan ledigt säga att bli sams är 1000 gånger mer givande än att bli osams! Bråk är inte alltid bästa lösningen när man är missnöjd.

  88. Jag pratar inte i nattmössan, jag har faktiskt provat! Civilkurage för egen person? Ja, jag hade nog gått under annars.

  89. Hmm

    Mitt problem med att bli utsedd till målvakt blev att uppgiften flöjt med mig till andra bloggar + att jag fortsätter att känna ett ansvar för att varna för den aggressive/labile kommentatorn. Det är faktiskt en riktigt tråkig uppgift.

    Ibland blir ens engagemang längre än man tänkt sig.

  90. Om en skulle ta och döpa om sig till Anglerfish Banglesnatch. Det var vad jag fick som förslag på den här lilla söta leksaken som jag nyss stötte på.

  91. Är det en enskild individ du menar, Hmm? Eller är det någon som du väntar dig att hitta i alla bloggar?

  92. Försöker i alla fall peppa mej själv med ett sånt där floskligt tänkespråk som kanske ändå har nåt slags budskap: “Det är bara de döda fiskarna som flyter med strömmen.”

  93. Hmm

    Skoggsgurra: Som tur är en enskild idivid. Men denne flänger runt på nätet på flertalet bloggar.

  94. Och det är klart att man vill hålla sams. Det är ju inte konflikten man är ute efter utan att kunna diskutera sakfrågan i de fall man ifrågasätter något. Men det är så olika det där med ärlighet. Själv blir jag aldrig stött om någon levererar ärlig kritik eller ifrågasätter mej eller det jag gör på ett vänligt och välreflekterat sätt. Därför glömmer jag ibland att andra inte känner likadant. Fast oftare förr och mer sällan numera.

  95. Hmm, förstår. Tror inte att en sådan person skulle bli så långlivad här. Vi är ett rätt så fredligt gäng. Men inte utan sälta. Säger ifrån rätt så ordentligt när det känns befogat.

  96. LupusLupus99

    Lotten Bergman rideo risi risum lingua excolo procul crocus domus.

    Testar en liten Engelsk-Latinsk översättare så vi får hoppas
    att den inte har hittat på några dumheter.

    Det jag översatte var “the laughing language police at the yellow house.”

  97. Hmm

    Skogsgurra: Det är bra det. Ni är dessutom, är jag övertygad om, begåvade med att se när någon uppträder med falsk inställsamhet. 🙂

  98. INTERNET! Prisa gudarna! Jag har under mina dagar i Lunds centralaste delar bott i radioskugga utan tillgång till nätverk och dessutom tydligen i en blybunker eftersom inte heller telefonmodemet orkade hjälpa till. Nu sitter jag på Norra Fäladen och ser tusen och ett mejl dimpa ner och vill mycket hellre sitta kvar här än att bila norrut, vilket är meningen.

    Jag har läst allt ni har skrivit och deltagit som passiv lyssnare. Heja båset!

  99. Du kan lugnt åka hem Lotten. Vi åker till Skåne idag för att avlösa dig. Vi ses troligen söder om Jönseping. Tutar i höjd med Thorsvik.

  100. Vafan? Torsvik!

  101. Först nu ser jag LL99:s tips på hur jag ska få igång tyfonen. Måste förbereda mig inför decembertutet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.