Jag ligger här mitt i natten, nylagd som en stökig frisyr och tänker att det var då själva fasiken att man ska ha både svullna och illaluktande fötter. Jo. Ont i hälsporre, basketknän, stukat lillfinger och muskelbristning i en axel har man också. Jo. Och inte har man en månadslön i plånboken eller hur det nu var man skulle ha för att ha sitt på det torra. Näe. Jämmer och elände alltså.
Men så slänger jag mig själv i väggen och tänker på hur det är att vara hungrig, blöt och kall, bli överkörd av en stridsvagn, ha loppor i kragstövlarna och känna hur kulorna viner, marken rämnar och månen trillar ner från sin tysta ban. Det hade ju varit lite värre än en hälsporre, om man säger.
För jag har precis haft en sådan till bordet — inte en hälsporre, men en man som har varit med om kulors vinande och knivars stickande samt ond, bråd död. Och så slår det mig:
– Har jag någonsin varit riktigt rädd?
Eh. Utsätts jag numera någonsin för denna känsla? Vågar jag ens utmana ödet här och nu? Vad har jag att komma med, i min lilla bubbla, inlindad i bomull som jag är? Jodå, hör här så rädd jag har varit i mitt liv:
- En gång öppnade en främmande tant när jag plingade på dörren till huset där min kompis Martin bodde. Så jag kissade på mig.
- När jag skulle vara skolans lucia glömde jag plötsligt bort hela den inlärda dikten som skulle läsas upp. Scary.
- Under en joggingrunda på Ormberget mötte jag en älg, som skrämde mig såpass att jag slog rekord på en mil.
- En väldigt tillfällig flirt i Italien tog med mig på en utflykt som slutade i motorcykelstöld, vilket ju hade varit ohyggligt läskigt om jag bara inte hade varit så kissnödig.
- Mitt livs första orienteringslopp inbegrep viss vilsespringning. Men det hemska var att be en främmande karl om hjälp ute i skogen.
- Den nuvarande Tioåringen tappades bort tre gånger som liten, vilket förstås inbegrep akut hjärtklappning och kidnappningsfantasier eftersom inget av de andra barnen varken förr eller senare har tappats bort.
Det är inte det att jag går omkring och vill vara rädd … men hade det kanske inte varit lite bra för mig nu när jag bara kan fokusera på en massa fånig smärta? Är det inte det ena, så är det det andra, liksom.
Att möta en tiger, gå vilse i en labyrint eller trilla ner i en brunn vid ett ödehus hade jag kanske behövt? Fast i brist på skrämmande situationer kan man förstås bara titta på Christopher Walken:
Hallå finns det någon som kan hjälpa mig? Jag förstår inte vad den främmande tanten öppnade för något?
Ps Blev liiiite rädd för Christopher. Ds
Huset, Hmm, eller dörren till huset då. Gissningsvis.
Stackars Hmm som har svävat i ovisshet hela natten! Jag ska genast ändra, för Karin gissade ju rätt.
När numera tjugoåringen tappades bort var jag också rädd.
Först på Stockholms C en fredagkväll, sen en alldeles vanlig dag här hemma. Men polisen hittade honom sen här hemma nere på stan. I Stockholm dök han upp själv.
(”Nuvarande tioåringen” … som tiden går!)
Jag hann knappast bli rädd när nuvarande 21-åringen (HJÄLP! snart 22) kom bort som 4-åring i en affärsgalleria. Han var för snabb med att gå fram till en ordningsvakt och påtala att han var borttappad så de ropade i högtalarna ungefär en sekund efter att jag upptäckt att han inte var bredvid mig längre.
Och så något helt OT så som traditionen påbjuder:
vad hette den bittra avlägsna släktingen i Kulla-Gulla? Hon som hade trillat av en häst och blev skjutsad runt i sin rullstol av Johannes. Tror hon var kusin till patrons avlidna hustru …
Den minnesluckan upptog ca en timmes bilfärd hem i går.
OT-Dina: Jag såg lite ut som jag föreställde mig att Kulla-Gulla såg ut när jag läste böckerna, men var inte särskilt förtjust i dem. En bitter släkting i rullstol minns jag inte alls! Fanns det en Regina?
Barnrädsla: jag blev livrädd när min lillebror satte en köttbit i halsen och vändes upp och ner. Jag kunde inte svälja kött på länge efter det.
Min vuxenrädsla är typiskt barnrelaterad, borttappade, sjuka och sönderslagna. Huuuu, kaos i huvudet.
Har varit med om några bränder då jag lyckligtvis hållit huvudet kallt och gjort rätt saker. Alla andra gånger då jag BORDE varit rädd, var jag under 25.
Tror också det var Regina som var den hästavramlande bittra släktingen (skulle fått ärva om inte Gulla dykt upp?)
Lite lattjo var det att bilden här överst bredvid just nu visar den gamla wv:n sceri.
Mörk och ond – fast lite god alldeles på slutet, då hon räddar Kulla-Gulla som i sin tur, ofattbart god som hon är, försöker rädda rädda Regina. Spoiler alert, här kommer hela handlingen:
Möjligen har jag blandat ihop några böcker men i mitt minne försöker Regina ta död på Kulla-Gulla genom att rida ihjäl henne, men hon ramlar själv utför ett stup och invalidiseras och hatar Kulla-Gulla för det (och de är dessutom rivaler om arvet) och så blir Regina i sin rullstol jagad av en tjur och Kulla-Gulla griper in för att rädda Regina och i sista minuten knuffar Regina undan henne så att Kulla-Gulla klarar sig men inte Regina.
Sista sekunden, nej hundradels sekunden, förstås, inte minuten!
Nämen alltså vaff…
1) har jag alltså hittat rätt namn på rätt person i en bok som jag inte gillade och läste senast 1976?
2) det var ju en sjujädra handling — mer action i barnböckerna, förr, va?
(Pssst. Jag tror att lite av min aversion mot Kulla-Gulla beror på att jag sökte rollen i tv-serien och inte fick den. Kanske för att jag var ungefär tio år för gammal och var helt fel på alla sätt och vis, men i alla fall.)
Och NÄR var Kulla-Gulla som räddast?
Lotten som Kulla-Gulla… Nej det känns fel på något sätt, även om jag inte riktigt vet hur.
Visst var det action förr i tiden. Som räddast varKulla-Gulla kanske när hennes tilltänkte fänrik visade sig vara en riktig skitstövel som klämde ihjäl sin häst med vett och vilja. Eller kanske – fast det kan hon inte ha något minne av – när hon spolades överbord som baby och hamnade på en strand där hon skrek så inivassen att Faraos dotter hittade henne… eller hur det var. Otrevligt måste det ha varit i alla fall att trilla i vattnet så där.
Är det en tjejgrej – det där att vara rädd? Skrämd har jag blivit några gånger. Och viss ångest har jag också känt vid några tillfällen. Men, rädd? Kan inte påminna mig att det hänt. Hur yttrar det sig?
Calvafabriken stängd. Vi lurar i bakgrunden. I morgon är folk på plats. Då…
Som 14åring sprang jag vilse i skogarna runt Lacanau i Bordeaux, Frankrike. Allt ser likadant ut överallt så det tog några timmar att hitta tillbaka igen.
SG: Andas djupt i området?
Tänkbar ursäkt vid alkokoll i området?
Just det, Regina!
Och Karin har helt rätt i förhändelseloppet.
Jomen visst var det mer action i barnböcker förr. (Säger hon som inte läst någon ny svensk barnlitteratur på sådär 25-30 år …) Barnen från Frostmofjället, Bröderna Lejonhjärta, osv.
Och OnT: har insett att jag är dum nog att inte inse faran i den farliga situationens stund utan inse den först långt senare och då bli riktigt rädd. T ex när vi traskade ut till Trollstigens (Norge) utsiktspunkt på en glashalt isig mycket mycket smal stig med mötande personer utan något som helst skyddsstaket i helt fel sorts skor (halkig sula). Och tillbaka på samma stig. Vet inte hur många 100 m djupt stupet är men fick hemskt ont i magen varje gång jag tänkte på det i flera år efteråt.
Apropå farliga saker:
http://www.ted.com/talks/gever_tulley_on_5_dangerous_things_for_kids.html?source=facebook#.T7oGjHrDAMd.facebook
Preciiiiiis så, Dina! Exakt så ska jag göra i sommar med barnen.
Skogsgurra: nej tvärtom — vi klagar ju på att vi INTE är rädda. Vi råkar ju aldrig ut för något som vi kan vara rädda för eftersom vi är inbäddade i bomull med säkerhetsbälten och hjälmar.
Nu ska jag klättra upp i ett träd med en såg.
Jaha, vi missade spjutkastningen, annars är väl ungarna ganska vällärda. Som kompensation för missad spjutlek fick de lära sig klättra och jag var inte ens särskilt orolig när vi balanserade högt upp på klippkanten vid Tunaberg. (klätterklippa utanför Nyköping)
Och PK lärde alla små att mögelost är mat.
Fickkniv. Jag stödjer iden att ge fickknivar till barn.
Men hur i Sverige?
Vi har ju knivförbud på allmänn plats. Torde även gälla barn/icke myndiga.
Örjan 20 maj 2012 kl. 23:40
Nu har jag bilder till en hel instruktionsbok i calvadostillverkning. Tills vidare kan sägas att man nu har förbättrat ventilationen så att explosionsrisken är undanröjd. Tyvärr är skylten med klackjärnsförbud också borta. Brännerimäster säger att det nog bara var en myt att änglarna fick mindre när ångorna låg täta kring faten. Svinnet var tidigare cirka 5 %/år. Och det är det fortfarande.
Det verkar vara en hälsosam hantering detta med calvados. Alla på golvet har en robust kroppsbyggnad och tämligen hög ansiktsfärg.
Lotten! Det är väl inte för sent att göra en filmatisering av den här boken: http://www.bokborsen.se/Cecilia+Hagen-bok-till-salu-14941291_1.htm
Per! Jag har två år på mig! HURRA!
Nu ska jag ut och köpa fickknivar.
SG: Ser fram emot din framtida text med bilder.
Lotten är du hemma den 4:e juni?
Japp, fast inte på kvällen för då har jag träning. Vad händer? Ska vi ut och slå runt?
Pssst, förlåt att här bloggas så lite. Jag ska bara …