Hoppa till innehåll

Månad: maj 2012

Språkpolisen uppmanar: Lär er det fett 7kt 3vliga nyspråket för att det är ql <3

Jag använder som bekant inte smajlisar (smileysar för er som är på det viset) och chattar aldrig. Det är inte ett medvetet beslut eller en religiös övertygelse, men

  1. jag kan inte begripa när jag uttrycker mig så otydligt att en förstärkning behövs
  2. stöter aldrig på chattar och söker definitivt inte upp dem.

Men med detta inte sagt att nyspråket i skrift är olämpligt, fel eller ens svårt. Nej, det är roligt och finurligt – och om man vill, kan man ju se det som rövarspråk eller liknande. Jag tolkade t.ex. hjärtat (som ses sist i rubriken) som en omkulltrillad glasstrut tills jag blev rättad. Och på mina skrivregelskurser finns det alltid någon bland åhörarna som inte har fattat att en smajli (stavningen smiley ser faktiskt  bättre ut, va?) är ett ansikte som man ser om man lägger huvudet på vänster axel. (Hjärtat ser man däremot om man lägger huvudet på höger axel.)

Dagens uppmaning lyder alltså: lär er dessa och gör något kul av dem! Att sms:a sina tonårsbarn på detta sätt är lite som att virka en grytlapp – pillrigt och rätt kul men inte alldeles nödvändigt.

Förresten. Det anses tydligen lite töntigt och gammaldags att ha näsa i sin smiley. (Alltså bindestrecket mellan kolon och parentes.) Men jag är ju lite töntig och gammaldags. Och tycker att det var bättre förr när de inte förvandlades till gula, runda, riktiga ansikten. 🙂 <3

Share
24 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som ”förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

Titeln till trots är den tryckt 1979.
Titeln till trots är den tryckt 1979.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.)
”Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.)
”Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.)
”Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)
Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.)
Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.) 

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

Share
29 kommentarer

Galet i lådan med inkommande mejl

Plötsligt lyckades en massa oönskad mejl klämma sig in bland min vanliga kommunikation med intressanta språkfrågor och basketträningsinformation. Det måste ha bildats en spricka i jordskorpan mellan brevlådans inkorg och spamfiltret eftersom jag brukar vara komplett förskonad från allt sådant här.

Att Ikea mejlar mig är alls inte underligt i och för sig; jag har säkert fyllt i en lapp någonstans någon gång. Jag bjuds på förhandsvisning och allt kommer i begränsad upplaga och jag har väl förstått att det är en förhandsvisning och att det verkligen är i en begränsad upplaga? (De upprepar sig, Ikeas reklamskrivare.)

Det underliga är dock inte mejlet eller språket utan att Ikea påstår att de har kommit på att blå är en snygg färg:

”Färgen blå har vi inte sett i inredningssammanhang sedan 1980-talet. Men nu är vi sugna på blått igen och vi hoppas att du är det också.”

Nä för hemma hos oss har vi inget blått och ingen som jag känner har något blått heller, nej.

Men hörni, var ska jag ha alla mina blåa, nyköpta saker? Aha! Nästa mejl:

Perfekt! Nederländsk reklam om lägenheter i Turkiet!

”Allerhande voorzieningen waaronder een 200m² zwembad, bar, fitnessruimte, sauna. Gelegen tussen de international luchthavens van Bodrum en Izmir.”

Vidare i mejlen nu. Jag kanske även måste skaffa husdjur, för det tror den vähäldigt underliga tjänsten Stayfriends att jag vill:

Berätta för mig, ooo allvetande läsekrets: hänger ni på Stayfriends och betalar ni massa pengar för att få se det som folk skriver till er? (Om man inte betalar ser man bara det skrivna som ett sudderudd.) Och lägger ni till ett husdjur då och då?

Nu ska vi se. Jag har alltså en blå inredning i ny lägenhet i Turkiet med några tillagda husdjur – och så lite underhållning på det kanske? Ack, för här kommer mejl från någon som har dåliga rådgivare.

”Jag hade glädjen att träffa dig nyligen …” Jaså? Tack, men neeeej, Andreas. Vi har inte träffats. Det kanske var Christine Meltzer du hälsade på? Oj, vänta, det kommer mer text i mejlet:

”Andreas stora genombrott kom i ”IDOL” 2010, där han blev stor publikfavorit och briljerade med fantastiska versioner av tidlösa låtar. Hans kallades av programledare Peter Jidhe för ”Mr Entertainment” och ”min efterträdare på programledar posten!” – innan han slutade på en hedrande 5:e plats. I succéproduktionen ”Let’s dance” 2011 dansade Andreas vidare in i folkets hjärtan. I vår har ni sett Andreas i musikprogrammet ”Så ska det låta” – både som artist och som programledare för webb-TV. – SVT är modiga som tar in en skarpladdad Weise bakom kulisserna”, skrattar Andreas.”

Nu måste jag se till att laga läckan i mejllådan, för det här var ju väldigt frustrerande.

Share
21 kommentarer

Men asså, dagens ungdomar!

Om man googlar på hur många gånger jag har nämnt fågelskådning här i bloggen, finner man att det är några här och där genom åren.

Men det handlar aldrig om hur jag sätter kryss i fågelböcker, investerar i kikare, hurrar över en tofsvipad stugsnäppare, en kärrkrickad snäppfale, en smalnäbbad pipgjuse eller en simpel grönbena. Det handlar heller inte om bästa torrskaffningen eller gråsparvens eventuella släktskap med min favoritdinosaurie Archaeopteryx.

– Kraaa, kraaa!
– Kraaa, kraaa!

Nej, det handlar alltid om att jag av en eller annan anledning har varit tvungen att gå upp i ottan och gillat känslan av mosiga ögon i kombination med tanken ”världen har gått under, det är bara jag kvar”. Solen är på väg upp, det är rysfrys i luften och fåglarna … varken hör eller ser jag – men de finns säkert där.

I morse klev jag upp klockan 03:20 för att hjälpa fyra flickor att åka utomlands utan sina kycklingmammor. Det var förstås fågelskådning i luften och jag blev förstås tvungen att berätta om plurrade stövlar, nyvakna lärare, sönderslagna termosar och förstås … den där känslan.

Och då säger ungdomarna att de inte vet vad jag pratar om! De har aldrig varit på fågelskådning! De har på sin höjd vakat genom en hel natt för att se på film eller spela spel, men aldrig ens sett en gammaldags termos med glas som kan paja!

The world is coming to an end. Lärare åker inte längre på fågelskådning med sin klass. Äger mina barn ens stövlar? Hur låter en grönfink? Bor kungsfågeln i Sverige? Var är vår kikare? Hur lång är en stork?

Soluppgång på motorväg.
Soluppgång på motorväg.
Share
34 kommentarer

När var jag som räddast?

Böh!
Böh!

Jag ligger här mitt i natten, nylagd som en stökig frisyr och tänker att det var då själva fasiken att man ska ha både svullna och illaluktande fötter. Jo. Ont i hälsporre, basketknän, stukat lillfinger och muskelbristning i en axel har man också. Jo. Och inte har man en månadslön i plånboken eller hur det nu var man skulle ha för att ha sitt på det torra. Näe. Jämmer och elände alltså.

Men så slänger jag mig själv i väggen och tänker på hur det är att vara hungrig, blöt och kall, bli överkörd av en stridsvagn, ha loppor i kragstövlarna och känna hur kulorna viner, marken rämnar och månen trillar ner från sin tysta ban. Det hade ju varit lite värre än en hälsporre, om man säger.

För jag har precis haft en sådan till bordet — inte en hälsporre, men en man som har varit med om kulors vinande och knivars stickande samt ond, bråd död. Och så slår det mig:

– Har jag någonsin varit riktigt rädd?

Eh. Utsätts jag numera någonsin för denna känsla? Vågar jag ens utmana ödet här och nu? Vad har jag att komma med, i min lilla bubbla, inlindad i bomull som jag är? Jodå, hör här så rädd jag har varit i mitt liv:

  1. En gång öppnade en främmande tant när jag plingade på dörren till huset där min kompis Martin bodde. Så jag kissade på mig.
  2. När jag skulle vara skolans lucia glömde jag plötsligt bort hela den inlärda dikten som skulle läsas upp. Scary.
  3. Under en joggingrunda på Ormberget mötte jag en älg, som skrämde mig såpass att jag slog rekord på en mil.
  4. En väldigt tillfällig flirt i Italien tog med mig på en utflykt som slutade i motorcykelstöld, vilket ju hade varit ohyggligt läskigt om jag bara inte hade varit så kissnödig.
  5. Mitt livs första orienteringslopp inbegrep viss vilsespringning. Men det hemska var att be en främmande karl om hjälp ute i skogen.
  6. Den nuvarande Tioåringen tappades bort tre gånger som liten, vilket förstås inbegrep akut hjärtklappning och kidnappningsfantasier eftersom inget av de andra barnen varken förr eller senare har tappats bort.

Det är inte det att jag går omkring och vill vara rädd … men hade det kanske inte varit lite bra för mig nu när jag bara kan fokusera på en massa fånig smärta? Är det inte det ena, så är det det andra, liksom.

Att möta en tiger, gå vilse i en labyrint eller trilla ner i en brunn vid ett ödehus hade jag kanske behövt? Fast i brist på skrämmande situationer kan man förstås bara titta på Christopher Walken:

Böh.
Böh.
Share
32 kommentarer

Innovativa innovatörer

Den mest förtjusande av alla uppfinnare håller på att få upprättelse även hos ickenördar: österrikisk-ungersk-serb-amerikanen Nikola Tesla (1856–1943).

"Se ut som om du tänker, men titta hit!" (Nikola Tesla 1896.)
”Se ut som om du tänker med tummen under hakan, men titta hit samtidigt!” (Nikola Tesla 1896.)

Om han bara inte hade varit så knepig, underlig, tokig och allmänt frispråkig samt styrd av tvångstankar hade Tesla kanske inte blivit så utfryst och illa omtyckt som han blev av många. Kanske hade han då för alla varit lika känd som Edison – om nu kändisskap är det som vi alla eftersträvar.

Okej, Tesla

  • finns på sedlar och mynt
  • har en egen enhet
  • har gett namn åt företag
  • har ett museum i huset där han bodde
  • har fått mången staty rest över sig
  • har egna låtar
  • har namngivit minst ett hårdrocksband
  • har namngivit en flygplats
  • spelades av David Bowie i The Prestige.

 

Men Edison är trots allt mer känd. Kanske inte för er, my fellow nerds, men för de flesta.

"Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!". (Den tjocka boken heter "Theoria Philosophiae Naturalis".)
”Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!”. (Den tjocka boken heter ”Theoria Philosophiae Naturalis”.)

Tesla uppfann och uppfann och efter kom Edison och sopade upp idéerna och gjorde till sina egna. (Jag generaliserar lite nu.) Detta förklarades av Thomas Alva på detta sätt:

– Everyone steals in commerce and industry. I’ve stolen a lot, myself. But I know how to steal! They don’t know how to steal!

Tesla sa om den nydöde Edison 1931:

– If Edison had a needle to find in a haystack, he would proceed at once with the diligence of the bee to examine straw after straw until he found the object of his search. I was a sorry witness of such doings, knowing that a little theory and calculation would have saved him ninety percent of his labor.

"Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker!"
”Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker! Nej, det ser inte ut som ett, nej förlåt, en pingisracket, håll stilla nu!”

Visa av denna skada – att inte ta hand om genier som man bör – har vi inte blivit. Janne Boklöv flög genom luften med skidorna som ett V och kallades galen, Ricky Bruch var … eh, Ricky Bruchig och fick skäll … och … ja, ni fattar. Vi måste ta hand om tokarna och uppmuntra dem till konstruktiva tokerier.

Share
25 kommentarer

Rektorns tal på skolavslutningen – några tips och ett färdigskrivet

På min tid hade vi minsann inte vita klänningar! (Tibbleskolan 1984.)
På min tid hade vi minsann inte vita klänningar! (Tibbleskolan 1984.)

Jag tänkte att jag skulle hjälpa alla rektorer och liknande inför skolavslutningen med några hålla-tal-tips. Vi börjar konkret med ett tal som jag skrev nyss, på sju minuter – bara för att jag satte en deadline till mig själv på just sju minuter eftersom jag har märkt att jag gillar att skriva under tidspress. (Det är naturligtvis mycket bättre att lägga ner mer tid än så, men det begriper ni alla.)

Rektorns sommarlovstal skulle kunna se ut så här:

——————————–

Hej allihop! 

Tyvärr måste jag meddela att ingen av er – utan undantag – kommer att få gå i skolan under de närmaste tio veckorna. [paus]

Däremot kan jag glädja er med att ni kommer att få en läxa tills ni börjar igen i höst. [paus] 

Läxan är fem saker som ni ska göra. Det är fem olika saker, bara fem. Titta på er ena hand nu och försök komma ihåg vad jag säger, ok? Följ med nu, vi börjar med tummen!

  • Tumme – titta på stjärnorna och försök nå dem. Antingen genom att sträva uppåt eller bara genom att lära er en stjärnbild.
  • Pekfinger – prova på något som är lite läskigt. Prata med någon ni inte känner, provsmaka mat som verkar mysko eller plita ner ett kärleksbrev.
  • Långfinger – laga något som är trasigt. Allt går sönder hela tiden och antingen får det vara trasigt eller så slänger vi det. Men prova att laga istället!
  • Ringfinger – rusa omkring som en galning en gång per dag. Kanske rusar du bara runt ett hus, runt en bil eller fram till en lyktstolpe. Rusa!
  • Lillfinger – läs en liten, liten bok. Eller en lång bok. Eller en lustig bok. Läs!

Jag upprepar nu och ni försöker hänga med:

  • Ttttttitta på stjärnorna!
  • Pppppprova nåt läskigt!
  • Llllllaga något!
  • Rrrrrrusa omkring!
  • Llllllläs en liten bok.

Hejdå! Vi ses i höst!

——————————————————

Grundreglerna när det gäller rektorstal eller andra tal där många människor inte är på plats för att de facto lyssna på ett tal utan mer för att de är beordrade fastän de hellre vill åka hem och dricka te och mysa i en fåtölj, är enligt Lottens Lathund:

  • Håll det kort! Två till tre minuter är lagom, fem funkar om det är ett bra tal. Skriv ett långt tal och stryk om du har gott om tid, eller skriv bara kort från början om du är så där stressad som alla säger att alla är.
  • Se till att du hörs! Acceptera inte glapp i micken!
  • Var originell! Dra inte till med floskler, självklarheter och slitna fraser som ”vad trevligt att ni är så många” eller ”tänk att inte fler kunde komma” samt ”oj vad det regnar”.
  • Försök att få åtminstone ett skratt. Fler skratt är bättre, men ett skratt är faktiskt jättebra. Kom ihåg: de flesta vill skratta och skrattar av ganska lite.
  • Läs citatsamlingar … om du behöver inspiration. Ibland kan ett enda citat lösa upp talknuten så att allt löser sig på en gång. Som någon sa: ”Det finns mycket ont här i livet, men det värsta av allt är rektorns tal.”

Såja! Skyll nu inte på mig om ni somnar på skolavslutningen! Bidra gärna med fler tips eller skolavslutningsminnen. Och alla som eventuellt hade nytta av detta: berätta gärna för mig eftersom jag är en sucker for success and praise.

Share
36 kommentarer

Konstigt och jättekonstigt samt helt otroligt

Nejdå, det är inget konstigt som har hänt – jag har inte hittat alla stulna cyklar eller börjat prata franska i sömnen. Jag är bara lite filosofisk denna lördag.

För visst är det konstigt att man kunde åka till månen redan 1969?

Jodå, det är också konstigt att flygplan kan flyga och Ingemar Stenmark kan gå på lina, men … att åka till månen när telefonerna såg ut så här och hade livstidsgaranti är verkligen konstigt.

Dialogtelefonen från 1966.
Dialogtelefonen från 1966.

Just 1969 fanns förresten en speciell köksdator som skulle kosta 100 000 kr att installera.

Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.
Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.

Det sägs att om man har en sådan simultanförmåga att man kan tugga tuggummi samtidigt som man hackar stark lök, så tåras inte ögonen. Men det stämmer inte, så det konstiga i sammanhanget är egentligen bara att vi glatt stoppar i oss sådant som får oss att gråta.

Det finns de som tycker att det är konstigt att det är på detta vis:

111 111 111 × 111 111 111 = 12 345 678 987 654 321

Men det är ju matematik, och matematik funkar ju på det där sättet så det är minsann inte ett dugg konstigt.

Lite konstig är förstås den här bilden:

Steve Jobs och Bill Gates 1991.
Steve Jobs och Bill Gates 1991.

Inte särskilt konstig men en bra pendang till den här ovan är denna, där man under Solvay-konferensen 1927 samlade en grupp på 29, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare:

  1. Auguste PiccardÉmile HenriotPaul EhrenfestEdouard HerzenThéophile de DonderErwin SchrödingerJules-Émile VerschaffeltWolfgang PauliWerner HeisenbergR.H. FowlerLéon Brillouin.
  2. Peter DebyeMartin KnudsenWilliam Lawrence BraggHans KramersPaul DiracArthur ComptonLouis de BroglieMax BornNiels Bohr.
  3. Irving LangmuirMax PlanckMarie Skłodowska-CurieHendrik LorentzAlbert EinsteinPaul LangevinCharles Eugene GuyeCharles Thomson Rees WilsonOwen Willans Richardson.

Mellan Einstein och Bohr, som inte var riktigt överens när det gällde bl.a. kvantmekaniken, diskuterades det hej vilt och hela tiden.

Einstein vände sig till Bohr och sa:
– God does not play dice!

Bohr svarade snabbt:
– Einstein, stop telling God what to do.

Att vara så slagfärdig så snabbt och så smart … det är faktiskt helt otroligt konstigt.

Share
48 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det ”Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes ”Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, ”Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer

Reflektioner efter Strindbergsutställning

Blomman vid stranden.
”Blomman vid stranden.” Där står han. Ensam.

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)

Den ensamma giftsvampen.
”Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.

I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.

Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.
Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.

Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min second handryggsäck begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.

Som hittat: 700 000 kr.
Som hittat: 700 000 kr. (Ej ryggsäck.)

Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.

Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:

– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.

Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:

Så då gjorde jag inte det.

Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.
Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.

En man langade upp  fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.

Slutsats:

  • Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
  • Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
  • Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
  • Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.

Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!

Bakdörren.
Bakdörren.

Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.

Paddväska.
Paddväska.
Share
28 kommentarer