Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.
Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.
När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.
Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)
Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.
Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.
Men då kunde jag inte heller uttala det. Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.
Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.
– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.
Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:
– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …
Klassen öste snabbt förslag över mig:
– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!
Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”
– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”
Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:
– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!
Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.
Va! Röker Ö-Helena och Ö-Råttan!!!
Oh nej, vi tillverkar bara fimpar åt Lotten för att hon ska ha något att fotografera.
Det närmaste ”tåååå… ” jag kan komma med var det inte jag själv som lät utan en klasskompis.
Det var på franskan, jag tror i åttan.
H*n skulle säga(läsa) Oui. Men det var tyst. Och sen var det tyst. Och sen kom någon sorts ylning: ooouuuu …
Klassen häpnade och brast så småningom ut i gapflabb. Jag vet inte om det var hjärnsläpp eller om det fanns nån vadslagning bakom det hela.
Nå, lektionen fortsatte.
Jag blev en gång tillkallad av jättearg mamma som läste någon bok:
”Vad ÄR det här för ORD?! Kåntårr? Kån’tårr? Kångtåååår? Vad STÅR DET?”
Jag läste:
”Det står ’kon-
tor’, kära
mor.”
Trädgårdsingenjören kastade sig genast över inlägget för att lära sig mer om tobaksmosaikvirus…
Ö-Helena: skönt att höra, blev orolig för er ekonomi där ett ögonblick.
Det där fruktansvärt beska ämnet minns jag mycket väl. Men vad jag inte minns är vad det hette, men det var en förkortning på tre bokstäver. Kan det vara PCP?
Min teori är att oliver innehåller detta ämne. Varför tycker jag annars att oliver är så räligt beska medan andra bara känner en god sälta? För att kolla om min teori håller behöver jag därför veta om du gillar oliver Lotten…
Japp, oliver är helt ok, men bara till något som t.ex. ost eller champagne. Grapefrukt är helt omöjligt, gin & tonic likaså (även kallat GT av vissa Ökenråttor). Lila salladsblad kan förstöra en hel sallad.
Däremot — och det här är jättekonstigt — smakar öl underbart. Särskilt till knäckebrödsmacka eller fopoll.
Kångtåååår!
(Jag storfnissar med snor utanför näsan.)
Underbart!
Lotten, du rapar där fnissar med snor utanför här! Är det frågan om ett uppror mot ditt ordentliga förflutna?
Usch, vilket minne! Men jag gissar att du inte blev avskräckt för livet eftersom du föreläser så flitigt nu.
Ibland hakar man upp sig på ord. Kommer ihåg en gång för jätte-jättelänge sedan, då jag gått och grunnat på ett i mitt tycke väldigt fiffigt ord som tydligen fattades i svenskan – ”hoppasligen”. Tills jag kom på att man säger ”förhoppningsvis” på svenska…
Alltså, det tog några veckor innan poletten trillade ner.
Men tack så väldigt mycket. Nu vet jag definitivt att jag inte har en enda person att dricka vin med. Vem vill dricka det där?
Du kanske är en s.k. supersmakare, Lotten?
Flera jag känner har själsliga ärr efter att ha uttalat ”urinvånare” fel vid högläsning och blivit utskrattade av hela klassen och ibland även läraren. Det får mig att undra vad de läroboksförfattare lider av som försåtminerar texter med det ordet. Har de aldrig själva gått i skolan, har de huv’et under armen och klämmer på det, eller är de helt enkelt sadister? Jag har mina misstankar.
”Hoppeligen” har jag hört ibland.
Apropå ”urinvånare” har jag en kompis som tyckte hon hittat ett så fiffigt lösenord till en hemsida där hon och hennes kollegor skulle jobba i ett projekt. Lösenordet var ”Apollon”, solguden. Hans roll i mytologin passade väldigt bra in i deras projekt. Men när hon skrev upp namnet på whiteboarden började alla skratta, och hon fick stå där med röda öron.
Och veeeeeeet du Anna, att första upplagan av Svensk Uppslagsboks första del (av 31) går från A till apollon. Och den delen skickades ut gratis till halva Sveriges befolkning som alla satt i vardagsrummet och tittade på denna bokrygg: a–apollon.
En gång, Desirée, drack jag ur en öl som halva Lundaspexargänget hade fimpat i. Det tog ett tag innan jag drack flasköl igen.
Nja, jag är nog inte supersmakare, Emmet, för jag tycker om mat som brinner i munnen. Ju starkare, desto godare.
Rap och snörvel, Ullah! Jag slutade vara ordentlig runt 1985, för då träffade jag den ordentlige nykteristen och den blifvande djefla mannen, så då var jag tvungen att slarva för att väga upp för hans prydlighet. (Han är numera bara prydlig när det gäller … öh … ordentlig när det gäller … eh. Näe. Det är ingen ordning på honom heller.)
Haha, nej det hade jag ingen a-aning om! Det måste jag berätta för kompisen, som tröst 🙂
Men oj vilken söt tösabit det är på bilden. Det verkar ha varit kul att gå i din klass Lotten. Jag har aldrig ätit fopoll. MmmmmmelonGT. Panik, sommaren är här och melonlikören tog slut igår. Nu kan man bara dricka OmelonGT.
Det är inte så att du var klasskompis med Bibbi Rööddöö? Det kan bli svårt när man måste fråga producenten om ord mitt i en sändning.
Du är något på spåret, Niklas! (Dubbelkollar namnet så att det inte smyger sig ett eller annat PK mitt i Niklas.) Det är ju förstås en konspiration emot mitt deltagande i radioetern. Fler och fler blonda nudelfrippor dyker upp i radion, men inte min.
Min nästa plan är att springa naken in på planen under VM-finalen för att skapa mig ett namn och sedan som Sommarpratare 2011 få berätta om hur jag kom på att jag skulle springa naken in på planen under VM-finalen för att skapa mig ett namn så att jag skulle kunna bli Sommarpratare för att för alla berätta om hur det var att springa naken in på planen under VM-finalen för att skapa mig ett namn … i all evighet. Meta-radio kallas det. (Meta Velander är förresten sommarpratare i år.)
Och ändå borde frisyren vara tämligen underordnad detalj i just radiosammanhang. Eller? Fast vad vet jag, den enda gång jag pratat i radio var i lumpen och då i våra egna apparater, långt från P4.
PK, webkameror i studion! Nu måste radiosändarna tänka på att inte peta sig i näsan…
Anna, sant som det är sagt: ”Det största sexuella organet sitter mellan öronen”.
de gamla skolminnena dammades av rätt så bra där..
Ordet fotnot. Jag har vandrat i universitetskorridorer längre än CSN:s tideräkning och alltså både läst fotnötter och gjort egna. Inga problem, vardagarnas vardag. Jag vet helt och fullt vad en fotnot är. Men. När det i slutet av artiklar i vanliga dagstidningar någon gång har stått FOTNOT (alltid med versaler) så har jag först läst det som ett felstavat ”Fotot”, men sedan insett att det nog inte har med fotografen att göra, så vad sjutton betyder då det där [fåttnått]??
Jag var väl ungefär 37 när myntet trillade ner.
Dina sa: ”Anna, sant som det är sagt: ”Det största sexuella organet sitter mellan öronen”.”
Tack så hemskt mycket för det Dina, nu har jag en bild på näthinnan som jag inte vill ha.
Så vad betyder ”fotnot”? Poletten har ännu inte trillat ner.
PK: Varsågod, men var inte orolig, bilden byts nog snart ut, så snabbt som ämnen växlar härinne i båset.
Fotnot betyder, inte ens i dagstidningar, något annat än fotnot. Uttalas alltid FOTNOT [fotnot] och aldrig någonsin FOTNOT [fåttnått].
Och jag tackar PK [nått] för bilden jag nu fick på näthinnan.
Jag tror att jag har hittat NE:s tråkigaste artikel:
fotnot, notering eller hänvisning satt med mindre stil än övrig brödtext och placerad nedtill på boksidan, därav benämningen.
SAOB kan i alla fall tala om att det på tyska heter fussnote. Och inte får man i plural säga ”fotnötter”, som ju låter så roligt.
Det gör ”snabel-a” med, låter roligt. Och ändå är d e t precis som det ska. Ingen rättvisa.
[…] gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be […]
Jag behöver få reda på vad ljud som oj! uork! mmm.. aj! kallas. nått med att de är oberoende av språk, och förstås intuitivt av de flesta på jorden… eller så kanske det räcker med att de tillhör en grammatisk ordklass. Jag har använt såna ljud och behöver beskriva i skrift vad det är för ljud jag använt.
INTERJEKTIONER!
[…] Språket utvecklas och vi med det – själv har jag förresten problem med betoningen av ett så vanligt ord som politiker. Jag inleder som om jag skulle säga politik, och fyller på med -er och tappar sedan koncepterna helt. För att inte tala om hur jag inte kan säga tobaksmosaikviruskristaller. […]