Månad: augusti 2010

I denna sista rapport om två skrattfyllda festivaldagar ska jag blicka tillbaka och analysera utfallet samt komma med funderingar om humorns position i samhället.

(Not.)

—–

Under pluggeåren i Lund, var AF-borgen mitt andra hem. (I alla fall under perioderna när jag hade ett första hem.) Att få komma in i Stora salen igen kändes bekant och … alldeles uppånervänt. För själva scenen, som liksom är poängen med lokalen, skulle inte användas – allt var ställt på ända genom att en annan scen hade placerats på långsidan. Ungefär som att sova under sängen, dra på sig skorna över öronen och dammsuga med en hårtork.

Medan vi satt i röken och inväntade improvisatörerna från Direktsänt, såg jag en alldeles underbar tjej som personifierar Lund: boknörden (här i gubbkeps).

Så kom Lars Arrhed ut på scenen för att dra igång improvisationerna. Han är en teatertok som har sadlat om till en helt annan skådespelarbransch och numera försörjer sig som jurist.

Han pratade och berättade och jag antecknade att ”saxofonisten i bandet påminner på ett konstigt sätt om Olof Mellberg” när jag upptäckte att jag hade strålkastarljus på mig. Ack, en så bekant och trevlig värme, hann jag tänka när Arrhed med sin mick ville veta om jag var journalist eftersom jag satt där och antecknade så frenetiskt.

Här hann jag – innan jag svarade – tänka på diverse alternativa svar som

• nej, jag skrev en sak om saxofonisten, fast det stämmer inte riktigt
• ja, nu jädrar ska här recenseras
• förlåt, vem är du?
• ja, fast egentligen inte för jag är föreläsare i ämnet svenska skrivregler och om någon här i lokalen vill att jag kommer och både roar och utbildar, så är telefonnumret 070-888 55 42
• ja.

Så jag sa:

– Nej.

Konferencieren bad mig då om ett ämne som han skulle använda för att sjunga en improviserad sång. Självklart:

– Basketbollar.
– Öh. Bask…et…boll…ar. Och kan du säga tre saker som har med basketbollar att göra?
– Gummi och kärlek!

Hahahahaaaaaa, tänkte jag för mig själv och skapade raskt en story om jättebröst i kombination med gummifetischister och huruvida det skulle kunna vara kärlek inblandat i dessa två begrepp. Men jag skulle ju komma på en tredje ”sak” också. Blodpudding för att göra det läskigt? Skavsår för associationernas skull? Hårklämma för att det bara är absurt? Juridik för att få ett skratt? Nej, säg något normalt, sa jag till mig själv. Och ur min mun kom:

– Glädje.

Meeeeeeeeees! sa jag sedan till mig själv, medan Lars Arrhed äntrade scenen och sjöng. Slutet lät så här:

Så kom då teatersportsimprovisatörsskådespelarna in på scenen och fick svara på frågor tre och tre med en mun – de tittar på varandra och försöker prata i korus utan att veta riktigt vad som kommer att sägas. (Svårt att beskriva.)

Jag vet inte hur jag ska få tid, men jag måste uppsöka Teatersportevenemang minst ett par gånger per år resten av mitt liv. Det är otroligt imponerande insatser – och så gillar jag ju det där med pepping och själva tävlingsmomentet.

————-

Det allra sista som hände under Lunds Humorfestival 2010 var för mig en intervju som Kristian Luuk gjorde med Sally Phillips. Men först höll jag inte på att släppas in i Stadsteatern eftersom jag hade tappat min biljett. När ni ser folk som förtvivlat klappar sig på alla fickor, tömmer väskan tre gånger, återvänder till fickan där det där som saknas ju nyss inte fanns, och letar på absurda ställen som i kamerafodralet och under skosulan – gå då fram till dem och säg åt dem att andas och att det säkert ordnar sig. För då hittar man det man letar efter. (Jodå, det är en av fysikens fem grundlagar.)

Sally Phillips var liksom Dom Joly (som intervjuades i fredags) extremt blygsam om sin egen roll som varande ”rolig”. Nej, ingen av dem var egentligen rolig. Nej, de hade inte längtat efter att få vara på tv. Och nej, de var inte roliga, de hade bara haft tur. Ideligen dyker den upp, denna förbaskade tur som gör britterna så roliga fastän de inte alls är roliga egentligen.

Sally (oj vad jag lägger bort titlarna snabbt när jag är på det humöret) berättade att vi har det så bra här i Sverige, ja i hela Norden. ”People are nice. The streets are clean and calm!” Hon och hennes man hade varit på svensexa i Norge och maken hade tagits in på sjukhus pga. alkoholens kraftiga effekt och där hade hon slagits av att hon kände sig som i en av sina Smack the Pony-sketcher eftersom alla som jobbade på sjukhuset var kvinnor. ”I Storbritannien är alla läkare män!” sa Sally och fortsatte med att vi här i Sverige har kommit så himla mycket längre när det gäller jämlikheten män och kvinnor emellan. Kristian Luuk hmmade och höll med och publiken skrattade lite försiktigt, medan jag funderade på att hoppa upp på scenen och sno Luuks mick och vråla:

– VAD SA DU ATT DIN MAN HADE DRABBATS AV FÖR NÅGOT SA DU???

I Smack the Pony hade de medvetet fattat ett beslut om att inte ha återkommande rollkaraktärer, inga dialekter och inga catch phrases (vad det nu heter på svenska – som ”ring mej sen” och ”jag har en plaaan”). Alltså precis som HippHipp-gänget inte jobbar.

Ett tag fick Luuk problem med sin intervjuteknik.

– Hur gick det till när ni filmade den här lilla sketchen som vi nyss såg?
– Jag minns inte.
– Det verkar improviserat. Var det det?
– Jag minns faktiskt inte.
– Hade ni ko…
– Jag minns verkligen inte!

Sally Phillips berättade vidare (precis som Dom Joly gjorde) att de inte har tjänat en massa pengar på sina succéer eftersom tv-bolagen får all vinst och att komedi-skaparklimatet har hårdnat betydligt på senare tid. Förr kunde de planera ett enda avsnitt i åtta månader utan att någon klagade. Sally skrev i ett manus ”de står i en affär som har toalettrengöringsmedel på alla hyllor” och vips, hade ett gäng scenarbetare ägnat tre dagar åt att bygga upp just denna affär. (Se här.)

Jag-som-alltid-fokuserar-på-väsentligheter var under hela samtalet fascinerad av Sallys fötter.

Hon förde sig världsvant där på den hööööga pallen på den hööööga scenen med sin inte alltför långa kjol utan att visa trosorna en enda gång. (Jag hade sagt ”nejnej, sätt mig i en vettig fåtölj istället!”) Men hur var det egentligen med skorna?

Och vet ni vad? Ricky Gervais (som säkert också går omkring i för stora skor och tror att han är tråkig) skickade in en massa sketchförslag till Smack the Pony, men blev refuserad varje gång. ”Complete rubbish!” sa Sally. Däremot spelades många inskickade amatörmanus in – ”because they were funny”.

Slutligen ett citat från Sally Phillips:

– As soon as you realize that you are funny, you stop being funny.

Ojojoj, vad jag inte håller med om det.

_____

(Sydsvenskan recenserar också upplevelser på Lunds Humorfestival – från helt andra uppträdanden än ”mina”.)

38 kommentarer

Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)

Det finns två saker som inte roar mig särskilt:

• folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
• teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).

(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.

För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer  vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:

En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:

Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:

– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!

Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.

—–

Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)

Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:

En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra

• berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
• rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
• skoja om Sverigedemokraterna
• jämföra tomten med Gud
• berätta om sina GI-erfarenheter
• säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.

Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:

• pi kontra Fi
• gäss som inte är ankor
• rullgardinernas snören
• snorkråkor respektive öronvax
• semikolon.

Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.

—–

Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:

Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:

—-

När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?

(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)

16 kommentarer

Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?

1. Grönsaker
2. Frukt och bär
3. Rotfrukter & potatis
4. Mejeriprodukter (fast inte smör)
5. Kött, fisk & ägg
6. Bröd & spannmål & pasta
7. Matfett
8. Champagne

Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!

Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.

Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:

• Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
• Kan man peta näsan med en vass kniv?
• Kan man locka håret med en borrmaskin?
• Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
• Kan man gå över gatan utan att se sig för?

Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.

Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.

Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.

—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.

Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.

Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.

Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.

Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.

13 kommentarer

Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)

Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.

Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.

Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!

1. Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
2. Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
3. Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.

Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:

– Ah. Som sten, sax, påse.

När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.

– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.

Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.

——–

Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.

Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)

—–

På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.

Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med ”jag har haft tur”.

Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)

Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.

Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.

(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)

—–

Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.

Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!

9 kommentarer

För eventuellt nytillkomna läsare: jag är liksom Michael Palin just nu. Eller, nja, fast utan tv-kamera. Och utan manus. Utan budget och utan den blekaste aning om vad som kommer att hända snart. Men annars är Michael Palin och jag precis likadana.

Så, vad har jag med mig när jag nu ska hinna skratta åt så många som möjligt på runt 20 timmar? Jo,

• en av kompisen Hasse utlånad cykel
• två kameror (en stor och imponerande, en mindre som kan filma)
• visitkort (”guuuu va du är fantastisk, Lotten, haru någe visitkort så att jag kan ge dig guld och gröna skogar?”)
• papper och penna i ett snöre om halsen
• väldigt fånig och uppseendeväckande hatt
• biljetter till 14 föreställningar (hur jag än klonar mig, missar jag de andra 26 evenemangen)
• ögonbrynspenna (fåfängan har slagit klorna i mig)
• termosmugg för eventuellt te.

Nu kommer ju ingen att lägga märke till mina målade ögonbryn eftersom hatten är så fånig.

Programmet finns även hääääär, men jag går efter inringnings- och krysstekniken:

Nu är det ju svårt för alla er att på distans delta i min iver inför projektet. Men det brukar ju inte hindra tokarna i kommentatorsbåset från att spinna vidare på helt andra ämnen. Ni kan ju dra Monty Pythonskämt och berätta vad ni har i era ryggsäckar, till exempel.

40 kommentarer