Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.
Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.
Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.
Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.
Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?
Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:
I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)
I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.
Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)
Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:
vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
Redan den 25 mars utlyste jag en tävling om en ny, intresseskapande titel på denna blogg. ”En golgatavandring på legobitar” hittades på av min kåseriredaktör på Sydsvenskan – Karl G. Jönsson – för snart tio år sedan. Nu *svälj* skriver jag inte *snyft* lähäääängre *vrååål* kåseriihiiier *primalskrik* och barnen strör annat än legobitar omkring sig.
Skola i Stockholm.
PK – sedan lampinlägget kallad P(itt)K – frågar sig nu var det utlovade priset är. Jomen asså. Jag kunde inte fatta ett beslut. Här är förslagen som ramlade in:
En (ständig) kamp mot språkliga väderkvarnar
Eklektiska och elektriska epistlar
Presbyopiska betraktelser ur basketspelares språkperspektiv
Dribbelbabbel och babbelbubbel
Biblodribbel och babbelbubbel
Dråpligt och språkligt
Dråp- och språkligt
Ett dråpligt liv
En golgatavandring i gamla basketdojjor
En golgatavandring på språkligt osäkrade grunder
Lustmord och andra dråpligheter
Tänkt & tyckt i mångt & myckt
En pyttipanna med basket och mögel
Lotten – den djefla mannens andra helvft
En språklig och mänsklig fatabur
En golgatavandring på basketbollar
Nödigt och onödigt från vaggan till graven
I skuggan av ett plommonstop
Samtal om viktiga trivialiteter och triviala väsentligheter
Språkvett och basketsvett med Bergmans ätt
En golgatavandring på väderkvarnar
En daglig pendang till kommentatorsbåset
Lottens lustfyllda (eller luriga) läsning
Visuellt gillade jag ”En golgatavandring på basketbollar” eftersom jag verkligen (kom jag på först nu) tycker om ”En golgatavandring på”-temat och mitt liv verkligen är som att gå på basketbollar som bara rullar iväg under fötterna. (Bollarna som jag försöker balansera på är då t.ex. flyende föräldramöten och stulna sommarpratsuppdrag.)
Otrygg blir jag när jag saknar ord.
Men jag går ju inte bara på basketbollar utan även på t.ex. pumpen, bio och i ullstrumpor. Då passar ju ”En golgatavandring på väderkvarnar” väldigt bra. Men det lockar kanske inte till läsning som ”En golgatavandring på pyttipanna” eller ”En golgatavandring på plommonstop” samt ”En golgatavandring på den djefla mannens gamla kalsonger”.
Gah.
Tyck till, hörni! Idag ska beslutet fattas och priset utdelas – om jag så får kompromissa på köpet!
Varning för risk! (Stationen i Uppsala har på riktigt ett spår som heter ”noll”. Finns det verkligen i så fall?)
(Bilden högst upp togs inte hemma utan på Tom Tits i Södertälje.)
Uppdatering
Det finns vansinnigt många förslag i kommentatorsbåset – klicka här så får ni se. (Många läsare vet fortfarande inte att det roligaste på bloggen sker i kommentarerna.)
Jag och en korrläsare kommer inom kort att drabba samman med knytnävar och vassa tillhyggen om vi inte får svar på frågan!
/S
Språkpolissvar:
Man sparar ju oftast en fil i sin dator – på sin hårddisk, så egentligen behöver man kanske inte ange var den sparas? Man sparar den ju liksom inte i kylskåpet eller i verktygslådan.
Om ni envisas, kan jag meddela att ”på” är vanligare, men för den skull tycker jag inte att ”i” är fel.
I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.
En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.
Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)
Detta var vad jag hörde:
– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?
När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.
– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.
Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.
– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.
Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.
Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.
– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.
Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:
– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.
Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:
”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”
Eller så står det bara:
”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”
Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”
Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:
Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.
Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.
O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.
No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.
Det finns något som heter Språkforum. Om man läspar och pratar snabbt låter det verkligen som ”Bråkforum”, vilket jag hoppas att någon tar upp som en fiffig idé till politiska sammankomster.
Några av talarna. (Olle Josephson ser plötsligt väldigt mycket yngre ut än han var nyss.)
Förra året var jag på en liknande tillställning och rapporterade om lingvisten som såg ut som ett lejon och den där blonde, blåögde språkjätten från Eskilstuna som jag är avundsjuk på. Men eftersom jag inte är kallad och inte inbjuden till årets kalas, frågade jag om jag inte kunde få komma in som något som katten släpat in, fast mer verbal och utan svans. Jodå, det skulle gå bra, men ”motprestationen är att du redan nu skriver något om Språkforum”. (Min kursivering.)
Förstår ni nu vad som håller på att hända? Jag frångår mina principer (som för övrigt snart driver mig till ruinens brant) och förvandlas till glädjeflicka – men blundar under akten och tänker på semikolon.
(Puh. Nu har jag förtjänat min entrébiljett.)
Fast nu kan vi komma in på det intressanta med estradörer. (Och min definition är här och nu: någon som ensam på scen utan spoilers och extralysen får en publik att intressera sig för nästan vad som helst.)
Jag har inte sett så vansinnigt många egentligen, men måste säga att Fredrik Lindström, Henrik Schyffert och Eddie Izzard imponerar. (Övriga jämförelser dem emellan låter sig kanske inte göras.) Men ni ser – de sorteras ju in under samma kategori och är inte ens bundna till ett ämne. Jag kommer inte på några fler! (K*y P*llack imponerar tydligen på många, men inte ett dugg på mig. Trams, säger jag bara.) Man skulle förresten kunna dra in duktiga lärare som kan levandegöra till och med bananflugors tankegångar i definitionen.
Vilka kommer ni på? Steve Jobs? Malena Ernman? Lill Lindfors?
Fotnot:
Enligt Wikipedia var det Karl Gerhard som kom på ordet ”estradör” 1962 – om sig själv.
Så här har ni garanterat aldrig sett Karl Gerhard. (Ur ”Katt bland hermeliner”, 1956.)
… reflekterar jag över aprilsnöns gnistrande skönhet.
Eller kanske inte.
Det är förresten inte lätt – det här med internet på sovtåg i obebyggda delar av Sverige. I dessa vulkanmolnstider när vi inte kan flyga och tydligt minns fimbulvintern som stoppade alla tåg, vill jag bara meddela detta:
När världen väl går under, är det de som bor i Åväbbla som kommer att klara sig bäst. För de har till vardags varken tåg, flyg eller internet. (Det fiktiva ”Åväbbla” ligger alltså bortom all redlighet någonstans där man inte har varit.) Här ligger jag på sovtåg och har inget att göra eftersom jag inte ens har med mig en bok, tidning eller Clas Ohlson-katalog. Tåget har inget internet och Iphonen hittar inga vågor. Och mina kupékamrater snarkar. (Så om ni de facto kan läsa detta har jag hittat ut ur Åväbbla.)
Sovkupé år 2010. Bilden kan utan att orsaka tidsskildringskaos även illustrera 1978 eller 1985. (Den ljusa fyrkanten där i nedre vänstra hörnet är datorn. Mästerfotograf Bergman tänkte inte på den.)Eller 1929?
Eller, förresten, det finns två moderniteter i dagens sovkupéer: man sover på inte vita, men lila lakan och handfatsskåpet är numera utan potta.
Tomt skåp.
Där, förstår ni, fanns det en potta förr i tiden. Den var i vitt porslin och hade handtag och såg liksom ut som en gigantisk, fyrkantig kåsa med pip. (Som jag minns det, var det bara mamma som kissade i pottan.) Eller som de där glasbehållarna som hängde i rad under köksskåpen i 30- och 40-talskök. Efter förrättat värv placerades pottan med pipen framåt och nedåt i skåpet, som hade hål så att allt innehåll rann ner på rälsen.
Det var tågrapporten. Men jag har ju ”jobbat” också. (Tänk att man kan få betalt för att ha så här kul.) Förutom att äta hotellfrukost och bara prata basket, höll jag alltså en föreläsning om effektivare styrelsearbete och en om hur man skulle kunna förbättra ungdomsbasketen i Sverige. Sedan pratade vi lite mer basket och så spelades en semifinal i div 2 och eftersom sekretariatet inte kom, hoppade jag in och skrev protokoll och lärde känna halva Umeå på kuppen. Och nästan hela Skellefteå.
Nästan alla i Skellefteå heter Aasa. Coachen spelade i Plannja när jag var liten.
Så fort jag kommer hem, ska jag sömnmosig, outsövd och oduschad springa ner till EEM-cupens slutskede där Femtonåringen spelar final och så ska jag vara speaker på några andra finaler. Det är bra. (Jag tror att om jag inte hade varit basketengagerad hade jag suttit hemma och rullat tummarna och varit arg på mopedister eller skällande hundar eller rent av varit modebloggare. Basket är bra.)
Det här är en utrullbar 800-kilosbasketkorg som en lokal fixare har konstruerat och som han skulle kunna tjäna en förmögenhet på att serietillverka. Men näe. Han vill inte. De räcker med två till Gammliahallen i Umeå. Jå.
Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor själva. Ofta kan jag sova ända till åtta! (Förlåt alla ni som inte är egenföretagare och som dessutom har små barn. Förlåt. Men jag lovar att jag lider när jag sitter uppe till två på natten och jobbar.)
Fast i morse var det som på den gamla goda tiden. Förutsättningarna är dessa:
Jag ska ta nattåget till Umeå ikväll och är vanligtvis spindeln som äter upp alla i nätet.
Artonåringen har två prov, en redovisning och inlämning av gigantisk uppsats idag.
Femtonåringen måste ta ledigt från den sista jätteviktiga lektionen idag för att springa och spela match i stadens EEM-cup som pågår hela helgen.
Tolvåringen måste springa från skolan för att kasta sig på en buss och hinna till sin första match i samma cup.
Tioåringens busskort är försvunnet och hennes cykel har trillat i småbitar, varför hon måste ta en annan, alldeles för stor cykel.
Sjuåringen är just sju år och tycker att klockslag är lika nödvändiga som tandborstning, klädpåtagning och läxor – dvs. inte alls.
Min djefla man är mer förvirrad än professor Kalkyl.
(Själv är jag förstås alltid ett under av skönhet, begåvning och ordning.) Och detta var vad som hände under 45 minuter:
Jag väcktes av Tolvåringen som viskade ”jag hittar bara en basketsko”.
Jag sprangs in i en vägg av Artonåringen som inte kunde hitta rätt adapter till sin dator och tydligen hängde hela hans framtid på just denna adapter.
Upp från källaren kom en kalsongklädd djefla man med en bukett adaptrar som han slängde ner som konfetti i Artonåringens absurt stora ryggsäck. (Den unge mannen kanske hade packat för en vecka i London och har rymt hemifrån nu?)
Tioåringens cyklatillskolankompis ringde från sin mobil två meter utanför vårt hus och tjoade ”jag har väntat i en kvart nu!” och gjorde Tioåringen stressad, nervös och förvirrad eftersom det var fem minuter kvar tills de skulle åka.
Sjuåringen dansade sin egen Michael Jackson-dans (inklusive skrevgrepp och falsettpip) för sin grötskål och hade inte en tanke på klocka, läxor, kalsonger eller tandborste.
Sedan ringde Bästisgrannen och bad mig följa med hennes trettonåring till ryggröntgen nu på förmiddagen (nytupptäckt skolios) och så ringde Tolvåringen från skolan och hade glömt sin skåpnyckel och så ringde en karl som vill att jag ska delta i ett jättemegaskumt projekt och så ringde någon från Finland och ville ha en föreläsning om svenska skrivregler, fast helst på finska.
Nåväl. Vi hittade ett annat par basketskor, Bästisgrannen körde skåpnyckeln till Tolvåringen på väg till sitt jobb, jag tillrättavisade cyklatillskolankompisen, Sjuåringen blev klädd före sin far, basketspelarna lyckades få med sig sina matsäckar och alla hann med sina bussar.
Men hoho, vem har tagit min tågbiljett?
Tillägg: Jadå, Bästisgrannens trettonåring fick sällskap. Jag bara glömde att rapportera det. Vill ni se röntgenbilden på ryggraden?
Jag skriver nästan alltid lifvet när det i sammanhanget handlar om djupingtankar och läggapannanidjupaveck-funderingar.
För det låter så [sätt nu på tordönstämman] a-l-l-v-a-r-l-i-g-t.
Någon ifrågasatte häromdagen någonstans (jag har verkligen slutat komma ihåg saker) det faktum att det är lättare att göra sig ett namn om man går omkring och är bekymrad, svårmodig och allvarlig än om man är så banal att man är … glad.
Well so be it. Jag är banal. Jag gillar Johnny Depp, Vivaldi och Beatles och inte leverbiffar.
Men nu till dagens ämne! Meningen med livet är kanske inte 42 – utan t.ex. 43. Det finns en sajt som heter 43 folders och det fanns en sajt som hette 43 minuter och det finns en platta som heter 43 minutes och minst två låtar som heter 43 och en farlig massa människor som föddes 1943 har redan dött (Sharon Tate, George Harrison, Bobby Fischer, Janis Joplin). Vilket måste betyda något. Och nu har jag trillat över 43 things – där folk klickar fram sina främsta livsmål. (Via Jardenberg.)
Nu blir det tungt för skrollfingret för här kommer en lång lista över resultatet (som förändras hela tiden). Listan är egentligen 100 punkter lång, men jag har översatt, komprimerat och slagit ihop vissa snarlika mål.
Världens vanligaste livsmål
gå ner i vikt
slutföra sådant jag påbörjar/ sluta skjuta upp saker/ ta examen
skriva en bok/ skriva en roman
bli kär
vara glad
skaffa/designa en tatuering
dricka mer vatten
gifta mig
resa/ resa världen runt/tågluffa i Europa/ besöka alla USA:s stater/ åka till Japan/ åka på kryssning/ åka på en road trip utan bestämt mål
få se norrsken
lära mig ett nytt språk
spara pengar
kyssas i regn
fotografera mer
skaffa nya vänner/ träffa nya människor/ vara mer social
lära mig att spela gitarr
köpa ett hus
bli skuldfri
läsa mer (böcker)
få ett jobb
att leva istället för att bara finnas
springa ett maratonlopp
motionera regelbundet/ komma i form
hoppa fallskärm
bli mer självsäker
äta nyttigare
sluta röka
starta eget
lära mig att laga mat
lära mig teckenspråk
få bättre hållning
lära mig att spela piano
lära mig att surfa
simma med delfiner
vakna när väckarklockan ringer
lista saker som gör mig glad (förutom pengar)
sluta bita på naglarna
lista ut vad jag vill göra med mitt liv
göra skillnad
lära mig dansa
lära mig att köra/ skaffa körkort
bli mer ordningsam/ ta examen
vara en bättre vän/ bli en bättre människa
skaffa barn
leva passionerat
bli ekonomiskt oberoende
ägna mindre tid att surfa runt på nätet och mer tid att arbeta/sluta slösa bort min tid
skapa min egen webbplats
jobba som volontär
oroa mig mindre
lära mig att köra bil med växellåda
skriva en låt
sova mer
yoga/meditera dagligen
studera
sluta bry mig om vad andra tycker om mig/älska mig själv
skaffa hund
sova under bar himmel
vinna på lotteri
skicka flaskpost
lära mig att sy/ lära mig att sticka
spara till långt hår
Fler vill spela gitarr än piano och fler vill simma med delfiner än skaffa barn. (Jag försökte verkligen att komprimera ända till 43 punkter. Säg till om jag kan slå ihop fler.)
”Utan snus i tre dagar …”
Men hörni, om alla bara fokuserade på nr 2 ..? Skicka den där flaskposten, gå inte och dröm om det, dummer! Och drick lite vatten när du ändå håller på! Ska man ha ett mål i livet ska det väl vara lite tufft att genomföra, så där så att man kan vara lite bitter och slå ut med händerna och skylla på andra när det inte går vägen?
– Näe, jag äter ingenting och går ändå inte ner i vikt, det är något som är fel!
– Studera? Jag, gamla männschan släpps inte in på läkarlinjen bara för att jag är 61 år!
– Tingen är emot mig. Tur att jag inte köper lotter för jag vinner aldrig nåt.
Själv har jag som mål i lifvet att uppleva ett OS på plats. Hur fan det nu ska gå till när man [sätt nu på snyftstämman] är så himla gammal, inte har några kontakter, mutpengar eller talang för curling.
En av Ali Babas rövare bet på naglarna trots ideliga tillsägelser.
Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.
Så då hittar man på.
Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?
På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:
”I wish to clarify that I am not now, nor have I ever been, an exotic dancer.”
(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.
I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.
Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:
– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!
Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)
Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:
(Skrev nyss skavsår först och ont i halsen sedan i rubriken och då lät det minsann inte alls bra.)
Jag hade behövt ett tema eller en uppmaning eller ett vulkanutbrott för att få något bloggskrivet idag, för så funkar det med skavsår. Och ont i halsen. Man blir så ruskigt distraherad.
Egentligen vill jag skriva ”kära dagbok, idag har jag en jobbig dag med sömnbrist, gratislunch, mammografi, däckbyte (för sent – jag vet) storhandling och protokollförarkurs samt festkommittémöte”, men det är ju roligare att rapportera om när det väl har genomlevts – inte i förväg.
Använd min ickeinspiration till er inspiration och berätta vad ni tycker om den här rubriken:
