Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.
Så då hittar man på.
Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?
Men så här rolig var jag nog aldrig:
På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:
(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.
I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.
Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:
– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!
Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)
Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:
När jag arbetade inom dåvarande långvården (vårdas länge, förresten – det är väl på sätt och vis en ynnest numera, när man ska bli utskriven på en kvart), så hade vi en gammal dam som rullade fram till handfatet, tog en mugg, satte den till behållaren med handsprit, pumpade och drack. Allt detta pågick medan jag hade ryggen vänd mot henne. Hon tog en klunk, frustade till och hällde ut. Så långt allt väl. Men lång tid efteråt kunde vi inte få i tanten vanligt vatten hur mycket vi än försökte. ”Nähä, det där beske vattnet kan väl ingen dricke!”
På tal om sprit.
😀 Så otroligt näpet! (Jag menar fruktansvärt, verkligen depraverat.)
Men vilka otroligt roliga barnteckningar! 🙂
Där ser man vilken fantasi man har (skyller på den hårda tidsandan). GIVETVIS ser det ut som om mamma dansar runt en strippstolpe. Och, – så fort man får förklaringen – det är ju SOLKLART att hon säljer en snöskyffel!
Den expanderande Peter – tänk om han har Asperbergs och faktiskt tror att det var så fröken menade?
Nu har jag det, det är ni som är söderfamiljen! Haha!
Jag ser din rörda tår i ögonvrån: tankstreck!
Peter var en finurlig en och snöskovelbilden var solklar – i båda betydelserna!
Den expanderade Peter kan kanske ha AS, men jag tycker att de borde ha använt ordet såpass ofta under lektionerna att han sett sambandet där: ordet – vad man ska göra med det. Men det är kanske så att det inte sitter fast. Jag kan för lite om AS.
På tal om olyckligt formulerade meningar i blogginlägg, var jag på vippen att i morse skriva: Nu ska jag ut och köpa en banan och göra bruk av min kreativitet.
Det gick ju inte. Bananen fick stryka på foten.
Ha ha ha! *dör av gullma*
Min son F fick i läxa att skriva dagbok under en resa i Italien för några år sedan. När han skrev om första dagen skrev han något i stil med: ”Vi kom till Arlanda klockan sju på morgonen. Mamma och U [min kompis] drack vin.” ”Vi drack ju KAFFE”, sa vi upprört, varpå jag genast tvingade honom att ändra för att inte framstå som totalt depraverad i skolans ögon. Men orden var förstås i princip inristade i papperet, så när F väl lämnade in skrivboken var där i stället en stor grå fläck, där man tydligt kunde se att någon hade försökt sudda ut ordet ”vin” och sedan skrivit dit ”kaffe”.
Jaha, min kommentar hörde ju egentligen hemma under förra inlägget. 🙁
Meeeeeeen den var jätterolig även när den hamnade här, AB!
Bananpitt!
Prov i samhällskunskap, gymnasiet: Jag söker förtvivlat i minnet efter svaret på fråga x. Minns icke. Blankt. Däremot kommer jag ihåg sidnumret i läroboken och exakt var på sidan svaret finns att läsa. Jag skriver: Se sid xx, höger spalt, första stycket.
Senare berättar läraren roat för klassen om mitt svar och efter kort överläggning bestäms det att den glömska ”minnesmästaren”, har gjort sig förtjänt av ett halvt poäng på fråga x.
När jag var liten så lär jag, om man får tro mina föräldrar, i ett obevakat ögonblick ha tömt ett helt stort glas med någon lagom stark fredagsdrink i tron att det var saft. Men det genererade ingen panik med funderingar om rabarber eller samtal till 90000. (man ringde inte 112 på den tiden) Istället lät dom sig roas att den upprymdhet som jag tydligen kände då jag for omkring i hela huset, helt sjövild, för att sedan dansa mej till sömns. Dom behövde inte oroa sig för att det skulle bli pinsamt i skolan, jag var ju bara 3 år.
ab, jag tyckte att det var kul. Bananen är en insinuant frukt. Fast jag associerade inte till bananpitt förstås. Betyder det att jag är onormal?
Det är ju extra vitsigt just nu att ha skolångest på flera plan. De flesta plan står ju på marken. Det kanske ska vara ”Skolångest och flera plan”. Någon påpekade att det inte borde finnas så mycket aska kvar eftersom USA köpte all aska från Ryssland för över 100 år sedan.
Min treåring lyssnade i somras närmast tvångsmässigt på Emil-skivan som följde med någon av kvällstidningarna. Det var ju inte så mycket med det, förrän hon, efter åtta veckors semester, kom tillbaka till förskolan och i leken lugnt konstaterade att ”idag är han i alla fall nykter”. Iiih.
Fint grepp om språket sjuåringen har! Grattis!
Själv har jag inte tillräcklig grepp om grammatiken, jag använder ord utan en aning om deras rätta fackterm (jo , en del förstås). Klarar mig ganska bra ändå.
Predikat kan jag därför inte (längre) säga vad det är, en hjärncell föreslår ”honom”, ”henne” etc. Men för att anknyta till gårdagens ämne så är juryn fortfarande ute.
Predikat är verbet, det som subjektet gör.
”Jag skriver” Jag subjekt, skriver predikat.
I bussen hem från en ovanligt regnig dag i skidbacken Romme Alpin tillsammans med nästan tioåringen E. öppnar jag en ljummen folköl (ja, fest och glamor nästan jämt).
ÅNÄÄÄJ, måste du dricka öl, säger E. med kraftfull stämma och jag har flera svar på tungan men inser att faktiskt inte ett enda kan sudda ut bilden av mig som ett öldrickande fyllo på denna frisksportsbuss. Så jag låter bli att svara ”amen det är ju bara folköl” eller ”jag dricker väl inte öl så ofta” eller ”jag ska bara dricka EN öl”.
Mina systerdöttrar sprang över till grannfamiljen i radhusområdet i Stockholmsförorten och berättade andtrutet att ”våran pappa har dödat en get idag och den hänger i hallen!”
I själva verket jagar pappa älg, och de hade precis upptäckt ett gammalt horn på hallväggen. Men de fick inte riktigt kläm på den korrekta förklaringen. Grannarna blev först förvirrade och sedan lite lättade.
Ser ni liksom jag en marknad här? Vi skulle kunna ge ut en bok som inte heter ”Pinsamma pappor” utan ”När föräldrar tycker att det blir pinsamt”.
Lätt! Jag är på. Bara mina syskonungar får en egen sida.
När jag gick i tvåan upplevde jag en av mitt livs lyckligaste dagar. Jag hade varit ganska mycket sjuk den vintern och vaknade en morgon med hosta. Mina föräldrar tyckte jag kunde gå till skolan i alla fall så pappa gav mig en stor sked hostmedicin som för ovanlighetens skull smakade hemskt. Den vanliga var jättegod. Sen svävade jag iväg till skolan hög som ett hus och hade en helt fantastisk dag. Jag har ingen aning om ifall någon märkte mitt tillstånd.
Det pinsamma slutet på historien var inte att föräldrarna märkte något av mitt opiumrus utan att jag på kvällen upptäcktes vara prickig och att jag hade smittat hela klassen med mässlingen. Särskilt pinsamt var det för min mamma som var läkare.
Jag lider tydligen av så svår dyskalkyli/mattefobi att det tog mej flera minuter att förstå det roliga med Peters uppgift. Min hjärna vägrar processa information som påminner om räkning så effektivt att jag inte uppfattade att humorn snarare var visuell än matematisk.
Den där funderingen om ”vad man ska ta mot alkoholintag” kändes utomjordiskt bisarr. Undrar hur många alkotester som geggats igen av havregrynsgröt av folk som desperat försökt tillnyktra innan de satt sig vid ratten.
Att barn och alkohol är en dålig kombination måste vara ett modernt påfund. För det första var vattnet odrickbart i de stora städerna under många hundra år och dåtidens barn gick från bröstmjölk direkt till öl och vin. Dessutom doppades ju trasor i sprit mot tanderuptioner, eller vad man ska kalla företeelsen att få tänder.
I min barndom , på 50-talet var det födelsedagsuppvaktning hos grannar.
De ägde inget kylskåp, utan hade ställt in med vattenfyllda Kronflaskor i källaren för nedkylning.
Vi barn ,jag, min bror och min kusin fick saft med källarkallt vatten.
Men vi tyckte det smakade ovanligt starkt och ”klagade”. Var saften jäst och sur?
De hade tagit fel flaska och hällt riktig Kron i våra glas.
Jag och min bror smuttade bara, men kusinen fick nog i sig minst 5 cl brännvin.
Hur han mådde efteråt har jag ingen rapport om.
./. ”med” i rad 2 .
Por favore
Men Niklas – hade dina föräldrar flaskor med opielösning hemma?
Min mamma var inte ömskinnad. När jag var så där sex år tog jag ett glas på morfars bord ( vi var där på middag) och frågade om det var vatten. Mamma såg på mig med märklig blick och svarade ja. Jag stjälpte i mig – och det var rent brännvin.
Så blev man närmast absolutist också. Och inte överdrivet förtroendefull alla gånger.
*hahaha* Nu sitter jag och gapskrattar högt för mig själv här. 🙂
Inte skrattar du ensam i alla fall, Kristina! Jag skrattar så att jag måste gå ut ur rummet där jag befinner mig eftersom det ideligen anbefalls tystnad.
Lille, lille Niklas. Nä nu måste jag skratta igen.
(Snälla ni andra, skicka hit folk att läsa — särskilt alla som behöver skratta.)
Opiederivat var (är?) inte så ovanligt i hostmedicin men kanske mest för vuxna.
Vi tycks alla ha ett förflutet med sprit och droger redan i barndomen!
Ja, jag med! Jag med! Det var maskerad hos grannarna Wilke på Ritaregränden 8 i Lund. Jag drack en stoooor klunk ”apelsinjuice” och somnade under ett bord i trädgården.
Niklas: Jag tror det är VÄLDIGT svårt att hitta hostmediciner med opium nuförtiden. Det går ju inte att köpa magnecyl med kodein längre.
Ja, det är ett litet helsicke att få tag på hostknark i dessa dagar.
När barnen var små och alla var sjuka och hade jobbig hosta vi vuxna hostmedicin med något morfinliknande i för att vi skulle kunna sova något så när och kunna ta hand om småttingarna. En natt vakande jag av att ett barn grät och jag gick upp och jag kan fortfarande komma ihåg hur jobbigt det var att gå från vårt sovrum till barnens, med ett brunnslock på huvudet. Och hur irriterande det var att man var tvungen att ha det där tunga locket på huvet. Inte förrns jag var inne på barnens rum insåg jag att jag inte hade något lock på huvet.
Å, jag glömde en sak.
Pitt!
Så, nu kan ab sova gott inatt.
Jag har sett stångdansarmammateckningen förut och jag tror inte på den! Den är jätterolig, men varför skulle läraren skicka hem en undrande lapp? ”Stämmer detta verkligen, är ni strippa?” Nej lite för bra för att vara sant säger jag, min tråkmåns.
Men tråkmånsar måste också få yttra sig, Anna! Om det nu är en skröna eller en påhittad historia, så blev jag i alla fall glatt lurad.
(Glatt lurad = bra. Elakt lurad = inte bra. Doldakameranlurad = dötrist.)
Tack för doldakameran-övergången, Lotten! Då får jag skryta över min bästa kompis som skulle göra en enda ynka grävuppgift i förbifarten på sin journalistutbildning. Hon gjorde det så jädra bra att Uppdrag Granskning köpte historien rakt av. Den gick ikväll och jag är sprickfärdig av stolthet – men eftersom jag jobbade sent har jag precis sett den på play och kan knappast ringa och rapportera till någon av mina bekanta. Ni får den äran istället.
Iiiiih, vad coolt!
Den om kommunala bluff-fakturor i Mölndal, Luna? Måste kolla!
Jag går just nu på Cocilliana-Etyfin, som iaf verkar innehålla ett morfinextrakt. Bilen törs jag inte röra efter en slurk av detta.
Tack Lotten 🙂
Tack, PK! Jag sov hyfsat, men den där lilla uppern (hm) råkar passa väldigt bra ihop med vad jag skrev i morse.
ab, för din skull har jag lagt in ett kort inlägg på min blogg. Jag har lagt ner ett hästjobb på att få affären att byta skylt, men med rätt typ av hotelser gav dom till slut med sig.
Ååååh, tack!
Och tack för söta blommor och guliga kaniner i snö också. Du är en sann romantiker!
GuLLiga! Grr.
Min dotter smakade av misstag på sin fars rom&cola på ett flygplan på väg till Grekland. Sedan skulle de fylla i en enkät om alkoholvanor i skolan – där hon förstås snällt kryssade i att hon druckit alkohol. Tänk på detta när ni läser skandalrubriker om missbruket bland skolungdomar …
ab, var inte ormarna gulliga?
Jo, ormarna var helgulliga! Men var de två på samma ställe, jag tyckte du skrev att du såg en osvart också? Hade de ormgrop?
(Alltså, jag tänker inte BARA på sådana saker. Nyss åt jag mannagrynsgröt, till exempel.)
Det var sammanlagt 7 olika huggisar som var för sig låg och värmde sig i solen i en sluttning på en sträcka av ca 100m. Men två av dom låg tillsammans. Jag plåtade inte alla, men fick bilder på både grå och svarta exemplar. Dom nedersta bilderna är på gråa (osvarta) exemplar.
Rajt, Lotten, det var bluff-fakturorna, och det finns en bakgrundsartikel på svt:s hemsida. Alltså, som tjänstemän skäms jag å Mölndals vägnar. Lite jädra ansvar måste man känna när man jobbar med skattepengar! Fast frågan är hur man stilfullt tar sig ur situationen när Janne Josefsson knackar på… Harakiri alternativt ny identitet är nog det enda som erbjuds. Om man nu inte lägger sig platt och viftar med den svans man fått.
Min kompis har i alla fall delat skrivbord med Janne J och Karin M, och det är jag tokimponerad av.
Mina föräldrar var konstant fulla varenda helg, å jag aktade mig mycket noga för att komma nära deras glas!