Jag har aldrig mått särskilt dåligt. När andra i tonåren var bekymrade över allt från olycklig kärlek, kroppsliga utsöndringar och finnar till betyg, läxor och framtid, var jag bara ganska glatt obesvarat kär, full med Clearasils täckstift samt nöjd med betygen – och eftersom jag skulle bli världsberömd skådespelerska var framtiden ju tryggad.
Men så läste jag Eels sångare Mark Everetts brev till sig själv som 16-åring och tänkte att det var så rörande. Och plötsligt slog det mig att det fanns en period när jag faktiskt var bedrövad och hade behövt lite tröst. Det här hade jag behövt läsa då:
Posta brevet. Med tanke på hur Posten fungerar skulle det inte förvåna om det kommer fram till 11-åriga Lotten.
Men stryk det där med nysningen. Den Lotten jag träffar på ibland får oväntade saker att hända. En Lotten-nysning på roliga timmen bör ha fått stora konsekvenser.
Vilket underbart brev! Jag kommer dessutom att tänka på Anna-Maria Lenngren och hennes Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon.
Nu, Per, skäms jag: hade inte en enda liten blek susning till tanke på Anna-Maria Lenngren. Som jag ju tycker så mycket om.
[—]
Att såsen ej må fräsa öfver!
[—]
Nysningen fick oanade konsekvenser, det fick den.
Visst borde vi alla skriva trevliga brev till oss själva, framåt och bakåt i tiden! Jag trodde mig vara kolossalt originell när jag som 16-åring skrev till mig själv som 26-åring. En kompis tog hand om brevet och kom faktiskt ihåg att posta det i tid. Därefter skrev 26-åringen till 36-åringen, men sedan tog det stopp. Jag tyckte nämligen att det gick utför på alla plan, så jag gav upp mitt lilla projekt och slängde breven.
Idag inser jag att det finns fler som skriver till sig själva, att det är en riktigt bra idé och att man inte ska slänga breven.
Nu har jag också skrivit ett brev – till mitt artonåriga jag!
”… slängde breven …”
Jag ryyyyyser, Karin. Slänga brev! Man kan inte slänga brev! Iiiih! (Fast å andra sidan verkar du ju annars ha sparat på det mesta i fråga om minnen och bilder, så det är kanske okej ändå?)
Eftersom du nös på min artonårsdag tycker jag att jag har rätt till en förklaring. Så det så!
När jag slängde breven verkade det vara det enda rätta. Den någorlunda välformulerade och spirituella 16-åringen hade blivit en tråkig konventionell 26-åring. Men lite dumt att jag slängde båda breven, kanske, 16-årsbrevet kunde jag ju sparat. Å andra sidan, som du antyder Lotten, finns det ett och annat kvar ändå…
Vilken utmärkt idé att skriva brev till sig själv. Gäller nog även om det delas ut dagen därpå. Att fästa lite självrannsakan på papper skadar nog ingen !!
Den praktiska delen av mig postar alltid ett e-mail till den glömska delen av mej, sista dagen före semestern. Alltid lika uppskattat att få!
Mitt brev till mig själv skulle kunna vara så här: ”Var inte en sån jävla typ! Försök att fatta att dina närmaste är jättebra. Och nästan alla andra också.”
Att postas kontinuerligt.
Jag måste hålla med, Skogsgurra; dina närmaste verkar vara jättebra.
För övrigt kan jag rapportera till alla som för statistik över mina tågresor att resan till Arvika i morse gick över förväntan, medan hemresan blidde fel redan från början när tåget strax utanför Oslo fick släppa fram försenade norska lokaltåg och sedan invänta alla andra tåg på vägen. Min föreläsning tog slut kl 16, och nuuuuu kom jag hem.
Men Arvika var en trevlig by!
E jag dum? Ligger inte Arvika i Sverige? Vad hade du i Oslo att göra? Sjunga? Men det gjorde de ju kl 12.
http://vonkis.blogspot.se/2012/04/barn-av-regnbuen.html
Nämen sorry, vad otydlig jag var nu: skumptåget startar i Oslo, går vidare till Arvika och plockar upp föreläsarnörden, släpper av henne i Katrineholm och åker vidare till Stockholm medan nörden gäspande tar sekruttåg till Mälardalen.
Eftersom jag nös på Niklas 18-årsdag är det självklart så att jag måste tala om vad som hände.
Det var tyst i klassrummet (vet inte varför, det var ju roliga timmen och då brukade någon stå och läsa upp roliga historier ur en bok) när jag kände nysningen komma smygande.
Jag fattade beslutet att nysa lite så där på insidan så att man bara låter ”imfff” istället för ”AHTJO”. Men nysningen var en kraftig en, så mitt i mitt ”imfff” hördes klart och tydligt en fis.
Det var inte en brakfis, men en med motorkänsla: ”ppbbrr”.
Alla klasskamrater föll i korinter och tjoade och skrek och kunde inte sluta skratta. Min lärare Sonja Jakobsson hade inget hört utan stod bara frågande med armarna i sidorna och höjda ögonbryn. Jag sprang ut ur klassrummet och låste in mig på toa och tittade på min vita polotröja i spegeln och konstaterade att svettringarna syntes på utsidan. Och så grät jag floder.
Utanför toadörren stod Ann-Chatrin (som hade långt och böljande vackert, blont hår) och knackade och bad mig komma ut. Jag hörde att fröken kom och ville veta vad som hade hänt.
– Varför har hon låst in sig på toa?
– För att alla skrattar åt henne.
– Åt en rolig historia?
– Nä, hon skulle nysa och så råkade det komma en prutt.
Sedan minns jag inte mer. Förmodligen kom jag ut från toan och förmodligen tog det ett tag innan jag vågade nysa igen.
Lilla, lilla Lotten.
Tack! Ja, förmodligen kom du ut. Lilla, lilla Lotten.
Men dom skrattade ju inte åt dej utan med dej ju.
Lotten, du såg inte till Kenny Bräck?
Han är ju från trakterna kring Arvika.
Nämen Kenny Bräck var det ju!
Dialekten i Arvika är ju helt fantastisk och hela tiden tänkte jag ”det påminner om … det påminner om … eh …” och kom inte på’t.
Det var ju Kenny Bräck! (Som påminner lite om Kenny Starfighter som ju är lik mig och Marilyn Monroe. Se där, en cirkel sluts.)
”Föll i korinter” – men kära Lotten. När jag säjer så är det inte en människa som fattar nåt! Tell me: Detta är ett vedertaget uttryck! Idiomatiskt!
Själv har jag kastat mina dagböcker från ungdomens dar. Dom var fulla med lögner; that’s why.
Alltså, nysa, olämpligt. I går var vi på konsert i Berwaldhallen och det hela spelades in för fransk teve. Vi i publiken ombads särskilt att INTE ha våra mobiler på och att nysa eller hosta i armvecket eller varsomhelst, bara det inte hördes. (Johnny Depp-look-aliken på fiol var med i orkestern. Om du undrar.) Nåväl. Jag som aldrig hostar eller nyser eller har en mobil som ringer mitt i vad det nu gäller: plötsligt fick jag ett torrhosteanfall som jag alltså måste kväva. Jag trodde jag skulle kvävas själv! Vilken fasa.
Kroppen kommer loss utan att fråga oss! Så är det.
Javisst, ”föll i korinter” är ett av mina favorituttryck – att man liksom blir tossig av förtjust glädje. Men jag vet inte varifrån det kommer. (Och nu när jag har googlat lite blev jag inte mycket klokare. Gösta Bergman, Birger Stolpe och ”Bevingat” vet inte heller.)
Nu vet jag mer!
I Första Korinthierbrevet (kapitel 14) kritiserar Paulus församlingen i Korinth för att de ägnade sig lite för mycket åt tungomålstalande och religiös extas. Han predikade måtta och fokus på trosfrågorna (hihi). Men hur detta sedan blev just ”falla i korinter” står skrivet i stjärnorna (eller i någon bok som jag inte har).
Kanske någon som föll i korintsåsen som skulle vara till den stekta, salta sillen?
Alternativt kan man tänka sig att folk i Korinth också hade problem att hålla sig på benen. (Och nu tackar jag din programmerarkompis som gjort förhandsvisningen eftersom Spotify envisas med att jag ska göra en playlista och täcker kommentarfältet med en stor grön blaffa.)