Hoppa till innehåll

Månad: juni 2010

Hurra, spansk frukost!

När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:

Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!

Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:

Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var ... mysko.
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Äppeljuice!
Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)

Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:

– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.

Mums till filen?
Mums till filen?

När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.

Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)

Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.

Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)

Share
15 kommentarer

Inatt åker jag till Barcelona

Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (”Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel”). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!

Där i hörnet ska jag minsann leta efter mögel.
Där i hörnet ska jag minsann leta efter mögel.

Lillasyster Orangeluvan var i Barcelona nu i våras, varför jag ber henne om tips.

– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!

Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)

Sex dagars Cavaförbrukning.
Sex dagars Cavaförbrukning.

Share
28 kommentarer

Jakten på internetvågorna och en museirapport

För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.

Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!

(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)

Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:

Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.

Medeltidsmuseet: måndagsstängt.

Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst  känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?

Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.
Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.

Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)

Sjuåringen bär på ett tungt ok.
Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.

Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa.  Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.

Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.
Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.

Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.

En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!

BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.
BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.

Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!

(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)

Share
20 kommentarer

De perfekta gästerna

Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.

Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.
Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.

Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.

När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.
När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.

Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.

1: Chokladmoussen. 2: Potatismjölet som hälldes över allt vinspill. 3: En ouppsprättad bok. 4: Dagens gåta: vad är det där?
Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?

Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.

Share
57 kommentarer

Glödlampsrapport!

Händelser och insikter har idag sammanstrålat på ett för mig synnerligen lönande sätt.

Händelse 1:
Den 25 februari 2009 brann Stadshotellet här i stan ner. Jag var där som radiojournalist och fotograf samt hyena.

Händelse 2:
Det brann på vår vind den 15 november 2009 och trots detta fanns det saker som inte förstördes. När jag tänker efter, var det faktiskt inte mycket som förstördes, även om allt luktade rök. Hm.

Insikten
För ett par månader sedan förstod jag att jag inte gillar energilampor. Kommentatorsbåset höll med och ord som halogenpitt, lågenergipitt och glödpitt kryddade den pittoreska energidebatten om feglysande lampor som göra oss alla skumögda och skadade av vuvuzelasurret som bor inne i vissa energipittar.

Händelse 3:
Idag såldes det minst brandskadade lösöret från Stadshotellet ut för en spottstyver. Och vad skådar jag väl i ögonvitan? (Kallades förr i tiden ögonvrån.) Jo, en karl som står och plockar ut enstaka glödlampor ur en flyttkartong! Jag plockade några jag också. När karln såg mig, skakade han på huvudet och sa:

– Det här är inte lågenergilampor, väl?
– Eh, näe. Det här är gammaldags glödlampor!

Jag skulle precis sjunga dessas lovsång och betyga dem min kärlek och få mannens medhåll, när han skakade på huvudet och lade tillbaka sina lampor.

– Usch, sådana ska man inte köpa, sa han och gick därifrån.

Inte köpa? Inte köpa? Klart man ska! Om inte jag köper, får ju någon annan dem!

Ungefär 300 glödlampor!
Ungefär 300 glödlampor!

På lådan ligger även sotiga tallrikar, som jag köpte 20 av.

Sotet går bort lätt som en plätt.
Sotet går bort lätt som en plätt. (Och naturligtvis ligger den smutsiga osthyveln där som ett litet smycke.)

Share
11 kommentarer

Pyttipannablogg med rolig skylt

Bilden förklaras allra sist i inlägget.

Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.

– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!

Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.

Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.

Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)

Och så badar vi.

Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.

Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.

Koncentrera er nu.

Skylten sitter på en toa. Ok?

Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?

Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?

Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!

(Oj, nu skrattar jag igen.)

Share
23 kommentarer

Det här med lycka …

SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.

Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.

Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!

Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:

1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:

– … och priset går till … Pierres mamma!

(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:

– … och priset som Årets coach går till … Magnus!

(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.

Share
38 kommentarer

Lyckad reklam? (uppdat.)

Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:

  • Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
  • Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
  • Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).

Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.

Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation  på Skeppsbron i Stockholm.

Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!

Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.
Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.
Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.

Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!

Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.

Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.

Uppdatering

Nu har vi sovit!

Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.

1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.

2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.

3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)

4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.

Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!

Uppdatering när det gäller reklamen!

När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.

Share
25 kommentarer

På väg till jobbet

En vacker dag kommer ni att tröttna på mina beskrivningar av snubbel, trill, fummel och båg. Men se det som en tröst. Var glada över att ni inte är likadana. Eller att ni är det?

Min djefla man har ovanan att inte förbereda sina avfärder förrän i absolut sista sekunden. Plånboken, mobilen, cykelhjälmen och nycklarna försvinner precis när han egentligen borde gå ut genom dörren. Eller så står han i handduk – nyduschad och fräsch – när bussen går. När han en dag vacklar omkull och tar sig åt hjärtat, kommer jag att säga ”vad var det jag sa”, samtidigt som jag ropar på Dr. Ross och Dr. House samt Patrick Dempsey så att de kommer och klipper upp bröstkorgen för att handmassera igång hjärtat igen.

Själv är jag ett under av ordning just när det gäller ”åka iväg” eftersom jag inte alls gillar att stressa eller komma försent.

Idag skulle jag bara stänga ryggsäcken och svinga mig upp på cykeln, när jag upptäckte att de ständigt omkringburna böckerna inte var nedpackade. Där de brukar ligga, låg blott tre språkpolis-t-shirtar. Och hur kan en hög med böcker bara försvinna? De är:

  • SAOL
  • Svenska skrivregler
  • TNC:s skrivregler
  • Tage Danelssons Grallimatik.

Jag for runt som en elvisp i huset och engagerade Artonåringen, tjoade på osedvanligt grymma tjuvar som för andra gången på ett halvår snor mina favoritböcker och ringde till den djefla mannen för att beskylla honom för något som han absolut inte hade något med att göra. Han bad mig ta det lugnt och tänka efter, vilket jag inte hann eftersom jag ju skulle leta efter böckerna i barnens leklåda och bakom soffan.

Sedan cyklade jag till stationen lika hetsigt som den djefla mannen brukar göra, svettades ner mina fina föreläsarstrumpbyxor (randiga som Svenska skrivreglers pärmar) och slog smalbenen i en stolpe som jag alltid slår smalbenen i. En minut efter att jag hade lugnat ner mig på min tågplats kom jag naturligtvis på var böckerna är: jag har ju lagt dem i bilen. I förväg liksom. För att jag ju skulle slippa stressa idag.

Om ni ser något randigt som springer in på Akademibokhandeln kl. 13:24, så är det jag. Jag kommer att köpa på mig ett lager dubblettböcker. (Och förresten, dubblett är ett av de allra svåraste orden att stava.)

Share
32 kommentarer

Ett minne: tobaksmosaikviruskristaller

Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.

Jag 1982, i både volanger och puffar.

Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.

När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.

Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)

Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags  kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.

Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.

Men då kunde jag inte heller uttala det.  Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.

Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.

– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.

Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:

– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …

Klassen öste snabbt förslag över mig:

– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!

Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”

– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”

Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:

– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!

Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.

Sicken lämplig bild: Översättarhelenas och Ökenråttans fimpar i ett vinglas.
Share
37 kommentarer