Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2013

Bill Bailey är rolig, han

Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.

– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.

Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!

Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.

Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:

– Would you call this intelligent design? No!
– Would you call this intelligent design? No!

Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.

Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)


Bill Bailey spelar även koskälla.


Och tuta.

Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.


Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med  tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.

– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …

Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.

– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.

Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.

Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.


Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.

Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.

Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.

Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Share
94 kommentarer

Att våga göra något

Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?

Nej, men ni kanske har!

Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt “titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.

Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.

Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.

Typiskt stöldgods.
Typiskt stöldgods.

Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.

– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?

Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.

Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.

Mindre typiskt stöldgods.
Mindre typiskt stöldgods.

Så: er tur!

Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)

Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.

Share
103 kommentarer

Att fara omkring med ett lik i bilen

I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.

Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)

Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen "Goldfinger".
Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen “Goldfinger”.

Snabbt uppstod diskussionen med temat “VAD GÖRA?” med förslagen

  • stoppa in i frysen
  • släng i soptunnan
  • gräv ner i komposten
  • ta med i bilen och begrava om ett par timmar.

Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.

I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av den senare.
I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av Jane Doe senare.
Strax före begravningen placerades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.
Strax före begravningen lades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.

Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:

Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.

Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.
Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.

Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.

Däremot är vi ena hejare på fågelbegravningar!

Share
30 kommentarer

Så himla spontant

Ni vet hur de i filmer säger ”Let’s go to Vegas” eller bara hoppar på tåget som har börjat rulla (yeah, right, som om SJ skulle tillåta sådana illdåd) eller bara för att grannen säger något dumt bestämmer sig för att raka av allt hår och börja röka hasch?

Precis så är vi.

I morse klev Trettonåringen in i köket, där jag i godan ro satt och åt smärtstillande tabletter, antibiotika och en rostad macka med chiliost.

– Mamma. Ska vi inte ta och åka ner till Lund i helgen?
– Va? Va? Men va… Det skul…
– Det hade väl varit kul?
– Ja, men, men, mormor kommer ju och …
– Jaha … eh … okej …
– Nämen självklart! Självklart åker vi till Lund! Lördag morgon, swiiiiisch bara! Och så åker vi till farmor i Viken och äter kvällsmat hos henne!

Så så tokigt är det. I morgon lördag sätter vi oss i bilen, Tioåringen, Trettonåringen, jag och Nittonåringens durkslag och temuggar samt regnjackor (Skåneväder, ni vet). På söndag sätter jag de båda barnen på ett tåg hemåt, medan jag slår klackarna i taket och bara roar mig hela veckan lång i Lund.

Fotnot

Orsaken till antibiotikakuren.
Orsaken till antibiotikakuren.

(Tydligen är det livsfarligt att rafsa omkring bland gamla mossiga äppelträdspinnar. Tydligen ska man vid minsta lilla skrapsår springa in och skölja skråmorna och lägga på våtvarma omslag med alsolsprit och sedan hålla handen högt så mycket man kan. Annars får man strepto- och stafylokocker i såret och de galopperar omedelbart raka vägen till hjärtat och sätter sig där som en fis på tvären tills man döden dör.)

Share
41 kommentarer

Saker att göra i Berlin – men var ska jag sova?

Om blott tio dagar åker jag till Berlin – alldeles ensam ity ingen ville följa med. (“Ingen” är förstås en sanning med modifikation. Jag har ju inte frågat min sjukgymnast, Johnny Depp eller mina kusiner.) Jag är borta 3–9 september och det är ju alldeles underbart och fantastiskt på alla sätt och vis. Durch für gegen ohne um.

Lotten, 19 år, i Alassio.
Lotten, 19 år, i Alassio.

Förra (och första) gången jag alldeles ensam åkte utomlands utan att ha min kusin i Ditchling som mål, var 1983 – när jag spontanbokade en ospecificerad restresa så att jag efter fem veckors nattjobb på Skogaholms Bageri skulle göra av med varenda liten intjänad krona. Den blondaste och blåögdaste av alla nittonåringar var jag, och inte förrän under dag fem kom jag på att jag ju skulle kunna dricka vin. Hotellbryderier slapp jag eftersom allt var fixat av restresearrangören.

Men nu tillbaka till Berlin. Eftersom jag inte har varit där sedan anno dazumal (1979), måste jag förstås uppdatera mig och vänja mig vid att Checkpoint Charlie inte ser ut som förr. Fast å andra sidan är jag inte riktigt säker på hur den såg ut förr eftersom jag, Broder Jakob och Orangeluvan var så här intresserade under den väldigt bevakade bussturen in i Östberlin:

Barnen sover, barnen sover …
Barnen sover, barnen sover …

Jag ska (enligt order eller i tjänsten) besöka bland annat

Aus außer bei (gegenüber) mit nach seit von zu. Men var ska jag sova? Jag har stirrat på anonyma hotelltips och försökt få ordning på min inre Berlinkarta, som jag känner lika väl som Tokyos. (Alltså inte.) Jag kommer att vilja bo nära en tunnelbana, annars måste jag och knäna nog börja bekanta oss med kryckor.

Påminner om Eslöv. Not. (Hittad här.)
Påminner om Eslöv. Not. (Hittad här.)

Före detta Östberlin är tydligen coolare att bo i, men annars vet jag ingenting förutom att jag vill ha

  • wi-fi på rummet – annars får ni ju inga rapporter
  • frukostbuffé
  • säng, gärna med lakan
  • tillgång till hotellgym (det duger finfint med en motionscykel och ett par hantlar bara).
Påminner om när jag 1978 stickade en tre meter lång halsduk i allsköns färger.
Påminner om när jag 1978 stickade en tre meter lång halsduk i allsköns färger.

An auf hinter in neben über unter vor zwischen. Hjälp mig med hotelltips!

Eller titta på den här prisbelönta serien och bli lite sugna ni också. Eller … skriv såsom jag gjorde till min tysklärare 1982 en rimmad dikt på tyska med grammatikrabblet som bas. (Fick ändå bara en fyra i slutbetyg. Nä, ja är int’ bitter. Fjäsk? Nähedå. Möjligen kan man kalla poemet en misslyckad list.)

Fotnot
Gegenüber där uppe står inom parentes för att jag banne mig på mitt ord lovar cross my heart att den prepositionen inte ingick i mitt rabblande. Upprörande!

Share
137 kommentarer

En fråga om Karl IX

Jag har ju bedrövliga kunskaper när det gäller kungalängder, men har nu bestämt att jag ska skärpa mig och inte alltid bara dra till med att Karl XII i alla fall var 172 cm.

Fullständigt ologiskt och helt opedagogiskt börjar jag här med Gustav Vasas son Karl IX för att det är en särskild sak som vi borde utreda. Men först lite fakta!

Karl IX.
Karl IX.

Karl IX är egentligen Karl III, men eftersom Olaus Magnus tossige bror Johannes Magnus skrev en bok med ett gäng påhittade kungar och dessa fantasier av både Karl IX och hans halvbror Erik XIV (alltså egentligen Erik IX) tolkades som sanning, har ordningsnumren fått lite råge. För då blev kungarna nästan lika coola som påvar, som ju har så himla höga ordningsnummer. Man kan definitivt jämföra detta trams med innehav av jeep i storstad eller handväskor med blingbling eller – som i mitt fall – ny dator så fort det någonsin är möjligt. Alltså något som man gör för att det ska kännas bättre att gå upp på morgonen. (Oj, kallade jag min last för trams nyss? Det var väl dumt av mig.)

Karl IX föddes 1550 (att jämföra med t.ex. Cervantes [1547] och Shakespeare[1564]) och hann under sitt liv

  • tjafsa och intrigera mot sin bror kung Erik XIV redan i 18-årsåldern
  • bråka lika mycket med nästa bror/kung (Johan III)
  • ta makten över Sverige från 1599 (av den bleksiktige Sigismund)
  • bli kung på riktigt 1604
  • avrätta stollar som inte tyckte som han och inte höll tyst om detta
  • starta krig när det föll honom in
  • gifta sig med Sigismunds f.d. fästmö
  • orsaka Kalmars och Linköpings blodbad samt Slaget vid Stångebro
  • införa dödsstraff för svordomar, mened och annan gudsförsmörjelse, olydnad, misshandel mot förälder, dråp, sedlighetsbrott som mökränkning samt ocker och falsk vittnesbörd.

(Punktlistan ovan hade lätt kunnat vara dubbelt så lång, men så är det med kungalängder: man måste komprimera för att kunna gå vidare.)

Slaget vid Stångebro ser nästan ut som en trevlig picknick på hästrygg.
Slaget vid Stångebro ser nästan ut som en trevlig picknick på hästrygg.
Karl IX, lite äldre.
Karl IX, lite äldre.

Innan han införde dödsstraff för svordomar, agerade han själv åklagare vid rättegångar – och det finns anteckningar som visar att han en gång for ut i denna replik när han blev särdeles förbaskad:

De äro förstockade av högfärd. Sjutusan djävlar haver jag lovat dem, och det skall jag hålla. Jag lovade dem fyra månaders uppskov med domen, och nu stå de här efter ett och ett halvt år ännu med friska lemmar!

Det finns så mycket mer att säga om denne Karl IX, men jag har under den gångna sommarens irrfärder genom Sverige kommit att möta honom på diverse olika ställen och hela tiden frågat mig en och samma sak.

Här ligger Karl IX begravd – i Strängnäs domkyrka. Tioåringen, Trettonåringen och min pappa granskar staketkvalitén.
Här ligger Karl IX begravd – i Strängnäs domkyrka. Tioåringen, Trettonåringen och min pappa granskar staketkvalitén.

– Hur tillkom frisyren och symboliserar den något … och låg den verkligen på plats utan strong hold hair gel eller penslad äggvita? (Ja, det är en fråga.)

Karl IX med den mystiska frisyren.
Karl IX med den mystiska frisyren.
Share
117 kommentarer

En fantastisk gotlandslimpa – recepttajm!

Vart sjunde år (på’t ungefär) publicerar jag brödrecept här. Förra gången handlade det om min mamma godisbröd, som är så krångligt att baka att jag får till det lika ofta som jag skriver om det.

Men nu är det dags igen. Jag har nämligen av kommentatorn Niklas fått mig tillsänd en halv limpa. Den skickades i torsdags och skulle ha kommit fram till kommentatorsbåskalaset i fredags, men fastnade på Postens outgrundliga vägar eftersom postiljonen på sin löddriga häst var tvungen att vila på fem olika värdshus på vägen från Gotland.

Gutlandi.
Gutlandi.

Gotlandslimpa som Niklas vill ha den gjord, men här med små texttillägg av mig

Dag 1
Skållning (man häller varmt vatten på torra saker)
225 g rågmjöl
225 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
6 dl hett vatten
1/2 dl rågsurdeg, (kan uteslutas eller kanske inhandlas färdig på Ica om man är på det humöret)
20–25 g torkade pomeransskal

Arbeta ihop skållningen (allt på listan ovan).

Låt den svalna till 37 °C (eller lite kallare – känn med fingret om du inte har feber).

Blanda i surdegen om du har en sådan.

Ställ undan skålen, gärna så länge som ett dygn – övertäckt med plast.

Niklas kommenterar: ”Jag använder sällan surdeg men den blir lite godare med. Jag är bara så dålig på att hålla liv i den. Ibland bakar jag direkt när skållningen svalnat och det blir också ok.”

Koka pomeransskalen i 30 minuter, skär bort det vita på dem och finhacka dem sedan. Blanda dem med den skållade geggan.

Dag 2
Steg 1
1 dl hett vatten
1⁄2 dl ljummet vatten
50 g jäst (40 g om man har surdeg i skållningen)
5 g anis
5 g fänkål
50 g farinsocker
200 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)
25 g salt

Niklas kommenterar: “Jag skriver ’50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl’ eftersom en del färdigblandade rågsiktspåsar (som ju är det allra vanligaste) har andra blandningsförhållanden. Det allra bästa mjölet (som kommer från Orga kvarn) har till exempel blandningen 70/30 och då tycker jag att man behöver ha i lite mer vetemjöl för att bröden inte ska bli för kompakta.”

Häll det heta vattnet över skållningen (kallas sådant månne dubbelskållning?) och rör om så att degen blir lite varmare än nyss.

Blanda ut jästen med det ljumma vattnet i en separat skål och rör sedan ner det i skållningsskållningen.

Stöt kryddorna i en mortel och blanda i.

Tillsätt farinsockret, mjölet och saltet.

Arbeta ihop degen som är ganska lös nu.

Låt jäsa 45 minuter.

Steg 2:
150 g mörk sirap
300 g rågsikt (50 % siktat rågmjöl, 50 % vetemjöl)

Blanda ner sirap och rågsikt.

Bearbeta degen tills den fått en jämn konsistens.

Låt jäsa ytterligare 45 minuter.

Ta upp degen på ett mjölat bord. Mjöla händerna och knåda och knåda. Arbeta in mer mjöl om det behövs, degen ska vara ganska fast. (Här skulle jag vilja ha en definition på dels “ganska”, dels “fast”.) Dela den i två delar och arbeta dem ordentligt.

Låt dem jäsa på bakbordet 20–30 minuter.

Knåda degbitarna igen och forma runda eller ovala bröd och låt dem jäsa 30 minuter på plåten eller i jäskorgar.

Ställ en långpanna eller djup plåt i botten på ugnen och värm upp den till 250 °C.

Sätt plåten mitt i ugnen och slå 1⁄2 dl vatten i långpannan så det förångas. Sänk temperaturen till 200 °C på en gång.

Grädda bröden i 50 minuter.

Stäng av ugnen och låt dem stå kvar 10 minuter till eller kolla när innertemperaturen är 99 °C. (Stektermometer!) Ta ut bröden och låt dem svalna på galler.

Låt bröden mogna till nästa dag eller skicka dem till Eskilstuna så att de är fem dagar gamla när de konsumeras. Njut!

Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)
Min gotlandslimpa, nyss uppackad och oäten. (Nu finns inget kvar.)

Nu återstår att se om jag har tålamod och planeringsförmåga till detta. (Förmodligen måste jag posta dem till mig själv när de är nybakade för att inte råka äta upp dem så fort de är färdiga.)

Share
77 kommentarer

Det måste bli enklare (att hitta wi-fi på biblo t.ex.)!

Jag har skrivit om det förut, men gör det igen:

VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄDRA SVÅRT MED (nästan) ALLT?

Igår skulle jag ta bussen från stationen hem och hade minsann koll på att det var ny tidtabell så den försökte jag få fram på appen som bussbolagen hänvisar till. Men fick detta meddelande:

Okej. Busstidtabellen (ergo sommartidtabellen) har upphört. Solklart. Det visste jag. Men vilken jädra gamla version visas nu?
Okej. Busstidtabellen (ergo sommartidtabellen) har upphört. Solklart. Det visste jag. Men vilken jädra gamla version visas nu?

Jag stirrade på texten, de utgångna datumen och på det försmädliga Ok eftersom jag inte ville klicka på den utan på en av följande knappar –

  • visa aktuell tidtabell
  • uppdatera appen
  • släng något hårt i huvudet på appmakaren.

På busshållplatsen blev jag inte klokare:

Error.
Error.

Jajaja, jag begriper att vi är en brytperiod med ny teknik och integritetskränkningar och avlyssning, spårning och näthat och allt vad det nu heter. Men nu måste vi fan sätta oss ner och … nej, ställa oss upp och protestera! (Oj, tar jag till svordomar, jag som är mild som gräddsås i munnen i vanliga fall? Jahadå.)

Jag sitter i detta nu på biblioteket och försöker jobba. Här vandrar folk omkring och skriker i sina mobiltelefoner som vore de hemma i köket eller varför inte i en slamrig fabrikslokal där man måste VRÅLA för att kunna tänka. Eller höras.

Att få tillgång till internet via wi-fi på den egna datorn fixas på stadsbiblioteket i dessa två enkla steg:

  1. Gå ner till bibliotekarierna och be om tillgång till internet.
  2. Gå och sätt dig och logga in.

Men vänta. Det krävs några steg till.

  1. Leta efter inloggningsrutan.
  2. Leta lite mer.
  3. Klicka här och där.
  4. Konfigurera om nätverket.
  5. Logga in.
  6. Logga in.
  7. Logga in.
  8. Svär.
  9. Packa ihop alla saker och vandra tillbaka till bibliotekarierna och tala om att det inte funkar.
  10. Få reda på att det kan ha att göra med att du har en Mac, men det borde inte ha med det att göra för det har ju funkat i två år.
  11. Få reda på att det “ibland tar lite tid”.
  12. Få reda på att det inte är bibliotekarierna som bestämmer utan kommunen.
  13. Få reda på att det inte är likadant i alla kommuner och att det funkar så bra i Stockholm beror på att Stockholm inte är samma kommun.
  14. Få reda på att det inte är bibliotekarierna som bestä… oj, det har jag visst redan sagt.
  15. Sucka och ta fram mobilen, vars nattliga mobilladdning inte funkade (mitt fel) och som flämtar ett litet rött 12 %.

Titta på bilden här.

maria_biblo

Det är Maria som sitter där borta bakom sin äppeldator. Maria, som nyss har flyttat hem till Sverige efter ett antal år utomlands. Hon häpnar och skakar på huvudet och går fram till den blonda nudelsoppan som är jag, och eftersom vi har likadana datorer känner vi från sekund ett att vi har ett osynligt band mellan oss och när bibliotekarien skojar (eller …?) och säger att vi borde skaffa PC, är vi beredda att gå med i en underjordisk motståndsrörelse för att förbättra världen och eliminera alla jävla skitsystem.

På Kulturhuset i Stockholm skaffar man ett bibliotekskort och loggar in med nuffror och koder lätt som en plätt inkentinken. Kan inte ALLA bibliotek ha samma system? Stöd mig nu och var konstruktiva och berätta om hur internet funkar på era bibliotek och tala om hur man gör sig hörd och kan påverka utan att det ska upphandlas och ta tre år innan det blir bättre. (När vi ändå håller på skulle jag vilja ha en cykelväg till skolan så att de små barnen slipper åka buss.)

Fotnot
Busstrubblet ovan löste sig på ett överraskande sätt: de tryckta pappersbusstidtabellerna inne i busskuren gällde och var inte ens överkladdade med snus och spritpennor. Surprise!

Share
128 kommentarer

Igår var dagen när kommentatorsbåset kom hem till mig

Just nu.
Just nu.

Visserligen har ödets tvära kast placerat mig på ett hotellrum i Sigtuna, där jag om några minuter ska prata litteratur, vara kulturell och klok samt välformulerad, men jag måste ju tala om vad som upphittats i Gula Huset sedan sist.

Upphittat efter båskalaset!

En sång till Imse Vimses melodi, skaldad av hakke på 1,3 sekunder:

Pysse-pysseliten åkte med en buss
PK – en som följer
… nu vill jag ha en puss!

På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen Cecilia N.
På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen – Cecilia N., som gick upp klockan halv fem på morgonen och kom i säng runt 03.
En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.
En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.
Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.
Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.
En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …
En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …
… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att "dra åt de där skruvarna". (Spisen lagade han av bara farten.)
… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att “dra åt de där skruvarna”. (Spisen lagade han av bara farten.)
En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal.
En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal, här i ett tidigare skede i Örjans händer.

Eftersom maten var oplanerad och ohyggligt generöst tilltagen, åt vi Dievas räkor, Annikas pajer, och-kaka, strömming, bröd, ost, chutney, gurkor, romgegga och PK:s chili con carne medan Hyttfogden lirade dragspel. Den köttfärssås som jag hade tillagat som reserv ställde jag snabbt undan när jag anade vartåt det skulle komma att barka. Ostron är ett lustigt djur ord … för att jag bara inte kan komma på det. När jag ska säga kiwi säger jag lime och tvärtom och när jag ska säga ostron måste jag gå denna omväg: muskler–musslor–ocean–ostron.

För övrigt är vi alla djupt oense om huruvida (muskler–musslor–ocean–) ostronen ska tuggas eller sväljas hela “så att man därmed blir ett med oceanen”. (Jag spruttade på lite citron och tuggade och njöt storligen och tänkte inte ett dugg på oceaner.)

Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.
Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.
En glasinstallation dör fötterna har klämts ner i bordspringorna som noter i en symfoni.
En glasinstallation där fötterna har klämts ner i bordspringorna som toner i en symfoni.
Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans sylt förgyllde.
Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans (om de hade varit gifta alltså) sylt förgyllde.
Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt.
Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt. (Ninja-Malin, Tioåringen, Orangeluvan, Trettonåringen, Pysseliten, hakke och jag i en enda röra.)
Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan med den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt.
Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan som hyste den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt. Men fåglarna blev glada.

Det ni inte kan känna när ni läser detta är AndersG:s underbara pipdoft. Jag, Orangeluvan och hakke ställde oss i en ring runt honom och snusade och rabblade madeleinekakor på löpande band. Vad äääär det med oss och pipor?

Tack, gästerna, ergo bloggbåset!

Läs mer här och här samt här.

Uppdatering på grund av upphittning:

Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.
Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.

Uppdatering på begäran
Den djefla mannen serverade mig nyss ett glas vin som visade sig inte vara vin utan fredagens pastis. Se det som en varning, ni som funderar på att gifta er med nykterister. Men det var inte det jag skulle uppdatera med, utan denna bild på fem t-shirtbärare:

De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
Share
50 kommentarer

Idag är dagen när kommentatorsbåset kommer hem till mig

Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker “Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls handlar om.

Men det finns även de som läser kommentarerna även om de inte kommenterar själva – och de är förstås invigda i hemligheten: kommentatorsbåskalaset äger idag rum hemma hos mig i det gulaste, fulaste huset i Eskilstuna.

Planeringen har pågått enbart och blott i just kommentarerna till inläggen, vilket förstås har gjort just läsningen av sagda kommentarer riktigt jädra trist för alla som inte planerar att komma. Samåkning från Karlskoga, samåkning från Stockholm, samåkning från Knivsta, bloggtofsar och bloggbåsorkesterplaner och jag vet inte allt. Jo, maaat. Det planeras mat som består av allt från surdegsbröd till ostron. Några ska sova över i några av husets 314 sängar, andra tar in på Stadshotellet för att få äta baconfrukost i lugn och ro. Själv är jag den obekymrade värdinnan som bara oroar sig för en enda sak: vad ska ni tro om mig som har ett sånt himla fult köksgolv?

Köksgolvet, den korta versionen.
Köksgolvet, den korta versionen.

Ni som inte kan komma ska ändå få vara med: vi kommenterar här i båset under kvällens gång och något slags rapport kommer säkert vad det lider. Under tiden tycker jag att ni ska roa er med nyhyten som borde ha haft rubriken

Oh, the Irony!

1.
Tag en fakir. Ja, en sådan som sticker knivar i halsen och spett i ljumskarna och som gärna äter champagneglas och sover på glödande kol.

2.
Placera sagde fakir (som heter Martin Lundström) bland ilbattingar till kravlande insekter monster– varför inte fästingar?

3.
Skåda uppträdet och repetera faktum: “fakiren lider”.

tintin_fakir

Tyvärr har just denna artikel om fästingfakiren lagts bakom betalväggen på Aftonbladet, men jag hann läsa den i morse innan den gömdes. Fakiren skrek “som en 14-åring” för att “det var så himla äckligt”. Men han hade vett nog att ta en bild och lägga ut på Facebook innan han fattade att det var just fästingar:

Fästingfakiren är värd för en fästingfest.
Fästingfakiren är här värd för en fästingfest.

Nu ska jag tvätta köksgolvet. Eller måla det svart? Kanske bara bryta upp alla plank och säga hoppsan? Eller lägga mig i gräset, titta på molnen och ätas upp av chockmördarfästingsinvasionen?

Share
87 kommentarer