Imorrn ska jag som vanligt prata om ordspråk, talesätt och etymologier i radion. Det är inte så att materialet börjar sina, men jag försöker variera mig lite. Jag letar än här, än där. Så hamnade jag i ett forum där man diskuterar uttryck och försöker härleda dem. En fråga löd:
– När min pappa tycker att jag upprepar mig, säger han ”haru käkat karponpapper?” Vad är karpon?
Där gav jag mitt i läsningen upp ett flatgarv och berättade det roliga för barnens 21-åriga kusin, som är här på besök för att gå i körskola när hon inte läser till läkare i Oxford. Hon tittade på mig med förundrade ögon och försökte förtvivlat hitta fram till vad som var så roligt i min historia. Å ja ba:
– KARBONPAPPER! Hihihi … hahaaa … du … du …? Jaha, du vet inte heller vad karbonpapper är? Förlåt, när vi förr i tiden gjorde kopior, satt…
– Jaså, det där ”stentsiler”?
– Nja, karbonpapper la man mellan två skrivpapper innan man tryckte ner allt i skrivmaskinen och så färgade karbonpappersfärgen av sig på baksidespapperet. Spritstenciler eller blåstenciler vevade man däremot fram ur en stencileringsapparat; skriften blev lila och när vi fick sådana papper i skolan tryckte vi dem snabbt mot ansiktet för att hinna andas in all alkohol innan den dunstade bort.
Det här med att dagens unga inte vet hur det var på 70-talet är förstås ingen ny grej. Det finns långa listor som berättar hur de inte fattar hur man kunde åka bil utan säkerhetsbälte eller springa i träskor. Precis som att vi som är födda på 60-talet inte lärde oss att spara smör genom att smörja plåten med smörpapperet eller hur vi kanske trodde att ”kaffesurr” var snack runt fikabordet när det egentligen är kaffesurrogat.
Plötsligt slår det mig nu att även tipslapparna väl hade karbonpapper? Ja! Och när man betalade med kort, lades det ju i en mackapär med papper och en vals som drogs fram och tillbaka! Vad mer har jag glömt? Jo, att karbonpapper från början ju hade ett lager kol på ena sidan och att det är därför som det heter karbonpapper! (Hör ni hur det går upp talgdankar på löpande band här?)
Men inte har jag kommit ett dugg närmare morgondagens radioprat.
Uppdatering
Hur kunde jag glömma denna min nästan första Youtubefilm?
Karbonpapper är ett ganska sent uttryck. Hos oss hette det kalkerpapper ända in på slutet av femtiotalet.
Den skrivmaskinen kallades ”ranken” när jag gick i skolan och vi fick blåkopior från den.
Kalkerpapper sa/säger även jag, men samtidigt vet jag att de också kallades karbonpapper. Ser att det har kallats så sedan 1901, medan kalkerpapper använts sedan 1868.
Nämen dra på trissor! Vi (som är såhär unga) sa kalkerpapper om väldigt tunt papper som man kunde se igenom och därför kalkera med!
Jag har alltid (seriöst, alltid, ända sedan jag var en liten … pilt heter det inte, heter det tös då, eller jänta, eller vadå?), ända sedan jag gick i småskolan, undrat över folk som tyckte att stenciler luktade gott. Jag tyckte alltid, alltid att de luktade vidrigt!
Men så är jag också en sådan som aldrig i livet skulle ha kunnat börja sniffa oavsett vad sniffadet skulle ha uppsniffat. Bensinlukt får mig att må illa, tuschpennor är bara tväräcklig och lim likaså, och alla målarfärger, för att nu inte tala om thinner &c, får jag ont i huvudet av.
Men ’prit har jag inget alls emot. Vad beror allt detta på?
Kanske var det förr i världen lättare att ha någorlunda grepp om den tid ens föräldrar och i viss mån ens mor- och farföräldrar växte upp, än vad det är för dagens unga. Vi utsattes ju till exempel i skolan inte för ”läsning på talets grund” eller annat som ansågs vara aktuellt i vår begreppsvärld, utan matades tidigt med gamla texter av allehanda slag. I skolans räkneläror drällde det av dikesgrävande män och pigor och som gick på torget och inhandlade rutiga och randiga tyger i udda mått som 2,37 meter för 0,37 kronor metern för det rutiga och 3,81 meter för 2,19 kronor per meter för det randiga. Sådant tilldrog sig knappast i omvärlden 1950.
Och ja, Lotten, jag är helt med dig om vad som är kalkerpapper (sådant man kan se igenom och rita efter det undervarande) och karbonpapper (som jag stundom satte i mammans gamla skrivmaskin så att det blev en dammigt gråsvart kopia av det skrivna).
Eller — fanns det inte nåt som mammorna använde för att rita ut skärmönster på tyg med, när de sydde kläder åt barnen och … ** flyger visslande ut åt vänster och återvänder till symaskintankarna ”
Karbonpapper finns fortfarande i sådana där block med handskrivna kvitton som man kan köpa i pappershandeln. Så det så!
Pysse, ”Ranken” var nog snarare den jättelika kopieringsmaskinen som ”alla” skolor hade på den tiden.
Användningen av ordet ”blåkopia” irriterar mig. Den ursprungliga blåkopian var en kopia på ett papper som beretts med ett järnsalt av något slag och som sedan belystes med originalet ovanpå. Jag minns ännu hur ritaren (det hette inte konstruktör) på järnverket hemma stod utanför det lilla ritkontoret med en stor ram med kopiepapper och original under en glasskiva och såg till att solen belyste den tillräckligt länge.
Sedan framkallades bilden genom att man penslade på en cyanid och då blev de belysta områdena vackert blåa (min konstnärliga familj skulle troligen kalla det Berlinerblått) och det som täcktes av de tuschade linjerna förblev vitt.
Ibland läser man konstigt. Tyckte det var lite udda att kusinen åker från England och medicinstudier för att sjunga i kör i Sverige (körskola), tills jag insåg att det nog handlar om bilkörning.
Japp, bilskola kanske man kallar det? (Det är hur som helst tredje barnet som jag övningskör med, även om det inte är mitt barn. Brrrum, brrrrum.)
”Ändring i blåkopia” sa vi på NE och suckade. För det var svindyrt.
Jag var inte färdig. Så här skulle fortsättningen vara:
Detta var den ursprungliga blåkopian och det engelskt/amerikanska ”blueprint”, som numera används generellt om ritning, stammar från denna teknik.
Senare har andra typer av kopiering uppstått och om de då råkat ha blåa streck så har de kallats blåkopior. På senare tid har uttrycket blåkopia helt mist sin innebörd.
Och nu tackar jag Skogsgurra för tydliggörandet av något som jag i princip visste men har glömt (eller sorterat in i låddorna längst bort i huvvudförrådet där saker i och för sig finns, men inte riktigt syns). Att blåkopia inte är en stencil ens i vardagsspråk vet jag, men exakt vad … bra!
(Man kan titta här, alltså, på blåkopia, om man vill se en fin bild på hur en sådan faktiskt ser ut)
Man säger nog både bil- och körskola.
Från det ena till det andra så hittade jag nyss en webbplats jag inte kände till tidigare: http://www.digitaltmuseum.se/ där man kan:
Utforska 23 museer
På DigitaltMuseum kan du utforska 1 051 009 objekt och 11 utställningar från 23 olika museer och samlingar.
Man kan också själv bidra.
Ja, precis så ska en blåkopia se ut.
Annika
”Men ‘prit har jag inget alls emot. Vad beror allt detta på?”
Jag tror att det beror på att du inte drar in priten i näsan, aka snorta. Men de övriga stimulantia du nämnde tas vanligen genom just det organet. Det är skillnad på skillnad.
Och den jättelika kopieringsmaskinen kallades förmodligen ’Ranken’ för att den var en Rank Xerox, det var de nästan alla på den tiden.
Ja, just den Niklas! Kopiatorn, inte skrivmaskinen (som blev en skrivare i huvudet när jag läste)
Det var inte så konstigt att alla hette Rank-Xerox på den tiden. Xeroxprocessen var skyddad av kraftfulla patent (svenskättlingen Chester Carlson) och någon annan skulle inte ens försöka.
@ Annika: kopieringspapper kallas det inom sömnad, helt enkelt.
F.d. sömmerskan
Läste nyss Cecilia Hagens ”Kulla Gullas lilla lila”, fnissade förtjust när jag läste under rubriken ”Referensramar”. Ibland är det väldigt skönt att umgås med jämnåriga som vet vad man talar om – vare sig det är kaffesurr eller blåkopior!
Karbonpapper, sa vi. Jag började knacka maskin runt 1953-54, skulle jag tro. När skrivmaskinen försvann sparade jag för säkerhets skull några karbonpapper som ligger någonstans – och när min mor gick bort hittade jag ännu en bunt som hon hade sparat utifall att kommande generationer skulle hamna i krisläge av något slag och behöva ta kopior på viktiga meddelanden.
Man borde skriva någon sorts lexikon som förklara ord som ungdomar under 45 inte förstår! Karbonpapper är en given glosa.
Förresten var jag inne på Swanströms (butik för papper, artistmaterial, kort och dylikt) nyligen och fick höra att man fortfarande kan köpa skrivmaskin, men den måste beställas.
Umeå Universitet är det ordning och reda med. Så här gör dom en blåkopia
Jag tycker att det är coolt att mina erfarenhetsramar (egna och förvärvade genom arv, böcker etc) spänner över så lång tid! Karbonpapper (ärvda från morfar) och ganska avancerade datormanövrar, tex. Hjalmar Söderberg igår och Mats Jonssons serieroman Mats kamp (båda ”kärleksromaner” som utspelar sig i Stockholm) idag.
Skulle vilja komma på ett mer slagkraftigt exempel, men är alltför trött och förkyld….
När jag för några år sen hade akut behov av en skrivelse till f-kassan och skrivaren var trasig, klängde jag upp på vinden efter min elektriska reseskrivmaskin i ädel 70-tals orange.
Sönerna stod och begabbade detta, den plingande radmataren, bandet som sakta snurrades fram vartefter man skrev, en helt ny värld för dem.
När jag sen slog igen locket, utbrast tioåringen entusiastiskt:
-Fan vad läckert! Den är ju som en laptop utan Enter!!
Det är referensramar det.
För övrigt var jag inne på sf-bokhandeln på Västerlånggatan i dag och vad hittar vi där, om inte en massa trevliga Doctor Who-prylar. Tardis-kakburk, Dalek-väckarklocka, Dalekjulgranskulor, samtliga DW-skådisar samlade som tre-centimetersdockor i en liten ask, nyckelringar, muggar, you name it.
Då tänkte jag på Lotten, Lottens skafferi och övriga DW-entusiaster här i båset.
Men! Jag blev nu påmind om karbonpapperfilmen som jag gjorde vid påsk 2010! Uppdatering sker omedelbart!
Håller med Lo om erfarenhetsramar över lång tid, min farmor föddes 1869 och auktionerades ut på socknen som femåring, min pappa hade rakitis som barn och var hjulbent så en gris kunde springa igenom, farmor var med i potatiskravallerna på Södermalm under första världskriget, farfar gick i första majtåg bredvid Branting och hörde Mäster Palm på Gärdet i Stockholm. Det är häftigt på nåt sätt.
Jag har hämtat planscher i materialrummet och vevat stencilapparaten åt fröken, som inte kallades vid förnamn, utan just fröken.
och, nu tänker jag protestera vilt här.
Jag är med god marginal under 45 och jag är i allra
högsta grad bekant med karbonpapper.
Dock så hade jag glömt bort de där kortmaskinerna som
Lotten nämnde.
Vad hade hänt med handen Lotten?
Louise och Irene: Välkomna till båset. Hoppas ni stannar och gör nya privata kommentarer.
Tack, men jag är inte direkt ny, bara gles …
Nämen where are my manners — jag såg inte ens våra nytillkomna kommentatorer. (Bra, Örjan!)
Handen (på filmen i inlägget) var basketstukad med svullnad ända borti tumnageln. Tänk att jag överlevde.
LL99 — men du är väl ändå inte 21 år? (Måste kolla om min egen Tjugoettåring vet vad karbonpapper är.)
Gläder mig, LL99!
Men Ninja, sönerna begabbade väl inte (som betyder håna), utan de begapade?
Bautareferensramar: Min MAN kunde berätta om lykttändaren som tände gaslyktorna på gatan, för hand!
Farmor (född 1892) berättade om sina skolkamraters hårlöss, okända djur under hela min barn- och ungdom och större delen av min vuxendom. Det kunde liksom inte finnas hårlöss eller vägglöss efter så där 1920, var min uppfattning, de var för evigt utrotade. Och så kom de tillbaka! Otroligt.
Lotten, nä så ung är inte ens jag men ungefär 50% äldre än det.
Ooooh, ”Glesa Louise” är väl ett jättebra namn?
Då byter jag till det!
Klart de begaPade, det där begabbade var ett exempel på automatskrift!
’Glesa Lousie’ är ett helt fantastiskt båsnamn!
Glesa Irene, då? Det är väl också ganska schysst?
Varför kom jag att tänka på Tore Skogman? Inte en person jag tänker på så vähäldigt ofta.
Tur att handbagaget — f’låt, jag menar handbandaget (oj, var kom det där ifrån?) — blev utrett innan jag klev in, för jag blev sååå imponerad av Lottens förmåga att skriva på gammal skrivmaskin med typarmar som trasslar in sig i varandra (been there, done that). Mycket tungt.
Tore Skogman och glesheten får mig (tyvärr) att tänka på en gammal jättedålig vits som gick ut på att tomten är Skogman eftersom han har eldrött hår och en glögg mellan tänderna.
Jag undrar om jag borde gå och lägga mig i stället.
På fyrtiotalet grasserade hårlöss på min skola, kanske i alla skolor i vår stad. Sabadillättika och luskam påbjöds till alla, vare sig man var drabbad eller ej. Ser nu å nätet »Användningen av sabadill som lusmedel finns belagd tillbaka till början av 1700-talet. I Sverige användes sabadillättika fram till 1960«.
Åh vad jag minns förmaningen att inte skriva på valsen!
I mitten av åttiotalet kom några familjen närstående barn och frågade om de fick leka med min skrivmaskin (gammal grön Halda), de hade själv en hemma och visste hur man gjorde. Jag matade i ett papper och förmanade (se ovan), varpå de frågade ”var sätter man på den?” (Deras var elektrisk). Jag uppmanade dem att lista ut det själva och lämnade rummet. Efter tio minuter kom de springande, skrikande: man behöver inte sätta på den, den är på hela tiden!
Jag har sedan dess tyckt detta var så lustigt, men idag skulle ju barnen överhuvud taget inte begripa vad en skrivmaskin är!
Någon kallade den en ”direktskrivare”. Kanske i detta bås?
Sönerna delade som små in film i ’tecknad’ och ’o-tecknad’..
Ja-a, världen som sådan är ju påslagen jämt. Jag börjar undra om de yngsta barna blir förvånade av att de helt enkelt vaknar, utan att någon kommer och trycker på deras igångsättningsknapp först (det var på vippen att jag skrev ”sätter på dem”, men jag hejdade mig … väldigt nära vähäldigt otäckt).
Åh nu känner jag att jag måste besöka sf-butiken tror jag. Jag vill ha en dalek-mugg på jobbet, fanns det sådana månntro?
Men det var väl inte SÅ länge sedan man fick kreditkortet draget i en sådan där chunk-chunk-mojäng med karbonpapper i?
Tippex, någon? Misstänker att det också är något som dagens ungdom inte har en relation till. Eller de flådiga skrivmaskinerna med äsch-knapp (dvs. Inbyggt raderingsband).
Blåstenciler hade vi hela låg- och mellanstadiet. Ibland gick de att läsa, ibland inte. Och nån gång skulle vi göra något själva som sådan och det blev fel och skulle rättas med särskilt lack och var jättekrångligt.
Det var en särskild konsistens på papperet också. Lite tunnare och blankare, liksom.
Det gamla blondinskämtet (ursäkta Dieva, inte personligt menat) om Tippex på bildskärmen funkar inte längre. Blanka blickar, kort paus, nästa…
Grejer försvinner väldigt fort ur det kollektiva medvetandet. Gamla tiders rakblad? Hittar man bara hos modellbyggare och körsnärer.
Gamla tiders rakblad använder jag fortfarande, till rakning. Helt oslagbara av sentida kusiner. Men jag har nog endast 150 st kvar så jag rakar mig endast lagom ofta.
”Gamla tiders rakblad? Hittar man bara hos modellbyggare och körsnärer.”
Tror du ja 😉
http://www.gents.se/rakblad.htm
Det må vara en försvinnande liten del av dagens män som tar sin rakning på allavar, men vi tar den å andra sidan på ENORMT allvar 😉
Visste ni att det är Carl Malmsten, möbelmästaren, som formgivit den Gröna Haldan? Den skapades år 1941 för Åtvidabergs Industrier med särskilt ergonomiskt vänligt utformade tangenter och en matt grön färg, skonsammare för ögonen än den vanligare blanka svarta lacken.
DWT: och ni har väl inte missat uppståndelsen runt den här nyligen återfunna van Gogh tavlan? I övre vänstra hörnet finns nämligen en blå polisbox målad!
Maken rakade sig med kniv häromdagen, när han hade varit förkyld och inte orkat raka sig på flera dagar och hyveln inte ville ta skägget. Sen gömde han snabbt kniven, eftersom den enligt uppgift var lite för slö för att vara bra att raka sig med men alldeles tillräckligt vass för att skära sig på.
PGW: Här finns kanske inte någon dalekmugg, men en hel del annat doktorrelaterat.
På musikhögskolan hade vi övningselever som vi övade oss att undervisa i hur man spelar på olika instrument. Vi hade också en övningskör där vi övade oss på att dirigera varandra.
Det dök upp många kommentarer kring rakblad. Till och med en rakkniv!
Själv skrapar jag hakan med en gul plastmoj som verkar vara kusin med en kulspetspenna. Att AndersG har några mm stubb har jag kunnat konstatera. Men hur är det med mikaels? Konstfulla kreationer på haka och överläpp?
Glömda ord
Spelade på orgeln i vårt kapell. Grannas två små i lågstadieåldern
kom in och lyssnade. När jag slutat spela frågade de hur jag fick
igång den. De fick leta en god stund, drog ut och sköt in alla intressanta ”handtag” till registren samtidigt som de prövade att trycka på tangenterna, tittade på baksidan, kollade om det
fanns nån kontakt som skulle in i väggen. Till slut måste jag ju visa hur det förhöll sig, att det inte behövdes någon ström, det var bara att trampa och att orgeln gick ”på luft”. ”Det måste vi berätta för mamma” sa de små och försvann ut.
Nja, konstfull och konstfull, inget på överläppen, men en liten spets under underläppen, typ som denna, fast inget på hakan: http://blog.hpb.com/storage/bowie4.bmp?__SQUARESPACE_CACHEVERSION=1357683164297
David har dessutom snyggare (och mer) hår än jag…
karpon (καρπόν) är ackusativ av karpos (καρπός), ‘frukt’, ‘skörd’; ‘handled’ på grekiska. Karpaltunnel känns kanske igen?
Karponpapper borde vara sånt där silkespapper som finare apelsiner och andra citrusfrukter är inslagna i. Fast det heter kanske ”karpalpapper”.
Tack för länk, Pysse! Hade inte hängt med där.
”sånt där silkespapper som finare apelsiner och andra citrusfrukter är inslagna i”
Därom kan jag berätta, för jag var med. På Wargöns bruk, nära Trollhättan, tillverkades sådant papper på PM4.
Det var ett tunt kraftpapper som kräppades lätt med en kräppschaber vid avtaget från Yankeen. Gramvikten var cirka 12 g/m2 och avsikten med papperet var att förhindra att frukten möglade.
Det impregnerades därför med difenyl, som förhindrar mögel, men också har andra egenskaper. Bland annat fick arbetarna vid PM4 Parkinsons sjukdom i mycket stor utsträckning. Tillverkningen upphörde så småningom och denna typ av papper förekommer inte längre. Snabbare transporter och andra metoder gör att mögliga apelsiner inte är ett problem längre. Men de som överlevde har fortfarande sjukdomen.
Wargöns bruk är nu mera nerlagt.
Se där, via karbonpappret kommer vi till handled, och därmed Lottens bandage (heter det, jag förstår inte varför jag vill skriva bagage) i filmen där hon använder sagda vara. Vacker rundgång!
À propos aparta länkar: Jag har suttit halva eftermiddagen här, och ännu inte kommit igenom ens hälften. Otroligt fascinerande. Och tanken på att växla några bilder mellan då och nu är i sanning möjlig -och framför allt deprimerande. Något för DDM om han inte redan har sett det.
Vilka bilder, LW! Och många – klickar man på den länken är risken stor att man blir fast. Men var är Östafrika? Jag hittar bara Nordafrika.
Tack, Karin. Östafrikakriget kände inte ens jag –en s.k ’war buff’– till. Mer att läsa här. Den som verkligen vill gräva ner sig går hit.
Tack för länken Lars W. Många läskiga bilder och många tankar. Min farfar var 28 när han dog i en tågolycka i finska Karelen. Han såg aldrig sin son.
Tänk när man krigade så här!
Jag har själv stått i ett spritdoftande materialrum och pumpat fram sprit till den där filtremsan som fuktade de glättade papperen precis lagom och vevat blåstenciler, som inte alls hette stenciler utan spritduplikat. Stenciler hette de som man skrev med maskin på ett särskilt original som om man skrev för hårt fick hål på bokstäver som ”o”. Då fick man ta fram den rosa lacken och laga hålet och skriva om. Sen sattes de perforerade originalen i en stor slamrig maskin som oftast hette ”Gestetner” där alltihopa for runt en rullande vals där färg trycktes genom hålen så att det blev kopior.
Jag har även tillverkat flådiga transparanger med pappram och små ”gångjärn” av självhäftande metallfolie där man vek in OH-bladen ett efter ett från de fyra sidorna och byggde upp en fiffig bild av nåt man ville visa.
Och nu ska ni få höra: Jag är även trygg i handhavandet av episkopet, kan rengöra filmbanan på en 16 mm projektor och skarva ljudband utan att det hörs ett enda knäpp när man spelar upp det.
Fast numera är jag så digital att jag har examen i pedagogiska verktyg av det slaget.
Visst är det konstigt med en sådan kompetens att det inte ringer arbetsgivare hela tiden och erbjuder mej spännande jobb med jähättemycket betalt?
Nu är jag storligen imponerad av så himla mycket här — allt från fantastiska länkar och bilder till Ingelas maskinistfingrar.
Själv har jag bara varit och föreläst i Björnlunda idag. Kanske det vackraste stället i Sverige, faktiskt.
Kan man få länken till det forum där ungdomar undrade vad ”karpon” var? Vore spännande.
Sorry, det är ett stängt forum – och jag har ändrat formuleringen så att den inte går att känna igen. (Men inte gått bakom någons rygg.)
Åååkej.
Men kan du berätta vad du pratade om i radio, då?
Lena Blomquist: Nytt namn för mig. Välkommen till båsgemenskapen. Må du fastna här!
Javisst! I radio blev det hals- och hattema: plommonstop (med massa engelska exempel och associationer till höga hattar), ”karl för sin hatt”, halsstarrig och ”hals över huvud”. (Och sedan körde jag till vackra Björnlunda och kramade en f.d. bonde som hette Lasse och som hade världens största, varmaste händer. Hans fru Barbro godkände kramandet och hans dotter Lotta berättade att barnbarn, det är livets efterrätt.)
Prenumerationsmailen funkar ånyo! Fast det här med sprit och stenciler känner jag inte igen. Bara tuggummidoften man sög i sig. Värre.
Prenumerationsmailen funkar? Hm. Undrar om bloggtomten har tryckt på en knapp. Själv har jag nämligen inte gjort ett jota. Inte skrivit ett nytt inlägg heller. Hm.
Hihi, jag köpte en hatt i Österrike. En grön yllehatt av tyrolermodell, för att locka fram skratt. Det gick bra. När jag frågade i vilken backe Toni Innauer tränade backhoppning när vi fikade på hans farbrors gård (där även Toni växt upp) skrattade alla på caféet. Sedan fick jag se raden med hans bucklor, men ingen ”bana”. Jag tror dom tränar över stupen i Österrike.
Finns det någon bild på det där vackra stället, Björnlunda?
korrigerar: … på hans farbrors gård (där även Toni växt upp) …
Men är Björnlunda mer än en korsväg? Ja och förstås Jarbells varuhus där man kunde hitta det mesta en gång i tiden men nu verkar det vara en vanlig Ica-affär.
Lottens fina utsikt
Gurra, din länk fungerar icke.
Vet. Gjorde precis som i Lottens Länkskola. Hoppas på assistans.
Jag tror du har lagt in https://www.lotten.se i din adress i stället för den webbadress som din länk hör till.
Troligen. Fullänk:
https://encrypted-tbn1.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcQjLJ0V8ZDPhNsK948udmsH4YcErf7vW_1fcnaNTfZKcb4l2BrC
Fopollsspelare. Måste vara det som gör Björnlunda till en så vacker plats.
När det gäller länkeriet, hade du gjort helt rätt med alla koder, men bara halva själva adressen var med: den första med https:// var borta. (Men fina fopollsspelare vare.)
Niklas: Lotta som jag nämner (i nästa inlägg) hade jobbat halva livet på Jarbells. Allt hänger ihop.
Christer, ja där hänger jag ibland. Misstänker att man i min ålder inte ska tycka att en Dalek på skrivbordet som skriker ”EXTERMINATE” emellanåt är jätterolig …
Suck aldrig får man vara geekig ifred. Varför måste man uppföra sig i vuxen ålder?
PGW: Man får visst vara geekig och nördig och knäpp och barnslig och allt möjligt! Jag fick aldrig någon leksaksbil när jag var liten och köpte därför i väldigt mogen ålder en fin röd en bara åt mig själv. Den står nu på spisfläkten och gör mig glad.
Tänk att det fanns apelsinpapper som var s.a.s. härtappade i Sverige! Jag hade föreställt mig att de alla vore handskrynklade av stackars små sicilianska barnarbetare under de närmast tredjevärldenliknande förhållanden som rådde i Italiens södra delar fram till mitten av 1970-talet.
Om den otäcka difenylen i Vargön och Parkinsons sjukdom hittade jag en rätt skakande artikel i Dagens arbete från 2002. I en annan, lika obehaglig, artikel står mer om difenylen på pappersbruken.
Men jag är omätligt lycklig över att ha fått veta att det finns något sådant som en kräppschaber. Tack, Skogsgurra!
Man kan samla på allt. Vårt fina länsmuseum Murberget i Härnösand har i sitt magasin kollektioner från åtminstone två apelsinpappersamlare!
Apelsinpapper 1 (Birgitta Eriksson, Saltvik)
Apelsinpapper 2 (också Birgitta Eriksson) Apelsinpapper 3 (Birgitta Eriksson igen)
Apelsinpapper 4 (Birgitta Erikssons sista)
Apelsinpapper 5 (Barbro Westman Tullus i Stockholm, men snålt med bilder på de 53 omslagspapperen)
Äsch, i de grekiska datortypsnitten kan det ju vara omöjligt att se åt vilket håll accenttecknen pekar! Inte för att nygrekerna bryr sig. Men καρπός med akut accent skall det förstås i alla fall vara i grundform i klassisk grekiska (grav accent kan det bara bli om ordet står inne i en mening). Nygrekerna har infört det där accenttecknet som pekar rakt upp, så man inte behöver hålla reda på om det är akut eller gravis: ό – men på min skärm ser den vertikala accenten faktiskt grav ut.
Grektecknen är ju hopplösare än tyska!
καρπός menar jag, inte καρπός!
(Fast båda är rätt.)
Nej, det är WordPress som ändrar tecknen!
Då måste man komma på hur man överlistar WordPress. Det kan ta en stund.
Tack för länk till intressanta och gripande krigsbilder.
Reflektion om krigsbilder: Jag har nyligen insett via en diskussion med ett tyskt förlag att mycket elände från kriget aldrig har nått den breda publiken eftersom bilderna är för rysliga. (I det aktuella fallet handlade det om Brandstätten av Jörg Friedrich där förlaget skrivit en not om att de tycker att han har gått för långt vid bildvalet, men att de lät honom få sin vilja igenom.)
Som jag har uppfattat är frågan om att visa bilder av tyska offer för kriget känslig främst av politiska skäl:
Man är rädd för att det kan uppfattas som att den nazistiska förintelsen och dess offer relativiseras och förminskas, och man är rädd för att antyda att de allierade kan ha gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser.
PGW, min telefon skriker Exterminate när Pyssel ringer till den.
Difenyl, är det inte gamla kära DDT?
Diklor-difenyl-triklor-metylmetan.
Magnus A: Såsom barn till folk i norska motståndrörelsen och från späd ålder grundlig anti-nazist vill jag ändå säga: De allierade GJORDE sig skyldiga till krigsförbrytelser. Många av bombningarna i Tyskland, och framför allt Hiroshima och Nagasaki måste räknas som krigsförbrytelser.
Den engelska flygvapenmarskalken ”Bomber” (”Butcher”) Harris var ansvarig för de brittiska terrorbombningarna mot den tyska civilbefolkningen. Med dagens måttstock hade han säkerligen dömts för krigsbrott.
Atombombningarna är jag mindre säker på. De tog sammanlagt 90-250.000 människoliv. Hade man nödgats genomföra invasionen av Japan, Operation Downfall, var uppskattningen av de amerikanska förlusterna upp till 800.000 döda och 5-10 miljoner japaner.
Ninja september 13, 2013 kl. 17:47
Jo, jag tror att det kan finnas släktskap mellan Diklor-difenyl-triklor-metylmetan och difenyl. Kanske är samma sak?
På tal om det så är det också med stor säkerhet fastlagt att dihydromonoxid är livsfarligt. Särskilt det vätskeformiga aggregationstillståndet. I fast form är den däremot ofarlig och gör nytta som drinktillsats.