Hoppa till innehåll

Månad: januari 2021

Covidtest, antikroppstest och vaccin

Ja, med den rubriken förstår ni att det kommer ännu en rapport om det historiska som vi just nu genomlever.

Coronatajm!

Rekapitulation: under december var alla sex i vår lilla bubbla (tre hushåll) sjuka i covid-19. Vi smittades i en obegriplig röra med en inkubationstid på två eller tio dagar. (Vi har analyserat!) Att två som dagligen pussas inte smittar varandra direkt är jättekonstigt. Att vi drabbades på helt olika sätt är jättekonstigt. Att man kan ha så obegripligt ont i musklerna är jättekonstigt.

Och att man kan vara så trött att man sover middag fem gånger på en dag fastän man inte har några andra symtom och faktiskt är friskförklarad är ju jättekonstigt.

Jag var noggrann med att för eftervärlden dokumentera, och vet att vi insjuknade i tur och ordning 5, 9, 11, 17, 22 och 23 december. Av våra tio gjorda coronatest var tre negativa, fastän vi var sjuka, och alla utom en fick sedan positivt testresultat.

Här ska spanjoren testas. Jag är den friska kuriren som hämtar testpaketen på apoteket och sedan lämnar in dem igen.
Den här skärmen tryckte jag glatt på utan handskar eller eftertanke.
Här är det min djefla man som ska stoppa topsar i svalg och näsa och spotta i en kopp och se till att få ner lite DNA i provröret.

TÄÄÄÄNK om man samtidigt med coronatestet kunde ha fått lämna in provet till nån släktforskningssajt. Jag längtar så himla mycket efter en förmögen, helt okänd gammelmoster utan arvingar.

Visst ser det lite provisoriskt ut?

Den där lådan fylldes av testpåsar på bara ett par timmar, berättade apotekspersonalen.

– Vi lämnar ut ungefär ungefär 180 test per timme just nu, sa de.

Jag svarade genom att bara gapa av förvåning. Fast det såg de ju inte, där jag stod i mitt fina munskydd.

Så här umgicks vi under de dagar när ungdomarna var sjuka och vi andra inte: matleverans via pinne. (Det är kantareller och vitlök i påsen.)
Lite tvärtom var det några dagar senare när vi var sjuka och ungdomarna hade tillfrisknat: jag orkade gå till balkongdörren men inte nerför trapporna och stod som en Rapunsel där uppe och tog emot livsnödvändig rödbetssallad.
På julafton samlades vi fyra i vardagsrummet och orkade ingenting. Någon sa ”vi borde väl sätta på Kallijanka” – men juligare än så blev det inte.

Något av det jättekonstigaste var att Tjugosexåringen inte lyckades få positivt testresultat. Hon var precis lika sjuk som vi andra, hon hånglade med sin spanjor och hade alla symtom som vi andra – men fick tillbaka två negativa svar. Så igår gjorde hon ett antikroppstest.

Vi åkte ut i ottan och kände oss som de sista överlevande på jorden.
Ett helt rör tömdes ur Tjusexåringens arm medan jag tjattrade på som en skjutjärnsjournalist.

– När ska ni börja vaccinera?
– Plus 90 kommer nästa vecka och två veckor senare kommer plus 75. Sedan kommer riskgrupperna. Och så ska ju alla komma in igen och få spruta nummer två.
– Har ni beordrat dem att komma hit?
– Ja, vi har skickat brev.
– När tror ni att vi vanliga (felåt) dödliga kan ringa och säga ”hallå, vaccinera mig pronto”?
– Ptjaaaaa. Kanske under senvåren?
– Kul!

Det hela var en mycket trevlig upplevelse och vi kände att vi skulle kunna göra antikroppstest varje dag bara för att få prata med den trevliga personalen.

Och så blev ju resultatet så himla positivt.

Nu är Tjugotreåringen tillbaka på Gotland med sprillans nya antikroppar medan vi andra fem i solidaritet med andra fortsätter att hålla avstånd och sköta oss på alla upptänkliga sätt. Vi tränar genom att springa eller gå i skogen och göra massa gymnastiska övningar i källaren, och ser till att äta jättegod mat, dricka jättegott vin och se på jättedåliga filmer.

Inte ett dugg konstigt!

Share
10 kommentarer

På bättringsvägen

Medan alla i förra kommentatorsbåset diskuterade kål och ärtskockor, fortsatte jag att fascinerat kolla på århundradenas dammode och samtidigt följa de dödliga stolligheterna som Trumpen och hans anhängare ägnade sig åt i Washington. Jag rättade dessutom uppgifter och pluggade inför min egen tenta i filmhistoria som ska lämnas in den 15 januari – och så gick jag på promenader.

Inte så färgglatt, men frisk luft och ljuvligt snöfall samt –2 °C!

Och därför kommer nu en kort redogörelse för hur det känns att vara konvalesche… konvalesk… att få tillbaka krafterna och tillfriskna från covid-19. Någon borde faktiskt återinrätta 1800-talets konvalescenthem (där satt stavningen!) för alla oss tröttingar som bara  vill sova, titta i taket, vila, äta, kolla på en film och sova lite mer. Ur NE:

”Konvalescenthem var vanliga till och med 1970-talet; de placerades gärna i naturskön trakt och med en verksamhet som byggde på god och närande mat, hög och ren luft samt skogspromenader, på sina håll också badbehandling och sjukgymnastik.”

Fast detta tycker jag nog bara för att det finns så många vackra, svartvita foton från ståtliga, men nu nedlagda och rivna châteauer.

Måsnaryds konvalecenthem utanför Södertälje.
Stockholms konvalescenthem Stortorp.
Yxe konvalescenthem utanför Örebro.

I sammanhanget måste jag nu tala om att man faktiskt enligt alla tillgängliga källor kan uttala konvalescent som [kånvale ∫ent], där ∫ är ett ljust sje-ljud. Jag har provat nu ett par gånger, och känner mig precis som Sean [∫aan] Connery. Kånvallescheent.

Pandemirestriktionerna står som spön i backen och överallt undrar man hur skolorna nu ska kunna vädra hela tiden (i januari) när fönstren inte ens är öppningsbara, varför man rekommenderar halvklass men inte talar om vem som ska ha hand om andra halvan, säger till lärarna att sprida ut bänkarna i klassrummen (!) och framför allt se till att nästan ingen äter samtidigt som nån annan. (Ja, jag har många lärarkompisar som är smått konfunderade.)

Och hur mår ni alla?

Share
40 kommentarer

Det gäller att fokusera på det viktiga

Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!

Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.

I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.

I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.

Lite svårt att göra samma sak i Sveriges nollgradiga gråvinter.

Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!

Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?

Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.

(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)

Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.

Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?

Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.

Med bonusattiraljer som en gammal snabbtelefon, mammas barnskor från 1930-talet, en mobiltelefon från 1989, en ensam barnsko från 1960-talet, en livsfarlig clic-clac samt en hjälm från andra världskriget. Självklart.

Ytterligare bonus!

Tidningsklipp från N.Y. Tribune den 2 januari 1920. Källa.

En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.

Share
60 kommentarer

Att ha covid-19

Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.

Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.

Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.

Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.

– Vet ni, sa jag. Idag för elva nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.

Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:

– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.

Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.

– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.

Trattisarna 2011.

Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!

Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.

När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.

Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.

Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.

Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara konvalecent konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.

  • Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
  • På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
  • På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.

På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?

Ja, ni fattar.

Share
57 kommentarer