Jag är galet lycklig av snön och kylan! Nu är det förvisso så att jag är precis lika förtjust i 42-gradig värme (utomhus, inte feber), men vädervärdet har här i Mälardalen de senaste dagarna varit rent relischöööst.
Redan som tvååring insåg jag att snö var speciellt.Och som femtioplussare kan man ta sig sådana här friheter.
Jag irrar runt i snön och tjoar mot snöhögar och vinkar åt plogbilar och köper goretexskor och broddar och kan helt inte låta bli att promenera med basketbollen varenda, varenda dag. Och så måste jag ta bilder som en turist i Venedig eller nåt. Snögranar, snögrenar och snöhögar samt snöhimlar! Allt måste dokumenteras!
Bollen ylar mot månen.Om det hade sett ut såhär i en Hollywoodfilm, hade jag sagt nåt i stil med ”äh, sådär ser inte snö ut, det där är fejk”.Himlars makter! Himlen ser ut som ett påslakan!
Och hur det nu var idag med svinkyla och skymning, så gick jag ut jättevarmklädd med min djefla man. Och vi hamnade då mitt i himmelriket.
Vi vandrade vidare, och kom till en bäck. En isbäck!
Iskristallerna var gigantiska, men jag hade ingen tändsticksask med mig för jämförelse.
Jag tog några bilder och provade om bäcken skulle hålla mig. Knak, sa det lite kul och vi mindes när den nuvarande 18-åringen för jättemånga år sedan plurrade just precis på detta ställe. Traditionsenligt …
– KRAAAASK. PLASK!
– Ojojoj!
– Iiiih! sa jag när jag plurrade ända upp till knäna och sedan föll omkull.
– Oj, nu måste vi gå hem! sa min djefla man.
– Ja, men ta en bild först!
Kallt som fan, kan jag tala om att det var.
Så hastade vi hemåt – jag med plask i skorna (inte goretex idag) och solsken i blick. Det tog en kvart ungefär, och på den tiden hann allt blött frysa till is; det var gubevars –15 °C.
Som ett litet barn satte jag mig på bänken i hallen och ynkade litegrann medan den djefla mannen knöt upp isskorna med sina orienterarfingrar.
HURRA FÖR VINTERN! (I alla fall just nu. Man kan ju ändra sig.)
Igår fick jag en sån oerhört fjantig, larvig, fjompig och töntig reklambild i mejlen. (Ack, mejlen, den som förr var så rolig och intressant men numera bara en soptunna fylld med reklam. Eventuella beundrarbrev eller jobberbjudanden kommer i helt andra kanaler.)
Jag baxnade, sparade bilden, bestämde mig för att kliva upp på barrikaderna, köpvägra, hötta med nävarna och sura samt vid närmare eftertanke faktiskt kanske bara blogga om det.
Men först lite bakgrundstankar.
Det var en gång en förtjusande film som hette Grease. Den kom till Luleå i september 1978 och jag tror att jag såg den tre gånger på bio redan samma år. Idag (när jag inte längre är 14 år) är den så full av fåniga dumheter att man nästan inte kan njuta ens av dansnumren. I en scen sover alla tjejerna över hos nån (”slumber party”) samtidigt som de fnittrar ihjäl sig och inte ser ut att vara en dag över 30.
Alltså så här.
Stockard Channing i lila skjortan var 33 år …
Hm. När vi sov över hos varandra i 15-årsåldern busade vi genom att
smita ut mitt i natten
klättra upp på Ormberget
kasta snö på klasskompisars fönster
åka spark ut på Lulälven.
Och så till dagens knäppa reklamutskick, som måste vara skapat av en nostalgisk Grease-nörd som jobbar på ett svenskt modeföretag. En ”hemma-outfit” är alltså något som man av bekvämlighetsskäl har på sig hemma.
Det enda positiva i sammanhanget är väl bindestrecket i ”hemma-outfits”.
En outfit är alltså ”trendig klädsel” – vilket vi ju i dessa coronadagar väl alltid tänker på, där vi halvklädda tofflar omkring hemma och lägger oss i breda sängar med våra lika halvklädda kompisar?
Titta på bilden. Begrunda det ni ser. Finns det NÅGON vettig tanke bakom? När i hela friden lägger vi oss i små underkläder och fnissar med våra polare numera? Hallå i målgruppen!
Nä, vet ni vad. Berätta för mig och alla andra hur ni är klädda när ni har på er en hemma-outfit!
Grå trikå. Urläckert! (Kompis i Nacka.)”Jag är oerhört snyggt klädd i svart klänning, rosa angorakofta från 1986 med bortopererads axelvaddar.” (Orangeluvan i Högdalen.)Jag (fnittrande i sängen förstås) med löpartajts, basketshorts, knäskydd och varma strumpor. Upptill är jag propert svart och vit emedan jag har Zoomundervisat.
Hemma-outfit. Pah!
Pssst. Om ni vill bli vara med på bild här, så mejla lotten@bergman.com!
”Utvecklingssamtal i Meet. Gråmelerad trikå kan aldrig bli fel och jag piffar upp med klatschigt knallrosa yllesockar. Upptill bär jag t-shirt med en djurmönstrad velourponcho värdig en M*ntaz*mi utanpå.” (Skellefteå.)”Termobyxor, tröja från Fantomen på operan i Stockholm i början på 90- talet. Katten Lucifer tryckte av kameran själv. Vet inte hur han bar sig åt.” (Göteborg.)Från tå till topp: Svarta stödstrumpor. Bruna strumpbyxor i banlon från förra milleniet. Utanför bild: Svart v-ringad, långärmad rea-tröja. Lagom ofräscht hår för att matcha outfiten. (Luleå.)
Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?
Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.
Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!
Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.
Den unga Mary. (Av Jonathan Richardson d.y.)
Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.
Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.
Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.
Sonen och Mary i Konstantinopel runt 1617.
Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)
Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)
Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!
(Av William Powell Frith 1852.) Alexander Pope förklarar sin kärlek till Lady Mary, som svarar genom att skratta honom rakt upp i ansiktet.
Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.
Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:
”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”
Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?
En inte så vanlig bild av Selma Lagerlöf från 1887, när hon valde att ha en kort ”pojkfrisyr”.
Selma Lagerlöf (1858–1940) fick Nobelpriset 1909, men det som alltid har fascinerat mig mer är det faktum att hon skrev ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” med nystavning 1906–07. Det är lite som om jag skulle fortsätta att skriva kasjunöt (SAOL 2006–15) och dessutom dra till med
påmmfritt
mysli
nesesär
syckel
axesoar
komite
jått
bäsch
tjid.
Ni känner att det skaver, va? Men Selma fick ett uppdrag att skriva en lärobok i geografi strax efter den stora stavningsreformen 1906 (min favoritreform alla kategorier), och gjorde det med den äran – såpass lyckad blev satsningen att det inte bara blev ”en geografibok” av det hela utan en riktig roman, som översattes till drygt 60 språk. Kan jag ens rabbla 60 språk?
Nils utvecklas från att vara en ohängd odåga till att agera som en ansvarstagande yngling, men dessutom finns ett myller av berättelser och detaljrika skildringar av bonde- och fattigsverige. Den är stundtals ovanligt brutal och karg för att vara en barnbok – men det är ju med våra moderna ögons mått mätt. Verbens plural hänger kvar, men dem vänjer man sig snabbt vid.
Redan i första kapitlet får lille Nils en hurring så att han tuppar av:
”Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.”
Så får man skriva. Det är ju faktiskt inte på riktigt …
Men så kom revideringarna. Och ändringarna. Och strykningarna. (Med ett och annat korrigerat stavfel, förstås.) ”Nils Holgerssons underbara resa” krympte och krympte tills den nästan inte ens var en liten tumme hög eller en tågresa lång.
Och nu kommer projektbeskrivningen!
Läs boken! Gamla upplagan!Originalupplagan möter inga som helst motstånd så länge man är okej med att läsa på skärm, för Litteraturbanken står till vår tjänst. Här i kommentatorsbåset eller i en av Ninja upprättad grupp på Facebook kan vi strössla kommentarer och citera samt ställa frågor och rabbla korrfel!
Här är ett fynd från 1957! Den är trogen originalet!
Biblioteken som pga. pandemilagarna har måst stänga, har ändå beställningstjänsterna kvar, så gå in på ert biblioteks sajt, beställ boken och hämta vid entrén! Men se till att ni lånar rätt, oavkortad upplaga!
Boken blev snabbt även ett sällskapsspel, som ibland dyker upp i slitna och tummade upplagor på auktioner.
Varför ska vi läsa Selma tillsammans? Ptja, om inte annat för att finna att Nils åkte på vildgåsen Akka blott i kapitel 4, 30 och 54. Resten av flygresan sitter han på tamgåsen Mårten – utom när han flyger med örnen Gorgo, kråkan Garm, korpen Bataki och storken Herr Ermenrich. (Källa.)
Off you go! Läs Selma och berätta hur det går! Pagineringen är lite olika i boken från 1957 och den digitala på Litteraturbanken, så vi får använda kapitelindelningen som hänvisning istället.
Tillbaka till Selmas hår nu.
Jag är nämligen väldigt förtjust i hennes knut, och föreställer mig själv så här om 20 –30 år.
Ja, med den rubriken förstår ni att det kommer ännu en rapport om det historiska som vi just nu genomlever.
Coronatajm!
Rekapitulation: under december var alla sex i vår lilla bubbla (tre hushåll) sjuka i covid-19. Vi smittades i en obegriplig röra med en inkubationstid på två eller tio dagar. (Vi har analyserat!) Att två som dagligen pussas inte smittar varandra direkt är jättekonstigt. Att vi drabbades på helt olika sätt är jättekonstigt. Att man kan ha så obegripligt ont i musklerna är jättekonstigt.
Och att man kan vara så trött att man sover middag fem gånger på en dag fastän man inte har några andra symtom och faktiskt är friskförklarad är ju jättekonstigt.
Jag var noggrann med att för eftervärlden dokumentera, och vet att vi insjuknade i tur och ordning 5, 9, 11, 17, 22 och 23 december. Av våra tio gjorda coronatest var tre negativa, fastän vi var sjuka, och alla utom en fick sedan positivt testresultat.
Här ska spanjoren testas. Jag är den friska kuriren som hämtar testpaketen på apoteket och sedan lämnar in dem igen.Den här skärmen tryckte jag glatt på utan handskar eller eftertanke.Här är det min djefla man som ska stoppa topsar i svalg och näsa och spotta i en kopp och se till att få ner lite DNA i provröret.
TÄÄÄÄNK om man samtidigt med coronatestet kunde ha fått lämna in provet till nån släktforskningssajt. Jag längtar så himla mycket efter en förmögen, helt okänd gammelmoster utan arvingar.
Visst ser det lite provisoriskt ut?
Den där lådan fylldes av testpåsar på bara ett par timmar, berättade apotekspersonalen.
– Vi lämnar ut ungefär ungefär 180 test per timme just nu, sa de.
Jag svarade genom att bara gapa av förvåning. Fast det såg de ju inte, där jag stod i mitt fina munskydd.
Så här umgicks vi under de dagar när ungdomarna var sjuka och vi andra inte: matleverans via pinne. (Det är kantareller och vitlök i påsen.)Lite tvärtom var det några dagar senare när vi var sjuka och ungdomarna hade tillfrisknat: jag orkade gå till balkongdörren men inte nerför trapporna och stod som en Rapunsel där uppe och tog emot livsnödvändig rödbetssallad.På julafton samlades vi fyra i vardagsrummet och orkade ingenting. Någon sa ”vi borde väl sätta på Kallijanka” – men juligare än så blev det inte.
Något av det jättekonstigaste var att Tjugosexåringen inte lyckades få positivt testresultat. Hon var precis lika sjuk som vi andra, hon hånglade med sin spanjor och hade alla symtom som vi andra – men fick tillbaka två negativa svar. Så igår gjorde hon ett antikroppstest.
Vi åkte ut i ottan och kände oss som de sista överlevande på jorden.Ett helt rör tömdes ur Tjusexåringens arm medan jag tjattrade på som en skjutjärnsjournalist.
– När ska ni börja vaccinera?
– Plus 90 kommer nästa vecka och två veckor senare kommer plus 75. Sedan kommer riskgrupperna. Och så ska ju alla komma in igen och få spruta nummer två.
– Har ni beordrat dem att komma hit?
– Ja, vi har skickat brev.
– När tror ni att vi vanliga (felåt) dödliga kan ringa och säga ”hallå, vaccinera mig pronto”?
– Ptjaaaaa. Kanske under senvåren?
– Kul!
Det hela var en mycket trevlig upplevelse och vi kände att vi skulle kunna göra antikroppstest varje dag bara för att få prata med den trevliga personalen.
Och så blev ju resultatet så himla positivt.
Nu är Tjugotreåringen tillbaka på Gotland med sprillans nya antikroppar medan vi andra fem i solidaritet med andra fortsätter att hålla avstånd och sköta oss på alla upptänkliga sätt. Vi tränar genom att springa eller gå i skogen och göra massa gymnastiska övningar i källaren, och ser till att äta jättegod mat, dricka jättegott vin och se på jättedåliga filmer.
Medan alla i förra kommentatorsbåset diskuterade kål och ärtskockor, fortsatte jag att fascinerat kolla på århundradenas dammode och samtidigt följa de dödliga stolligheterna som Trumpen och hans anhängare ägnade sig åt i Washington. Jag rättade dessutom uppgifter och pluggade inför min egen tenta i filmhistoria som ska lämnas in den 15 januari – och så gick jag på promenader.
Inte så färgglatt, men frisk luft och ljuvligt snöfall samt –2 °C!
Och därför kommer nu en kort redogörelse för hur det känns att vara konvalesche… konvalesk… att få tillbaka krafterna och tillfriskna från covid-19. Någon borde faktiskt återinrätta 1800-talets konvalescenthem (där satt stavningen!) för alla oss tröttingar som bara vill sova, titta i taket, vila, äta, kolla på en film och sova lite mer. Ur NE:
”Konvalescenthem var vanliga till och med 1970-talet; de placerades gärna i naturskön trakt och med en verksamhet som byggde på god och närande mat, hög och ren luft samt skogspromenader, på sina håll också badbehandling och sjukgymnastik.”
Fast detta tycker jag nog bara för att det finns så många vackra, svartvita foton från ståtliga, men nu nedlagda och rivna châteauer.
Måsnaryds konvalecenthem utanför Södertälje.Stockholms konvalescenthem Stortorp.Yxe konvalescenthem utanför Örebro.
I sammanhanget måste jag nu tala om att man faktiskt enligt alla tillgängliga källor kan uttala konvalescent som [kånvale ∫ent], där ∫ är ett ljust sje-ljud. Jag har provat nu ett par gånger, och känner mig precis som Sean [∫aan] Connery. Kånvallescheent.
Pandemirestriktionerna står som spön i backen och överallt undrar man hur skolorna nu ska kunna vädra hela tiden (i januari) när fönstren inte ens är öppningsbara, varför man rekommenderar halvklass men inte talar om vem som ska ha hand om andra halvan, säger till lärarna att sprida ut bänkarna i klassrummen (!) och framför allt se till att nästan ingen äter samtidigt som nån annan. (Ja, jag har många lärarkompisar som är smått konfunderade.)
Vilken soppa! Allt i hela världen är ju helt galet! Corona galopperar och muterar och vårdpersonalen vädjar förgäves!
Svenska makthavare och politiker åker på semester utomlands och påstår att de inte alls måste föregå med gott exempel medan stackars skolever i England går i skolan i en dag efter jullovet, varefter nya order kommer och alla skolorna stänger pronto. När den brittiska vårdpersonalen inte hinner vaccinera folk kan inte pensionerade läkare och tandläkare hoppa in och hjälpa till eftersom de då bl.a. måste ha gått en speciell kurs i konflikthantering.
I USA ringer Trumpen till folk och ber dem valfuska åt honom och en apotekare förstörde 500 vaccindoser eftersom han var fullt och fast övertygad om att vaccinet skulle sabotera allas DNA. I Tyskland stängdes nästan allt redan den 15 december 2020 – utan märkbar effekt trots att ju tyskar vanligtvis har ordning på allt.
I Italien tar kreativa elever Zoom-aversionen till en ny nivå, när de protesterar genom att i den italienska ”vintern” placera skolbänkar utanför skolorna och där sitta och stirra in i datorerna.
Lite svårt att göra samma sak i Sveriges nollgradiga gråvinter.
Så då kan man väl i början av januari år 2021, fokusera på … modekläder? Ja! Nåt i sammanhanget banalt och roligt! Helt pandemi-ickerelaterat!
Det cirkulerar på internet en jättefin sammanställning över kvinnomodet 1794–1970, vilket är hur irriterande som helst. Varför sätter sig inte några och tecknar 1970–2020 och fyller på med det manliga modet när de ändå håller på?
Men okej. Kolla nu på fluffet, tygåtgången, korsetterna, absurditeten, snörningen, idiotin och fan och hans moster och se vad som inte syns förrän ungefär 1910. Klicka på bilderna en eller två gånger så flärpas de upp.
(Se vilket skönt mode det var 1795–1818, med midjan placerad strax under bysten. Nattlinne hela dan, liksom.)
Skorna! Skorna är liksom inte viktiga. Och ändå lägger vi ju så stor vikt vid just skorna.
Så nu är min fråga till er, alla människor – män som kvinnor – kommer vi att sakna att vingla omkring på de absurt högklackade skorna som förmodligen alla kommer att låta stå kvar och damma igen i garderober, källare och skolådor under 2021?
Bonus: en bild från 2001, när jag i vår hall valde att visa upp sparade skor från 1870 till 1972.
Med bonusattiraljer som en gammal snabbtelefon, mammas barnskor från 1930-talet, en mobiltelefon från 1989, en ensam barnsko från 1960-talet, en livsfarlig clic-clac samt en hjälm från andra världskriget. Självklart.
Ytterligare bonus!
Tidningsklipp från N.Y. Tribune den 2 januari 1920. Källa.
En timme senare: Galenskaperna i USA eskalerar. Men alla har bekväma skor på sig.
Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.
Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.
Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.
Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.
– Vet ni, sa jag. Idag för elva nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.
Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:
– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.
Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.
– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.
Trattisarna 2011.
Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!
Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.
När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.
Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.
Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.
Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara konvalecent konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.
Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.
På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?
