Under sommaren utökades familjen med två småttingar, aka barnbarn: en halvskånska som föddes i juni och en halvspanjorska som föddes i augusti. Under en vecka i september var alla på plats hemma i Gula huset, och vi upplevde det för oss så bekanta blöjbytesflödet, kräkfläckar på axlarna, högar med ren och smutsig tvätt samt en farlig massa prylar som bara plötsligt står i vägen.
Vid ett tillfälle gick de unga mödrarna och lade sig att vila. Under tiden lagade vi mat, men med panikutryckningar pga.
- kaskadkräk
- bajskatastrof med läckage
- grannens katt med hela ansiktet inne i den dyra asken med Bregott
- paketleverans vid dörren
- en kraschad porslinskanna med efterföljande dammsugning
- speakersamtal på högsta volym med gammelfarmor
- två kraschade vinglas med efterföljande dammsugning.
Både den djefla mannen (DDM) och jag skakade på huvudet och suckade lyckligt att ”det är ju så här det ska vara”. Och så påmindes jag om hur det var en gång 2001.
Vi hade då blott fyra barn och en mobiltelefon. DDM satt på ett annalkande tåg med känd ankomsttid, medan jag bytte om för 90 minuters basketträning. Jag sa till barnen, som då var 1,4, 7 och 9 år gamla:
– Nu åker jag till basketen. Pappa kommer om ungefär 15 minuter, så ni är bara ensamma en liten stund. Ettåringen sover redan, och ni andra kan titta på Lejonkungen tills pappa kommer.
– Okej, sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa, sa den fåordige Fyraåringen.
– Ring om det är nåt! Mobiltelefonens nummer står på kylskåpet bredvid vanliga telefonen på väggen.
– Okej! sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa nu, sa Fyraåringen – som heter Oskar och har okejat att han heter så här och nu.
Jag tränade i mina 90 minuter och tänkte inte för en sekund på de fyra barnen som ju var trygga med sin fader. Men när jag svettig och glad tog fram mobiltelefonen, hade jag 26 missade samtal från hemnumret …
– HALLÅ! VAD HAR HÄNT? tjoade jag i mobilen när Nioåringen hade svarat med hela sitt namn.
– Oskars ben är förlamade. Vi har försökt ringa.
– Men pappa kan vä…
– Pappa har inte kommit hem.
Vad vi inte visste, och vad DDM heller inte kunde förmedla eftersom han inte hade någon mobil, var att tåget hade fastnat i Katrineholm. Naturligtvis kunde han ju ha bett att få låna någons mobiltelefon och ringt, men han tänkte väl på andra saker.
– MEN VARFÖR … HUR … VAD HAR HÄNT?
– Oskar bajsade, men sedan fick vi inte torka honom i rumpan.
– Ojojoj.
– Så då satt han kvar på toan tills fötterna somnade.
– Stackars Oskar.
– Så då ville han stå upp, men då trillade han omkull för att hela benen hade somnat.
– Trillade han … med bajs i rumpan?
– Ja, för vi fick inte torka ju.
– Men varför kan han inte stå upp nu?
– För att benen sover.
– Fortfarande?
– Ja, han trillade nyss.
– Satt han på toa ända till nu?
– Ja. Det är nog rekord i sittapåtoa. Guinness Book of World Records kanske …
– [duns!] HALLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!
Och då kom DDM hem.
Slutet gott, allting gott – men jag åkte aldrig iväg på samma sätt så länge de minsta barnen inte kunde torka rumpan själva. (Oskar återfick benfunktionen när han väl hade blivit torkad av sin ömme fader.)
Jag skrattade så jag fnös ut tranbärssaft ur näsan! Det var nästan ännu roligare än när vår då fyraåring fastnade med rumpan i en kruka, som hon av någon anledning valt som sittplats framför Emil-filmen på tv.
Sen undrar jag om katten får vara inne hos er nuförtiden, blir du inte allergisk längre?
Och så vill jag hålla med om att Bregott är dyrt. SVINDYRT.
Katten får inte alls vara inne hos oss. Men den är hopplöst listig och jag äääälskar att ha alla dörrar öppna när det är tjänligt väder. (Fast snart är det ju slut på den lyxen.)
Apropå fyraåringar som sätter sig i krukor. Vår nuvarande Tjugotvååring satte sig för 20 år sedan iklädd enbart en blöja i en på köksbordet placerad kastrull, full med nygjort potatismos.
– Varmt, sa hon nöjd.
”Parenthood is a womb of stories”
Gammalt djungelordspråk
Lycklig över att få vara en del av detta.
Här hade vi bara tre sammanlagt, när de var här samtidigt. Men det var tillräckligt trångt i dubbelsängen när alla kom missinassentassande.
Synd på kannan, resterna tyder på att den var fin.
Helt OT, men en återkoppling till vad jag nämnt i tidigare kommentarsbås.
Ja! Rusa till det öppna huset som Båthuspernilla nämner ovan! Här är en länk!
https://www.botkyrka.se/evenemangsarkiv/evenemangsarkiv/2022-07-06-oppet-hus-delaval-hamra-gard
Jag har det inskrivet i almanackan, men ändringskommittén beslutade att jag just denna helg ska snickra och feja och dona i Horndal!
Beklagar, Båthuspernilla, men vi är upptagna av två andra saker (som delvis utesluter varandra men kanske går att pussla ihop).
Det verkar trevligt med barnbarn. Kanske något att pröva.
Barnbarn är bra. Dom ser till att man håller sig i form.
Och apropå barn som sätter sig där dom inte borde sätta sig: När jag för många år sedan tapetserade ett rum råkade den då treåriga sonen sätta sig i en sån där stor vid burk med tapetklister. Sedan välte han långsamt baklänges tillsammans med burken och när han låg där på rygg såg han bedjande på mig med sina stora vackra ögon och sa: ”Skratta inte!” Min första tanke var: Hur kan han veta att det finns folk som skrattar åt sånt? Min andra tanke: Vad bra att han inte trodde att jag skulle bli arg! Och min tredje tanke: Jösses, bäst att duscha av honom innan klistret torkar fast.
@Karin. Hur tusan lyckas man låta bli att skratta åt en sådan sak? Beundrar den självbehärskningen stort.
Jasså är det så det går till när klimataktivisterna limmar fast sig – de sätter sig först i bunkar med tapetklister och smörjer in sig ordentligt. Fast då när de sitter där på vägen och stoppar trafiken kan den som blir utsatt för detta sannerligen hålla sig för skratt.