Regnet öste ner igår eftermiddag, och jag svettades floder i ett växthus som stavas MÄLARTÅG. Dessutom var växthuset en myrstack av drypande sura människor som letade efter sittplats, samt fritidsgård som fritidsgårdar var 1978 – tonårsbröl, tonårsfnitter och smärtsamma testosteronsnärtar med vilket vapen som helst. (Keps, väska, hand.)
– TJOFF! HÖHÖ!
– VAFAAAN!
– SNÄÄHÄRT! HÖHÖ!
– DU ÄR DÖÖÖD!
– PÅ DIN MAMMA!
– KLATJOFS! HÖHÖ!
Eller vad det nu är de vrålar. Artikulationen var sisådär och mina trumhinnor känner sig lite slitna.
Stationshusen längs vägen var fulla av blött folk, Pressbyråer var fulla, alla småtak vid entréer och cykelparkeringar utnyttjades till max under muttrande, stånk och suck – medan jag satt i mitt regnställ och var glad för att jag var på väg till Stockholm med tre mål, nämligen att
- överlämna ett gäng 50-öringar, enkronor och femkronor till silversmeden Niklas
- se Juloratoriet på Dramaten
- slafsa fram i regnkostym och stövlar som vore Hamngatan en djup skog i Dalarna.
Förra veckan såg jag på Dramaten enaktaren [BLANK], som skrivs precis sådär med hakar och versaler.
Tyvärr hade ingen i produktionen pluggat svenska skrivregler, och de visste därför inte att det är jätte-jätte-opraktiskt att ha en titel som kräver specialtecken eller t.ex. plötsliga versaler av ingen anledning. Alltså ska man som t.ex. journalist som recenserar skriva pjästiteln Blank på samma sätt som man ska skriva varumärket Iphone eller butiken Ikea och försäkringen Villaxtra.
Om man alltså vill följa reglerna, vilket man naturligtvis vill.
Kortrecension: Blank var nästintill outhärdligt babblig, bråkig, bullrig samt banal – och överallt var det blod. Blodiga klänningar, blodiga händer, blodiga kinder och blodiga bylten. (Jag hade helt klart fel i denna min åsikt, för resten av publiken gav ensemblen stående ovationer.)
Och nu till rubrikens operett, som är grunden till min teaterförtjusning: Riksteaterns No, no, Nanette, som jag såg i Malmö 1972. Lilla åttaåriga Lotten hade stickiga kalasbyxor, obekväma skor och kringlor med sidenrosetter – och blev trots detta helt frälst. Det som skedde på scenen var det vackraste, bästa, mest fantastiska jag någonsin hade varit med om, så jag bestämde mig för att bli skådespelerska. (Den drömmen höll jag fast vid tills jag började jobba på Nationalencyklopedin 1988.)
Tydligen är just detta kulturverk harmlöst på gränsen till debilt, men två låtar utvecklades ändå till populära örhängen: Tea for Two & I Want to Be Happy. Och anledningen till att jag envisas med att se på teater än idag.
På väg till Dramaten sprang jag på kommentatösen Karin, och vi enades på gamla människors vis om att teatern var bättre förr och att vi helt enkelt bara borde ge upp om teaterinstitutionerna inte skärper sig. (För säkerhets skull: vi fnittrade oss genom hela detta resonemang.)
Trots det absurda regnet och stormvindarna var det tack och lov varmt ute. Jag mötte några paraplylösa grabbar i shorts och t-shirt, några inte så propra män i jeans och kavajer (som inte kommer att vara sig lika imorrn) – och otalet paraplykämpande kvinnor.
Juloratoriet på Dramaten var utmärkt! Jag höll mig vaken i tre timmar och blev till och med uppgraderad från andra raden till allra bästa platsen på parkett, medan mina ytterkläder hängde på tork i garderoben.
Vad bra att föreställningen var bra – då kanske det ändå finns hopp om teatern i framtiden också.
Kommentatösen som nämns i blogginlägget var vid tillfället iförd sin favoritkalendertisha, med favoritversmåttet båsmått på. Det används alldeles för sällan tycker hon/jag.
Så det var fler som trotsade skyfallet igår! Var en av de själv… 😉 Alltid lite kul att med folk och deras klädval såna gånger också då det kom m er plötsligt… Själv mötte jag två kvinnor som grubblade över hur de skulle ta sig över en vattenpöl i högklackat. De frågade om jag kunde hjälpa, men vad skulle jag ha gjort? 😀
Välkommen hit Jocke!
Du skulle förstås ha tagit fram två par pampuscher ur kavajfickan!
Karin: Vi kan väl väcka båsmetern till liv, nu när hösten annalkas?
Dom dära tröjera från Lotten de börjar jag använda i maj och så hänger de med ända tills första oktober. Det finns inga andra tröjor som är så sköna och ibland händer det att en och annan person intresserat börja undra var jag köpt dom. Köpt? Nä så fasen heller! De är fådda i ärlig kamp med övriga båsdeltagare på Lottens roliga tävling veckorna straxt före jul.
Regnet, det rinns.
Ninja får tio poäng.
Jag har ju massa julkalendertröjor över, som jag gärna skickar mot portokostnad endast. Ska försöka sortera dem i storleksordning ba!
Helt OT, men eventuella idrottsentusiaster kan uppskatta uppmaningen att kolla på basket-EMs andra semifinal i SVTplay just nu: hatmatchen Grekland-Turkiet.
Fick googla ordet för att få klarhet i vad det var… 😀 Tyvärr hade jag inga med mig. Däremot hade jag ju visserligen kunnat göra som de föreslog:
”Kan du inte lägga dig platt på rygg i den, så vi kan trippa över dig!… Typ vara en gentleman… Haha!”
Undrar om det hade varit det rätta… 😉
Jag har just lärt mig vad ’palla’, i betydelsen palla äpplen, heter på det angliska språket vilket härmed meddelas det språkglada båset till allmän båtnad.
Scrumping.
Förtjusande ord! Jag lärde mig så sent som igår att … vaffan var det nu jag lärde mig?
*springer iväg till anteckningarna*
Ah! Ultracrepidarian!!!
Definitionen på engelska nu, bara för att det låter lite snällare än det jag hade velat skriva på svenska: someone who gives opinions and advice on subjects they know nothing about.
Mitt nyaste ord från häromdagen är ”skvadroneri”, för skryt.
Nordisk familjebok: skvadronera, skryta och skrävla, medan SAOB har verbet sqadronera med ett tänkvärt exempel: ”Att skrifva rent är ett tråkigt arbete, att sqvadronera vid punschglaset oändligen lättare.”
Ja kära nån, jag säger då det. Man borde sitta och läsa Nordisk Familjebok, Svensk uppslagsbok och SAOB [svenska.se] varenda dag.
Vilka pärlor!
Är det att skvadronera att berätta att jag har Nordisk Familjebok, uggleupplagan? Det ger ju så utmärkta tillfällen att verka bildad trots att jag för det mesta bara ultracrepiderar.
Jag kan också encyklopediskvadronera eftersom jag äger två identiska NE-upplagor, Svensk uppslagsbok, tre olika Nordisk familjebok (varav en förstaupplaga!), Bra böckers gröna lexikon, Bonniers konversationslexikon och Lexikon 2000.
JÄTTEBRA om t.ex. ryssen kommer, internet går sönder och alla bibliotek brinner upp!
Ja, absolut! Särskilt sedan alla telefonkiosker i ytterskärgården numera är nedmonterade.
I Grekland har dom konstiga bokstäver. En gång i tiden kunde jag dom rätt så bra, men uppenbarligen har rätt mycket fallit ur huvet. Efter en del grunnande försöker man gissa vad tecknen heter och vilka ljud de kan tänkas representera och hur det ska låta det som står på skyltar och menyer och yoghurtburkar. Men sen kan man ju inte grekiska i alla fall så det är ju rätt meningslöst.
Men regnar gör det verkligen inte här.
Hihi! Jag skrattade högt, Magganini!
Helt OT kan jag berätta att jag igår satte mig i bilen för att köra till Katrineholm – en 40-minutersfärd på okej vägar. Jag skulle hålla ett föredrag/presentation på ungefär 20 minuter för massa basketmänniskor, och var ute i god tid. När jag knappade in adressen i GPS-en (vilket rimmar), visade det sig att jag skulle till Nyköping istället. Dit tar det minst 80 minuter att köra på serpentinvägar med fartkameror varannan meter ungefär.
Jag kom fram en minut innan det började, sa vad jag skulle, och åkte på kringelikrokvägarna hem igen eftersom jag skulle vara speaker på en match.
Att jag somnade ovaggad denna lördagskväll är inte en osanning.
Nyköping?! Det hinns!
Precis så, Kråkan! Exakt! Båsmeter i sin prydno!
Magganini:
Alfa, Beta och Gamma jag minns
men Jota och Kappa försvinns!
Vars i Grekland är du?
Clintan jag minns.
Kan inte båsmor lägga en länk till den luckan?
Här kommer länken till Båsmeterinlägget!
Om lambda och sigma och fi jag påminns
På Sifnos en ö i havet jag finns
Men i morgon härifrån och till Milos jag försvinns
(Det är förstås inte båsmeter det där, men det rimmar lite iallafall.)