Hoppa till innehåll

Månad: februari 2022

Jävla Putin: en intervju

”Nämen asså Ukraina, Brasilien och Sverige har ju gulblåa matchkläder.”

På den nivån kunde jag prata om Ukraina för kanske 20 år sedan. Sedan drabbades den djefla mannen här i huset (aka DDM) av djup och innerlig kärlek till just detta land. Han åkte dit, han fick kompisar, han lärde känna ukrainare i Sverige och så handlade det inte längre om matchställen i eventuella fotbollslandskamper. Ibland handlade det till och med om Eurovision Song Contest.

Sedan dess har det hänt en hel del.

När nu Putin och hans eventuella bundsförvanter än en gång har använt vakuumet efter ett OS till att kliva in och sabba för andra länder, tog sig DDM åt hjärtat och satte sig att läsa allt om det som händer. Emellanåt kommer han in köket och svär, tar en macka, tittar ut genom de vårsmutsiga fönstren och så väser han mellan tänderna som en inte alldeles kompetent buktalare: ”Jävla Putin.”

(Känsliga läsare ska kanske inte läsa vad vi kallar denna.) Sergels torgs fontänfallos, lämpligt upplyst nu ikväll. (Foto: Staffan Dopping, tagen från FB)

Men vi tar väl och intervjuar DDM?

– Hur kommer det sig att du är så rysligt intresserad av t.ex. Polen, Ukraina och Ryssland?
– Det började väl med ett allmänt intresse för den mer dramatiska historien i öst, till exempel Östfronten i andra världskriget. Ämnen som jag varit nyfiken på är till exempel skapandet av Rus och svearnas betydelse i denna process, banden mellan Byzantium och Östeuropa, kosack-kulturen, Polen-Litauens kamp med Tyska orden, Stora Nordiska kriget och Peter den Stores förnyelse av Ryssland, Gammalsvenskby, östfronten av första världskriget, inbördeskriget efter revolutionen, Holodomor, östfronten i andra världskriget, Polens omdaning 1945–47, Sovjetåren, Tjernobyl och så vidare. Eh. Lotten?

– Oj, förlåt, jag satt här och tänkte på kosackdans. Men varför just historien i öst?
– Den har så mycket mer en karaktär av ödesdrama än den i väst – mer fängslande, mer tragisk.

– Har du kontakt med några av dina ukrainare nu?
– Jag har faktiskt inte hört av mig så mycket – mer än lite hälsningar. Jag känner att de har nog av stundens allvar, och att jag inte har mycket att erbjuda dem än en massa västerländska floskler.

– Eftersom jag är rädd för krig, rädd att få lidande människor på näthinnan, ber jag ju dig rapportera. Kan du ge några exempel på historier som har framkommit om hur Ukraina står emot de ryska krafterna?
Det finns en enorm mängd av förstahandsrapportering från hela Ukraina i sociala medier – trovärdiga för att de ger en väldigt samstämmig bild av läget. Jag har aldrig tidigare sett ett folk som har mobiliserat mot en fiende på detta vis, så beslutsamt, så hängivet och med en så svart humor. Något som också är slående är lugnet hos soldaterna och kombattanterna. Vi ser män och kvinnor som jobbar tillsammans med att gräva, fylla sandsäckar och förbereda molotovcocktails. Det sistnämnda gör mig lite betänksam eftersom gatustrider med civila kommer att leda till att alla vuxna civila betraktas som potentiella kombattanter.

– Ja, du visade ju några klipp som var som scener ur en film!

Här sätter sig DDM med rynkad panna under tystnad och läser någon ny nyhet. Jag tänker att han ju borde bära slipover och röka pipa. Äsch, det är bättre att jag listar det jag kommer ihåg:

Civilister går ut och ställer sig helt sonika i vägbanan så att de ryska stridsvagnarna inte kommer fram.
• Övermålade vägskyltar med de nya ortnamnen ”Åt helvete”.
• En kille med cigg i mungipan bär undan en rysk stridsvagnsmina och lägger den i en skogsdunge.

– Men du mumlar lite om att ryssarna inte är så väl förberedda som de borde?
– Kartan över erövringarna har inte ändrats mycket sedan första dagen. Samordningen av den militära aktiviteten är godtycklig och förvirrad. Mängder av kolonner med fordon har slagits ut och står utbrända på vägarna. Det finns tydliga tecken på att mat och drivmedel tar slut – ryska soldater plundrar butiker och fordon blir stående med bensinstopp ute på vischan.

– Det låter ju också som scener ur en apokalyptisk film.
– Men. Var är Rysslands överlägsna flygvapen? Var är deras supervapen som de har skrutit om i åratal? Var är putsen, studsen och klockverks-koordinationen? Det är förbluffande att en sådan militärstat som Ryssland presterar så dåligt i skarpt läge. När den här krisen har blåst förbi (vilket den förhoppningsvis gör) kommer Ryssland kanske inte att betraktas som ett militärt hot mot väst över huvud taget … så länge det handlar om konventionella vapen.

– Tack Olle Bergman. Ska vi stretcha ljumskarna med lite kosackdans?
– Mmmm, kanske ska jag lära mig spela bandura …

Därefter följde en förvirrad diskussion om likheter och olikheter mellan bandura och Hoola Bandoola. Och har vi inte slutat, så håller vi väl på än.

Banduran med den stökiga frisyren ser ut att vara lite på lyran.
Share
22 kommentarer

När vädret ven in på vinden

För drygt tolv år sedan brann det i huset. Och nu har vi en spännande vattenläcka!

Det började med att den hemmavarande (och arbetssökande, hallå alla som vill ha en speldesigner) Tjugofyraåringen hörde ett plippetiploppande som inte riktigt stämde med de vanliga ljuden i huset. Vinden ven utomhus, det snöade på tvärsen i 11 m/s (nästan som när man kör i 40 km/h) och på nedanvåningen spelade den djefla mannen elgitarr.

Det rum som for mest illa när det brann i november 2009 var ”stora barnrummet”, där vi numera kör Zoomföreläsningar och manglar lakan samt bäddar ner barnfamiljer på besök. Tjugofyraåringen klev in i just detta rum och lyssnade.

Här sitter den dåvarande Nioåringen dagen efter branden 2009.

Plippetiplopp. Plopp. Plipp. Tjugofyraåringen stod stilla … var det en mus som låg och sorterade lego eller … stod upp och kissade? Men så såg han (inte musen) att det droppade från taket och rann längs väggarna. Han gick ner och rapporterade för elgitarristen.

Olle (den djefla mannen får ha sitt dopnamn nu för att förenkla) sprang upp till barnrummet, öppnade vindsluckan, såg dagsljus trots att vi inte har något vindsfönster, sprang ner och ut och tillsammans baxade han och den jättestarka sonen i snöstormen en stege på rätt plats – och så klättrade Olle upp på taket.

Utan cykelhjälm! Katastrof! Man måste ju ha cykelhjälm på taket! Som förresten ser ut så här enligt Googles kartor.

Pilen pekar på en taklucka. Den blåa droppen indikerar bara att luckan sitter på ett hus och är alls inte ett vattenomen.

På taket såg Olle omedelbart vad som hade hänt: den sedan säkert tio år med ett rejält lås jättestängda luckan hade bänts upp av snöstormen! Vidöppen välkomnade den vädret rakt in på vinden!

Tur i oturen var att plippetiploppandet väckte Tjugofyraåringens nyfikenhet; luckan hade förmodligen inte stått öppen i mer än några timmar. Efter att luckan raskt hade spikats igen, klättrade den nu rejält frusne Olle ner igen och sedan upp på vinden inifrån stora barnrummet. Vinden har mycket lågt i tak och är välisolerad och mörk samt var, såg han när han kom upp, nu pyntad med en liten snödriva. Han lade sig ner och gjorde snöbollar som han kastade ner i takluckan som vore han basketspelare. Alla snöbollar ramlade ner på en väldigt vacker teakmöbel, som måste ha blivit sådär förvånad som man ju blir när man får snö i nacken.

Kaoset nu. (Bakom teakmöbeln hänger ett bokstavsdraperi som sedan snart två år är bakgrund till vårt Zoomande.)

Nu har vi rivit ut massa isolering och samlat ihop all snö samt satt igång en fläkt på vinden och en fläkt på översta hyllplanet under själva plippetiploppstället. Böcker och pyssellådor, serietidningar och gosedjur ligger överallt. Ja, precis som när barnen var små.

Visst ser det ut som om vi bor i ett ödehus nu? (Men huuu, kolla på ventilationsgrejen i taket: den måste jag rengöra!)
Den blöta isoleringen, handdukar, en bytta med f.d. snöbollar och vatten och smuts. Stök och bröt!

Och jag då? Vad var min roll i sammanhanget? Var jag blott hantlangare och påhejare?

[konstpaus]

Nä! Jag var inget! Jag var ju på MDU och jobbade och hade ingen aning om vad som hände! Jag – som älskar katastrofer och undantagstillstånd, snöstormar och översvämningar samt bensinransoneringen 1974 – tackar min lyckliga stjärna för att jag om en vecka återgår till frilanslivet så att jag kan vara hemma och uppleva katastroferna på riktigt. Puh.

Share
23 kommentarer

Snart är jag inte adjunkt längre

I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.

Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.

Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske

  • sätter nån upp sfinxer på taket
  • delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
  • blir professorerna i sandaler fler
  • kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.

Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.

– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?

Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.

Hejdå, Trazan. 

Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!

(Vi har jättekul.)

Och hur har ni det?

Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.

Share
26 kommentarer

Minnets irrvägar

Söstra mi, aka Orangeluvan, och jag fascineras över hur minnet inte funkar. Men nu har vi kommit in på ett nytt område: hur minnet funkar.

Vår pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har stenkoll på allt som gäller bordtennis? Hur kan han hålla räkningen i en hel match fastän man byter serve och blir varm, svettig, trött och törstig och måste böja sig dubbel för att krypa under bordet och hämta bollen hela tiden?

Minnen. Metaminnen.

När vi systrar sitter och jobbar ser det snarlikt ut vad gäller fragmenteringen eftersom arbetssjoken påminner om pyttipanna med

  • tio mejlkonversationer med utbroderade trädförgreningar
  • inplingande sms
  • messengerchattplingeliplong
  • tre pågående presentationer för fem olika målgrupper
  • Zoom-möten
  • fysisk undervisning.

Orangeluvan skriver:
”Jag lämnar ett mejl mitt i en mening för ett telefonsamtal, men hittar det igen när jag ska skapa ett nytt mejl till någon annan och fortsätter då på ursprungsmejlet. Jag går in för att ställa en fråga i en chatt och ser att jag inte svarat klart på en annan konversation och fortsätter på den innan jag tar itu med frågan jag egentligen hade. I slutet av dagen så hänger ändå allt ihop hyfsat; det är mycket sällan något helt faller ur minnet eller inte görs, konstigt nog.”

Men nu till pudelns kärna och pricken över i i detta fokusorkens tidevarv: copy–paste-minnet fallerar aldrig.

Aldrig någonsin glömmer korttidsminnet uppgiften ”klistra in” när vi har kopierat något men inte har klistrat in det där det hör hemma.

”Klistra in.”

Alla avbrott, nya tankar, plötsliga idéer och kaffepauser må få oss på nya tankespår, men i copy–paste-hörnet i hjärnan lyser flitens lampa.

Orangeluvan igen:

”Det är som att jag knutit ett snöre runt fingret, eller satt en klädnypa på örat. Jag kopierar något, blir avbruten, gör något annat, men inom ett par minuter tänker jag ALLTID: jag kopierade något, vad var det nu igen? Och så får jag klistra in det och placera det på rätt ställe.”

Mina tankar går:
– Det är nåt som skaver, det suger i magtrakten.
– Är jag månne orolig eller nervös, vad är det som händer?
– Håller jag på att bli sjuk?
– Nej, jag har ju glömt att klistra in det där, vad det nu var.

Jaaa hörni. Så mycket dumt man minns och viktigt som man inte kommer ihåg. Här kommer nu en bild som en påminnelse till mig själv att jag ju har lovat mig själv att plugga kungalängderna.

Han var 172 cm.
Share
40 kommentarer

Släktlegendarer i legender

I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.

Min mormors farfar – prosten Jakob Albert (1823–1914) i kalott – håller här litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna, varav en hette Siri.

Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.

Men hur har vi det med legenderna då?

  • Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
  • En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
  • En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
  • Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.
Knäskrällena har jag ärvt av min farmor, som är gifter sig med farfar 1918 – strax efter musdöden och tillfrisknandet.

Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.

Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:

Ninja i Klockrike:
Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen.
På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.

I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.

Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.

Karin:
Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.

På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.

Tack!

Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!

Det här är Ernst-Lothar von Knorr, som gifte sig med min pappas kusin Britt-Gun, även kallad Grutt-Bin. Hans kompositioner grävdes ner i en trädgård under andra världskriget – och klarade sig och kunde grävas upp igen!
Share
47 kommentarer