Hoppa till innehåll

Etikett: kvinnohistoria

Från Butler & bloomers till basket & beachvolleyboll

Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att

  • ramla över Carl Butlers ryska fiskrätt med fiskpinnar
  • misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
  • finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.

Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.

Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.

Örk.

Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)

Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):

Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.

Tunnbandskjolen är den till höger.

I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).

Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.

Detta är en tidningsbild från 1851.

Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.

Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)

Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.

Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.

Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.

Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”

(Det där sista bevisar förstås ingenting.)

I ”Hertha” från 1923 står om den nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:

[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]

Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.

Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.

Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.

Hopplöst ju.

Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …

… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)

Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.

Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.

Sensmoral: spela basket.


Uppdatering 19 sep 2021!

Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
Share
34 kommentarer

Vem var Lady Mary Wortley Montagu?

Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?

Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.

Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!

Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.

Den unga Mary. (Av Jonathan Richardson d.y.)

Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.

Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.

Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.

Sonen och Mary i Konstantinopel runt 1617.

Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)

Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)

Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!

(Av William Powell Frith 1852.) Alexander Pope förklarar sin kärlek till Lady Mary, som svarar genom att skratta honom rakt upp i ansiktet.

Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.

Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:

”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”

Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?

Share
34 kommentarer

– Nu blev det lite jobbigt, sa Marie Marvingt aldrig

Okej, ni vet när det känns lite motigt? Du har skoskav, barnen har löss, en pandemi härjar, grannen lär sig spela trumpet och pengarna tar slut samtidigt som du inte vet vad du ska bli när du blir stor?

För att inte tala om de där dagarna när du fastnar med ärmen i dörrhandtaget och slår huvudet i en skåplucka och trampar på ännu en legobit. Jobbigt.

Och då har jag ännu inte nämnt sånt som att bilen pajar, alla nyköpta avokador blir övermogna på en timme och du råkar köra tv:s fjärrkontroll i 90 °C med de nya lakanen. Jättejobbigt.

Inga av dessa moderna snubbeltrådar eller normala bagateller kan ha bekymrat fransyskan Marie Marvingt [mari marvää] (1875–1963) det minsta lilla. Det är helt obegripligt hur en människa kan hinna med så mycket som just Marie Marvingt – och hur konstigt är det inte att hon är så okänd för oss?

Jag skulle vilja brodera ut texten här och och nu med att hon talade fem språk, inklusive esperanto. Men det verkar inte vara det som andra fokuserar på, eftersom det bara nämns i förbifarten. Så vi kör igång nu med ”det andra”.

– Inget har gjort det som jag har gjort, konstaterade Marie Marvingt på ålderns höst, utan att på något sätt skryta eller överdriva.

Marie Marvingt föddes som fjärde barnet i en familj som då sörjde tre söner som dog i späd ålder. Mamman var sjuklig och brevbärarpappan sägs ha tackat sin lyckliga stjärna när Marie visade sig brås på honom och inte den klena modern – som dog 1889.

Pappan måste ha haft en kappsäck full med pengar, för han pensionerade sig och ägnade all sin tid åt att låta Marie testa vad som än föll henne in. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska samtidigt som hon ville uppträda på cirkus, varför hon pluggade allt hon kunde om Florence Nightingales förehavanden samtidigt som hon tog privatlektioner av en cirkusartist och då lärde sig trapets-trick och det där användbara som Danny Kaye också kunde: att kasta sig upp på en häst i full galopp.

Hon blev med samma iver första kvinnan att bestiga otalet bergstoppar, hon vann många internationella kanottävlingar och slog alla upptänkliga rekord i långlopp i simning. Under ett av loppen följdes hon av ett fartyg med en italiensk orkester ombord – som spelade militär marschmusik för henne under de fyra timmar som loppet tog.

Så bytte hon gren igen (dålig fokus-ork?) och ägnade sig åt cykling.

Hon uppfann ett slags kvinnobrallor som gjorde att cyklingen funkade, men fick ändå inte på några villkor delta i Tour de France. Så hon cyklade hela loppet utom tävlan strax bakom männen, men såg till att hålla sig undan för allt som de råkade ut för, t.ex. björnattacker och småkillar som petade in pinnar mellan ekrarna. Av de 114 startande männen gick blott 36 i mål. Och 100 % av kvinnorna. (Alltså Marie, dårå.)

På vintern ägnade hon sig med liv och lust i alla grenar som hon hann, och tog medaljer i alla tävlingar. År 1910 delade den franska sportakademien ut en guldmedalj till henne i ”alla sportgrenar”. Ingen annan har någonsin fått emotta en sådan medalj, kanske för att det numera ju är så piffigt ordnat med ”tidig elitsatsning”.

Så bytte Marie sysselsättning igen och gav sig iväg i en luftballong med en kompis som hette Emile Garnier. Det höll på att gå helt åt pepparn eftersom de hamnade i en snöstorm vid Engelska kanalen. Ballongen for än hit, än dit i fem timmar och 52 gånger var den så långt ner att den nuddade vattenytan – men så mojnade vinden och de kunde ta sig i land.

– Vi var så trötta att vi nästan inte orkade klättra ur korgen! berättade Marie dagen därpå när hon och Emile kom med tåg till London och kunde ta emot folkets jubel.

Därefter lärde hon sig att flyga.

Hon beskrev detta passionerat och krasst:

”Den här nya sporten är jämförbar med ingen annan. Det är, enligt min mening, en av de mest berusande idrottsformerna, och jag är säker på att det blir en av de populäraste. Många av oss kommer att förstås att förolyckas innan dess, men de framtidsutsikterna kommer inte att hindra de modigaste. De sanna flygarsjälarna kommer att kompenseras för de risker de utsätts för. Det är så läckert att flyga som en fågel!”

Flygplan blev en livslång kärlek och hon hann även med att uppfinna (men inte tillverka) ambulansflyg strax innan första världskriget började. Under kriget arbetade hon som fältsköterska, och en av hennes svårt skadade patienter berättade att han var bekymrad eftersom han nu inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag: att bomba den tyska militärbasen vid Metz.

– Nämen det fixar jag! sa Marie och övertalade sina överbefälhavare att låta henne ta över uppdraget.

Som hon lyckades med. Och naturligtvis fick hon fler uppdrag i samma stil. Men så tröttnade hon på detta och beslutade sig för att istället vara med som fotsoldat vid fronten – vilket ju var komplett otänkbart, kvinna som hon var.

– Pfffft, sa Marie. Då får jag väl klä ut mig till man, måla på lite skäggstubb och tala med lite mörkare röst.

Vilket gick så bra att hon inte avslöjades förrän en månad senare. Någon förbarmade sig då naturligtvis över henne, och lät henne ingå i ett prickskyttekompani som for fram på skidor i de italienska Alperna.

I 35–40-årsåldern var hon så berömd att hon faktiskt kunde försörja sig på att bara vara sig själv, samtidigt som hon arbetade som journalist. Varhelst hon kom, bjöds hon på mat och husrum – precis som dagens influencers tydligen jobbar. Hon föreläste om vad som helst – bl.a. ambulansflygplanen och sina idrottsliga äventyr, och hyllades över hela världen.

Hon cyklade sitt sista lopp 1961, och dog 1963 på ett ålderdomshem i Frankrike. Nu får ni alla lägga pannan i djupa veck och försöka analysera denna bild.

Dromedar på äng, Marie med skidor.

Här i filmsnutten kan man se henne prata – spola förbi resten för det är inte av väldigt hög kvalitet.

Eller kolla på hennes kroppsspråk i det här lilla klippet!

Själv tror jag att jag ska ta mig en tupplur.

Share
34 kommentarer

Vem var Martha Mitchell – och vem är USA:s ambassadör i Tjeckien?

Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.

This media is available in the holdings of the National Archives and Records Administration, cataloged under the National Archives Identifier (NAID)
Martha Mitchell (1918–76) i en typisk 1969-frisyr.

Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)

U.S. News & World Report collection at the Library of Congress.
Maken John Mitchell (1913–88), USA:s ”attorney general” 1969–72. (Den nuvarande heter Bill Barr, och man kan jämföra hans yrke med den svenska justitieministerns, fast det är ju inte exakt samma sak.)

Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.

Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.

– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.

Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.

Den 30 november 1970 skriver SvD så här.

Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.

N.Y. Times 22 sep 1971.

Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.

I SvD den 22 april 1972 for hon ut mot Nixon på ett kanske dubbelbottnat sätt.

De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)

USA:

Samtidigt i Sverige:

Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att

  • maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
  • Martha försökte rymma via hotellbalkongen
  • Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
  • maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
  • livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.

När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.

Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.

Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …

__________________________________

Uppdatering! Upphittat!

Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:

Share
35 kommentarer

Valborg Ulrichs varma mjölk och mysko släkt

I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.

I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!

Men vad är det för sopprot till fotograf? Man ser ju inget! (Ur ”Oscar II och hans tid” av Erik Lindorm.)

Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!

Man ser till och med hur det ångar! Bildkälla.

Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:

– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!

Uppdatering!

Ami i kommentatorsbåset vet besked!

”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”

Puh! Slut på uppdatering!

Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.

Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.

Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.

”Sondotter till den store skådespelaren Torsslow – hennes far var den kände professor Axel Ulrich …”

Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.

Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?

Inga krusiduller.

Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.

Ur en hyllningstext av Elin Wägner i DN på 1920-talet.

Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?

Darth Vader? (Källa: ”Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914”.)
Share
27 kommentarer

ENIACs sex okända programmerare

Nu har sommarstiltjen lagt sitt våtvarma omslag på min jobbkalender. Föreläsningarna började sina redan i slutet av april och kommer inte att återvända förrän i september. Men då kan jag ju roa mig med att korrläsa bokmanus och redigera. Rödpennorna sprätter delete-tecken omkring sig medan jag och mina dåliga knän sitter i sängen och myser.

(När jag redigerar digitalt, sprätts ingenting. Det är trist.)

Häromdagen blev jag färdig med en populärvetenskaplig bok som handlar om robotar, datorer, programmering och lite science fiction. Den historiska delen handlade dels om gamla automat-experiment, dels om 1900-talets snabba utveckling mot dagens ettor och nollor. Namnen som nämndes var William Grey, Jack Kilby, Joseph Faber, Pierre Jaquet-Droz, Wolfgang von Kempelen,  Juanelo Turriano, William Grey Walter …

Plötsligt hittade jag ett korrfel som tvingade mig att googla ”BENIAC”, vilket skulle vara ENIAC – oj, det var en ny bekantskap. Jaså, ”den första helt elektroniska kalkylatorn” – och jag kände inte till den vid namn. Fy på sig, Lotten, arpa darpa, sånt ska man känna till, inte t.ex. vilka artister som deltog i 1975 års Melodifestival.

(Arpa darpa säger man i dessa sammanhang istället för aja baja.)

En mening i texten löd: Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. Men de hade inga namn. Hm. Om de över huvud taget ska nämnas, så beror det ju inte på att de är kvinnor, utan för att de var betydelsefulla.

På ENIAC-bilder ser man några kvinnor här och där.
Där poserar de, eller?

En kvinna som heter Kathy Kleiman snubblade (när hon var college-student på 1980-talet) över dessa bilder från ENIAC-tiden, och började fråga runt. Vilka var kvinnorna? Heter de något? Var är de? Hon läste allt hon kunde finna om ENIAC, men precis som i NE idag (se nedan), nämndes inte programmerarna någonstans:

Nationalencyklopedin.

Kathy Kleiman fortsatte att rota – och fick av flera instanser veta att kvinnorna på bilderna bara var piffiga modeller.

Modeller?

Men hon gav sig inte. På ENIACs 40-årsjubileum 1986, såg Kathy fyra kvinnor stå och prata intensivt i ett hörn, så hon gick fram och presenterade sig. Och upptäckte att det ju var kvinnorna på bilderna! Som inte alls var modeller!

Inte alls modeller!

Sedan dess har de sex fått priser och valts in i olika fina kommittéer och Hall of Fame-instanser. Till 50-årsjubileet 1996 visade det sig dock att ingen hade tänkt bjuda in de sex (då fem i livet), vilket Kathy genast fixade. Och så gjorde hon en dokumentär om dem.

Kathy Kleiman, Jean Bartik, Marlyn Meltzer, Kay Antonelli. Sittande: Betty Holberton.

Så här var det!

Under andra världskriget samlade den amerikanska armén ihop en grupp på 100 kvinnor som hade pluggat matte. Av dem valdes sex stycken extra begåvade ut att programmera det som skulle bli ENIAC. Deras titel var ”computer” – ”person som räknar”, för det där med just programmering var inte uppfunnet än.

År 1946 visades den nya datorn upp, och SCHWOPP! så försvann de sex kvinnorna från radarn. De hade alltså programmerat datorn som kunde räkna ut hur man skulle träffa mål med kanoner och missiler under olika väderbetingelser, men trots att deras insats var klart banbrytande var de helt okända. Tills Kathy Kleiman hittade dem.

SvD den 1 november 1946.

I den här nästan tio minuter långa filmsnutten kan man se kvinnorna agera som sekreterare eller kuttersmycken. Deras matematiska och analytiska förmågor illustreras till exempel genom att de buntar ihop kort och skriver ut ett papper samt ger dessa till två män. (Den amerikanska berättarrösten är lite störig, så om ni har t.ex. ont i huvudet eller är känsliga för historieförfalskning bör ni ha låg volym.)

(Efter 6:58 kommer en intressant halvminut som involverar två olika räknemaskiner.)

Tiderna förändras. Vad bra att vi kan dra upp dessa kvinnor ur ENIAC-dyn, så här 70 år senare!


Fotnot 
Den ursprungliga texten i boken löd:

BENIAC (Electronic Numerical Integrator And Computer), som byggdes i USA 1943–1945, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Teknikerna som konstruerade den påstod att den utförde fler beräkningar under sitt första årtionde än alla människor hade gjort tillsammans under årtusendena dessförinnan. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.

Efter min redigering såg texten ut så här:

ENIAC (Electronic Numerical Integrator and Computer), som byggdes i USA 1943–45, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor: Fran Bilas, Jean Jennings, Marlyn Wescoff, Kay McNulty, Betty Snyder och Ruth Lichterman. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.


Rimlig uppdatering!

Kommentatören hakke har skaldat!

Att ge datornörden manliga kläder är humor
När Ada Lovelace ju är programmeringens urmor
Och de huvuden på vilka en lagerkrans vilas
Hör till kvinnor som Lichterman, Snyder och Bilas
Och likaså Wescoff, McNulty och Jennings
Så nördens korrekta garderob är en klännings

©Håkan Karlsson

Share
78 kommentarer

Vem var Elizabeth Cochrane?

Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.

Nellie_Bly_2
Och så här såg hon ut: Elizabeth Cochran(e).

Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.

Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.

– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.

blyyoung
Elizabeth i 17-årsåldern.

Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.

År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.

På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.

nellipractiseHon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.madgirl

På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.

År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.

Nellie_Bly_journalist
Strax före avfärden fotograferades hon. Ingen rullväska här inte.

Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen.foretag_bly
Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen … 

Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.

nellie-bly-us-postal-service
Men 2002 uppmärksammades hon igen, när hon blev frimärke precis som Zlatan och Foppa.

När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.

Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.

Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?

Share
15 kommentarer

Vem var Dorothy Levitt?

”I recommend you always carry a ladies hand mirror, to occasionally hold up to see what is behind you.”

Så står det i en bok som heter The Woman and the Car (1909), skriven av Storbritanniens första kvinnliga racerförare: Dorothy Levitt (1882–1922).

woman_car_levitt

Och vad hon alltså uppfann där med sitt tips om att ha en liten fickspegel med sig i bilen, är ju backspegeln. Som inte blev fast inredning i bilarna förrän 1914 …

I boken – som sägs rikta sig till kvinnor som känner att de inte vågar köra – kan man bl.a. läsa hur man startar bilen:

”I fronten ser du ett handtag. Tryck in det tills du känner att det klickar in som i ett hack, dra sedan hårt och släpp handtaget så fort du känner att du känner att motståndet släpper. Tryck under inga omständigheter ner handtaget – dra alltid kraftigt uppåt. Om handtaget trycks ner, finns risken att det slår tillbaka med ännu större kraft, vilket kan leda till en bruten arm.”

Uppdatering! Skogsgurra i kommentatorsbåset gillade inte alls den där översättningen, så via texten i själva boken, kom han med en ny – inklusive inskjutna kommentarer. Lovely!

”Längst fram på bilen sitter en vev. (Det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet.) Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven då kan slå av din arm.”

Nu tycker ju jag att ”slå av din arm” är nåt annat och lite mer Monty Pythonskt än det mer normala armbrottet vid mekanikerolyckor. Men jag väljer att istället fokusera på att man hade bilvev ända till på 50-talet!!! Slut på uppdatering.

Dorothy Levitt fick i 20-årsåldern jobb som sekreterare för en herr Selwyn Edge hos Napier & Son. Bara för att få lite extra reklam och uppmärksamhet, lärde han – som varande racerförare – henne att köra bil så att hon till ljudet av pukor och trumpeter skulle delta i ett race som varande kvinna med ”långa ben och stora ögon”. (Ja, jag citerar rakt av. För övrigt har även jag långa ben och stora ögon. Och utstående tänder, men det brukar inte nämnas i sådana här sammanhang.)

Dorothy_Levitt_Frontspiece_to_The_Woman_and_the_Car
Ett råd från Dorothy till alla bilkörande kvinnor: lägg handskar, choklad och en revolver i handskfacket och se till att vara bekvämt klädd.

Det sägs att Edge och Levitt hade ihop det lite grann sådär lagom romantiskt, men det kan också ha varit något som de hittade på för att väcka uppståndelse.

Dorothy_Levitt_driving_a_Napier_at_Brighton_July_1905
Levitt i sjalett inför en tävling i Brighton 1905.

Detta med motortävlingen ett genidrag eftersom hennes stora ögon och långa ben passade alldeles utmärkt till bilkörning. Hon vann förvisso inte tävlingarna, men alla blev storligen imponerade av hennes framfart eftersom kvinnor ju inte skulle … ja, ni vet. Rösta, ha brallor, röka och sånt. Andra kvinnor hade tidigare deltagit i biltävlingar i andra delar av världen, fast de hade då varit klädda i manskläder. Men inte Dorothy, inte. Hon hade till och med hatt och slöja till sina raceklänningar!

Dorothy Levitt for under ett decennium fram som ett jehu inte bara på motortävlingarna, utan även ute på gatorna bland folk. År 1903 blev hon haffad för fortkörning och förklarade senare att hon ”really would’ve liked to drive over every policeman and wished she had run over the sergeant and killed him”. Sansat.

Dorothy_Levitt_demonstrates_how_to_prime_the_carburettor_by_Horace_Nichols,_The_Woman_and_The_Car,_1907
En trasig bil som Dorothy lagar i en särskild lagabilenrock 1907.

Eftersom hon även lärde sig allt en bilmekaniker ska kunna, deltog hon ofta i lopp som gick under flera dagar i oländig terräng. Gick bilen sönder, fixade hon den helt enkelt.

Sedan gick hon vidare och slog det ena rekordet efter det andra i såväl bil- som båt- och flygplanstävlingar. Men så tog allt plötsligt slut: ingen vet vad hon gjorde efter 1911. Hon hittades 1922 död hemma i sin lägenhet blott 40 år gammal, och det visade sig då att hon var allmänt skröplig och att hon hade mässling samt på tok för hög halt morfin i blodet …

Tidpunkten för hennes död sammanföll för övrigt med min mormors syster Ruts cirkuspremiär: hon som körde motorcykel på väggarna. Men si, det är en helt annan historia.

levitt
Dorothy Levitt i en rasande stilig – men väl inte särskilt praktisk – hatt.
Share
47 kommentarer

Framtida kvinnoyrken, uttänkta 1902

Det fanns en tid när kvinnor varken kunde rösta, jobba som normalt folk eller gå på stan utan korsett. Någon hade exlibris, en annan köpte vårhatt och åter andra bodde på stampat jordgolv och åt mest potatis. Eller så gjorde man något annat, precis som att världens befolkning idag lever olika liv.

ex_librisbergeret

Den som ägde exlibriset ovan var den franske vykortsgiganten Albert Bergeret (1859–1932), som 1902 funderade på det här med det täcka könet och hittade på något så vansinnigt tokigt och fantastiskt som ”kvinnor i mansyrken”. Han tryckte upp några guldkorn, som jag tycker är vansinnigt vackra. (Jag har dock inte riktigt förstått om de är vykort, byteskort eller samlarkort.)

journalist
En kvinnlig journalist med Tintin-feeling.
general
Kvinnlig general, naturligtvis både bararmad och urringad.
politiker
Kvinnlig politiker – med vin?
doktor
Kvinnlig läkare i hög hatt.
soldatifranskaarmen
Kvinnlig soldat med pösbrallor.
brandman
Kvinnlig brandman med bara armar och medalj.
konstnarpipa
Kvinnlig konstnär med pipa.

Men … var är grabbarna?

langtskagg
Här! En gubbe med tre meter långt skägg!

Här kan ni botanisera bland fler kort – det är faktiskt som en liten tidsresa till 1902, när vi svenskar demonstrerade för rösträtt, grunden för det svenska skattesystemet lades och man i södra Sverige anordnade välgörenhetsinsamlingar som skickades norrut för att lindra effekten av missväxten där. (Säga vad man vill om dagens samhälle; vi slipper numera svälta för att skörden slog fel.)

Share
48 kommentarer

Suffragetten som blev dödad av kungens häst

Att stava till suffragett är inte det lättaste, så nu säger ni efter mig: två f, ett g, två t. Ordet kommer av suffrage, alltså ’röst(rätt)’; ’(samfälld) meningsyttring’.

Nu ska ni få höra om en av suffragetterna: Emelie Davison (1872–1913). Hon kallas i källorna ”militant” suffragett, vilket kanske kan översättas till ”jävligt envis och arg suffragett som inte drog sig för att spotta poliser i ansiktet, bränna upp brevlådor, kasta stenar på förbipasserande män och som därför hamnade i finkan ett flertal gånger”. Inte för att jag tycker att man ska spotta poliser i ansiktet, men jag förstår suffragetterna – det var inte lätt att göra sin röst hörd. Se här hur enkelt det var att flytta på en av de mer högljudda damerna: 

Ledaren för Women's Social and Political Union (WSPU) Emmeline Pankhurst arresteras handgripligen 1914.
Ledaren för Women’s Social and Political Union (WSPU) Emmeline Pankhurst arresteras handgripligen 1914.

Emily Davison pluggade på universitetet i Oxford, trots att kvinnor på den här tiden inte fick ta examen. Hon blev lärare, men slutade jobba när hon blev engagerad i och avlönad av rösträttsfrågeorganisationen.

Under Epsom Derby för prick 100 år sedan hade publiken samlats i stora skaror för att se hästar springa så fort de kan. Precis i svängen före sista raksträckan, klev plötsligt Emily Davison ut bland de stora hästarna. På filmen här nedan (den är läskig, så den kommer sist) ser man svårligen vad som händer, och vad folk omedelbart trodde var att Emily hade valt att dö som martyr för den kvinnliga rösträttens skull. Tidningarna skrev spaltkilometer och händelsen analyserades fram- och baklänges. De kom fram till att hon antingen var galen eller hade offrat sitt liv för sakens skull. Eller både och.

emily_ängel

Med modern teknik har man nu granskat den förfärliga filmen, och kommit fram till att Emily (som var sprittande glad och till och med hade köpt returbiljett hem från hästtävlingarna) lösgör sig från publikmassan och lätt parerar de första tre hästarna (som på filmen verkar röra sig framåt väldigt nära varandra). Hon verkar välja ut en av hästarna – Anmer, ägd av Georg V – och tar ett steg framåt för att hänga kvinnorättskampens standar på den. Och blir (förstås) nedsprungen och bryter nacken och får en skallfraktur. Fyra dagar senare dör hon på sjukhuset.

Numera tror man att hon faktiskt bara hade planerat att göra en grej – att hänga standaret över hästen – och inte alls insett med vilken kraft och hastighet hästar rör sig framåt när de är på det humöret.

Och nu tillbaka till Carl Larsson, som vi ju avhandlade igår. I hans memoarer ”Jag” står det:

”Min svägerska Stina Bergöö är just gift med en vetenskapsman i den branschen, Frank Bather, dr of Science och anställd som amanuens vid British Museum. Men han har då flera andra intressen. Så är han fanatisk ledare av scrutin of Women och huvudstandaret är gjort i deras hem där även min dotter Lisbeth sytt på det.”

Standar-pin, liksom.
Standar-pin, liksom.

Aha. Den ovan nämnde Frank Bather var ju den som formgav ett av standaren – som gick i färgerna lila, vitt och grönt. I House of Commons finns ett sådant standar inom glas och ram, men det skiljer sig lite från andra eftersom det är trasigt och lerigt … det är nämligen Emily Davisons.

Emily Davison … i fjäderboa?
Emily Davison … i fjäderboa?

Här kan man läsa lite om hur de brittiska kvinnornas kamp uppfattades i Sverige.

Share
60 kommentarer