”I recommend you always carry a ladies hand mirror, to occasionally hold up to see what is behind you.”
Så står det i en bok som heter The Woman and the Car (1909), skriven av Storbritanniens första kvinnliga racerförare: Dorothy Levitt (1882–1922).
Och vad hon alltså uppfann där med sitt tips om att ha en liten fickspegel med sig i bilen, är ju backspegeln. Som inte blev fast inredning i bilarna förrän 1914 …
I boken – som sägs rikta sig till kvinnor som känner att de inte vågar köra – kan man bl.a. läsa hur man startar bilen:
”I fronten ser du ett handtag. Tryck in det tills du känner att det klickar in som i ett hack, dra sedan hårt och släpp handtaget så fort du känner att du känner att motståndet släpper. Tryck under inga omständigheter ner handtaget – dra alltid kraftigt uppåt. Om handtaget trycks ner, finns risken att det slår tillbaka med ännu större kraft, vilket kan leda till en bruten arm.”
Uppdatering! Skogsgurra i kommentatorsbåset gillade inte alls den där översättningen, så via texten i själva boken, kom han med en ny – inklusive inskjutna kommentarer. Lovely!
”Längst fram på bilen sitter en vev. (Det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet.) Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven då kan slå av din arm.”
Nu tycker ju jag att ”slå av din arm” är nåt annat och lite mer Monty Pythonskt än det mer normala armbrottet vid mekanikerolyckor. Men jag väljer att istället fokusera på att man hade bilvev ända till på 50-talet!!! Slut på uppdatering.
Dorothy Levitt fick i 20-årsåldern jobb som sekreterare för en herr Selwyn Edge hos Napier & Son. Bara för att få lite extra reklam och uppmärksamhet, lärde han – som varande racerförare – henne att köra bil så att hon till ljudet av pukor och trumpeter skulle delta i ett race som varande kvinna med ”långa ben och stora ögon”. (Ja, jag citerar rakt av. För övrigt har även jag långa ben och stora ögon. Och utstående tänder, men det brukar inte nämnas i sådana här sammanhang.)
Det sägs att Edge och Levitt hade ihop det lite grann sådär lagom romantiskt, men det kan också ha varit något som de hittade på för att väcka uppståndelse.
Detta med motortävlingen ett genidrag eftersom hennes stora ögon och långa ben passade alldeles utmärkt till bilkörning. Hon vann förvisso inte tävlingarna, men alla blev storligen imponerade av hennes framfart eftersom kvinnor ju inte skulle … ja, ni vet. Rösta, ha brallor, röka och sånt. Andra kvinnor hade tidigare deltagit i biltävlingar i andra delar av världen, fast de hade då varit klädda i manskläder. Men inte Dorothy, inte. Hon hade till och med hatt och slöja till sina raceklänningar!
Dorothy Levitt for under ett decennium fram som ett jehu inte bara på motortävlingarna, utan även ute på gatorna bland folk. År 1903 blev hon haffad för fortkörning och förklarade senare att hon ”really would’ve liked to drive over every policeman and wished she had run over the sergeant and killed him”. Sansat.
Eftersom hon även lärde sig allt en bilmekaniker ska kunna, deltog hon ofta i lopp som gick under flera dagar i oländig terräng. Gick bilen sönder, fixade hon den helt enkelt.
Sedan gick hon vidare och slog det ena rekordet efter det andra i såväl bil- som båt- och flygplanstävlingar. Men så tog allt plötsligt slut: ingen vet vad hon gjorde efter 1911. Hon hittades 1922 död hemma i sin lägenhet blott 40 år gammal, och det visade sig då att hon var allmänt skröplig och att hon hade mässling samt på tok för hög halt morfin i blodet …
Tidpunkten för hennes död sammanföll för övrigt med min mormors syster Ruts cirkuspremiär: hon som körde motorcykel på väggarna. Men si, det är en helt annan historia.
Motoriste! Plötsligt vill jag bli en motoriste!
Handskar och choklad är utmärkt bra saker, men jag tror nog faktiskt att jag skippar revolvern.
Nu måste jag läsa om Selwyn också.
(ahaa, en liten kusinkoppling ser jag …)
Språk, översättningar, förståelse. I texten om hur man startar bilar undrar jag om en svensk läsare, man eller kvinna, överhuvudtaget förstår vad som sägs. Jag gjorde det inte förrän efter tredje genomläsningen.
Vad tror ni att det handlar om? Hur skulle ett svenskt sammandrag kunna se ut?
Skogsgurra! Gör en ny översättning så stoppar jag in den! Gärna med TUSEN facktermer!
Är det här Rut?
Oh, om hon ändå hade åkt med lejon! Men nej, Rut åkte inte med djur. (Jösses, vilken bild!)
Det här inlägget får mig att tänka på tv-serien
Miss Fisher’s Murder Mysteries.
Den tv-serien har t.o.m. en karaktär vid namn Dorothy även
om hon kallar sig ”Dot”.
Oh, Annika, var är kusinkopplingen?
Ja, svensk läsarinna tillika motoriste förstod den översatta texten vid första genomläsningen. Vad var problemet?
Kan vi också få en liten sammanfattning, Ninja?
Problemet är att översättningen är alldeles åt helskotta fel.
Kom igen, Skogsgurra! Här är originaltexten, direkt ur hästens mun!
Berätta hur det skulle ha översatts!
Lotten, jag satt ju och läste (ordentligt) i din egen länk till Selwyn Edge och fick se att han, bland annat och även, var bonde i Ditchling — ”Men oooh” tänke jag, ”är det inte i Ditchling Lotten har en kusin? Och var det månne den vägen hon kom fram till Dorothy?”
Så ligger det till.
Oj, jag har hamnat i modererereringskö, å va rolit, vahajajort?
Heh.
Väntar egentligen på Ninja, men så här då.
In the front you will notice a handle. Push it inwards until you feel it fit into a notch, then pull it sharply, releasing your hold of the handle the minute you feel you have pulled it over the resisting point….on no account press down on the handle – always pull it upwards smartly. It if is pressed down the possibility of backfire is greater – and a broken arm may result.
Det översätter jag så här (det inom parantes är kommentarer som inte hör till översättningen):
”Längst fram på bilen sitter en vev (det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet). Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven (alternativt spaken) med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven (eller spaken) då kan slå av din arm”
Första gången jag läste detta kom jag att tänka på choken eller startknappen. Men att den skulle slå av armen är knappast troligt. Inte det minsta troligt. Så då gäller det att fundera över andra möjligheter. Eftersom batteri och startmotor inte kom förrän senare blev det rimligare att gissa på startveven. Men texten är inte särskilt instruktiv. Den verkar vara mera tillkommen ”för att vi måste ju prata om det här också, men du får säkert hjälp av en stark karl om du flirtar lite”.
Fastnade texten? ”comment is awaiting moderation”
Tja, det var precis så jag förstod det av översättningen att man skulle göra. Så att så jädra fel kan den inte ha varit.
Alla är ju inte lika duktiga när det gäller att starta bilar.
Nä, men läsa bruksanvisningar handlade det väl om? Man läser mening för mening och kollar samtidigt.
Men så har jag sällan problem, ens med ikeamöbler.
Ha, jag tänkte också först på choken men insåg att den kan ju inte slåss. Jag läser alltid väldigt bokstavligt och oftast noga och långsamt. Tack för förklaringen!
Alla är ju inte lika duktiga när det gäller att montera ikeamöbler.
Åh, vilken fin fixabilenrock! Heltäckande. Sån borde jag ha när jag fixar vår bil för det är en brutal brottningsmatch. Men vad har hon på huvudet? Ett fixabilenöverdrag på hatten? Eller svårartad svamp i hårbotten?
Kan det vara ”the handle”, handtaget, veven, spaken som syns på fixabilenbilden?
Men har ni fastnat i filtret utan att sedan synas i filtret? Så ytterst underligt! Jag har rotat igenom alla snoppförlängare, handväskor och uggsskor och hittar varken Annika eller Skogsgurra där!
Okej, ni verkar ju ha släppts lös automagiskt.
Här finns en filmsnutt som visar hur man verkligen bara drar veven ett halvt varv medsols och uppåt. https://youtu.be/xMa3_tT5mKA?t=3m19s
Det förklarar dock inte alls varför Dorothy skrev ”on no account press down on the handle”, för hur i hela friden skulle man kunna göra det?
Nämen Annika, vad uppmärksam du är! Jag såg inte Ditchling i texten; du har helt rätt, det är min fantastiska kusin som bor där.
Helt OT: här är en annan av mina fantastiska kusiner. (Förlåt Dorothy, det är inte meningen att dra bort uppmärksamheten från dig och bilvevarna.)
Jag vill ha ett lejon! Med eller utan sidovagn.
Fast istället har jag nu 5 pigga kattungar klättrandes på mina ben så de blir alldeles sönderrivna. (Benen alltså.)
Aah, motorcykelartister! Även jag har sånt i släkten. Min mor drog hemifrån i slutet av tonåren och anslöt sig till en kringresande ”dödsryttarcirkus”. Det måste ha varit 1947-49 nånstans. I motsats till Lottens mormors syster körde hon inte utan var nån sorts galjonsfigur, spätta kanske, bakpå de cyklar som dödsryttaren himself körde uppåt väggarna. Hon återgick dock snart till hemmet eftersom motormänniskorna höll ännu hårdare än hennes föräldrar på det där med tider, ute på kvällarna och så. Cirkuslover var inte alls så fritt och härligt som hon föreställt sig.
Tyvärr sparade hon inte någon av de affischer mc-cirkusen annonserade med.
Äsch då. ”Cirkuslover”, ska vara cirkuslivet.
Och att cirkusmänniskorna höll lite hårt efter henne berodde tydligen på att hon var omyndig.
Åh. Jag gillade att hon var liksom lovergirl på cirkusen!
Jag älskar undertiteln mer…… ”A chatty little handbook for all women who motor or who want to motor”……..
(Good evening, cirkuslovers!)
Jo, den där modereringsfällan tycks ha slagit igen vid midnatt ungefär, och spontant ha självöppnat sig igen framemot ett-tiden för jag hann se att vi (vi = Skogsgurra och jag) slapp ur den innan jag stängde ner min ruta.
Men egentligen ville jag säga att jag (igen, flera gånger om igen) har granskat Dorothys synnerligen märkvärdiga huvudbonad i laga-bilen-i-särskild-billagarrock-bilden.
Den ser ju ut som en champinjon, men nog är den ändå en bakochframvänd keps, med skärmen över hårknuten. Och med ”keps” menar jag väl egentligen inte ”keps” utan snarare en uniformsmössa av tidigt nittonhundratalssnitt, typ. Jag önskar att jag visste vad den huvudbonad kallas som jag tänker på …
HALLÅ! Vi behöver en modist till motoristan!
Det var inte så att modereringen slogs på när det förra båset såg ut att vara på väg att spåra ur?
Hihi, jodu LarsW, om modereringsspamfångaren hade varit en tänkande August hade det nog varit en förklaring.
Även jag (JAG!!!) hamnade i spamkontrollen.
Det är jättejättebra när ni säger till att ni fastnar – antingen i en extrakommentar (ibland släpps de igenom) eller via mejl. Detta för att jag varje dag får uppåt 200 robotkommentarer och lätt kan missa era mänskliga.
I rest my case.
Kuriosa:
Nyss raderade jag 18 reklamkommentarer om uggleörhängen. ”Owl earrin*s” alltså – och ja, man måste maskera sådana ord, annars kommer 18 likadana på bara några minuter.
Där kan man snacka om att slösa med sin dyrbara tid: att sitta och rensa spammejl är bland det mest tidsödande jag kan tänka mig.
Men? Står hon i väskan? Eller har hon särskilt stora skor till sina fötter på de långa benen?
Ja, den bilden måste man nästa analysera lite mer – hatten är fantastisk och skorna är verkligen Pippi Långstrump-stora.
På Fejjan ska man köpa felstavade solglasögon och få sitt namn tolkat till allt möjligt, allt i syfte att lämna ut konto- och kontaktinformation. Jag häpnar över att folk går på det. Men jag tror nog ändå allt att det finns ett kolla allt, förutom det vanliga spamfiltret i WP som man kan slå på när det bränner till. Och det gjorde det ju senast.
Radera om jag har fel.
Bilden är oändligt intressant. Om man betraktar den på ännu ett annat vis så ser man ju att bilen inte är en bil utan en drake som är på väg att hugga Dorothy — kolla bara de stirrande ögonen (= lyktorna) och överkäken (huven) … SNAP!
Det kanske är därför hon står på det där sättet som folk brukar stå när de blir fotograferade på sin arbetsplats för sin lokaltidning.
(”Nu får ni låtsas så att det ser ut som om ni jobbar!”
”Va? Hurdå?”
”Böj ner huvudena och peka på nånting!”)
Alltså, hon håller högerhanden lite lätt och obestämt ner i främre delen av motorrummet, medan vänsterhanden hänger alldeles slapp vid sidan, på ett sätt sådant som ingen människa någonsin står helt naturligt — klart fotografen sa ”Se ut som om du mekar!”
Ja, exakt så, Annika! Därför ska man protestera när man blir fotograferad av till synes proffsiga fotografer som t.ex. ger order om hand under hakan och pekfinger på kinden.
(Ska jag säga, som alltid försöker få alla att posera med leenden. Hm.)
Min kamera har en ganska rolig funktion. Jag tror att den finns på alla kameror numera. Man kan ställa in hur många leenden den ska hitta i motivet innan den tar bilden.
Försök få fem personer att le samtidigt. Svårt. Men om man talar om att kameran vägrar göra sitt jobb om den inte hittar fem leenden så tycker alla att det är oerhört skrattretande och både ler och skrattar.
Och då först tar kameran bilden.
Jodå. Funktionen kan kopplas ur. Kan vara lämpligt på begravningar.
Jag vet att jag sett sådana dära svamphattar på andra bilder men istället för att hitta dem har jag nu läst om skillnaderna mellan hattmakare och modister, hur mycket en sekelskifteshatt kan kosta på loppis och lite annat hattsmått och gott.
Nu dags för morgonens andra kopp kaffe.
Kattungarna får väl också något? Eller förser de sig på egen hand?
Nog för att deras mor försökt smutta på mitt kaffe men ungarna kommer tackochlov inte åt utan förser sig mest från mammans mjölkbar.
Man borde öva sig i att köra bil. Man har inte gjort det på länge, för att alla andra i familjen kör bättre och högljutt påpekar det om de är med när man kör, och är man ensam tar man ju inte bilen. Man har dessutom en make vars mörkerseende blir allt sämre.
Å nu är Umberto Eco också död. Rosens namn, en av min ungdoms STORA läsupplevelser.
Fast han sitter just nu och pratar med Harper Lee, Ninja.