Ibland tänker jag lite brutalt att om corona hade vanställt oss – påverkat utseendet såsom smittkoppor gjorde – kanske den moderna människan hade tagit lite mer hänsyn till restriktioner och råd samt smittspridning. Kanske hade det bara räckt med att ögonfransarna föll av eller att näsan ruttnade lite?
Igår såg jag 20 fullvuxna män drälla in i en liten gympasal för att lira innebandy. Måhända är de immuna, måhända är de vaccinerade som varande i riskgrupp … vad vet jag.
Och detta leder oss naturligtvis in på ämnet smittkoppsvaccin!
Lady Mary Wortley Montagu (1689–1762) var en synnerligen vacker och välformulerad engelsk författare av fin familj. Enligt Ugglan var hon ”mycket firad för sin fägring och omfattande klassiska bildning”, vilket jag finner trösterikt inför framtiden när inte längre fägringen är slående, utan istället min förhoppningsvis införskaffade klassiska bildning.
Hon drömde om stordåd och utbildning, men när hennes uppmuntrande mamma dog när Mary bara var sex år, fick den inte lika glada farmodern ta hand om henne. Två år senare dog även hon, och vips fick den då inte alls glade pappan ta sitt ansvar – han som inte alls trodde på tramset att kvinnor skulle kunna utbildas.
Mary gjorde lite som hon ville, var frispråkig och envis och rymde med en man efter flera års brevskrivande dem emellan, och gifte sig. Sedan fick hon en son samt smittkoppor.
Två år tidigare hade hennes bror dött i samma sjukdom, men Mary överlevde – om än ärrad i både ansikte och själ. När hennes make blev ambassadör i Konstantinopel, följde hon med dit och skrev böcker, artiklar och brev om turkiska vanor och det fantastiska faktum att kvinnorna faktiskt inte hade korsett. Innan familjen Montagu vände tillbaka till England (som från 1707 heter Storbritannien), såg hon till att den femårige sonen som förste engelsman i världen ympades med smittkoppor.
Dödligheten var 2 % (att jämföra med 15-procentig dödlighet om man blev sjuk), så Mary tog en risk – men hon litade på turkarna och deras erfarenheter. (Sonen [som hette Edward som sin far] överlevde och blev en välutbildad, flerspråkig kriminell man som inte fick ärva sina föräldrar.)
Väl tillbaka i England började Mary Wortley Montagu propagera för denna ympning, men mötte starkt motstånd eftersom engelsmän av tradition då inte litade på medicinska rön från det mystiska Orienten. Den lilla dottern ympades 1721 även hon i samband med att smittkoppor härjade i nästan hela världen. (Denna dotter [som hette Mary som sin mor] överlevde och blev en omtyckt, välutbildad elvabarnsmor som fick ärva sina föräldrar.)
Mary Wortley Montagu fortsatte att tala väl om ympningen, och lyckades till slut övertyga folket i Boston, USA, som drabbades hårt av smittkopporna. Hemma i England föll man till föga och lät sju dödsdömda fångar slippa döden om de testade smittkoppsympningen – alla sju överlevde och släpptes ut ur fängelset. Vilket i förlängningen ledde till att Edward Jenner uppfann smittkoppsvaccinet 1796 eftersom … äh, läs mer här!
Men hur gick det för den åldrande Mary? Jo, hon lämnade det engelska regnet, maken och de vuxna barnen 1739 för att lindra en besvärande hudsjukdom i det lite varmare Frankrike – och levde loppan med friare och fester ända till 1761, när hennes make dog och hon vände åter till England. Efter en förfärligt lång och strapatsrik samt väldokumenterad resa hann hon bekanta sig med sin elva barnbarn innan hon själv dog 1762.
Avslutningsvis ett perfekt citat. Mary Wortley Montagu skrev till stackars Alexander Pope:
”Satire should, like a polished razor keen, wound with a touch that’s scarcely felt or seen.”
Apropå pandemier och sånt – när kommer Hollywoodfilmen om henne, tror ni?
När Mary 1717 skrev hem till England, berättade hon om ympningen på detta vis:
”I am going to tell you a thing, that will make you wish yourself here. The small-pox, so fatal, and so general amongst us, is here entirely harmless … There is a set of old women, who make it their business to perform the operation, every autumn, in the month of September, when the great heat is abated.
People send to one another to know if any of their family has a mind to have the small-pox; they make parties for this purpose, and when they are met (commonly fifteen or sixteen together) the old woman comes with a nut-shell full of the matter of the best sort of small-pox, and asks what vein you please to have opened. She immediately rips open that you offer her, with a large needle (which gives you no more pain than a common scratch) and puts into the vein as much matter as can lie upon the head of her needle, and after that, binds up the little wound with a hollow bit of shell …”
Men, men, men nu blev det ju fel i bildningssynapserna.
Edward Jenner var ju den som uppfann smittkoppsvaccinet, och vars namn var och en i bildning besittandes individ vet var vaccinets skyddshelgon. Detta enär han glodde på mjölkpigor och insåg att de var överlag vackra eftersom de så sällan var koppärriga, tack vare genomgången kokoppsinfektion.
Sen kommer du här och påstår att turkarna var långt före Jenner och att det dessutom var ett fruntimmer som tog skyddsympningen till Europa.
Minsann om jag inte tror att det blivit något vajsing på historien här!
Men … var det verkligen så smittkoppsvaccinet hittades?
Google google google.
Nej just det, så här som Wikipedia skriver minns jag historien (förutom att man i Asien ympade med smittkoppor sedan 900-talet):
Det första vaccinet utvecklades efter upptäckten att personer som smittats av kokoppor inte blev sjuka i smittkoppor. Bland bondebefolkningen i England var detta spridd kunskap – det var känt att mjölkerskor oftast hade slät och fin hy eftersom de inte haft smittkoppor. Det första vaccinet (efter latinets ”vacca”, ko) gjordes av vätska från kor sjuka i kokoppor.
Den förste i Storbritannien, som officiellt tillerkänts att medvetet ha ympat någon med kokoppor för att med gott resultat förhindra senare insjuknande i smittkoppor är bonden Benjamin Jesty som ympade sin familj som därmed undgick insjuknande vid ett pågående smittkoppsutbrott[10]. Drygt 20 år senare gjorde den engelske läkaren Edward Jenner metoden acceptabel och känd efter att den 14 maj 1796 ympat denna vätska till en åttaårig pojke via två ytliga rispor i huden[11] – en sorts variolisation där vätskan kom från kokoppor istället för från smittkoppor. Pojken blev sjuk i kokoppor men det visade sig vid en senare variolisation att han nu var skyddad mot smittkoppor.
Jag stoppade in en länk till Edward Jenner!
Då blev han nog glad. Hoppas bara han håller sin Wikipediasida uppdaterad.
Smittkopporna sprids av ett variolavirus, därav variolisation.
Vattkoppor är också ett variolavirus, som till 96% delar sitt dna med smittkopporna. Så egentligen undrar jag nu varför man inte blev immun av genomgången vattkoppsinfektion, men av kokoppsinfektion?
Särskilt som kokoppor är ett Parvovirus, visserligen nära släkt med variolavirusen, men dock.
Intressant i sammanhanget!
https://popularhistoria.se/vetenskap/medicin/kampen-mot-smittkopporna
Var har vi en immunolog när vi behöver en? Det är jättesvårt att googla info eftersom 1177 och Smittskyddsguidens länkar står som spön i backen! Men i alla fall:
Vattkoppor dök upp som ord på svenska 1746. (Som i ”koppor med vatten i”.) Tydligen var vi tidigt ute – eller så är dokumentationen bristfällig – för vi var nästan 100 år efter termen på engelska:
”The first documented use of the term chicken pox was in 1658. Various explanations have been suggested for the use of ’chicken’ in the name, one being the relative mildness of the disease.”
Och nu till något överraskande: ”Chickenpox was not separated from smallpox until the late 19th century.” Ba så där, nästan i en bisats. (Källa: Wikipedia.)
den filmen vill jag se!! kom igen Lotten, få det gjort! 😉
OOOH. Vilken utmaning. Yes.
Knappt hade jag avslutat ett litet blogginlägg om min mormorsmorfars smittkoppskit (som klockare var han enligt lag tvungen att vaccinera) och den tragiska utgången av den första variolisationen i Sverige, förrän jag hamnar här! Sannerligen, sannerligen säger jag: great minds think alike, Lotten!
Då konsulterar du Bernadette Banner och co så att det blir rätt med kläderna.
Vad har hänt? Svårartad inläggstorka! Har världen gått under och glömt oss i glesbygden?
Kokoppor och kvinnokläder är inte mina områden. OK, det kanske inte är för sent att skaffa sig nya intressen men jag kommer i så fall att bli ytterligare en Andre Biträdande Kopp/Modelärlingsaspirant. Båset är värt bättre än så . Så jag ska vara tyst.
Idag har jag träffat fem vanligtvis JÄTTESPRITTANDE och OERHÖRT GLADA samt HÖGLJUDDA människor.
Men idag var alla fem dämpade. Tysta. Fundersamma. Trötta. Uppgivna renatav.
Så: vi går strax in i den onödiga månaden februari. Alla är så trötta på att inte kunna fylla helgerna med fest, glam, kalas och matcher. Kanske har vi klivit över en nuärdetnog-tröskel?
Därför ska vi alla peppa på som faan. Jag börjar:
– Nämen vad ljust det är ute! Oj, vad kul att det snöar!
Ett glädjeämne så gott som något är att jag fixat ett motorfäste i ett oerhört svårflörtat gjutstål. Troligen Bofors eller, troligare, Krupps.
Och så har vi förstås Maskinisternas diskussion om Ostens Vård, Skärande och Ans. De senaste inläggen understryker vikten av detaljer:
https://www.maskinisten.net/viewtopic.php?f=10&t=331124&lv=0&start=45
Två omgångar marmelad kokade. Och så kan jag ju kanske glädja någon med att återge diskussionen i kassan vid fruktinköpet, när jag granskade kvittot:
Jag: Det står clementiner och clementiner här.
Killen i kassan: Är det inte det?
Jag: Den lilla påsen är pomeranser och den stora blodapelsiner.
Killen: Vad kostar de då?
Jag: Vet inte. Antagligen mer, så det kanske är dumt av mig att klaga.
Killen: Jamen då säger vi så!
Mer uppmuntran och ett tips!
När jag går hem från stan (vilket f.ö. tar 59–71 minuter beroende på väder och vind) säger alla som möts i skogen ”hej”. (Men vi hälsas inte när vi är ute på trottoaren vid storvägen. Då är man en cool storstadsbo, inte en skogsmullevandrare.)
Väldigt ofta möter jag en och samma dam i 75-årsåldern. Vi säger ”hej”, och så fortsätter hon med:
– Viiiilken fin mössa du har!
Och detta oavsett vad jag har för sketen mössa på mig!
Idag har jag åkt skidor för första gången på evigheter. Jag bröt varken armar eller ben. Det är läskigt när spåren är så djupa att de hugger i pjäxorna.
Ännu har inte skotern varit där och dragit spår. Den myckna snön måste sätta sig först så inte skotern drunknar. Så det vara bara spår av sådana som varit där tidigare.
Så jag kan väl säga att jag är minst lika mycket psykiskt utmattad som fysiskt.
Men utan brutna ben eller armar alltså.
Februari har dock sina fördelar: färre dagar att fördela lönen/pensionen på och lättare att få tag i semlor. Och visst är det fint att det är lite ljusare!
Apropå ljusare, är det någon som vet hur det blir med sommartid och sk normaltid för vår del? Om jag förstått rätt är det i år man ska bestämma sig vilket man vill ha och om vi väljer sommartid blir det sista omställningen den 28 mars.
Idag har jag varit på en liten utflykt på ungefär 400 meter för att lämna felutdelad post i rätt låda. Det var en vacker tur i sagolandskapet som återigen uppenbarade sig här i Stockholmstrakten idag.
Det är sällan man har just sagolandskap av vintertyp om sommaren.
Apropå sagolandskap lärde jag mig idag att om man pratar om de isländska sagorna, är man en ”sagaberättare”.
Det känns ju helt fel.
Ja, det låter verkligen avigt i munnen.
Det är skillnad på isländska sagor och vanliga sagor.
Enligt SO:
sa`ga substantiv ~n sagor
sag·an
1i sammansättn.sago- folklig, traditionell berättelse om fantastiska händelser som följer viss förelagd form och har vissa givna teman samt nästan alltid lyckligt slut
2i sammansättn.saga- längre berättelse på mer eller mindre historiskt underlag som skrevs på Island under tidig medeltid ofta beskrivande en släkts historia
Covid-vaccin. Förra veckan var jag hos doktorn. Satt i korridoren utanför hans rum och väntade. En liten dam kom ut från rummet där det covid-vaccineras, försvann bort i korridoren och vek av mot receptionen. Om en liten stund kom hon tillbaka, stödd på en sjuksyrra. ’Du kan lägga dej i det här tomma rummet. Dom ringer på ambulans nu.’ ??? Hade vaccinerandet inte bekommit damen väl? Vad hade hänt, tro?
Ökenråttan: det behöver inte ha varit något ovanligare än att hon var nervös och blev yr, kanske svimmade. Man tar gärna det säkra för det osäkra med små äldre damer.
Men ambulans …
… ambulans FRÅN doktorn. Oroväckande!
Präsiiis, Karin.
Yrslig tant fick åka anselansen hem till boendet, eller till geriatriken för att vätskas upp, det finns otaliga scenario som inte behöver ha ett enda dugg med vaccinationen att göra.
Apropå vaccin – eller för att go on topic – så känner jag bara till en enda som hittills har kommit i närheten av en spruta, och det är Orangeluvans svärmor (snart 90) som har fått en tid för första sprutan. Ingen av alla andra päron och släktingar i 85-årsåldern, vårdpersonal eller knackiga riskgrupper har hört nåt.
Hm. Det känns som om jag nyss kände JÄTTEMÅNGA som borde ha fått en spruta eller i alla fall en tid. Men nu när jag räknar är det ju banne mig inte fler än … kanske 60 personer. Ett inte särskilt tillförlitligt forskningsunderlag och inget att hålla i när statistiken kommer springande.
Den yrsliga tanten mår säkert bra nu, hörni.
Klat hon mår bra! Yrsliga tanter tar sig alltid när de blir lite ompysslade, och det är de fena på i anselanserna.
Om man gnuggar sig mot en älg med klövdjurscorona blir man immun mot human corona; det har jag läst i Illustrerad Vetenskap.
Frågan är bara hur man får älgen att stå still. Hur gjorde Jenner med korna?
Här i familjen kryper sprutorna närmare. Bonusdottern (bor på särskilt boende, är särskild) fick sin första för två veckor sen, och min moder (har hemtjänst) fick sin i förra veckan.
Duger dovhjortar att gnugga sig mot? De bryr sig knappt om att flytta sig ur vägen när man ska gå på promenad.
Vi närmar oss väl den stora älgvandringen, där kanske man kan hitta något villigt kreatur?
Jag gläder mig sååå åt att Magganini liksom jag saknar ögonbrynsfärg. Jag har ingen blond polare med samma läggning att dryfta detta med . Jo, kanske Orangeluvan, fast hon är en jävel på att permanentfärga dem.
Liten coronarapport!
Vi är ju friska nu, men sover mer än normalt. Idag jobbade jag hemifrån (Zoomundervisning) och skulle bara lägga mig ner en liten stund efter lunch. JAG VAKNADE KL 15! Man kunde tydligt se min enorma förvåning vid uppvaknandet trots att jag ju inte har några synliga ögonbryn att höja.