Okej, ni vet när det känns lite motigt? Du har skoskav, barnen har löss, en pandemi härjar, grannen lär sig spela trumpet och pengarna tar slut samtidigt som du inte vet vad du ska bli när du blir stor?
För att inte tala om de där dagarna när du fastnar med ärmen i dörrhandtaget och slår huvudet i en skåplucka och trampar på ännu en legobit. Jobbigt.
Och då har jag ännu inte nämnt sånt som att bilen pajar, alla nyköpta avokador blir övermogna på en timme och du råkar köra tv:s fjärrkontroll i 90 °C med de nya lakanen. Jättejobbigt.
Inga av dessa moderna snubbeltrådar eller normala bagateller kan ha bekymrat fransyskan Marie Marvingt [mari marvää] (1875–1963) det minsta lilla. Det är helt obegripligt hur en människa kan hinna med så mycket som just Marie Marvingt – och hur konstigt är det inte att hon är så okänd för oss?
Jag skulle vilja brodera ut texten här och och nu med att hon talade fem språk, inklusive esperanto. Men det verkar inte vara det som andra fokuserar på, eftersom det bara nämns i förbifarten. Så vi kör igång nu med ”det andra”.
– Inget har gjort det som jag har gjort, konstaterade Marie Marvingt på ålderns höst, utan att på något sätt skryta eller överdriva.
Marie Marvingt föddes som fjärde barnet i en familj som då sörjde tre söner som dog i späd ålder. Mamman var sjuklig och brevbärarpappan sägs ha tackat sin lyckliga stjärna när Marie visade sig brås på honom och inte den klena modern – som dog 1889.
Pappan måste ha haft en kappsäck full med pengar, för han pensionerade sig och ägnade all sin tid åt att låta Marie testa vad som än föll henne in. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska samtidigt som hon ville uppträda på cirkus, varför hon pluggade allt hon kunde om Florence Nightingales förehavanden samtidigt som hon tog privatlektioner av en cirkusartist och då lärde sig trapets-trick och det där användbara som Danny Kaye också kunde: att kasta sig upp på en häst i full galopp.
Hon blev med samma iver första kvinnan att bestiga otalet bergstoppar, hon vann många internationella kanottävlingar och slog alla upptänkliga rekord i långlopp i simning. Under ett av loppen följdes hon av ett fartyg med en italiensk orkester ombord – som spelade militär marschmusik för henne under de fyra timmar som loppet tog.
Så bytte hon gren igen (dålig fokus-ork?) och ägnade sig åt cykling.
Hon uppfann ett slags kvinnobrallor som gjorde att cyklingen funkade, men fick ändå inte på några villkor delta i Tour de France. Så hon cyklade hela loppet utom tävlan strax bakom männen, men såg till att hålla sig undan för allt som de råkade ut för, t.ex. björnattacker och småkillar som petade in pinnar mellan ekrarna. Av de 114 startande männen gick blott 36 i mål. Och 100 % av kvinnorna. (Alltså Marie, dårå.)
På vintern ägnade hon sig med liv och lust i alla grenar som hon hann, och tog medaljer i alla tävlingar. År 1910 delade den franska sportakademien ut en guldmedalj till henne i ”alla sportgrenar”. Ingen annan har någonsin fått emotta en sådan medalj, kanske för att det numera ju är så piffigt ordnat med ”tidig elitsatsning”.
Så bytte Marie sysselsättning igen och gav sig iväg i en luftballong med en kompis som hette Emile Garnier. Det höll på att gå helt åt pepparn eftersom de hamnade i en snöstorm vid Engelska kanalen. Ballongen for än hit, än dit i fem timmar och 52 gånger var den så långt ner att den nuddade vattenytan – men så mojnade vinden och de kunde ta sig i land.
– Vi var så trötta att vi nästan inte orkade klättra ur korgen! berättade Marie dagen därpå när hon och Emile kom med tåg till London och kunde ta emot folkets jubel.
Därefter lärde hon sig att flyga.
Hon beskrev detta passionerat och krasst:
”Den här nya sporten är jämförbar med ingen annan. Det är, enligt min mening, en av de mest berusande idrottsformerna, och jag är säker på att det blir en av de populäraste. Många av oss kommer att förstås att förolyckas innan dess, men de framtidsutsikterna kommer inte att hindra de modigaste. De sanna flygarsjälarna kommer att kompenseras för de risker de utsätts för. Det är så läckert att flyga som en fågel!”
Flygplan blev en livslång kärlek och hon hann även med att uppfinna (men inte tillverka) ambulansflyg strax innan första världskriget började. Under kriget arbetade hon som fältsköterska, och en av hennes svårt skadade patienter berättade att han var bekymrad eftersom han nu inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag: att bomba den tyska militärbasen vid Metz.
– Nämen det fixar jag! sa Marie och övertalade sina överbefälhavare att låta henne ta över uppdraget.
Som hon lyckades med. Och naturligtvis fick hon fler uppdrag i samma stil. Men så tröttnade hon på detta och beslutade sig för att istället vara med som fotsoldat vid fronten – vilket ju var komplett otänkbart, kvinna som hon var.
– Pfffft, sa Marie. Då får jag väl klä ut mig till man, måla på lite skäggstubb och tala med lite mörkare röst.
Vilket gick så bra att hon inte avslöjades förrän en månad senare. Någon förbarmade sig då naturligtvis över henne, och lät henne ingå i ett prickskyttekompani som for fram på skidor i de italienska Alperna.
I 35–40-årsåldern var hon så berömd att hon faktiskt kunde försörja sig på att bara vara sig själv, samtidigt som hon arbetade som journalist. Varhelst hon kom, bjöds hon på mat och husrum – precis som dagens influencers tydligen jobbar. Hon föreläste om vad som helst – bl.a. ambulansflygplanen och sina idrottsliga äventyr, och hyllades över hela världen.
Hon cyklade sitt sista lopp 1961, och dog 1963 på ett ålderdomshem i Frankrike. Nu får ni alla lägga pannan i djupa veck och försöka analysera denna bild.
Här i filmsnutten kan man se henne prata – spola förbi resten för det är inte av väldigt hög kvalitet.
Eller kolla på hennes kroppsspråk i det här lilla klippet!
Själv tror jag att jag ska ta mig en tupplur.
Jag blev väldigt nyfiken på vilken av de tre döda sönerna som inte var ett barn.
Och jag blev väldigt nyfiken på hennes mirakelkurer för att hålla sig i form. Särskilt det där med att akta sig för bœuf bouilli. Menar hon alltså kokt kött/köttbuljong, medan stekt kött går bra?
Men hon hade väl inte fyra-fem barn? Man får inga medaljer eller diplom för sånt, inte ens husmorssemester numera. En del annat får man dock av föräldraskapet.
Jag blir mest matt av att läsa om henne.
En inspirerad killgissning är att hon hade rätt rejäl adhd. Men var hon glad och nöjd så är ju det fantastiskt fint i sig.
Vi kände och tänkte precis som Ninja …
Dromedarer och skidor. Jomen hon uppfann ju en skida för underlaget sand! I metall. Också användbar på snö.
Hm.
EN skida för sand? Tanten var alltså först ut med sandboard. Inte klokt vad kvinnor kan.
Eller kunde, dåra.
Åh, tack Båthuspernilla! Nu har jag korrat så att alla barnen var barn! (Slarvet berodde på att vissa källor sa två, andra sa tre döda söner. Men Marie var alltså FJÄRDE barnet.)
En skida på samma sätt som expediten i ekiperingen talade om en byxa, Ninja.
Det står en skida i texten. (En bild en bit ovanför dromedaren.)
Jag försökte bara skojsa till det lite, Cecilia, men håll med om att dromedarsurfing med sandboard skulle vara rätt kul?
Hihi.
Frukostrapport från Frimis i Linköping: vattnig pulveräggröra och INGET BACON! Annars ok.
Åhå, är det alltså en RIKTIG frukostbuffé trots pandemin, CtLDPT? Eller får du med dina fina antikroppar en speziaaaal?
OT båshjälp önskas!
Jag söker titeln på en pysselbok från min barndom.
Har för mig att framsidan var röd, iaf som bakgrund, och var kanske i storlek A4? Innehöll mängder av instruktioner på pyssel, bl a hur man blandar trolldeg och gör pärlor av tidningspapper och lim.
Någon som kommer ihåg?
Tacksam för alla ledtrådar!
Tittar på fotografierna och sporten i all ära men tänk vilken klädstilsomvandling hon var med om!
Ungefär när inföll din barndom, Dina?
Dina, är det själva boken du är ute efter eller är det pysslen?
Jo, det var ”oeedi” buffé, även om några saker tyvärr fattades.
Spanade skylt på Östgötaslätten:
Vilda barn och knasiga djur. Kör sakta så att du hinner se spektaklet!
Barndomen började 1963. Tror jag lärde känna boken runt 1969-70…? (När jag kunde gå på biblan själv.)
Det är själva boken jag är ute efter.
Kan det ha varit någon av volymerna i Min Skattkammare?
Nej, Ninja, inte där.
Lyssna (alternativt höra) verkar inte vara en av hennes superkrafter…
Hmm. Funderar på pysselböcker. Det fanns några fantastiska som hette Min Bok i skolbiblioteket, flera band, innehöll lite av varje. Aldrig sett dem senare. Men det är nog inte alldeles det Dina söker. Så fanns det böcker av Jörgen Clevin också, men det var inte så mycket praktiskt pyssel, mer ord- och tankelekar. Hmmm.
Nej, det har du helt rätt i Loooooo.
Tack Brid och Ninja för era förslag! Egentligen kan man ju leta upp allt online, trolldeg och pärlor av tidningar men jag försöker komma på vad de andra sidorna innehöll för pyssel. Det var säkert flörtkulor och garn och sånt. (Tror inte jag använt ordet flörtkulor på flera decenier!)
Är det pysslet i sig som du vill ha så kan jag nog hjälpa till.
Tänk att man kan bli så kvillrande glad av att få säga och skriva ordet flörtkulor! (Man kan skriva flirtkulor också.) De heter så för att man på kalas och tillställningar förr i tiden kastade små hopknycklade papperskulor på varandra, lite som konfetti. Och detta kastande kunde även uppfattas som flörtigt.
Tänk, jag är då fasligt svårflörtad. Kasta en pappersboll på mig och jag sular tillbaka den med vändande post.
Det beror väl lite på hur stor bollen i fråga är?
Fast jag blir ku kvillrande glad att du använder uttrycket ’sula’ om att kasta med kraft. Det känner jag mig mycket ansvarig för. Sula, inte sulandet.
Om man ska köpa flörtkulor idag kan det hända att man behöver använda beteckningen vaddkulor.
/Pysselfantasten
Alltså, vaddkulor är ju onekligen mer beskrivande, men ack, så mycket tråkigare än flörtkulor.
Förklaringen till just flörtkulor visar ju att vi, när vi kastade lappar i klassrummet, egentligen inte alls störde, busade, bråkade utan bara upprätthöll en fin gammal kulturtradition.
Håller helt med Ninja. Vaddkulor är en jättetråkig benämning.
Har båset drabbats av förstoppning, eller?
Nä, det är mitt fel! Jag söker jobb och är så nedslagen av detta att jag inte har nån bloggfantasi!
(Sjukvårdsbiträde och statsanställda byråkratplatser. Ingen vill ju ha en rolig språkpolis.)
Men nu finns det ett nytt inlägg! Tiddelipom!