Hoppa till innehåll

Vem var Elizabeth Cochrane?

Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.

Nellie_Bly_2
Och så här såg hon ut: Elizabeth Cochran(e).

Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.

Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.

– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.

blyyoung
Elizabeth i 17-årsåldern.

Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.

År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.

På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.

nellipractiseHon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.madgirl

På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.

År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.

Nellie_Bly_journalist
Strax före avfärden fotograferades hon. Ingen rullväska här inte.

Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen.foretag_bly
Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen … 

Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.

nellie-bly-us-postal-service
Men 2002 uppmärksammades hon igen, när hon blev frimärke precis som Zlatan och Foppa.

När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.

Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.

Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?

Share
Publicerat iBloggen

15 kommentarer

  1. PK

    Var försiktig med dina önskningar, jag har hört att slumpen och storken är kompisar.

  2. Alla ville vi väl ha gjort mer –eller annat– av våra liv. Med åren och sviktande hälsoläge är man tacksam för det man trots allt har.

  3. Nä. Inte jag.
    Jag tror inte det i alla fall.
    Möjligen vara bättre på att inte få blåsor på fötterna. Mina fötter har alltid varit väldigt kinkiga.

  4. Cecilia N, compostelar du än?

    Åh vad dåligt, men jag har haft “compostela” rimmande med “kompostera” i huvudet i flera dagar nu. För, alltså, hum, det ääär väl dit du är på väg/har kommit?

    Får man (köpa) pilgrimsmusselskal fortfarande, och bära i sin hatt?

  5. Oj, jag glömde ju att tacka för den trevliga påminnelsen om det utomordentligt rekorderliga fruntimret “Nellie Bly”! Hon måtte ha haft bästa, renaste stål i ryggraden.

  6. Ökenråttan

    Mary Kingsley var en annan sån där äventyrlig kvinna. I slutet av 1800-talet reste hon ensam till Västafrika för att studera primitiva religioner. Hennes första resa bekostades genom att hon köpte och sålde sej fram som handelsresande längs kusten och inåt land. I träskmarkerna samlade hon sötvattensfisk för British Museum. Krokodiler, flodhästar och leoparder skrämde hon bort med en smäll av sitt paraply. Hon såg afrikanerna som européernas jämlikar, bara det en uppfattning som väl hade gjort henne mogen för asylen när hon kom hem. Hon var inte så galen i missionärernas verksamhet heller.
    Signe Höjer skrev en biografi om Mary. Den kom ut 1973 och är mycket underhållande och rolig.

  7. Den goda Mary stoppade väl även bruket att döda tvillingar, eller i alla fall den ena, och så vägrade hon lägga bort sin korsett.

    Nelly Bly i sin kappa och keps är slående lik Gunwer Bergquist. Kepsen ser ut som Bill den förskräckliges, läspade Violet.

  8. Kära Ökenråttan!
    Fia bugar och tackar från djupet av sin fjäderdräkt och ber mig framföra att hon ska gnugga sin näbb mot Din kork med särskild njutning.
    Tack!

  9. Jag caminar fortfarande. På torsdag går flyget hem. Så ska jag få vara med på mässan i Santiago måste jag vara framme senast kl tolv på onsdag. Inatt ska jag sova utan mina kompisar för det fanns bara en plats på det här härbärget när vi kom fram. Så illa är det med mina fötter. De andra fortsatte framåt längs vägen.
    Vi lär väl sammanstråla igen. Förhoppningsvis redan imorgon.

  10. Var jag sover?
    I den näst intill mikroskopiska byn Portos, ca 20 km efter Portemarin.

  11. Jag är full av beundran, själv skulle jag vara alldeles, alldeles för lat.

    (Gick det inte en slow-teve-artad serie för några år sedan, om några finska kvinnor som vandrade?)

  12. Jag har missat finskorna (och med leran som är bitvis kanske det är bra? Majlis) men såg en dokumentär i höstas och spelfilmen The Way.

  13. Hur gick det för hennes barn, vet du?

  14. Hon hade inga barn – den stackare som hon adopterade strax innan hon dog, blev bortadopterad igen och försvann i rullorna.

  15. Ökenråttan har en viktig poäng med det här med äventyrligt folk som reser kors och tvärs och utför stordåd: hur de bekostar allt och försörjer sig.

    Jag väljer att tänka så här:

    – Fasicken vad jag hade fått saker gjorda om jag bara inte hade varit tvungen att dra mitt inkomststrå till stacken!

    (Oj, det låter som om jag vill vara lyxhustru. Det var alls inte så jag menade. Jag vill bara som Pippi Långstrump ha tillgång till en kappsäck med respengar.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.