Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att
- ramla över Carl Butlers ryska fiskrätt med fiskpinnar
- misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
- finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.
Örk.
Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)
Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):
Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.
I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).
Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.
Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.
Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.
Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.
Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”
(Det där sista bevisar förstås ingenting.)
I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:
[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]
Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.
Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.
Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …
Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.
Sensmoral: spela basket.
Uppdatering 19 sep 2021!
Jag kan baske mig inte förstå skillnaden mellan krinolin och tunnbandskjol, förlåt Endum’en.
NATURLIGTVIS kunde kvinnor inte få fortsätta med bloomers, eftersom de då kunde röra sig utan att svimma, detta säger sig själv och borde verkligen inte ifrågasättas, eh va?
Skavsår mellan låren slapp de säkert också, detta kjolbärares gissel under varma sommardagar eller svettframkallande kroppsövningar. Varför, varför, varför kan vi fruntimmer bara låta bli att tukta, tämja, förändra, snöra och dona med kroppen och låta våra fantastiska intellekt skina klart som fotbollsplansstrålkastare, och ge fingret åt de enfaldiga varelser av lägre stående grad som behagar ha synpunkter?
Krinolin är liksom ”STORT JÄVLA KJOLHELVETE!” – oavsett om det är 20 underkjolar eller en fågelbursliknande ställning som utgör fluffet.
Amalia Bloomer
var ingen boomer.
Höll hårt i brallan
och spela’ inte Allan.
Åkej, så tunnbandskjolen var liksom bara ett JÄVLA KJOLHELVETE?
Japp. Ett “STORT JÄVLA KJOLHELVETE!” Med tunnbandsställning under.
(Den där snubbelklänningen från 1900-talet måste ju utredas en annan gång.)
ÅH! Rysk fiskrätt!! Den har jag lagat för ungefär 50 år sedan. Och jag minns att den var mycket godare än man någonsin kunde tro.
På 70-talet hade jag och mina småsyrror varsin matlagningsdag i veckan. Jag hittade Butlers kokbok och lagade mig igenom delar av den, mellansyrran som var totalt ointresserad av mat gjorde varannan vecka en förskräcklig Sallad Nicoise (kallt kokt ris, grovt skuren grön paprika och tonfisk på burk, bläääää) och varannan vecka ugnspannkaka (en gång tittade hon inte efter så noga när hon satte inden i ugnen utan fick den på olika falsar så den var tunn och vidbränd på ena sidan och fortfarande ogräddad på den andra). Minsta syrran minns jag inte vad hon gjorde men hon var fem år yngre än mig och kanske inte började förrän lite senar.
Öhmans uppdaterade Ryska fiskrätt måste jag testa!
Ah! Butler!! Vi bodde i ungdomens dar nästgårds med Svensson & Butler där Butler själv svingade kastrullerna. Varje tisdag hade dom ostpaj, hans eget recept förstås. SÅÅ god. Jag gjorde den en gång när Mamma var på besök; man vill ju alltid visar sej duktig då. Ganska mycket jobb, med tomater, vitt vin, champinjoner o allt möjligt som skulle vara. Jag använde en form med löstagbar kant. När jag skulle ställa in pajen i ugnen lossnade botten på formen. Jo, jag sa att bottnen lossnade. Jag började gråta, faktiskt. Barnen blev helt ifrån sej, gjorde te åt mej på sitt lilla tekök och dukade fint på ett soffbord med julgranskarameller i en ring runt min kopp (det här var i juletid, förstår sej). De råkade spilla, det röda silkepapperet färgade av sej våldsamt på bordsskivan. Där gick ett litet fint mahognybord åt pipan, men strunt i det. – Nu ska jag prova fiskpinnerätten.
Ostpajen gör jag fortfarande. Jättegod men den förtjänar att uppdateras. Vitlök är godare än vitlökspulver och en egen hemkokt tomatsås är godare än burktomatsås. Och så ska det (precis som i receptet) vara MYCKET parmesan i den.
Jag tycker fiskrätten låter god men groomen gillar inte champinjoner. Och de verkar vara en väsentlig ingrediens, så det är inte bara att stoppa dit trattisar eller ärter istället. Hmm.
Idag blir det dock hämtad pizza, rest från igår. Den här gången tror jag vi äter upp den på två måltider, åtminstone nästan.
Brid, det går lika bra med selleri! Eller trattisar i alla fall. Eller, faktiskt, ingen svamp alls.
På tal om mat – vi har uppfunnit nåt: Dinner to go. Tänker nån på Hemingway, A moveable feast? Nåväl, så här går det till. En gammal, i alla bemärkelser, kompis är för svag och usel för att orka komma hem till oss. Då tar vi med hela middan till honom! Vi bjuder på middag hemma hos honom, helt enkelt. I kväll. Menyn? Det blir kräftskiva, hehe. Champagne med snacks. Kräftpaj, sk*tgod! Sallad därtill. Gewûtztraminer. Dessert blir fruktsallad på melon och blåbär. Jag tror att jag har uppfunnit den. God och vacker, ljusgrön melon till blåbärsblå blåbär. Är man väldigt energisk tar man ut melonbitarna med kuljärn, men det får bli en annan dag. Sauterne till desserten. Kaffe och avec får den klene bestå! Flickvännen bistår.
Ökenråttan!
Vän av matordning undrar nu om inte blåbären besudlar melonfärgen? (Smaken förstår jag är alldeles utmärkt – men upplägget, alltså presentationen?)
Hela blåbär som man lägger i hop med melonen preciiiis vid serveringen ger nog inte så mycket avfärgning på melonen.
Blir det inte bara lite Lars Lerin på melonen?
Ninja har rätt, som vanligt. Vi medförde melonbitarna i en burk och blåbären i sin originalförpackning från butiken. I sista stund blandades allt i en utsökt gammal porslinsskål som den klenes flickvän plockade fram ur gömmorna.
Men 17! Gewürtztraminer har fått fel apokryfiskt tecken uppe på u:et däruppe. ( Det heter inte så, men jag lider av sviterna av för livlig middag. ) Gonatt!
Gewûtztraminer, Geschwürtztraminer! Här lider vi också lite av sviterna av efter en livlig middag! (Men när ungdomarna börjar svinga sig i lampkronorna tar man fram ett kinderägg per person. Det blir knäpptyst i flera minuter!)
Diakritiskt heter det. ¨ ^`´’
Och Gewürztraminer …
Idag är en annan dag, och då sitter alla diakritikor på rätt plats igen!
Äru toki, Lotten! Bort med tassarna från mina felskrivningar. Jag vill med högburet huvud möta världen och säja ”ja, jag kunde inte bättre, då klockan 15.59 i går”. Klockan 08.00 den 18 september 2021 lyckades jag emellertid få till det helt rätt. Må detta vara tillfyllest.
Vi såg Lotten! Hon satt på en bänk och väntade på en spårvagn. Vi gled upp bredvid henne och väste ”Ni är igenkänd” och Lotten hon blev då så PAFF.
Jaha.
Tunnbandskjol är en jähähättevid kjol (”(jfr krinolin 2)” alltså ”STORT JÄVLA KJOLHELVETE!”).
Tunnbandsklänning har en relativt rak kjol som är åtsnörd kring smalbenen.
På danska heter kjol skørt och klänning kjole.
Så, jag kan baske mig inte förstå om det finns nån likhet mellan tunnbandskjol och tunnbandsklänning. Förlåt Enannandumen.
Jag tror mig veta att tunnbandsklänningen och tunnbandskjolen hör hemma i olika århundraden! (Dock är jag på 85-årskalas och spiller champagne, så jag kanske inte är riktigt tillräknelig.)
Nu ska jag uppdatera inlägget med en tunnbandsundermojäng som jag såg på Nordiska museet i eftermiddags!
Ja, alltså när Ökenråttan och Lille Maken i eftermiddags på Strandvägen väste strax till vänster om mig blev jag så chockad att jag till och med svoooor!
(Nordiska museets utställning om NK:s franska avdelning med coiture är förtjusande och fantastisk – men idiotiskt utformad. Man måste ha minst två timmar på sig för att hinna läsa alla informationsskyltar som sitter på fel plats.)
Lyssnar på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki och funderade på var jag alldeles nyss läst om bloomers- men det var ju här! Fantastisk bok om kvinnliga upptäcktsresande (mm), som vimlar av bloomers, tweeddräkter, muslinsklänningar och knäppkängor.
Jag körde för ovanlighetens skull Strandvägen på väg mot den grönaste av lundar och monstruösaste av bergochdalbanor idag men inte såg jag någon Lott eller Rått. Jag måste ha kört slarvigt!
Kvinnor jag tänker på om natten försökte jag läsa men storknade en bit in. Förmodligen är jag av fel sort. Om någon vill ha boken skänker jag den gärna vidare; skicka i så fall ett mail till niklas at ejve.se.
Jag vill gärna läsa ”Kvinnor jag tänker på om natten” – och skickar den gärna vidare om jag också storknar! (Men nu är jag ju helt inne på bloomers!)
Den kommer som ett brev på posten!
Karin anropas! Jag försökte läsa kommentarerna på din blogg och fick en svårbegriplig säkerhetsvarning:
”Firefox upptäckte ett potentiellt säkerhetshot och fortsatte inte till http://www.karinenglund.com. Om du besöker den här webbplatsen kan angripare försöka stjäla information som lösenord, e-post eller kreditkortsuppgifter.
Vad kan du göra åt det?
Problemet beror sannolikt på webbplatsen och det finns inget du kan göra för att lösa det. Du kan meddela webbplatsens administratör om problemet.”
Jag testade nu, och kom igenom utan hot! Jag mejlar Karin mesamma!
Niklasses paket med bok kom levererad hela vägen fram till dörren idag. Fint som snus!
Tack Brid och Lotten för heads up!
Jag byter hotell och det är ju alltid spännande. nu har jag blivit övertalad att tillbringa en natt till på det gamla webhotellet, men i morgon flyttar jag för gott. Mitt epokgörande inlägg om varför det finns så många målningar på mat (från 1600-talet och framåt) försvann därmed i processen, men kommer förhoppningsvis igen i morgon.
Hiihiii, jag har också blivit övertalad att stanna en extranatt på ett hotell. Det var i Lugano 1988, och det visade sig vara lika förfärligt (och dyrt) som den första natten.
Åså kan jag inte sluta titta på särskilt bilden på den inte helt nöjda damen med en kritvit trasa i skärpet och förundras över hur klädernas utformning kan påverka betraktarens upplevelse av kroppens proportioner.